Läsning 2014: En slags årskrönika

Den första boken jag skulle vilja lista i denna tillbakablick över årets läsning är en som i någon mån bidrog till att förändra mitt läsande. Eller hjälpte mig att hitta tillbaka till ”den första kärleken”, som vi säger i väckelsen!

Mellan lektionsförberedelser, eget skrivande, mail och familjelogistiken har jag svårt att få tid att läsa. Och när det väl dök upp en timme tänkte jag ofta: ”Jag har 1000 sidor jag behöver läsa, och på en timme kanske jag hinner läsa 20…” Det kändes som att försöka slipa ner berget med en nagelfil – ett berg som dessutom ständigt växte. — Oftast slutade det med att jag svarade på några mail i stället.

Men så läste jag, det var i vintras, Alan Jacobs fantastiska The Pleasures of Reading in an Age of Distraction och påmindes om en sak: Jag tycker faktiskt om att läsa! Det är en njutning – även om jag inte ”hinner igenom” allt jag skulle vilja. Det blev inte bara ett återvändande till en passion för mig, utan också en upptäckt av hur något så personligt och nära som läsandet varit i mitt liv kommit att perverteras genom att det professionaliseras.

Under våren läst jag också den tyske filosofen Josef Piepers Leisure: The Basis of Culture och fick tillfälle att fundera vidare i dessa banor. Hur förenas personligt och professionellt när ord och tankar är det man arbetar med? Kan det bli ett sätt att leva – utan att ett sådant förhållningssätt blir en ursäkt för att ”alltid arbeta”? Läsingen av Ingmar Svantesons, OSB, insiktsfulla kommentar till Benedikts Regel gav ytterligare vägledning (något jag försökte formulera mig kring här).

Till det professionella läsandets avarter hör att man sällan får eller tar sig tid att läsa hela böcker. I stället scannar man – eller åtminstone jag – hastigt igenom texter, och söker efter saker att använda. Ett sätt att komma ifrån detta är att recensera. Då tvingas man läsa hela böcker (även om den som själv skrivit och blivit recenserad snart inser att rätt många skriver utan att ha läst hela boken…) Jag gillar det – och jag gillar verkligen genren. Årets höjdpunkt vad gäller böcker jag recenserat var Jill Lepores Book of Ages. The Life and Opinions of Jane Franklin (recenserad här).

Lepore är en eminent historiker, och har här gjort något av det mest utmanande: skrivit om en helt vanlig person. En 1700-talskvinna vid namn Jane Franklin. Hennes liv, slit, reflexioner och slutligen död. Helt vanlig var hon kanske inte, eftersom hon var syster till den berömde Benjamin Franklin. Men medan han steg mot ära, rikedom och berömmelse så blev hon kvar i vanligheten. Det är en fantastiskt känslig och insiktsfull bok, skriven på en ovanligt vacker akademikerprosa.

Ytterligare en bok som jag läser för att recensera tränger sig in på denna lista, trots att jag inte är helt igenom än. Det är den tidigare nämnda America’s Pastor: Billy Graham and the Shaping of a Nation av Grant Wacker. Wacker tillhör den hotade art akademiker som är oerhört kompetenta men skriver tämligen lite. Hans senaste monografi kom för drygt tio år sedan och handlade om pingstväckelsen. Wacker är expert på amerikansk popular religion, och boken om Graham rymmer ett liv av kompetens och reflexion. Han kastar ljus över så mycket: amerikansk religion, evangelikalism, politik, kultur – allt belyst genom Grahams liv och verksamhet. En enormt kunnig och inte minst analytisk historiker som förmår att skapa sammanhang och se de stora linjerna, även i den nära samtiden. Dessutom skriver även han fantastiskt.

Slutligen årets stora skönlitterära upplevelse, som jag fick och läste efter rekommendation av Matthew Milliner. En bok som jag aldrig hört talas om, och vars omslag utan tvekan hade stött bort mig:  Glittering Images av Susan Howatch. Öppningsmeningen lyder:

My ordeal began one summer afternoon when I received a telephone call from the Archbishop of Canterbury.

You had me at hello, som det heter! Vad som sedan följer ‘r en fantastisk historia som väver samman teologi, kärlek, kyrkopolitik, psykologi och andlig vägledning på ett fantastiskt sätt. En sån där bok som det är svårt att lägga ifrån sig, samtidigt som man vill läsa långsamt så att den aldrig tar slut.

