Den övernaturliga materien

Det är lätt, framförallt så här på sommaren, att se Gud i naturen. I solnedgången över havet, i daggen som samlats i gräset under natten, i klippornas karghet och i allt himmelens blåa. Det som är långt mycket svårare, men som borde vara minst lika rimligt, är att se Gud i det där industriområdet utanför stan där ett nytt Bauhaus precis slagit upp sina portar, i tvåvåningshusen som gränsar till motorvägen eller i ett stycke rostig cykel.

Men Gud borde ju kunna upplevas lika mycket i det som är fult som i det som är fint, särskilt eftersom vad som är vilket skiftar med tycke och smak hos olika individer och genom årens lopp. Om Gud kan upplevas i naturen så borde ju all materia vara ”laddad med Gud” eller gäller det enbart den estetiskt vackra upplevelsen? Jag tänkte på detta när jag läste Gert Nilsons bok ”Fyrkant. Triangel. Cirkel.” och framförallt följande passage:

Relationer mellan människor lever inte i ett vakuum. Tvärtom. Mänskliga relationer är förankrade i det materiella, och där främst i den bearbetade materien: i husen, vägarna, kläderna, verktygen, möblerna, böckerna, teveapparaterna, datorerna.

Dessa praktiska föremål av alla slag — sociomaterien — fungerar som förmedlare mellan samhällets medlemmar. Våra tankar, uppfattningar, känslor och handlingar visar hän till och är intrasslade i dessa föremål.

Att forma och omforma materien är också att forma och omforma de väsentliga samhälleliga relationerna. Samhälleliga förändringar är väsentligen förändringar av det materiella.

Människan är sina relationer. Om hon vill genomföra en kvalitativ förändring av sitt liv, måste hon genomföra en förändring av det materiella i sitt liv. Förkasta sin tv-apparat, sluta surfa på nätet, slå ut en vägg till grannen eller köpa sig en tandemcykel för tre.

Människan är en produkt av sina egna produkter, som Jean-Paul Sartre skrev. Att skapa sig själv och de andra är väsentligen ett arbete med att forma och omforma materien. Att riva ner och att bygga upp. Att blottlägga och tilldela mening. Att bygga.

– Gert Nilson, ”Fyrkant. Cirkel. Triangel.”, Korpen Förlag, 2011 s. 19f.)

Två saker som det här stycket lyfter fram är att, för det första, materien aldrig bara är materia. Det finns alltid något ”övernaturligt” inblandat i materien.  Det finns alltid något mer än själva den fysiska basen för materien, nämligen dess funktion som markör och kommunikatör människor emellan. En ny bil, exempelvis, är aldrig bara summan av de materiella delar den är hopbyggd av utan kommunicerar en särskild status till den som äger bilen.

Och, för det andra, är det inte just denna ”övernaturliga” del av materien som vi människor tillfogar den som också får oss att se Gud i naturen? Precis som vi ser andra materiella ting, liksom grannens nya bil, som kommunicerande så överför vi samma tankesystem till naturen och ser den som kommunicerande. ”Mänskliga relationer är förankrade i det materiella”, skriver Gert Nilson i citatet ovan och är det ett så långt steg att överföra det även till relationen mellan Gud och människa, från vårt synsätt? Att vi på ett sätt förväntar oss att Gud talar genom naturen eftersom det är så vi ser på det materiella i vårt dagliga liv. Vi ser helt enkelt Gud i naturen för att vi förväntar oss att någon talar genom den.

Minne och glömska

Det har pågått en liten diskussion kring minne och glömska i två böcker jag just läst. Den ena är ”Non-fiction” av litteraturvetaren Anders Johansson (Glänta, 2008) och den andra är Kristian Lundbergs ”Gud är inte ett främmande namn” (Libris, 2016.) Jag börjar med att citera Kristian Lundbergs bok där man man hitta den gängse bilden av vad ett kollektivt minne skall göra, nämligen hindra oss från att upprepa historiens misstag:

Det är naivt att föreställa sig att förlusten av vad man kan kalla för ”den läsande allmänheten” inte skulle skapa återverkningar i det politiska samtalet, i de vardagliga val som vi gör, i den ideologiska verklighet som formar våra tankar. I ett svävande nu av historielöshet, där också författaren har förlorat sin funktion som återberättare och förvaltare av minnen blir vi dömda till att upprepa våra misstag. Det finns en slags pågående historielöshet. Den breder ut sig, inte minst genom en pågående nedmontering av bibliotek. Vi skapar försämrade skolor. En brist på bildning och kunskap skapar en grogrund för just den här speciella typen av oförmåga att sätta samman lösa delar till en helhet. Vi lever i en värld av fragment som sällan får omskapas till en helhet som det går att förhålla sig till.  (s. 167)

