Vänskapen som Guds kärleks uttryck i skapelsen

St. Aelred of Rivelaux

Under de första fasteveckorna har jag läst S:t Aelred av Rievaulxs Spiritual friendship (De Spiritali Amicitia; tyvärr finns texten inte utgiven på svenska). Skriften hör till de mest berömda av denna engelska cisterciensermunk från 1100-talet, och utgör ett slags svar på Ciceros Om vänskap (De Amicitia), uppställd som en dialog där Aelred undervisar två av bröderna i klostret i vänskapens mysterier.

Aelred hämtar mycket inspiration från Cicero, men som titelns tillägg antyder menar han att Ciceros förkristna skildring är otillräcklig, för att den sanna vänskapen alltid har relationen till Gud som utgångspunkt; kärleken till vännen hänger samman med kärleken från och till Gud. Aelred skriver till och med om 1 Joh 4:16, så att ordet lyder: ”den som förblir i vänskapen förblir i Gud och Gud i honom”. Hans skildring av till exempel hur vi noga bör välja våra vänner, hur vi sedan bör vårda vänskapen och hur den sanna vänskapen aldrig kan ta slut påminner också i många avseenden om en kristen relationsdiskurs som annars ofta brukar vara eller tyckas förbehållen den äktenskapliga kärleken.

I likhet med sin vän och ordensbroder Bernhard av Clairvaux betonar Aelred gång på gång i sina skrifter hur Guds kärlek tar plats i skapelsens kärleksfulla relationer – det vill säga, inte uteslutande i mänskliga relationer; i en kort men intressant passage i Spiritual friendship tar Aelred djuren som exempel:

And surely in animate life who can easily describe how clear the picture of friendship is, and the image of society and love? And though in all other respects animals are rated irrational, yet they imitate man in this regard to such an extent that we almost beliece they act with reason. How they run after one another, play with one another, so express and betray their love by sound and movement, so eagerly and happily do they enjoy their mutual company, that they seem to prize nothing else so much as they do whatever pertains to friendship.

 

Det eviga livet

Följande reflektion om det ”eviga livet” av Karl Barth (1886 – 1968) tyckte jag var mycket intressant. Barth var en 1900-talets mest framträdande protestantiska teologer, och aktiv i det kyrkliga och teologiska motståndet mot Hitler under andra världskriget. Barth var medgrundare till Bekännelsekyrkan där bland annat Dietrich Bonhoeffer ingick.

”Eternal life is not another and second life, beyond the present one. It is this life, but the reverse side which God sees although it is as yet hidden from us—this life in its relation to what He has done for the whole world, and therefore for us too, in Jesus Christ.

We thus wait and hope, even in view of our death, for our manifestation with Him, with Jesus Christ who was raised again from the dead, in the glory of not only the judgment but also the grace of God. The new thing will be that the cover of tears, death, suffering, crying, and pain that now lies over our present life will be lifted, that the decree of God fulfilled in Jesus Christ will stand before our eyes, and that it will be the subject not only of our deepest shame but also of our joyful thanks and praise.

I like to put it in the fine stanza of Gellert in which he speaks of knowing in the light what is now obscure on earth, of calling wonderful and glorious what took place inscrutably, of seeing with out spirit the context of our destiny with praise and thanksgiving.”

Hämtat från: Post-Barthian.