Ensamheten värst. Om bönens rytm och virkningens.

Virkad duk.
Akvarell av Sven Teglund.

[Detta är en längre version av en text som publicerats i Dagen.]

Siri Johansson (1918–2010) var hemmafru i bruksorten Husum i Ångermanland. Men barnen blev stora, och strax efter 70 blev hon änka. Vad gör man då av sina händer, sin omsorg?

Boken ensamheten värst är ett dokument över två av de sysslor hon tog till: hon skrev dagbok och hon virkade små dukar. Dagböckerna, som hon skrev under de sista tjugo åren av sitt liv, samt hundratalet dukar, de hon inte redan delat ut till släkt, vänner och vårdpersonal, blev det arv hon lämnade efter sig till sonen, konstnären Sven Teglund.

I ett ömsint förord berättar Teglund att sönerna när Siri dog först tänkte skänka bort alla dukarna till Myrorna. De hade redan så många och uppsättningen mönster hon använde var få. Boken är resultaten av att Teglund tog det radikala beslutet att göra tvärtom, att upphöja dessa vardagsföremål och ge dem konstnärlig status genom att måla av dukarna i akvarell – ett känsligt arbete som måste ha krävt minst samma koncentration och tålamod som virkningen. På motsvarande sätt har han gjort dagboksanteckningarna till litteratur genom att skriva av och publicera ett stort urval av dem i boken.

Dagböcker har förstås publicerats förr. Men i allmänhet är det författares och konstnärers dagböcker, anteckningar som från början varit konstnärligt råmaterial, som lockar litteraturmarknaden. Siri Johanssons dagböcker var något annat. Dokumentation? Meditation? Rutin? Ett sätt att möta sig själv? Teglund skriver att hon var stolt över dem. För läsaren erbjuder de en inblick i den sortens skrivande som normalt aldrig trycks, och den sortens liv som normalt betraktas som ganska ointressant. Här träder en ny röst fram i offentligheten: den fattiga, äldre glesbygdskvinnans.

Liksom virkningen följer dagboksanteckningarna ett mönster. De inleds med en notering om väder och temperatur samt hur sömnen varit och förtecknar sedan händelserna under dagen: besök hos eller av grannar, telefonsamtal, sporadiska utfärder till vårdcentralen eller sönerna. Så avslutas anteckningen med ett tack eller en bön riktad till Jesus. Stilen är kortfattad och konkret, världen är liten. Ett återkommande drag är upprepningarna, som också blir tätare med åren. De ger anteckningarna en mycket rytmisk, ibland rentav lyrisk prägel: ”virkar nu, väntar örondropp, ögondropp, ögondropp.”

Siri Johansson började skriva dagbok när hon blev änka och ett återkommande tema är hur människor omkring henne går bort, eller ”slutar” som hon skriver, och tomheten när sysslor och människor försvinner. Ensamheten bryts tillfälligt av telefonsamtal, Go’kväll och Bingolotto.

I förordet påpekar Teglund också att Siri var ovanligt frisk och stark när hon blev gammal, men att hon likväl ständigt klagar över sina små åkommor i dagboken. Under de konkreta bekymren anar läsaren en inre oro och vilsenhet, som gör anteckningarna gripande. Hörselproblem och yrsel kan vara uttryck för en sådan oro, men inför den sortens psykosomatiska besvär står vårdcentralen handfallen när hon kommer in för att få hörapparaten justerad.

Med åren tar bönerna allt större plats. Ofta är de snarlika; den en gång fria bönen får en allt fastare form, med influenser från genren: ”vår dag i din hand Jesus”, kan det stå efter en notering om vädret. Siri Johanssons Gudsrelation kan utifrån de enkla bönerna om hjälp i vardagens mödor framstå som barnslig, lite outvecklad, men den tycks samtidigt mer självklar och tillitsfull än andra relationer. Så som den antagligen är för väldigt många människor, utan att vi vet om det, för att det är så svårt att formulera sådana erfarenheter.

Dagbokens efterhistoria rymmer vad som kan tolkas som ett helandeunder. Under Siris allra sista tid var Sven svårt sjuk, och hade enligt läkarna inte långt kvar att leva. Siri bad ivrigt om helande. Medan hon satt och skrev ned en sådan bön blev hon avbruten av en stroke, och dog några timmar senare. Men sonen lever än i dag. De sista raderna i dagboken lyder:

Vi alla i din hand idag och
alla dagar Tack Gode Jesus
Vila hos mig hos mig hos
Vila hos mig

Vänskapen som Guds kärleks uttryck i skapelsen

St. Aelred of Rivelaux

Under de första fasteveckorna har jag läst S:t Aelred av Rievaulxs Spiritual friendship (De Spiritali Amicitia; tyvärr finns texten inte utgiven på svenska). Skriften hör till de mest berömda av denna engelska cisterciensermunk från 1100-talet, och utgör ett slags svar på Ciceros Om vänskap (De Amicitia), uppställd som en dialog där Aelred undervisar två av bröderna i klostret i vänskapens mysterier.