Det låter rimligt att vi genom bl.a. litteraturens minne skulle kunna förhindra sakernas upprepning. Att vi kan förhindra att katastrofer och våldsdåd upprepas i det oändliga om vi också kan läsa om dess fasansfulla historiska realitet. Men är det verkligen så? Förhindrar verkligen det kollektiva minnet katastrofens återkomst? Anders Johansson är lite mer kritisk till minnets förmåga att förhindra katastrofer:

Vi lever i en tid där besattheten av att minnas överträffas enbart av den fåfängliga angelägenheten att bli ihågkommen. ”Vi måste lära av historien”; vi måste ”göra upp med vårt förflutna”; bara genom att komma ihåg kan vi undvika att upprepa vara förfäders misstag. Och så vidare. Retoriken döljer en ganska dubiös tro på att hågkomst, kunskap och information utgör ett skydd mot återupprepning. Att upplysning utgör ett vaccin mot ondska. När de konfronteras med fakta avslöjas dessa förhoppningar som just vackra förhoppningar. Folkmordet i Rwanda var ingen mardröm, lika lite som det i Kambodja. Det hände, verkligen, trots alla minnen av tidigare folkmord, all kunskap om andra förintelser, och inte minst all nyhetsrapportering från de aktuella händelserna i realtid. ”Hur kunde det hända?” Frågan har ställts så många gånger att man kan misstänka att det är något fel på den, att det ligger ett tankefel i den framstegstro den implicerar. Tänk om all information och kunskap inte alls skyddar oss, utan tvärtom indirekt bidrar till katastroferna? Bedövar oss, sveper in oss i ovidkommande vetande, stjäl uppmärksamhet från det mest akuta, sveper in massakrerna i en hinna av overklighet. I det perspektivet är det rent av lättare att se ett egenvärde i glömskan än i hågkomsten. (s 171.)

Men självklart inser även Johansson att glömska inte är bättre än hågkomst, utan rätts sorts glömska och rätt sorts hågkomst vid rätt tillfälle. Vad det nu innebär.

Valmöjligheterna består inte i minne å ena sidan och glömskan å den andra. Istället gäller det att minnas respektive glömma rätt saker, av rätt skäl, vid rätt tillfälle. Kanske är det som Slavoj Zizek skriver: ‘för att riktigt kunna glömma bort en händelse måste vi först hämta kraft för att minnas den ordentligt. (s 172f.)

De andra trädgårdarna

”De andra trädgårdarna, de övergivna
som inte frågar om lov att få finnas de finns där ändå
och bjuder in till sig allt som lever och som är dött.
Här är en bra plats att stanna vid en stund
för de resande innan de ger sig vidare.”

– Lennart Sjögren, ”De andra trädgårdarna” (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag tänker ofta på de där trädgårdarna, målar upp dom för mitt inre som grönskande, lummiga, mörkgröna och fuktiga. Jag tror min bild av en hemlig trädgård är hämtad från någon Indiana Jones-film eller möjligtvis en Kalle Ankas-pocket från barndomen. Det finns ett övergivet tempel där också. Ett tempel till en sedan länge bortglömd gud. Apor springer runt och kastar kokosnötter på mig och Knatte, Fnatte och Tjatte.

De övergivna, gömda trädgårdarna, de som inte finns på kartan, har tagit en särskild form i mitt inre märker jag. De verkar vara formade av en förlegad bild av det exotiska. En kolonialistisk bild av det främmande. Det är tydligen så långt min fantasi sträcker sig. Formad av andra människors fantasier.

Men det finns ju andra trädgårdar. Trädgårdar som öppnat upp sig för mig i olika skeenden i livet. Musiken är en sån. Teatern en annan. Filmen en tredje. Filosofin en fjärde. Det är trädgårdar som har givit sig till mig, öppnat mig och min värld, skapat mysterier, brett ut ett främmande och oöverskådligt landskap framför mig. För en stund. Tills jag genomskådat mysteriet jag först trodde mig finna, tills jag upptäckte att U2:s Achtung Baby, som rörde mig så stort när jag först hörde den, var en tämligen konventionell rockskiva, eller att konsten är nerlusad av helt vanliga människor som jag själv. Ibland har jag kunnat stanna i trådgården länge, kanske flera år. Men förr eller senare måste jag ge mig av.

”Det har varit bra platser att stanna vid en stund för de resande innan de ger sig av.”

Jag vill – och det här låter kanske naivt – men jag vill hitta den sista gömda trädgården, den som döljer ett mysterium som inte låter sig avslöjas.

