En djup aning om skapandets hemlighet

”Hur hamnade vi här?” är en fråga som diskuteras i läsarpodden nu under hösten. Det är också en fråga som är aktuell i mina förberedelser inför årets bokmässa där jag bland annat fått förmånen att utifrån Gunilla Thorgrens senaste bok ”Guds olydiga revben”
diskutera kristendomens bitvis väldigt ansträngda förhållande till kvinnan. Okej, det var ett understatement.

Det är en dyster och nedslående läsning att gå igenom vad kyrkofäder och reformatorer och andra män i kyrkan tyckt och skrivit om kvinnan. Och frågan ”hur hamnade vi här?” surrar i bakhuvudet genom läsningen.

Därför var det en lisa för själen att ta upp Emilia Fogelklous skapelseberättelse ur ”Eva, två sagor” (skriven ca 1907) där mannen först skapas ur lera, och när denne man somnat efter en lång dag av lek så skrider Gud till verket med att skapa kvinnan:

Hans händer slöt sig och skildes för att dana en ny skapelse, och det var för honom detsamma som när människorna sluta händerna till bön. Han andades djupt och lugnt över det mjuka ämnet. Det hade varit så arbetsamt att pusta in själ i den lerige mannen; den han nu skapade skulle få själ i hela kroppen. Då sista solstrålen föll in, formade han ett par ögon, som blev glittrande av skenet, och en liten kvinna växte småningom fram med den ena lemmen efter den andra. Medan han formade hennes fötter, kunde hon redan nyfiket betrakta hans böljande skägg, där hon satt på hans knä. Hon kunde se ännu mer, hon varsnade hans stora, starka, lugna händer. Och eftersom det redan var själ i henne, då hon skapades, så fick hennes väsen en djup aning om skapandets hemlighet, dess kval och dess lust.

Berättelsen återfinns i boken ”Ljus finns ändå”, Bonnier, 1948.

Vad ett kyrkomöte kunde vara

Gunnel Vallquist i skaran av franska journalister under Andra Vatikankonciliet. Teckning av Sylvia Agid.

Äntligen håller jag på att ta mig igenom Gunnel Vallquists tjocka fyrabandsrapport från Andra Vatikankonciliet, Dagbok från Rom. Det är intressant att läsa den under pågående kyrkovalsdebatt och reformationsminnesår. Den säger så mycket om vad ett kyrkomöte kunde vara, vad kyrkopolitik kunde vara, vad reformation kunde vara. Några citat som särskilt anbefalles kyrkopolitiker och makthavare av alla de slag:

Guds barns heliga frihet. Ja, konciliet borde vara ett förlösande bevis på att det i Kristi kyrka kan och får existera olika meningar och olika riktlinjer inom den gemensamma ram som utstakats av dogmerna – att detta inte är någon hemlig skam man måste tiga med eller släta över, utan det bästa beviset på att kyrkan är en levande organism.

Vad vi med våra ögon fått se under den gångna sessionen är den mångomskrivna och mångomstridda traditionen i tillblivelse och i arbete. Traditionen i kyrkan, den som blir norm i kyrkans lära och disciplin, kommer inte till genom att Gud dikterar uppenbarelsen för kontemplativt lyssnande kyrkomän. Den kommer till tvärsigenom mänskliga åsiktsbrytningar och meningsmotsättningar, tvärsigenom het debatt och häftig troskamp. Först när den bakgrunden är klar, får den katolska consensus, enheten i tron, sina verkliga dimensioner. (s. 99)

Naturligtvis är det också så att man inte vill att några skall komma i det läge som den besegrade (”progressiva”) minoriteten efter Första Vatikankonciliet fick uppleva. Man vill i det längsta undvika att förödmjuka någon, hoppas att en consensus ska växa fram så småningom. (s. 220)

Felet är att kyrkan blandar sig i allting; det riktiga vore att låta de kristna engagera sig individuellt, på eget ansvar och efter bästa förstånd. En institution måste alltid bli halvhjärtad i sitt ståndpunktstagande, dialektisk, ljum, måste ta hänsyn åt alla håll. Endast den enskilde kan ge det profetiska vittnesbördet; han engagerar inte den institutionella auktoriteten. (s. 344; detta är inte Vallquists egna reflektioner utan referat av ett debattinlägg)

Om påve Paulus VI:

… omsorgen om enheten var drivkraften för alla påvens åtgärder; hans ingripanden har i stort sett alltid inneburit att minoritetens krav tillfredsställts på någon eller några – som regel inte väsentliga – punkter. Detta för att oppositionen skulle kunna ansluta sig och en åtminstone psykologisk schism kunna undvikas.

