Guds barn

De senaste åren har norska kritiker börjat notera hur landets litteratur förändrades efter terrorattentaten den 22 juli 2011. Flera har påtalat att 00-talet präglades av en diskussion om autenticitet och självframställning, som nådde sin kulmen med Karl Ove Knausgårds Min kamp, men klingade av efter 22 juli. I stället är de stora frågorna, de stora berättelserna, tillbaka.

Litteraturvetaren Toril Moi påpekar i boken Språk och uppmärksamhet att den norska litteraturen, liksom hela samhället, också tycktes återfå tron på språket efter detta nationella trauma. Plötsligt blev det så uppenbart viktigt att alla inblandade fick sätta ord på vad de varit med om.

En roman som knappast hade kunnat skrivas före massakern, trots att den utspelas i Palestina för två tusen år sedan, är Guds barn, Lars Petter Sveens tredje bok, som nyligen utkommit i svensk översättning av Staffan Söderblom. En värld av terror skildras i romanen av en kör med sårade röster vi aldrig tidigare fått höra. Minst lika rätt i tiden ligger för övrigt Sveens senaste roman, Fem stjerner, en helt samtida historia om några somaliska flyktingars väg till Europa.

Att skapa fiktion med utgångspunkt ur Bibelns berättelser är ett välkänt grepp. I Guds barn låter Sveen gestalter från evangeliernas utkanter träda fram. De har alla mött Jesus, eller stött på andra som mött honom, och det har skakat om deras tillvaro. Många av dem är märkta – just det ordet återkommer – av grovt våld, sjukdomar eller handikapp. Några är soldater och yrkesmördare. Över huvud taget är det en kroppslig roman, brutal och detaljrikt stillsam.

Hårdast drabbade är, liksom i Norge, barnen. En föräldralös flicka i följet kring Jesus bär ett ”djälvulsmärke”, ett ärr efter en syraattack, utförd av pojkar i hennes egen ålder. Eller är det den Onde själv som bär ansvaret? I boken är han en cynisk skuggvarelse med kuslig övertalningsförmåga, som sår tvivel och ingår pakter som tvingar människor att göra ont.

Jesus däremot, som dyker upp vid några få tillfällen, söker inte övertyga någon eller binda någon till sig. I stället är han den som ser och lyssnar till var och en som söker upp honom. Sedan svarar han med att röra vid dem och kanske säga några få ord. Hans beröring ger var och en sin värdighet tillbaka. Han verkar ofta trött och svag, men i dessa enkla möten är han skärpt. En man som sett sin son bli helad säger att ”det verkade som om han krönte min son.” Efteråt märker de att han är kvar hos dem.

Det som i Guds barn utmärker Jesusrörelsen bland religiösa fanatiker och upprorsgäng är att den aldrig använder våld. Det gör den till den bräckligaste och sköraste av dem. Medan onda handlingar i romanen sker av tvång, sker de goda alltid av fri vilja, dumdristigt och oväntat.

Kampen mellan gott och ont sker inom alla romanens många berättare – också inom lärjungarna – och är en strid mellan historier och tolkningar. ”Jag berättar om allt detta för att försöka förstå alla ursinniga unga och allt det brutala som nu har vuxit fram”, säger en gammal rövare och slav i en betraktelse som förstås sträcker sig långt ut ur romanens historiska ram.

Kanske vill Sveen också ställa Jesu sätt att vara i underförstådd kontrast mot den institutionella kristenhet som å ena sidan faktiskt har förmått bevara hans budskap i två tusen år, å andra sidan ständigt ser ut att kväva det. Var och en som mött Jesus har sin erfarenhet, och när kyrkan har strömlinjeformat dessa till en enhet har många levande enskildheter med nödvändighet gått förlorade. Här återskapas sidoberättelserna. Vad innebär det att följa Jesus? Att lyssna, men också att omtolka skeendena utifrån hans ljusa synvinkel, kan vi utläsa av en Utøya-alluderande historia ur den unga flickan Martas mun. Hon är den som faktiskt överlistar ondskan, när hon med sina ord lyckas få de gråtande syskonen att le igen.

[En kortare version av denna text har publicerats i tidningen Dagen.]

som ser igenom allt

Vem är du
som ibland står inom mig
men ingenting säger
bara betraktar mig
med det tredje ögat
det stränga och förstående
det som ser igenom allt
och slutligen
allt förlåter.

Ur Urban Andersson: Den andra natten (2013)

Ulla Wiggen: Iris II (2017)

Det heligas tramsiga sida

Lawrence Carroll: Untitled.

De hundratusentals kristna predikanter världen över som nyligen tampades med utmaningen att Askonsdagen inföll på Alla hjärtans dag (eller S:t Valentins dag) börjar väl snart förbereda sig inför nästa ovanliga sammanträffande: en påskdag som också är 1 april.

(Den predikan jag själv råkade höra på Askonsdagen var briljant, men jag kunde inte låta bli att undra vad den stackars deprimerade pastorn i Sven Delblancs roman Samuels bok hade tagit sig till när postillans utläggning inte längre gick att kopiera rakt av.)

