Alternativa fakta: nytt avsnitt av Tro & Förnuft-podden

I det senaste avsnittet av Tro & Förnuft-podden intervjuar vi Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms Universitet och författare till boken Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender.

Detta är en folkbildande, populärvetenskaplig bok som försöker visa hur filosofins redskap är relevanta för att reda ut vissa föreställningar som florerar i offentligheten, när det gäller synen på relationen mellan sanning och kunskapsanspråk.

Här nedan följer några reflektioner som läsningen av boken har väckt hos mig.

I boken påpekar Wikforss att ”faktaresistens” är ett olyckligt ord. Ett ”faktum” är ett sakförhållande och vi är inte resistenta mot fakta. Det vi ibland tycks vara är däremot resistenta mot goda skäl. Det är således bättre att tala om kunskaps- eller evidensresistens än faktaresistens. (Det vi lite slarvigt tänker på som ”fakta” är anspråket om hur något är – det vill säga ”faktapåståenden”.)

Men vad är evidens? Ibland använder debattörer begreppet snävt, för att säga att en position de inte delar saknar goda skäl, eftersom det inte finns naturvetenskaplig evidens för det. Men som påpekats en del i debatten på sista tiden så rör sig nästan alla med övertygelser för vilka det inte finns naturvetenskaplig evidens: vi har moraliska, politiska och grundläggande filosofiska övertygelser.

Det offentliga samtalet behöver inte bara en förnyad tilltro till naturvetenskaplig evidens, utan en förståelse för att goda skäl finns av olika slag, beroende på vilket verklighetsområde vi analyserar.

Det skulle göra det möjligt att föra ett kritiskt samtal om ämnen där det kan finnas flera hedervärda (och icke-hedervärda) positioner.

Evidens, eller goda skäl, måste alltså förstås som ett analogt och inte som ett ”univokt” begrepp. Det vill säga vad som räknas som goda skäl är kontextberoende – vilket alltså inte är ett försvar för relativism utan för en realism som tar hänsyn till att rationalitet innebär att anpassa sitt tänkande till det område vi reflekterar kring.

Det är därför Aristoteles i Nikomachiska etiken säger att det är fåfängt att förvänta sig samma grad av precision inom etiken som i geometrin, men att det är inte ett skäl till att bli relativist inom etiken. Det krävs tålamod för att reflektera noggrant kring de frågor där vi inte bara kan mäta oss till svaret. För den som accepterar moralisk kunskap (vilket för övrigt Wikforss gör) innebär det att evidens inte kan begränsas till naturvetenskap.

Dessutom accepterar Wikforss ”evidens-transcendenta” sanningar, alltså sanningar som det ligger utanför vår kapacitet att nå kunskap om. (Åsa nämner här hur vi bör förstå relationen mellan hjärnan och medvetandet. Ett annat möjligt exempel är: hur många universum finns det?)

Det är således viktigt att skilja på:

a) olika typer av evidens, beroende på vilken frågeställning vi analyserar

b) vilken typ av säkerhet man kan uppnå i olika domäner (exempelvis geometrin respektive etiken)

och

c) evidens-resistens och evidens-transcendens.

Det finns ibland en tendens i den offentliga debatten att antyda att lösningen på problemet med ”alternativa fakta” är mer naturvetenskaplig evidens. Men jag tror att problematiken snarare ligger på ett bildningsplan och i bildningen ingår att se att jag också har övergripande övertygelser som jag inte kan forma på ett ansvarsfullt sätt enbart genom att ”kolla upp” hur det ligger till, utan där jag måste ta ställning genom att tänka noggrannt och långsamt. Att hitta en välgrundad position som jag är medveten om kan vara fel. Detta borde göra mig benägen att också respektera en annan hållning (inte bara en person med en annan hållning!).

Men denna bildning skulle också medföra en motståndskraft mot det vi menar med kunskapsresistens, där människor bortser från det som det finns empirisk evidens för (eller emot) och istället väljer sin egen favoritteori.

Påpekandet att de övergripande eller fundamentala filosofiska föreställningarna inte är avgörbara genom naturvetenskaplig evidens är inte ett försvar för relativism inom de områden där naturvetenskapen har kompetens att avgöra sannolikheten för olika hypoteser.

Detta går även att relatera till ett kyrkligt perspektiv. I tidningen Dagen har under de senaste månaderna en debatt rasat om evolutionsteorin, och här är förstås Wikforss resonemang relevanta.

Frågan för en kristen är på ett sätt: varför finns uppenbarelsen?

Enligt Galileo har uppenbarelsen inte givits oss för att upplysa oss om sådant som vi själva kan ta reda på:

“Jag kan inte tro att samme Gud, som har givit oss sinnen, förnuft och intellekt, skulle vilja att vi åsidosatte dessa gåvor för att på annat sätt ge oss den kunskap som dessa kan förmedla. Jag kan inte tro att vi i slutsatser som gäller naturen och som uppenbarats för oss genom sinnenas vittnesbörd eller nödvändiga demonstrationer, skulle vara tvungna att förneka våra sinnen och vårt förnuft”

(Brev till Storhertiginnan Christina, s. 75 i Kopernikanska brev om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet)

Därför kan inte Bibelns auktoritet användas som ett argument emot ett vetenskapligt resultat.

Det som uppenbarelsen istället är till för är att upplysa oss om sådant som ligger bortom vår egen kognitiva kapacitet att ta reda på. Den vill, som Galileo säger ”lära oss vägen till himlen och inte himlarnas gång”.

Det innebär dock inte att vi famlar i blindo, eller saknar förmåga att reflektera kritiskt kring uppenbarelseanspråk, eftersom uppenbarelsen enligt en klassisk förståelse harmonierar med, samtidigt som den transcenderar, den naturliga kunskapen. Den kastar ljus över det vi redan vet och begripliggör det inom en större ram.

Det är precis så det går till också med sekulära världsåskådningar: de går också utanför, samtidigt som de i idealfallet harmonierar med, naturvetenskaplig kunskap.

Samma struktur råder för övrigt mellan de olika vetenskapliga disciplinerna. Psykologin harmonierar med, men går utöver, biologin.

Enligt John Walton, exeget som är expert på skapelseberättelsen, skiljer sig inte skapelseberättelsen från andra skapelseberättelser i Israeliternas närområde när det gäller ”empiriska” aspekter såsom kronologin för saker och tings tillblivelse. Däremot skiljer den sig i frågor om varför människan skapades, om det skapades metafysiska natur (exempelvis om det är olika gudakrafter bakom naturväsendena) och relation till Gud.

Det vill säga: författaren till skapelseberättelsen använder dåtidens ”empiriska teorier” som givna, men ger skapelsen en annan filosofisk och teologisk innebörd. Denna filosofiska och teologiska innebörd går inte att mäta sig till, och ligger utanför det vi har direkt ”epistemologisk kontroll” över. Den är dessutom möjlig att transponera till en modern, vetenskaplig världsbild. (Vetenskaplig världsbild skall förstås som en vetenskaplig syn på det vetenskapen har kompetens att uttala sig om, nämligen naturen. Huruvida bara naturen finns är inget som naturvetenskapen har kompetens att avgöra.)

Det något ironiska är att kreationister istället framhäver den empiriska delen i den babylonska kosmologin, som vi har gott om goda skäl emot.