Kanske kan religionen vara just den trädgården. Kristendomen tar ju faktiskt sin början i en trädgård. En grönskande lummig trädgård med apor som kastar kokosnötter. Det står inte exakt så i Bibeln, men det är inte så noga. Vi vet, aporna vet, kokosnötterna vet. Människan lever i denna trädgård, blir utslängd ur denna trädgård och längtar sedan ständigt tillbaks till denna trädgård, Edens lustgård, dit grinden är stängd.

Samtidigt anar jag att det också kan vara farligt att längta tillbaks till trädgården. Riskerar det inte att förminska den världen vi lever i nu? Att vi ser den världen som fallen och enbart tillfällig, eller som Jonathan Johansson skriver:
”och snart ska någon driva ut demonen /
snart ska vi vakna i ett paradis”
(”Centrum”, 2011.)

Ibland tror jag att det är längtan efter trädgården som är roten till allt det onda. Att det är viljan att återvända till en paradisisk tillvaro, viljan att forma en värld eller ett samhälle där allt är frid som driver oss till våldet – för vems fel är det att tillvaron inte är perfekt och paradisiskt? Det är ju inte mitt, så det måste vara den andres. Och denne andre måste betala, någon måste sona brottet.

På ett sätt både börjar och slutar kristendomen i en trädgård. I Johannesevangeliet, det som inleds med att ordet blev kött, avslutas med att köttet begravs i trädgården: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus…” (Joh 19:41-42)

Är det den brustna drömmen om att återvända till Edens lustgård som begravs, och som återbördas till trädgården som den en gång kom ifrån? En händelse som vänder våra ansikten från det förgångna till det mysterium som nu ligger framför oss. Eller som står rakt framför oss: I den andres ansikte – och i mitt eget. Ett mysterium som vi aldrig kan avslöja, bara fortsätta utforska.

Kanske är det sant det mysterium som Emilia Fogelklou beskriver i ”Form och strålning” (1958):

Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare och fått humorn som ett av våra redskap.

 

Att återföra det vanliga till det groteska

I Petra Carlssons kommande bok ”The Mystery of Things” (The Davies Group Publishers, 2017.) finns ett citat av den belgiske konstnären Rene Magritte. ”Too often by a twist of thought, we tend to reduce what is strange to what is familiar. I intend to restore the familiar to the strange.’’ Magritte, kanske mest känd för sin bilderboksliknande bild av en pipa med orden “Cecis n’es pas une pipe” (Detta är inte en pipa) skrivna under vill återföra känslan av kaos inför tillvaron, påtala att det vi tror är familjärt och bekant inte på något sätt är det. Få oss att förstå att vi med språkets hjälp förklarar och kategoriserar det vi inte känner igen till något vi kan begripa och förstå. Att vi gör det konstiga till något normalt och därmed också förtar en del av det konstigas väsen.

Något liknande återfinns också i Flannery O’Connors författarskap. Just nu läser jag ”Och stormen förde oss vidare” (”Ta himmelriket med våld” i en senare svensk översättning). Det är en bok där just det konstiga är en stor del av det normala. Eller snarare: där det normala är en yta som vi lagt över det konstiga som konstant ligger där under och ruvar. Det ”groteska” i hennes bok är visserligen våldsamt och kaotiskt, men samtidigt något som kanske alltid ligger i oss alla, under civilisationens tunna fernissa. Det vilar något mytologiskt i hennes bok.

(Nej, det är ingen slump att det här blogginlägget mer eller mindre handlar om de två tidigare inläggen här på läsarna.se. Vi är egentligen en och samma person.)

Jag tänker också på Ingmar Bergmans filmer som ofta innehåller groteska eller tämligen våldsamma inslag och karaktärer. Människor som snarare är enkla karikatyrer än komplexa varelser. Att kliva in i Bergmans eller O’Connors världar, eller de mytologiska världarna för den delen, är lite som att kliva in i en sagovärld. Om än otäckare och märkligare än de flesta sagor jag vanligtvis läser. Men det finns något i dessa världar som gör att man liksom kommer närmre sanningen. Inte någon faktiskt, mätbar och vetenskaplig sanning, men en annan sanning. Sanningen om världen. Kanske för att det konstiga får plats och förstärks i dessa världar. Kanske för att det vi vanligtvis inte riktigt kan förstå men ändå kämpar med att förstå, liksom verkligen inte kan förstås i dessa världar. Och det görs heller ingen ansats för att förklara det, ingen ansats för att återföra det groteska till det familjära eller normala. Därmed görs också inget våld på det groteska, dess väsen förblir intakt och världen blir faktiskt rikare. För i en värld där allt skall förklaras och normaliseras måste ju en stor del av sanningen om världen undertryckas.