Aelred hämtar mycket inspiration från Cicero, men som titelns tillägg antyder menar han att Ciceros förkristna skildring är otillräcklig, för att den sanna vänskapen alltid har relationen till Gud som utgångspunkt; kärleken till vännen hänger samman med kärleken från och till Gud. Aelred skriver till och med om 1 Joh 4:16, så att ordet lyder: ”den som förblir i vänskapen förblir i Gud och Gud i honom”. Hans skildring av till exempel hur vi noga bör välja våra vänner, hur vi sedan bör vårda vänskapen och hur den sanna vänskapen aldrig kan ta slut påminner också i många avseenden om en kristen relationsdiskurs som annars ofta brukar vara eller tyckas förbehållen den äktenskapliga kärleken.

I likhet med sin vän och ordensbroder Bernhard av Clairvaux betonar Aelred gång på gång i sina skrifter hur Guds kärlek tar plats i skapelsens kärleksfulla relationer – det vill säga, inte uteslutande i mänskliga relationer; i en kort men intressant passage i Spiritual friendship tar Aelred djuren som exempel:

And surely in animate life who can easily describe how clear the picture of friendship is, and the image of society and love? And though in all other respects animals are rated irrational, yet they imitate man in this regard to such an extent that we almost beliece they act with reason. How they run after one another, play with one another, so express and betray their love by sound and movement, so eagerly and happily do they enjoy their mutual company, that they seem to prize nothing else so much as they do whatever pertains to friendship.

 

Form och strålning

Det pågår en bibeldebatt här på läsarna och jag skall inte lägga mig i den annat än att påpeka att läsning innebär mer än att förstå orden i dess innebörd, mer än att tolka på rätt och riktigt sätt såsom det korrelerar med den gängse tron och tidsuppfattningen. Att läsa, bibeln liksom annat, handlar också om det som Emilia Fogelklou beskriver i inledningen av hennes bok ”Form och strålning”, från 1958, om ett ”uppgående i total åskådning” att läsa med  hela kroppen och alla sinnen. För att så möjligtvis kunna skönja det som rör sig bortom sinnena.

 

Ett barn hänger orörligt uppe på en gammal grind för att dricka in kvällens solspel tills det slocknar. Vad är det som tar en liten varelse så helt i anspråk, att alla andra lockrop går förlorade för dess uppmärksamhet? Är det ett estetiskt skådande? Det är snarare som om barnet hämtats in av en ny värld, än som om det endast hade betraktat den.

Barnet kanske inte bara såg solens rymdmålningar. Det kanske såg igenom dem. Var det — i all barnslighet — en intuition av ”obegränsad närvaro”? Var det skönheten själv som ropat till sig barnet? Eller hade den lilla ett sinne för helhet och rymd, som vuxna sällan har? Visste hon — utan kunskap — vad biologerna vet: det ges ett oförstörbart sammanhang mellan allt som är till?

Det är inte observation. Det var ett uppgående i total åskådning, ett uppmärksammande som berusade inte bara ögonen som såg utan hela den lilla varelsen som levde, såg, visste — utan form eller gränser.

 

Gutenberggalaxens nova och reformationens skilsmässobarn

studies-of-the-hands-of-erasmus-of-rotterdam
Omslaget till Gutenberggalaxens nova pryds av en förstudie av målaren Holbein, föreställande Erasmus händer.

Augustpriset för Årets svenska fackbok gick 2016 till Nina Burtons Gutenberggalaxens nova: En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, renässanshumanismen och 1500-talets medierevolution.

Det får plats mycket i den titeln. Lägg märke till ordet essäberättelse, som beskriver formen mycket väl. För Burton är essän en skönlitterär genre. ”Essäisters stigar slingrar sig lika ogenerat mellan ämnen som mellan fakta, filosofi och lyriska betraktelser”, har hon skrivit på annat håll (i texten Essävandring). Burton lever sig in i de historiska figurer hon skildrar, föreställer sig deras inre liv. Denna metod kan förstås tyckas vansklig, men dess fördel är att den krymper det femhundraåriga avståndet mellan då och nu. Burtons efterforskningar är gedigna, men de redovisas inte pliktskyldigt, utan endast när de för berättelsen framåt. Hon har ju ingen akademisk anknytning och tycks främst vara lojal mot konsten. Bilden av Erasmus som den fristående och självständiga tänkaren är i någon mån ett självporträtt, kan man förmoda.

Ett ämne som faller utanför den innehållsrika titeln, men har en viktig plats i boken, är reformationen. Därför är boken utmärkt läsning inför minnesåret 2017. Med inlevelse skildrar Burton hur reformationstidens polarisering och ömsesidiga brännmärkningar stympade renässanshumanismens odling av det lärda, nyfikna och eftertänksamma samtalet. Erasmus var själv kritisk mot mycket inom kyrkan och dess institutioner, men ville inte göra uppror utan föra ett samtal. Han vägrade ta ställning i konflikten, men blev gång på gång hopbuntad med än det ena, än det andra lägret. Alla som förespråkar dialog framför debatt kan med andra ord känna igen sig. Fortfarande är intet nytt under solen.