Kanske kan de finna inspiration hos poeten Ingemar Leckius? Han började som absurdistisk nihilist och slutade som mystiker – en väg hans vän Birgitta Trotzig betecknade som helt obruten och enhetlig.

Min egen Leckiusläsning har på sistone fått mig att tänka på ordet trams. I den politiska debatten används denna etikett när man vill avfärda något utan att behöva argumentera emot det. Kommer man undan med detta billiga retoriska knep är det nog för att lyssnarna redan delar ens uppfattning, eller saknar mod eller makt att säga emot. Också kyrkliga företrädare talar på detta sätt. Men har inte det heliga alltid ett tramsigt, (galg)humoristiskt ansikte, likaväl som ett (grav)allvarligt?

Det finns en hånfull form av trams som vill bannlysa allvaret, och det finns ett lika svartsynt allvar som avskyr allt trams. Men det finns också ett slags hjärtligt trams, och ett hjärtligt allvar, och dessa trivs med att spegla sig i varandra.

Här är en dikt ur Leckius första samling, Andra riter (1951), följd av en ur hans sista, Vid terebintträdet (1989). På något vis tycker jag att bägge har något av både påskdag och aprilskämt i sig.

 

Gräv mjukt

Gräv mjukt
och med omsorg.

Vi andra, vi är här uppe,
vi väntar här.

Gräv inte för djupt,
det kan hända att du finner
vad du söker.

Gräv bara mjukt
och med omsorg.

Tills den dag kommer
då du lugnt kan säga:

I dag, mina vänner, i dag
har jag ingenting funnit.

 

Själens berg

Uthuggna ur azurn,
branta som vår åtrå
reser sig bergen:
Sinai, Karmel, Tabor.

O ansikte i zenit!

Kring klippspetsen en ljus åska,
där mysteriet springer fram
som en mörk ljungeld.

Bländade av det osynliga
faller vi handlöst.

Så återvänder vi till vardagen
med munnen full av jord
och ögonen svedda.

Men natten är hädanefter
ljusare än dagen.

Om vårt behov av anti-strukturer

The Fight Between Carnival and Lent – Peter Bruegel

”All codes need to be countervailed, sometimes even swamped in their negation, on pain of rigidity, enervation, the atrophy of social cohesion, blindness, perhaps ultimately self-destruction. Both the tension between temporal and spiritual, and the existence of carnival and other rites of reversal, show that this sense used to be very alive in Latin Christendom. What has happened to it today?”

(…)

”I draw attention to it here, because I think that it played a very important role in the rise of secularity 1. That is, it was the eclipse of this sense of necessary complementarity, of the need for anti-structure, which preceded and helped to bring about the secularization of public space. The idea that a code need leave no space for the principle that contradicts it, that there need be no limit to its enforcement, which is the spirit of totalitarianism, is not just one of the consequences of the eclipse of anti-structure in modernity. That is certainly true. But it is also the case that the temptation to put into effect a code which brooks no limit came first. Yielding to this temptation is what helped bring modern secularity, in all its senses, into being.”

(…)

”Certainly one consequence of the eclipse of anti-structure was this propensity to believe that the perfect code wouldn’t need to be limited, that one could and should enforce it without restriction. This has been one of the driving ideas behind the various totalitarian movements and régimes of our time. Society had to be totally made over, and none of the traditional restraints on action should be allowed to hamper this enterprise. In a less dramatic way, it encourages the tunnel vision with which the various “speech codes” of political correctness are applied on certain campuses, and lends the positive ring to such slogans as “zero tolerance”.”

Charles Taylor, A Secular Age (2007), s.50-51

Skapelsen är inte färdig än

Kedjan

Jag var bygdens snille
som de skrattade åt på kyrkbacken,
dessa kloka som sitter så bredbent i livet.
Men att tro sig ha ett grepp om verkligheten
är som att skära en skåra i relingen
för att markera var gäddan höll till.

Jag var slängd i latin. Och mitt i hånet
skramlade byn ihop till en tid
för mig vid universitetet i Jena.
Där tilläts jag rent av disputera
och försvara tesen att människan finns
trots alla tecken på motsatsen.
Möjligen blev jag underkänd.
Jag vill inte minnas, ett år av förtvivlan
som sa att människan är människans varg.

Men så kom jag att höra en filosof,
hette Schelling, och jag förstod med ens
vår uppgift i världen. Bibeln har fel –
Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.
Den är full av spår som väntar på steg,
banor för tankar som ännu inte tänkts.
Och historien, lärde jag mig, är en kedja
där vi väntas foga länk till länk.

Också här i byn kan vi hjälpa smeden
att smida en länk med vår kärlek i
att fogas till det som börjar i diset.
Med min kunskap är jag ett slags sekreterare
med en hemmagjord snabbskrift
för att fånga molnens mångtydigheter,
fågelflyktens förebud
och det växande ljuset i människors ögon.
Mina valna bondska händer
har bara svårt att hinna med –

 

– Kjell Espmark (ur diktsamlingen ”Skapelsen”, Norstedts, 2017)