Denna omsorg om enheten kan jag inte låta bli att känna stor respekt för. Den människa som är medveten om att ha ansvar för en världskyrka och för hundratals miljoner människors andliga väl har mindre lätt än vi andra att välja radikala lösningar. Det rätta är ingen abstraktion, utan en väg som konkreta, levande människor skall gå. Vi kan ha en annan mening än påven om hur han borde handla i ena eller andra fallet, och vi bör ha rätt – eventuellt plikt – att deklarera den, men vi har aldrig hans överblick. Jag förvånar mig också alltid över att somliga icke-katoliker kan vara så säkra på att vi har fel när vi håller fast vid enheten med påven även då vi inte gillar hans åtgärder. Ett av de verkligt stora religiösa problemen förefaller mig vara hur man skall kunna undgå att lura sig själv och att identifiera sina egna önskningar och sin egen vilja med Guds. Lojaliteten – inte blind, utan fri – mot den man tror har fått Kristi uppdrag att leda, bör väl, kristna emellan, kunna betraktas som ett ganska respektabelt alternativ till troheten mot det egna omdömet – självfallet med reservation för att ingen har rätt att gå emot sitt samvete. (s. 416-417)

Om debatten om ekumenik:

Vi står uppenbart inför oförenliga övertygelser, som förpliktar de olika kyrkornas samveten. Det är ett faktum, men inte bara ägnat att slå ned det ekumeniska modet. Djupast sett ger det orsak till hopp. Just detta att varje part känner sig så absolut bunden av vad som är sanning och Kristi vilja, kan till slut vara en garanti för att det verkligen är Guds allmänneliga kyrka och inte vår sekterism, Kristi enhetsvilja och inte vår konfessionella egenvilja, som skall vinna seger en dag. (s. 219)

Den övernaturliga materien

Det är lätt, framförallt så här på sommaren, att se Gud i naturen. I solnedgången över havet, i daggen som samlats i gräset under natten, i klippornas karghet och i allt himmelens blåa. Det som är långt mycket svårare, men som borde vara minst lika rimligt, är att se Gud i det där industriområdet utanför stan där ett nytt Bauhaus precis slagit upp sina portar, i tvåvåningshusen som gränsar till motorvägen eller i ett stycke rostig cykel.

Men Gud borde ju kunna upplevas lika mycket i det som är fult som i det som är fint, särskilt eftersom vad som är vilket skiftar med tycke och smak hos olika individer och genom årens lopp. Om Gud kan upplevas i naturen så borde ju all materia vara ”laddad med Gud” eller gäller det enbart den estetiskt vackra upplevelsen? Jag tänkte på detta när jag läste Gert Nilsons bok ”Fyrkant. Triangel. Cirkel.” och framförallt följande passage:

Relationer mellan människor lever inte i ett vakuum. Tvärtom. Mänskliga relationer är förankrade i det materiella, och där främst i den bearbetade materien: i husen, vägarna, kläderna, verktygen, möblerna, böckerna, teveapparaterna, datorerna.

Dessa praktiska föremål av alla slag — sociomaterien — fungerar som förmedlare mellan samhällets medlemmar. Våra tankar, uppfattningar, känslor och handlingar visar hän till och är intrasslade i dessa föremål.

Att forma och omforma materien är också att forma och omforma de väsentliga samhälleliga relationerna. Samhälleliga förändringar är väsentligen förändringar av det materiella.

Människan är sina relationer. Om hon vill genomföra en kvalitativ förändring av sitt liv, måste hon genomföra en förändring av det materiella i sitt liv. Förkasta sin tv-apparat, sluta surfa på nätet, slå ut en vägg till grannen eller köpa sig en tandemcykel för tre.

Människan är en produkt av sina egna produkter, som Jean-Paul Sartre skrev. Att skapa sig själv och de andra är väsentligen ett arbete med att forma och omforma materien. Att riva ner och att bygga upp. Att blottlägga och tilldela mening. Att bygga.

– Gert Nilson, ”Fyrkant. Cirkel. Triangel.”, Korpen Förlag, 2011 s. 19f.)

