Gud skriver storslagna dikter

”Ovädret lägger sig vid ettiden, de vaknar av tystnaden bägge två, Tryggvi och Oddur, i varsitt hus, nänns inte att stanna inne utan går ut, måste mer eller mindre gräva sig upp till ytan, kommer upp samtidigt, de får syn på varandra som oformliga gestalter i snön, husen i fiskeläget verkar helt eller till hälften begravda. Raseriet har gått över, den gormande vinden, den vildsinta, genomskinliga jätten, den osynliga, vanvettiga kraften, försvunnen utan förvarning, förunderligt, och världen står förvirrad kvar. Stiltje och stjärnor. Och en fullmåne! Där är månen, den hade alltså gömt sig bakom ovädret, bakom snöfallet, högt ovanför molnen, trygg uppe i himlarymderna, den väntade tålmodigt på tillfället och häller nu ut sitt ljus över det stumnma landet. De snötäckta bergen, insvepta i det vita, nästan likbleka månljuset, är ett tyst hot, en stillsam skönhet. Vännerna står sida vid sida. De hälsade inte, gick bara ram till varandra och nickade. Tusentals stjärnor blänker på den svarta himlen, det vita månskenet glimmar på den tunga snön och förvandlar den till en fullastad skattkista, havet är svart och stiltjen fördjupar stillheten efter stormen — det finns ingen plats för ord, de är onödiga, alltför taffliga, de behövs inte. Där står de, Oddur och Tryggvi. Riktigt länge: bara tittar och tar in alltsammans. Tills Tryggvi till slut öppnar munnen, säger lågt, ja till och med varsamt, som stod han inför någonting ömtåligt: Gud skriver storslagna dikter. Han verkar vilja illägga mer, det skulle vara helt och hållet i hans stil, längtan etter att sätta ord på världen är ett efterhängset surr inom honom, men det kommer ingenting. Världen har blivit diktad, dikten är bara en knapp timme gammal, nu är det passande att tyst läsa den. Han stänger munnen.”

– ur: ”Fiskarna har inga fötter” av Jón Kalman Stefánsson.

Om bilden

“Ser du på bilden, medan du själv alltjämt är en bild?”

—Angelus Silesius

Spegelbilder avleder, förvillar, förtrollar. I föreställningens värld framstår tingen “inte bokstavligen, utan bildligen”. De framstår allegoriskt, didaktiskt-förföriskt. Kring upplysningens klarspråk cirklar alltjämt inbillningskraftens arabesker. Ändå kan inbillningskraften, som Platon såg det, bistå såväl som hämma vår uppstigning till idévärlden. När vi talar om “bilden” talar vi med en dunkel briljans. Detta är innebörden av Statens delade linje, allegorin som visar hur själens fakulteter—till vilken imaginatio räknas—kan samarbeta i sökandet efter noetiskt förnimbar rättvisa och sanning. För kyrkofäderna, som förde samman Platon med den hebreiska mystiken, framstod här en parallell mellan vår förmåga att imaginera och vår väsensskilda imago dei. Vår “avbild” eller “likhet” har inte gått inte förlorad, den är endast fördunklad. Det tillhör patristikens grundoptimism att vidhålla att frihet består i belysningen av denna “urbild” genom underkastelse till en livslång psykagôgia, ett kall till lärjungaskap. Goethetiden och romantiken återupplivade denna pedagogiska modell och gav den autodidaktisk prägling i utveckilngs- eller bildningsromanen, där huvudrollsinnehavaren tillskansar sig “livets lärdom” och genom denna dressyr uppnår ett slags frälsning.

Även om “bildning” på så vis ofta agerat ideologiserande, även om den idag framstår som banal (sällskapsspelet har reducerat “allmänbildning” till ett trivial pursuit), bör vi vara försiktiga med att inte avfärda som “sekulärt” den frälsningssakrala betydelse romantikerna fortfarande skönjde i Bildung.