Något som slog mig under läsningen var hur viktigt det är med litterära gestaltningar av kristen tro. De har en sällsam kraft, och bidrar – när de är välskrivna – till en särskild form av självreflexion.  Låt mig avsluta med ett citat ur boken, en konversation mellan en präst och den kvinna han lite tidigare haft ett kärleksmöte med:

”I’ve failed you”
”No,” she persisted, ”you dream the dream. That’s all that matters. It’s just an imperfect world no dreams can come true all the time.”
”How comforting life must be for you soft-hearted liberal Deists! But Christianity’s much tougher and more virile than that. I ignored the care of your soul in order to exploit you for my own selfish purposes. That’s acting without love and compassion. That’s sin. That’s failure.”
But she still struggled to comfort me. ”You’re the one who’s hurt here. I exploited you every bit as much as you exploited me.”
”That wasn’t exploitation. You action was a cry for help as you sought an end to loneliness – a loneliness which I’ve completely failed to alleviate. […] The psycho-analyst helped you. The Christian priest rejected you. What a travesty, what an unforgivable debasement, of the way things ought to be!”

(s. 164)

 

Best of 2014: Fem läsupplevelser

Här mina fem största läsupplevelser från det gångna året. För mig har det varit ett år då jag läst väldigt lite, speciellt lite teologi, av olika orsaker. Ingen av dessa böcker har utkommit 2014.

  • Thomas Piketty: Capital in the 21th Century

Läsupplevelser kan vara av väldigt olika slag. Piketty är varken särkilt rolig att läsa eller i sig så världsomvälvande. Belöningen av att läsa den handlar mera om den rent ego-byggande upplevelsen att inse hur många som debatterat boken utan att ha läst mer än inledningskapitlet; samt mera konstruktivt att den ger en vanlig teolog en betydligt solidare uppfattning om hur ekonomin fungerar. Och då menar jag inte så mycket ekonomin som en empirisk verklighet som ekonomi som intellektuell syssla. Ta till exempel det här med BNP. Jag är säker på att de flesta ekonomer vet att befolkningsökning är den överlägset största faktorn i tillväxt mätt i BNP – ändå är detta faktum helt frånvarande i den offentliga debatten. I klartext: Att Sveriges ekonomi är betydligt starkare än Finlands just nu beror inte på något finansministerierna gör. Skillnaden är framför allt invandringen som alltså starkt bidrar till den svenska ekonomins tillväxt. En annan viktig insikt är hur mycket av det vi tror oss veta när det gäller ekonomi är rena uppskattningar. Pikettys stora bidrag är ju att han samlat ihop empirskt data som tidigare inte varit tillgängligt – väldigt mycket ekonomisk forskning verkar inte bygga på data alls. Men även med Pikettys imponerande insamlinga av beskattningsdata finns det väldigt mycket vi inte vet – t.ex. hur mycket de rikaste människorna i världen äger och var deras tillgångar finns – alla uppgifter om detta är mer eller mindre insiktsfulla gissningar. Hårddata finns inte.

  • David Graeber: The Democracy Project: A History, a Crisis, a Movement

Grabers bok från 2013 kommer inte upp till samma svindlande höjder som Debt: the first 5000 years från 2011 – antagligen den viktigaste bok som kommit ut det senaste decenniet för den som vill förstå vår värld –  men är ändå synnerligen läsvärd. Graeber delar alltså sin tid mellan att vara framstående antropolog och anarkistisk aktivist. I den här boken berättar han rätt mycket om erfarenheterna från Occupy Wall Street, mycket om vad som varit framgångsriket, vad som skapat problem och hur rörelsen utvecklats sedan mainstreammedia tappade intresset. Men minst lika intressant är hur han dekonstruerar demokratibegreppet i dess moderna liberala form. T.ex. visar han hur problematiskt det faktiskt är att kombinera tanken på demokrati med tanken på representation, en i grunden oligarkisk idé. Graeber skriver bra och hans antropologbakgrund ger honom en konkretion som ”vanliga” politiska tänkare ofta saknar. Han förtjänar att läsas även utanför anarkistkretsarna – här finns t.ex. utrymme för mycket politisk-teologisk diskussion.

  • Rowan Williams: Språk, tro och sanning hos Dostojevskij

Det finns teologer man läser, blir inspirerad av, och tänker: ”Hmm, jag kanske kunder göra något liknande”. Så finns det teologer som Williams, där reaktionen snarare är ”Något sådant här skulle jag aldrig kunna komma nära av att klara av”. Williams är svårläst i meningen att det inte finns någon eller några centrala böcker som man självklar skall läsa först. Han är en av de mest ecklektiska av nutidens främsta teologer, skriver om lite av varje – ikoner, Wittgensteing, Augustinus, erotik, Merton etc. – och det är inte lätt att säga vad som är viktigare än något annat. Det här är i alla fall den av hans böcker som gripit mig starkast. Delvis för att han sätter ord – som jag alltså själv aldrig skulle klara av att sätta – på min egen upplevelse av att läsa Dostojevskij, men också för att han öppnar upp djup i Dostojevskijs värld som jag aldrig kunnat ana fanns där. Det säger inte lite när det gäller Dostojevskij – där finns en hel del djup.