Två saker som det här stycket lyfter fram är att, för det första, materien aldrig bara är materia. Det finns alltid något ”övernaturligt” inblandat i materien.  Det finns alltid något mer än själva den fysiska basen för materien, nämligen dess funktion som markör och kommunikatör människor emellan. En ny bil, exempelvis, är aldrig bara summan av de materiella delar den är hopbyggd av utan kommunicerar en särskild status till den som äger bilen.

Och, för det andra, är det inte just denna ”övernaturliga” del av materien som vi människor tillfogar den som också får oss att se Gud i naturen? Precis som vi ser andra materiella ting, liksom grannens nya bil, som kommunicerande så överför vi samma tankesystem till naturen och ser den som kommunicerande. ”Mänskliga relationer är förankrade i det materiella”, skriver Gert Nilson i citatet ovan och är det ett så långt steg att överföra det även till relationen mellan Gud och människa, från vårt synsätt? Att vi på ett sätt förväntar oss att Gud talar genom naturen eftersom det är så vi ser på det materiella i vårt dagliga liv. Vi ser helt enkelt Gud i naturen för att vi förväntar oss att någon talar genom den.

Minne och glömska

Det har pågått en liten diskussion kring minne och glömska i två böcker jag just läst. Den ena är ”Non-fiction” av litteraturvetaren Anders Johansson (Glänta, 2008) och den andra är Kristian Lundbergs ”Gud är inte ett främmande namn” (Libris, 2016.) Jag börjar med att citera Kristian Lundbergs bok där man man hitta den gängse bilden av vad ett kollektivt minne skall göra, nämligen hindra oss från att upprepa historiens misstag:

Det är naivt att föreställa sig att förlusten av vad man kan kalla för ”den läsande allmänheten” inte skulle skapa återverkningar i det politiska samtalet, i de vardagliga val som vi gör, i den ideologiska verklighet som formar våra tankar. I ett svävande nu av historielöshet, där också författaren har förlorat sin funktion som återberättare och förvaltare av minnen blir vi dömda till att upprepa våra misstag. Det finns en slags pågående historielöshet. Den breder ut sig, inte minst genom en pågående nedmontering av bibliotek. Vi skapar försämrade skolor. En brist på bildning och kunskap skapar en grogrund för just den här speciella typen av oförmåga att sätta samman lösa delar till en helhet. Vi lever i en värld av fragment som sällan får omskapas till en helhet som det går att förhålla sig till.  (s. 167)

Det låter rimligt att vi genom bl.a. litteraturens minne skulle kunna förhindra sakernas upprepning. Att vi kan förhindra att katastrofer och våldsdåd upprepas i det oändliga om vi också kan läsa om dess fasansfulla historiska realitet. Men är det verkligen så? Förhindrar verkligen det kollektiva minnet katastrofens återkomst? Anders Johansson är lite mer kritisk till minnets förmåga att förhindra katastrofer:

Vi lever i en tid där besattheten av att minnas överträffas enbart av den fåfängliga angelägenheten att bli ihågkommen. ”Vi måste lära av historien”; vi måste ”göra upp med vårt förflutna”; bara genom att komma ihåg kan vi undvika att upprepa vara förfäders misstag. Och så vidare. Retoriken döljer en ganska dubiös tro på att hågkomst, kunskap och information utgör ett skydd mot återupprepning. Att upplysning utgör ett vaccin mot ondska. När de konfronteras med fakta avslöjas dessa förhoppningar som just vackra förhoppningar. Folkmordet i Rwanda var ingen mardröm, lika lite som det i Kambodja. Det hände, verkligen, trots alla minnen av tidigare folkmord, all kunskap om andra förintelser, och inte minst all nyhetsrapportering från de aktuella händelserna i realtid. ”Hur kunde det hända?” Frågan har ställts så många gånger att man kan misstänka att det är något fel på den, att det ligger ett tankefel i den framstegstro den implicerar. Tänk om all information och kunskap inte alls skyddar oss, utan tvärtom indirekt bidrar till katastroferna? Bedövar oss, sveper in oss i ovidkommande vetande, stjäl uppmärksamhet från det mest akuta, sveper in massakrerna i en hinna av overklighet. I det perspektivet är det rent av lättare att se ett egenvärde i glömskan än i hågkomsten. (s 171.)