Att “bildning” idag är ett utnött begrepp kan snarare härledas till en missvisande nytolkning av romantikens säregna intresse för inbillningskraftens teologi. Franz von Baader, katolsk filosof och viktig inspiration för de unga tyska romantikerna, framhöll (precis som Milton), att inbillningskraften är människans inhemska, gudomliga fakultet, men att den måste särskiljas från en demonisk “fantasi”. “Lucifer”, reflekterar von Baader, var den första “fantasten”, medan det gavs till människan att bli den första inbillande poeten. I Miltons lustgård komponeras spontana poem, medan den byroniske Satan skapar, med fantasins (mesomorfiska) kraft, sitt helvete. (De engelska romantikerna, särskilt Coleridge, gjorde ibland en likartad åtskillnad mellan en kreativ imagination och en mer destruktiv fancy.) Friedrich Schlegel, den tyska romantikens fader, följer von Baader då han kritiserar “den så kallade Upplysningen”. Förnuftet som tror att det kan se Gud på egen hand, och som avvisar som “infantila” mystikens bildspråk, kastar endast ett skenbart ljus på tingens ordning, och har inte alls tagit avstånd från det fantastiska. Snarare är dess magnifika “system” ett groteskt fantasifoster, en förnuftsidol. Schlegel kontrasterar denna Systemsucht med barockens mystiker, särskilt Angelus Silesius’ gnomiska rim. Silesius nyttjar ett allegoriskt bildspråk med klassisk förankring, där Jesus är ett barn, en fågel, ett djur; där Maria är en ros, där himmel och helvete talar till varandra, där änglar samtalar med människor. “Bildligt talat”, jo, men för Schlegel handlar det inte om en enkel dikotomi mellan det bildliga och det bokstavliga, eller förnuftiga. Snarare handlar det om att distingera en destruktiv “idol” från en kreativ “ikon”, som Jean-Luc Marion uttrycker det. Silesius’ bilder försöker inte upprätta ett system genom vilken varat kan greppas. Hans mål är mer blygsamt än så, men desto ärligare (och mindre “fantastiskt”): att avbilda vår upplevelse av världen, vår förnimmelse av Gud—inte Gud själv. För Schlegel är det skillnaden mellan en förnuftig Phantasie och en inbillande men sanningsenlig Bildlichkeit, “bildlighet”, ett begrepp som vi misstänker får polemiska övertoner då han redan uttryckt en ogillande gentemot Upplysningstidens Bildung (“ett tomt begrepp”).

Skönhetens ironi: att sagan, myten och allegorin beskriver det osynliga mycket bättre än argumentets entymem, eftersom den förra inbjuder oss till att uppleva nuet, medan den senare inbjuder oss till att abstrahera oss från nuet. Bildligheten är det “barnsliga sinnelag”, skriver Schlegel, som uttrycker “gudomliga ting och heliga mysterier” eftersom “människan själv, i sin helhet och i sitt innersta väsen är Guds bild (Bild), likhet (Ebenbild) och avbild (Abbild)—på samma vis som skapelsen, i vilken Gud uppenbarar sitt innersta väsen, betraktas som en reflektion, en spegel och bild av hans dolda härlighet” (KA 8: 563, 565).

“Bildlighet” från således också en kosmisk, politisk innebörd. Detta “barnsliga sinnelag” återförenar oss med världen, med skapelsen, och möjliggör skapelsens förvandling och kommande revolution. I sin korta men pregnanta anteckning om “bilden” för Walter Benjamin in detta romantiska argument i nittonhundratalets politik. Mot fenomenologins “essenser” ställer Benjamin romantikens “bilder” (Bilde). En bild meddelar inte i första hand att den tillhör en viss bestämd historisk tidpunkt (Silesius’ sextonhundratal, t.e.x.), dessa fakta tillhör en skrymmande exegetik. Snarare än en verifierbar kod, utlovar bilden en “läsbarhet”, en händelse som uppnås vid “en viss tidpunkt”. Med Schlegel kan vi kalla denna tidpunkt för utövandet av “bildlighet”. I detta “nu” då vi känner igen bilden, förklarar Benjamin, och bilden blir “läsbar”, dör blickens (fenomenologiska—fantastiska) intention. Istället föds något oväntat, den “autentiska historiska tiden”, den tid som både Upplysningen och fenomenologin sökt erövra utan framgång. “Sanningens tid” föds genom att blicken underkastar sig bildligheten, genom att bilden låter sig bli “läst” och “igenkänd”, i ett kritiskt ögonblick där dialektiken koncentreras snarare än upphävs, där den tar plats.

Det rör sig här om något mycket större än övning i allegorisk tolkning, en förmåga att skönja mellan bokstaven och bilden. Bildens “läsbarhet” sammanfaller med vår egen tillförlitlighet, vår mänsklighet och förmåga att känna igen skapelsen i det bildliga, och agera i den som levande bilder.

