Månad: september 2014

Utan plats, ingen framtid

Stefan LindholmSamtid

Wendell Berry är en tänkare och aktivist vars idéer ofta kommit upp i de sammanhang jag rört mig. Bland hans många idéer, finns det en som har följt mig under flera år. Det är idén om att våra liv (inte minst vad vi äter och vad vi gör) bör vara kopplade till den plats som vi befinner oss på. Kanske berör den mig för att jag liksom de ”främlingar och gäster” som jag mött – på olika platser – också sökt en djupare koppling till en plats.

(Bör direkt tilläggas att det givetvis är en ironi att skriva om detta på en blogg. ”Där”, på internet, är plats och vad man gör särkopplade.)

Jag är uppvuxen i ett litet samhälle i Östra småland och visste nog tidigt att jag skulle flytta därifrån en dag. Inte för att jag vantrivdes, utan för att jag var rastlös och nyfiken på världen. Inget fel med det, tvärtom har det varit spännande och berikande. Men jag inser att i flyttandet från en plats till en annan, har jag alltjämt sökt efter en plats, ett hem. Nu, efter 20 års relativt normalt kringflyttande för akademiker, har jag förmånen att kunna återvända till den plats jag växte upp för att göra den till mitt hem igen – till det hus som mina förfäder köpte för snart 100 år sedan.

Denna plats – och vägen hit – har påmint mig om Berrys ord om platsens betydelse.

Några plattityder. Plats är en kategori som kännetecknar allt skapat. Alla skapade varelser har en plats, ett område eller en domän som definierar och kringgärdar dem. All plats har en historia, de är skådeplatsen för händelser och handlingar. Utan plats, ingen historia.

För den kristna tron är platskategorin av yttersta vikt – inte så som en lära utan en förutsättning för uppenbarelsehistorien. Abraham kallades från en plats till en annan, Moses blev uppmanad att ta skorna av fötterna för platsen han stod på var helig och Herrens kropp blev lagd i en grav och på samma plats uppstod han på den tredje dagen. Utan plats, ingen uppenbarelsehistoria.

Men platskategorin är också viktigt för det kristna hoppet. Längtan efter en djupare koppling till en plats förefaller vara en nedärvd mänsklig längtan som är eskatologisk i sin inriktning. Denna jord och allt den rymmer är den plats på vilken Guds framtida härlighet skall uppenbaras. Nu är vi ”främlingar och gäster” på den men då skall denna jord åter bli vårt hem.

Vad är annars poängen med Kristi uppståndelse som en förstlingsfrukt i den nya skapelsen? Och hur bokstavligt vågar vi ta Jesu ord om att bereda rum för oss?

Platskategorin kan inte tas bort från en förnyad skapelse. Istället skall alla platser vara fyllda av Herrens härlighet som vi i denna tidsålder blott anat eller hört talas om. Utan plats, ingen framtid.

/Stefan Lindholm, Träthult

—–

Här finns en halvtimmas intervju med Berry, som ger röst åt platsens betydelse samt något hans egen historia.

 

När höstlöven faller

Sebastian EkbergSamtid

Det är passande att inleda Wendell Berry-veckan på mickelsmäss. Västkyrkan firar ärkeängeln Mikael på denna dag,[1] som väl namnet avslöjar, och i katolska kyrkan numera också de andra ärkeänglarna. Traditionellt var detta också det gamla bondeårets största märkesdag. Det var då Andfriden utlystes med syfte att hålla vilan helgad efter det tunga arbetet med skörden. Jordbruket och vilan är två helt grundläggande teman i Wendell Berrys författarskap. De är två storheter som finner sin enhet i Guds pågående skapelseverk. Berry hjälper oss att se denna enhet med nya ögon i en tid då vi saknar vila och därför inte vet hur vi ska arbeta.

Den katolske författaren Hilaire Belloc skrev om vad som väntar i höstetid, från mickelsmäss till allhelgona, i boken Hills and the Sea, och jag delar gärna med mig av ett utdrag (i egen översättning) här på dagen för denna ärkeänglarnas fest – som en ode till hösten. För bara om vi kan lära oss att leva i döden, kan vi lära oss att vila. Hösten hjälper oss i detta, lika smärtsam som den är vacker.

Egon Schiele – Fyra träd

Det är inte sant att ett liv som går till ända under ”naturliga” förhållanden – ett liv som tillåts ikläda sig dödens prakt och med äran i behåll träda ut ur tiden – ger sinnet någon vidare ro. Det är inte heller sant om dagen som går till ända, året på väg mot sitt slut, eller löven som faller. För det är sådana tillfällen som får människornas fixa, oroade frågeställningar att framträda allra mest envist och högljutt.