Det är just detta som är mytens stora förtjänst, att den, genom att inte behöva vara faktiskt sann, kan delge en sanning som är djupare än andra sanningar. Även myten är ett konstverk som återför det vanliga och normala till det groteska och konstiga. Som återger en värld målad i flera och starkare färger.

Ensamheten värst. Om bönens rytm och virkningens.

Virkad duk.
Akvarell av Sven Teglund.

[Detta är en längre version av en text som publicerats i Dagen.]

Siri Johansson (1918–2010) var hemmafru i bruksorten Husum i Ångermanland. Men barnen blev stora, och strax efter 70 blev hon änka. Vad gör man då av sina händer, sin omsorg?

Boken ensamheten värst är ett dokument över två av de sysslor hon tog till: hon skrev dagbok och hon virkade små dukar. Dagböckerna, som hon skrev under de sista tjugo åren av sitt liv, samt hundratalet dukar, de hon inte redan delat ut till släkt, vänner och vårdpersonal, blev det arv hon lämnade efter sig till sonen, konstnären Sven Teglund.

I ett ömsint förord berättar Teglund att sönerna när Siri dog först tänkte skänka bort alla dukarna till Myrorna. De hade redan så många och uppsättningen mönster hon använde var få. Boken är resultaten av att Teglund tog det radikala beslutet att göra tvärtom, att upphöja dessa vardagsföremål och ge dem konstnärlig status genom att måla av dukarna i akvarell – ett känsligt arbete som måste ha krävt minst samma koncentration och tålamod som virkningen. På motsvarande sätt har han gjort dagboksanteckningarna till litteratur genom att skriva av och publicera ett stort urval av dem i boken.

Dagböcker har förstås publicerats förr. Men i allmänhet är det författares och konstnärers dagböcker, anteckningar som från början varit konstnärligt råmaterial, som lockar litteraturmarknaden. Siri Johanssons dagböcker var något annat. Dokumentation? Meditation? Rutin? Ett sätt att möta sig själv? Teglund skriver att hon var stolt över dem. För läsaren erbjuder de en inblick i den sortens skrivande som normalt aldrig trycks, och den sortens liv som normalt betraktas som ganska ointressant. Här träder en ny röst fram i offentligheten: den fattiga, äldre glesbygdskvinnans.

Liksom virkningen följer dagboksanteckningarna ett mönster. De inleds med en notering om väder och temperatur samt hur sömnen varit och förtecknar sedan händelserna under dagen: besök hos eller av grannar, telefonsamtal, sporadiska utfärder till vårdcentralen eller sönerna. Så avslutas anteckningen med ett tack eller en bön riktad till Jesus. Stilen är kortfattad och konkret, världen är liten. Ett återkommande drag är upprepningarna, som också blir tätare med åren. De ger anteckningarna en mycket rytmisk, ibland rentav lyrisk prägel: ”virkar nu, väntar örondropp, ögondropp, ögondropp.”

Siri Johansson började skriva dagbok när hon blev änka och ett återkommande tema är hur människor omkring henne går bort, eller ”slutar” som hon skriver, och tomheten när sysslor och människor försvinner. Ensamheten bryts tillfälligt av telefonsamtal, Go’kväll och Bingolotto.

I förordet påpekar Teglund också att Siri var ovanligt frisk och stark när hon blev gammal, men att hon likväl ständigt klagar över sina små åkommor i dagboken. Under de konkreta bekymren anar läsaren en inre oro och vilsenhet, som gör anteckningarna gripande. Hörselproblem och yrsel kan vara uttryck för en sådan oro, men inför den sortens psykosomatiska besvär står vårdcentralen handfallen när hon kommer in för att få hörapparaten justerad.

Med åren tar bönerna allt större plats. Ofta är de snarlika; den en gång fria bönen får en allt fastare form, med influenser från genren: ”vår dag i din hand Jesus”, kan det stå efter en notering om vädret. Siri Johanssons Gudsrelation kan utifrån de enkla bönerna om hjälp i vardagens mödor framstå som barnslig, lite outvecklad, men den tycks samtidigt mer självklar och tillitsfull än andra relationer. Så som den antagligen är för väldigt många människor, utan att vi vet om det, för att det är så svårt att formulera sådana erfarenheter.

Dagbokens efterhistoria rymmer vad som kan tolkas som ett helandeunder. Under Siris allra sista tid var Sven svårt sjuk, och hade enligt läkarna inte långt kvar att leva. Siri bad ivrigt om helande. Medan hon satt och skrev ned en sådan bön blev hon avbruten av en stroke, och dog några timmar senare. Men sonen lever än i dag. De sista raderna i dagboken lyder:

Vi alla i din hand idag och
alla dagar Tack Gode Jesus
Vila hos mig hos mig hos
Vila hos mig