Trons serum

Det finns böcker och texter som förmår riva murar för vårt tänkande. Ord lagda till ord som mirakulöst omformar världen. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu skapar sådana texter. I hans tre självbiografiska böcker Orbitór (Vänster vinge, Kroppen och Höger vinge) tar han oss med på svindlande resor där hans uppväxt, staden Burkarest, Gud, hans kropp och medvetande vävs samman till en fascinerande värld där allt hör samman. Med sina ord förmår han skildra en värld där vi anar hur ande och materia inte är skilda storheter. Ibland går jag vilse i hans texter andra gånger låter jag mig lyckligt hänföras. Som i dessa ord om kropp och tro:

När jag denna tysta sensommareftermiddag sitter i undertröja framför skrivboken med bruna plastpärmar betraktar jag mina händer. De avtecknar sig bleka men med mörka konturer mot det gyllenröda fönstret. Jag studerar huden som täcker dem, rynkig och halvgenomskinlig som mjukt glas, hårt enbart på fingertopparna där naglarna växer under de trasiga nagelbanden – som jag jämt biter på tills de blöder – och liknar vissa insekters styva täckvingar. Under huden skönjer man senorna som verkar på fingrarnas hävstänger. Och fingrarna rör sig därför att vi inte tvivlar. Därför att det inte bara är blod, lymfa, hormoner och socker som strömmar innanför hudens gränser, utan framför allt tro. ”Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så.” Vi säger åt fingrarna att vidrör, säger åt ögonen att se och säger åt benen att gå, och dessa delar av materien underkastar sig, ty de ingår i vårt rike och vi vet i samma ögonblick som vi befaller dem att de kommer att lyda, för på sätt och vis är befallningen just denna förvissning.

I kroppen har vi inflätat i artärer och vener, hopknutet i nerver och motorikplattor, fuktat av osmotiska vätskor ett cirkulationssystem som utgörs av tveklös tro, av förvissning om vår änglanatur. Ty detta har vi alltid kallat ängel – förmedlaren som iklädd tron utgår från anden och sätter materien i rörelse, formar den och kuvar den. I hjärnan finns en metafysisk vakuumpump, ett neutralt hjärta med långa gyllene ljusslangar som till kroppens alla provinser, departement och kantoner sänder ut behagfulla budbärare simmande i trons serum. Och som de androgyner de är med zirkontestiklar och ametistbröst ilar de mot ansamlingar av tvärstrimmiga muskelfibrer, drar ihop somliga och släpper efter på andra, riktar dem mot det som vårt innersta väsen vill, och fingret rör sig och berget kastar sig i havet.

Orbitór, Vänster Vinge (Panache, Albert Bonniers Förlag, 2002)

Marilynne Robinson i #läsarpodden

obama robinson

Vi är lite chockade, men väldigt uppmuntrade, över att förra avsnittet av läsarpodden, om David Thurfjells Det gudlösa folket, har över 35 000 lyssningar. Det är roligt att det finns ett intresse för det som är denna bloggs ärende, det vill säga teologi, böcker och bildning!

Denna månads bok i podden är Lila av Marilynne Robinson, utgiven på svenska i en mycket fin översättning av Niclas Nilsson på Weyler förlag (som också lagt ut ett gratis provkapitel, följ bara länken!)

Robinson är en av USA:s stora författare. Hon debuterade med Housekeeping i början av 1980-talet, men trots den oerhörda responsen så skrev hon ingen ytterligare roman förrän 2005, då hon publicerade Gilead. Den vann det prestigefyllda Pulitzerpriset samma år.

Huvudperson i Gilead är pastor John Ames, som skriver ett slags testamente till den son han oväntat fick på sin ålders höst och som han nu vet att han inte kommer få se växa upp. Gilead är namnet på den stad i mellanvästern där Ames verkat som pastor hela sitt liv, i sin fars och farfars efterföljd.

Robinsons två följande romaner, Home och Lila, utspelar sig också i Gilead, bland den lilla krets av människor som vi får möta i första romanen. Men det är ingen triologi i klassisk mening, utan romanerna är, med Robinsons ord, ”besläktade”. De bygger inte på varandra, utan kan läsas i valfri ordning. Däremot fördjupar de varandra.

Robinson skriver också essäer, där hon reflekterar över filosofi, politik och teologi. Hon tillhör den reformerta traditionen, och är särskilt förtjust i John Kalvin, vilket präglar hennes författarskap på ett fascinerande sätt. Hon skriver om världen utifrån sin kristna övertygelse, men inte på ett platt och förutsägbart sätt, utan dynamiskt och rikt. Mark O’Conell karakteriserade det på detta sätt, i en recension i The New Yorker för några år sedan:

I have read and loved a lot of literature about religion and religious experience – Tolstoy, Dostoevsky, Flannery O’Connor, the Bible – but it’s only with Robinson that I have actually felt what it must be like to live with a sense of the divine. /…/ She makes an atheist reader like myself capable of identifying with the sense of a fallen world that is filled with pain and sadness but also suffused with divine grace.