Fortsätt läsa ”När höstlöven faller” →

Livet som underverk: Om Wendell Berry

Andreas NordlanderSamtid

Det finns inga ohelgade platser, det finns bara helgade platser och vanhelgade platser

Så skriver den amerikanske författaren Wendell Berry i dikten Konsten att vara poet. Formuleringen fångar något av Berrys djupaste vision: Vi lever som outgrundliga varelser i en värld som själv är mysterium rakt igenom. Över livet vilar ett slags helighet, men det gäller att kunna se det och Berry är övertygad om att det moderna samhället – det industrialiserade och teknifierade samhället – i allt högre utsträckning har blivit andligen skumögt. Varför skulle vi annars behandla andra människor som utbytbara kuggar i en ekonomisk maskin? Djuren som industriell råvara? Jorden under våra fötter som avstjälpningsplats. Nej, Berry är inte en nostalgisk romantiker – även om en del kritiker vill förstå honom så. För honom handlar det om blicken, om vad det fortfarande är möjligt att se; och om språket, om vad det alltjämt är nödvändigt att säga. Som Shakespeare låter Edgar utbrista i King Lear, i en strof som Berry lånat till en av sina finaste essäer: ”Thy life’s a miracle. Speak yet again.”

Wendell Berry föddes i Henry County, Kentucky, 1934, i en tid som präglades av övergången till ett industriellt jordbruk. Hans familj hade i fem generationer brukat jorden, och hans egen far kombinerade lantbruket med att jobba som advokat. Själv läste han litteratur vid University of Kentucky, gifte sig med Tanya och inledde en lovande författarbana som tog honom till Stanford, Italien, Frankrike och New York.

Men just när New York-karriären tycks ligga spikrak framför honom fattar han ett livsavgörande beslut – 30 år gammal återvänder han till sitt Kentucky, till jorden, till rötterna. Här gestaltar han i sitt eget liv vad som skulle komma att bli det kanske viktigaste temat i hans författarskap, detta att höra hemma på en särskild plats. I romanen Jayber Crow låter Berry huvudpersonen, som också återvänder hem efter en period i exil, uttrycka något av hemkomstens gåta:

Having kept it so clearly in my mind for so long, I saw it now in the strangeness of time … All the buildings were still there, changed by whatever had happened during the last twelve years … But it seemed to me that even if everything had been changed, I would have recognized it by the look of the sky.

Wendell Berry är en författare som genom sin poesi, sina romaner och sina härligt konträra essäsamlingar mejslat ut en unik röst i det litterära USA, en röst som man – tröttsamt nog – inte kan undvika att kalla profetisk. Och sent omsider har han till och med vunnit en sorts allmänt erkännande i sitt hemland, nu senast genom att få den prestigefyllda National Humanities Medal, trots att hans poesi varken kan anses vara särskilt modern eller experimentell – det finns snarare något av både King James Bible och den naturlyriska traditionen i Berrys diktning.

Politiskt är han ett eget fenomen. Han kan kritisera konsumismen, ekonomismen, nationalismen och krigsmaskineriet på ett sätt som låter vänsterradikalt. Men han lyfter samtidigt fram klassiska ”konservativa” värden såsom familj, lokal gemenskap och traditioner. Berry är utan tvekan radikal, men han tvingar oss att ställa frågan om vad detta egentligen innebär! (En diskussion om Berrys ”klassiska konservatism” finns i Bonzo och Stevens, Wendell Berry and the Cultivation of Life, 2008).

Berry är själv en troende människa, men hans relation till kyrkan, liksom också till teologin, har varit ambivalent. Ändå har hans böcker under senare år blivit alltmer uppmärksammade bland amerikanska teologer. Den oefterhärmlige Eugene Peterson har träffande sagt:

Wendell Berry is a writer from whom I have learnt much of my pastoral theology … The importance of place is a recurrent theme – place embraced and loved, understood and honored. Whenever Berry writes the word ‘farm’, I substitute ‘parish’: the sentence works for me every time.