  • Augustinus: Gudsstaden

Jag vill säga detta: Augustinus är bäst. Rent objektivt alltså. Det finns kanske några tänkare, teologer som är skarpare än honom (Tomas, kanske Gregorius av Nyssa), men Augstinus, speciellt den mogne men inte åldrade Augustinus som skriver Gudsstaden, kompenserar med en kreativitet, belästhet, öppenhet och – jag vet inte om det är rätta ordet – ödmjukhet som gör läsandet i detta verk till en sådan njutning. Det är tredje gången jag läser Gudsstaden (bara en av dessa har varit från pärm till pärm) och det som särskilt slår mig nu är hans sätt att hantera Bibeln – med fullständig medvetenhet om dess komplexitet (givetvis modern historisk kritik undantaget) och mångfalden av möjliga tolkningar. Det är också klart att det är en svår bok – framför allt för att det är svårt att få grepp om den stora linje Augustinus arbetar med, eftersom han hela tiden är så detaljerad. Och detta är helt avgörande för att man ska tolka boken rätt, tror jag. Som akademiker är Augustinus givetvis hopplös att arbeta med – litteraturen är för stor för att man utan att använda hela sitt liv åt det ens kan skapa sig en grov överblick. Men man kan läsa honom för sin egen bildnings skull. Och eget nöje.

  • Morrissey: Autobiography

Många har påpekat att det är träffande att Morrisseys självbiografi gavs ut i Penguins ”Classics” serie – det passar ihop med mannens ego. Och det skall sägas, till sist blir det för mycket av just den varan – ingen oförätt lämnas oömkad. Det gör att speciellt andra hälften av boken blir rätt tradig. Men Morrissey kan ju skriva – här finns tillräckligt mycket typiska Morrissey-ordvändingar för att man ska våga tro att eventuellt spökskriveri mestadels hållit sig på redigerarnivå. Den bästa biten är uppväxtskildringen som faktiskt förmår ifrågasätta en hel del klichéer: inte minste det sexuella uppvaknandet som aldrig kommer. Det är svårt att bedöma den historiska tillförlitligheten i t.ex. skildringarna av den ena skolan värre än den andra. Men som subjektiva minnen är de synnerligen starka.  Det finns också något intressant i en människa som inte på någon punkt ber om ursäkt för hur han beter sig. Skulle man göra detta till ett moraliskt ideal är det givetvis korrupt, men det är inte någon poäng Morrissey försöker göra – inget bombastiskt I did it my way. Snarare är det som om han inte kommit att tänka på att man kunder vara annorlunda.

En svensk Billy Graham?

Jag läser just nu Grant Wackers nyutkomna America’s Pastor: Billy Graham and the Shaping of a Nation. Det är en tolkande studie om Grahams betydelse i amerikansk evangelikalism och, i en förlängning, för USA som nation. Graham befinner sig både mitt i rörelsen och mitt i nationen. Han talar till vanligt folk och till presidenter. Han kan läsa av kulturen, vad människor oroar sig för och längtar efter, och formulera ett budskap till dem. Just detta samspel mellan personen Graham och den (eller de) kulturer han befinner sig i framträder på ett strålande sätt i boken.

Den fråga som jag finner mig reflektera över vid läsningen, och som ni gärna får hjälpa mig med, är: Varför fanns det aldrig en svensk motsvarighet till Billy Graham under 1900-talet? (Och: vem kom närmast? Frank Mangs?) Det vill säga, en populär predikant som får ett kulturellt inflytande bortom kyrkan (”spränger fromhetsvallen”, som man sa förr). Beror det på att sekulariseringen här varit starkare och att (fri)kyrkorna är mer marginaliserade och på större distans till kulturen som helhet? Eller beror det på Svenska kyrkans särställning, och på att ”kulturen”, i den mån man behövt en andlig själasörjare, kunnat vända sig till någon officiell biskop eller ärkebiskop? Beror det på att den sociologiska massan saknats för att subkulturer ska kunna bära verkliga ”fenomen” av Grahams typ? Eller, slutligen, på att vi saknat personligheterna och talangerna?