Nina Burtons skildring av de befängda kyrkostriderna ger perspektiv på dagens kaotiska världsläge. Var och en som blickar bakåt inser förstås att detta inte är första gången i historien som stormakterna tycks styras av de allra sämst lämpade individerna. Men om vi betraktar just relationen mellan lutheraner och katoliker kan en återblick som denna också ge hopp. Sett i relation till de strider som pågick för fem hundra år sedan framstår verkligen ett dokument som Från konflikt till försoning som ett mirakel. De forna fiendekyrkorna enas nu om historieskrivningen, om vilka övergrepp som begicks från bägge håll, och om en gemensam längtan och strävan:

Som lemmar i en och samma kropp minns katoliker och lutheraner gemensamt reformationstidens händelser, som ledde till att de därefter levt åtskilda trots att de tillhör en och samma kropp. Denna realitet är en omöjlig möjlighet som orsakar stor smärta. Eftersom de tillhör en och samma kropp strävar katoliker och lutheraner i denna splittring mot kyrkans fulla katolicitet.

Kanske kan man kalla något för ett mirakel också om det inte skett plötsligt och oförutsett, utan genom långsamt, mödosamt arbete, i lyhördhet för Andens ledning och med många pauser för bön. För detta gemensamma erkännande av splittringens smärta är viktigt och nytt.

Och ändå: varje enskild kristen som stämmer in i Jesu egen enhetsbön (John 17:20-23) lever ännu kvar i Erasmus-tillståndet. Vi tvingas tillhöra det ena eller det andra samfundet; vi tillåts inte leva i samma gemenskap med alla kristna. Söker vi gemenskap med en del av kyrkan innebär det, så länge vi inte delar nattvardsbord, automatiskt ett avståndstagande från en annan del. I kyrkosplittringens tid är alla kristna skilsmässobarn, som tvingas välja: Mamma eller pappa? Katolik, protestant eller ortodox? Vi förväntas dessutom välja för livet. Enstaka besök hos en annan förälder går bra, men varannan vecka-lösningar är uteslutna.

För Erasmus del ledde oviljan att välja sida till att han under lång tid efter sin död betraktades som lika suspekt från båda sidor. Kanske är detta det pris som varje enhetsivrare måste vara beredd att betala.

När vi befinner oss någonstans i kroppen är vi alltså åtskilda från andra kroppsdelar, genom den ”omöjliga möjlighet” som våra klantiga föregångare har åstadkommit. Har vi tur befinner vi oss i ett kyrkligt sammanhang där vi kan leva och växa som kristna i bön och gemenskap, i lyhördhet inför Treenigheten och i enlighet med vår kallelse. Men vi borde avhålla oss från att vara självgoda och tro att vår bortkopplade del skulle vara väsentligare än de andra. Skenbenet och knäskålen är inte konkurrenter utan, som Peps Persson konstaterade en gång, sammankopplade. Allt annat än enhet är faktiskt bisarrt.

Läsarnas julkalender: Lucka 24

Julkrubbans instiftelse vid Greccio. Fresk av Giotto. Övre Franciskusbasilikan, Assisi.

Den första julkrubban var ett påhitt av den helige Franciskus, en konstnärssjäl som ville gestalta Jesu födelsescen för att bättre kunna leva sig in i den. Den första julkrubban var levande och helgonet fick hjälp av bröder och en lokal präst att samla ihop allt och alla som behövdes i staden Greccio. Celano beskriver händelsen i sin första biografi över Franciskus:

Till slut hade glädjens dag närmat sig,
tiden för jubel hade kommit.
Bröderna hade sammankallats från en mängd olika platser.
Med jublande hjärtan förbereder män och kvinnor från platsen
ljus och facklor som lyser upp denna natt
vars klara stjärna upplyst varje dag och år.
Till slut kom Guds helige man
och när han fann att allt var förberett
såg han det och gladde sig.
Man hade faktiskt förberett en krubba.
Man bär in hö,
och oxen och åsnan leds dit.
Där ges enkelheten hedersplatsen,
fattigdomen upphöjs,
och ödmjukheten beröms.

Natten blir upplyst som dagen
och gläder både människa och djur.
Folket anländer, exstatiska vid detta nya mysterium
som medför en ny glädje.
Skogen förstärker ljuden av rop
och stenblocken sänder ett eko tillbaka till den glada folkmassan.
Bröderna sjunger och frambär tillbörlig lovsång till Gud,
och hela natten fylls av jublande röster.
Guds helige man står framför krubban
uppfylld av innerliga suckar,
ångerfull i sin fromhet,
och överväldigad av förundran och glädje.
Den heliga Mässan firas högtidligt över krubban
och prästen upplever en ny sorts tröst.

Ur: Tomas av Celano: Den helige Franciskus levnadshistoria. Övers. Kerstin Hedberg Nyqvist. Artos 2014.