(citerat i Shuman & Owens, Wendell Berry and Religion: Heaven’s Earthly Life, 2009)

Stanley Hauerwas, å sin sida, lyfter i slutet av sina Giffordföreläsningar fram Berry (tillsammans med bland andra Johannes Paulus II och John Howard Yoder) som en vars vittnesbörd i vår tid kan lära kyrkan det nödvändiga måttet av kulturellt motstånd. (Hauerwas, With the Grain of the Universe: The Church’s Witness and Natural Theology, 2001)

För min egen del är det Berrys poesi som varit mest avgörande, och jag har under en tid också arbetat med att översätta ett urval av hans dikter till svenska. Läsarna kan den här veckan bjuda på några smakprov – premiär för Wendell Berry på svenska! Och utöver det hoppas vi kunna presentera några andra texter och diskussioner för att på så sätt introducera ett sällsamt författarskap för en svensk läsekrets.

I dikterna kan man urskilja flera centrala teman: platsen; uppmärksamheten; äktenskapet; skrivandet; samhällskritiken; hoppet; sabbaten. Berry har gett ut ett stort antal diktsamlingar; de senaste är Entries (1994), Given (2005) och Leavings (2010), som alla finns med i samlingen New Collected Poems (2013). Som en klart avgränsad del i det lyriska författarskapet finns också de så kallade sabbatsdikterna, nyligen samlade i This Day: Collected and New Sabbath Poems (2014). Detta är en samling meditativa dikter som Berry skrivit under flera decennier då han under söndagarna har haft för vana att vandra omkring på sina marker och i naturen däromkring. Såhär skriver han själv om sabbatsdikterna i den senaste samlingen:

 The idea of the sabbath gains its meaning as it is brought out-of-doors and into a place where nature’s principles of self-sustaining wholeness and health are still evident. In such a place—as never, for me, under a roof—the natural and the supernatural, the heavenly and the earthly, the soul and the body, the wondrous and the ordinary, all appear to occur together in the one fabric of creation.

Här följer nu, som ett första smakprov, just en sådan sabbatsdikt.

 

1992: VI

 Mitt sår rann i natten
och upphörde inte. Jag vred mig av och an
ända tills dagen grydde.
Låt fångens suckar
komma inför dig; i din stora makt
bevara du dem som är
bestämda att dö. Jag mindes
min sång i natten. Jag sa,
Detta är min sorg, men jag ska
minnas Herrens verk;
jag ska minnas hans forna under.
Och jag mindes
den lilla bäcken som runnit ned
längst berget så länge
vi funnits här, och långt före.
Jag mindes träden på sluttningarna
intill den, som står i sommarens
stora hetta, och ger skugga.
Jag mindes de fallande löven
och sen snön, och återigen
de små blommorna resa sig
ur döda löv, mossan
åter grön vid det strömmande vattnet,
och vattentrastens bo
under ett kraftigt träds rot.
Jag sa, Inte längre ska jag sörja
över döden, ty vad är döden för mig
som har sett dina återkomster, O
Kärlekens Herre, som i falskheten är sann.

Wendell Berry, A Timbered Choir: The Sabbath Poems 1979-1997, i tolkning av Andreas Nordlander

/Andreas Nordlander

Artikeltips: Ett sekel av svensk (akademisk) teologi

Sebastian EkbergSamtid

Arne Rasmusson skrev för några år sedan en teologihistorisk artikel om den svenska akademiska teologins 1900-tal,  ”A Century of Swedish Theology.”  Allt är nu inte så mörkt som nedanstående citat ger sken av – varken i Arnes artikel eller någon annanstans – men det beskriver ändå träffande det komplex, eller den babylonska fångenskap, som den akademiska teologin länge kämpat med i Sverige:

one may say that much of Swedish theology has worked out of an unproblematized unitary conception of science, an ideology important for legitimizing the university, but difficult to defend in terms of sociology, philosophy of science, and more recently of cognitive science. The political philosopher John Gray has said that science so understood (in distinction from the actual, manifold and very different types of research going on in the various disciplines) “serves two needs: for hope and censorship.” Today, he says, it alone supports the hope of progress (Gray says “the myth of progress”) and it “alone has the power to silence heretics.”

Alternativet till det ovanstående kan självklart inte vara ”anything goes,” utan akademisk teologi måste ta sin utgångspunkt i ett frimodigt tillgodogörande av ”konfessionella” teologiska traditioner, och i ekumeniska samtal varken gömma sig bakom eller ta någon särskild hänsyn till de filosofiska och ideologiska skygglappar som moderniteten påbjuder. Vad detta konkret skulle medföra är upp till akademiska teologer av respektive konfession att visa; det pågår, i min mening, redan ett sådant arbete.