Ovan är en predikan av Graham från hans stora crusade i New York 1957, att titta på medan ni funderar!

 

 

 

 

Simone Weil, partiernas avskaffande, och det goda samtalet

Min julklappsbok till alla partipolitiskt aktiva är Simone Weils Om de politiska partiernas avskaffande, nyss utkommen på svenska. I boken argumenterar Weil för att det politiska partiet korrumperar demokratin, hindrar tankeförmågan och innehåller mekanismer som leder till att ett parti obönhörligen förråder de ideal det bildats för att kämpa för. Och jag misstänker att hon har rätt.

Jag har inte läst boken själv (ännu!), men en utsökt fin inblick i boken kan man få i senaste avsnittet av Filosofiska rummet, där Jenny Maria Nilsson, Roland Paulsen och Mårten Björk diskuterar Weils bok tillsammans med programledaren Lars Mogensen. Samtalet hör till de finaste filosofiska rummet jag har hört, och det beror inte bara på deltagarna är kunniga och engagerade utan kanske framför allt på att det alltid händer spännande saker när man börjar ifrågasätta en ”självklar” sak, som att demokrati förutsätter politiska partier.

Just detta är ju också en av Weils poänger – allmänt, inte bara i denna bok – att detta sanna tänkandet är beroende av att det släpps fritt från institutioner som håller det fånget. Ett slående exempel på hur det kan se ut får vi, lustigt nog, i föregående avsnitt av Filosofiska rummet, som hade temat jämlikhet. Där uppstår inget samtal alls, och det beror till stor del på att Neos chefredaktör Sofia Nerbrand upprepade gånger torperderar diskussionen med väl valda doser propaganda – hon försöker få lyssnarna och meddebattörerna att sammanblanda jämlikhet och likhet, ett vanligt nyliberalt trick. Dvs, genom att påpeka att människor är olika och att det orsakar ojämlikhet vill hon insinuera att de som arbetar för jämlikhet nödvändigtvis vill motarbeta mångfald. Det kan förstås förekomma, men är varken logiskt eller politiskt nödvändigt.

Denna typ av icke-tänkande är enligt Weil typiskt för partisinnet, som sätter ökad makt över sökandet efter sanning. Weils betoning på uppmärksamheten som nödvändig för allt sant tänkande blir därmed befriande.

Julklappsutdelning till Kd-politiker

En julklapp går i år till de tre KD riksdagsmännen Andreas Carlson, Magnus Oscarsson och Mikael Oskarsson för deras försvar för det ”kristna kulturarvet”. Säkrare än tomten i svenskens hem är att några ansvariga kristna höjer sina röster till försvar för julavslutningen i skolan. De vill med sina politiska ämbeten hålla kvar den förra regeringens formulering om att kyrkan skall ha rätt till ”enstaka konfessionella inslag”. Tack! Det känns skönt att staten hjälper kyrkan med vad den skall göra – ex. be och läsa välsignelsen – i den händelse kyrkan själv skulle glömma det!

Till dessa ”kulturarvets försvarare” skulle jag vilja ge en bok som kanske kunde bidra med ett lite annat perspektiv på förhållandet mellan kristen tro och stat. Revolutionary Christian Citizenship av John Howard Yoder överlämnas med varm hand till Carlsson, Oskarsson och Oscarsson. Boken är skriven av en teolog som kommer från en liten annan tradition. En tradition som staten inte alltid varit så snäll emot och som därför lärt sig att leva som kristna utan hjälp av ”enstaka konfessionella inslag”. Den visar därför på ett annat sätt att vara kyrka: ett som bidrar till det goda samhället, men inte genom att värna ett ”kristet kulturarv” utan genom att kalla den kyrkan till efterföljelse. Låt mig avsluta med ett citat från boken.

Our basic message is the call to repentance and faith. Christ judges us, calls us to return, and gives us power of the Spirit to walk in the newness of life. This message is so clear that even those who reject the message he brought generally agree about what it meant. But what we need to tell the state cannot be this clear. For the state, insofar as it bears the sword, exists only ’outside the perfection of Christ’.* The state exists because of sin and its agents are people who have decided, at least for the present, not to act in the non-resistant, self-giving way we call discipleship. If all we say to agents of the state is that they should follow Christ, they may well understand the evangelistic appeal, but they will not see how this applies to their work. If they understand anything, it will be that their office as agents of the state should no longer exist, which is not, on the basis of the Bible, exactly what we want to say.

* Yoder citerar här Schleitheim-bekännelsen från 1527.