Robinson är för övrigt också Barack Obamas favoritförfattare, och reste just till henne (sic!) för att göra en längre intervju. Robinsons författarskap var för övrigt också temat för Jayne Svenungssons professorsinstallationsföreläsning i Lund förra veckan. Den 12 november kommer Robinson till Sverige, och intervjuas av Per Svensson på kulturhuset.

Läs gärna Lila tillsammans med Läsarpodden. Avsnittet kommer första måndagen i november.

PS: November månads bok blir K G Hammars nya bok Släpp fången loss. Ett tips är att redan nu skaffa den om ni vill vara med och läsa!

 

 

 

 

Blå zon – utan religion?

I Svenska Dagbladet uppmärksammar man fenomenet med ’blå zoner’, platser i världen där man ovanligt många uppnår ovanligt hög ålder ovanligt hälsosamma. Dessa finns utspridda över världen (den japanska ön Okinawa, den grekiska ön Ikaria, östra Sardinien och Nicoya-halvön i Costa Rica, samt, föreslås det, det småländska inlandet) och det är förstås av stort intresse att forska om vad hemligheten bakom detta fenomen är.

Journalisten Henrik Ennart har varit intresserad av fenomet länge och skriver i artikeln ”Vi kan lära av dem som lever längst” (SvD 17/10) att,

Det finns något hoppingivande i att de blå zonerna alla har fängslande natur, underbar mat och vänliga invånare med förmåga att koppla av och umgås.

Framförallt i artikelserien lyfts maten fram, märkligt nog har det även kommit ut en kokbok om maten i de blå zonerna!, men också vikten av umgänget kring maten.

Jag uppskattar både mat och umgänge mycket och speciellt umgänge kring mat så jag har inga problem med det. Men, som vanligt ligger problemet i det som inte synliggörs. Var är religionen? Temat om de blå zonerna tas upp även i dagens (18/10) SvD och ingenstans omnämns den religiösa tron.

Jag tar upp frågan för av ett sammanträffande skriver man även om de blå zonerna i månadens Kupé. Det var där jag själv först stötte på begreppet och vad som intresserade mig extra mycket var nämligen hur de i den artikeln lyfte fram vikten av en religiös tro. Detta var anmärkningsvärt i två bemärkelser, dels att det faktiskt stod något positivt om religiös tro i ett svenskt magasin och dels vilken stor påverkan de menar att religös tro har för livslängden. 14 år(!) menar man i Kupé att tillhörigheten i ett religiös samfund kan lägga till på ditt liv. De skriver,

Att ha en tro och besöka någon form av samfund för troende fyra gånger i månaden kan göra att din förväntade livslängd öker med fjorton år.

 

Utöver tron nämner man i Kupé vardagsmotion, meningsfullhet, minskad stress, maten, måttligt vindrickande, familjefokus och omgivningen som faktorer som påverkar livslängden positivt. Anmärkningsvärt är att alla dessa faktorer lyckas man även nämna i SvDs artiklar om de blå zonerna. Endast en aspekt lyser med sin frånvaro. Vill kanske SvD att deras läsare ska leva 14 år kortare frågar man sig? Eller finns det någon annan anledning till att religiös tro inte tas upp?

Blå zoner Kupe

När jag undervisade i religion på gymnasiet höll jag en gång i en lektion om kristendom och jag pratade om kristen tro i relation till samhället och skulle just börja prata om Martin Luther King Jr.. Innan jag började fick jag ett infall att fråga klassen om någon hade en aning om vad Martin Luther King hade för yrke. Knäpptyst. Han var pastor, sa jag. Ännu knäpptystare, nu med vissa hakor tappade. Att Martin Luther Kings engagemang skulle ha varit motiverat av hans tro var en total överraskning för mina elever.

Människor i det svenska samhället lever som om de tror att religiös tro inte påverkar människor, eller att den inte har påverkat historien. Möjligen lyfter man fram farorna med att motivera sin handlingar med religion, men sällan hör man till exempel Newton kom fram till teorin om gravitation genom att han hade den religiösa föreställningen om ”osynliga krafter” i materian. New Age någon? Det tyckte i varje fall många av hans vetenskapskollegor.

Exemplen är många där vi i Sverige inte får höra att religiös tro har varit en bidragande faktor i någon händelse, fenomen eller insikt. Men varför är det så? Det kan säkert någon annan svara mycket bättre på än jag. Kanske har det att göra med att vi tror att religiös tro är ett hot mot ett sekulärt samhälle? Kanske är vi i Sverige så osäkra i vår sekularism att vi inte vågar ha en geniun mångfald där religiösa övertygelser också ska få plats? Men vad som än är fallet är det ett faktum att den som är intresserad av att leva länge också bör intressera sig extra mycket för religiös tro – om man inte råkar vara journalist på SvD då vill säga.