Men självklart inser även Johansson att glömska inte är bättre än hågkomst, utan rätts sorts glömska och rätt sorts hågkomst vid rätt tillfälle. Vad det nu innebär.

Valmöjligheterna består inte i minne å ena sidan och glömskan å den andra. Istället gäller det att minnas respektive glömma rätt saker, av rätt skäl, vid rätt tillfälle. Kanske är det som Slavoj Zizek skriver: ‘för att riktigt kunna glömma bort en händelse måste vi först hämta kraft för att minnas den ordentligt. (s 172f.)

De andra trädgårdarna

”De andra trädgårdarna, de övergivna
som inte frågar om lov att få finnas de finns där ändå
och bjuder in till sig allt som lever och som är dött.
Här är en bra plats att stanna vid en stund
för de resande innan de ger sig vidare.”

– Lennart Sjögren, ”De andra trädgårdarna” (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag tänker ofta på de där trädgårdarna, målar upp dom för mitt inre som grönskande, lummiga, mörkgröna och fuktiga. Jag tror min bild av en hemlig trädgård är hämtad från någon Indiana Jones-film eller möjligtvis en Kalle Ankas-pocket från barndomen. Det finns ett övergivet tempel där också. Ett tempel till en sedan länge bortglömd gud. Apor springer runt och kastar kokosnötter på mig och Knatte, Fnatte och Tjatte.

De övergivna, gömda trädgårdarna, de som inte finns på kartan, har tagit en särskild form i mitt inre märker jag. De verkar vara formade av en förlegad bild av det exotiska. En kolonialistisk bild av det främmande. Det är tydligen så långt min fantasi sträcker sig. Formad av andra människors fantasier.

Men det finns ju andra trädgårdar. Trädgårdar som öppnat upp sig för mig i olika skeenden i livet. Musiken är en sån. Teatern en annan. Filmen en tredje. Filosofin en fjärde. Det är trädgårdar som har givit sig till mig, öppnat mig och min värld, skapat mysterier, brett ut ett främmande och oöverskådligt landskap framför mig. För en stund. Tills jag genomskådat mysteriet jag först trodde mig finna, tills jag upptäckte att U2:s Achtung Baby, som rörde mig så stort när jag först hörde den, var en tämligen konventionell rockskiva, eller att konsten är nerlusad av helt vanliga människor som jag själv. Ibland har jag kunnat stanna i trådgården länge, kanske flera år. Men förr eller senare måste jag ge mig av.

”Det har varit bra platser att stanna vid en stund för de resande innan de ger sig av.”

Jag vill – och det här låter kanske naivt – men jag vill hitta den sista gömda trädgården, den som döljer ett mysterium som inte låter sig avslöjas.

Kanske kan religionen vara just den trädgården. Kristendomen tar ju faktiskt sin början i en trädgård. En grönskande lummig trädgård med apor som kastar kokosnötter. Det står inte exakt så i Bibeln, men det är inte så noga. Vi vet, aporna vet, kokosnötterna vet. Människan lever i denna trädgård, blir utslängd ur denna trädgård och längtar sedan ständigt tillbaks till denna trädgård, Edens lustgård, dit grinden är stängd.

Samtidigt anar jag att det också kan vara farligt att längta tillbaks till trädgården. Riskerar det inte att förminska den världen vi lever i nu? Att vi ser den världen som fallen och enbart tillfällig, eller som Jonathan Johansson skriver:
”och snart ska någon driva ut demonen /
snart ska vi vakna i ett paradis”
(”Centrum”, 2011.)

Ibland tror jag att det är längtan efter trädgården som är roten till allt det onda. Att det är viljan att återvända till en paradisisk tillvaro, viljan att forma en värld eller ett samhälle där allt är frid som driver oss till våldet – för vems fel är det att tillvaron inte är perfekt och paradisiskt? Det är ju inte mitt, så det måste vara den andres. Och denne andre måste betala, någon måste sona brottet.

På ett sätt både börjar och slutar kristendomen i en trädgård. I Johannesevangeliet, det som inleds med att ordet blev kött, avslutas med att köttet begravs i trädgården: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus…” (Joh 19:41-42)

Är det den brustna drömmen om att återvända till Edens lustgård som begravs, och som återbördas till trädgården som den en gång kom ifrån? En händelse som vänder våra ansikten från det förgångna till det mysterium som nu ligger framför oss. Eller som står rakt framför oss: I den andres ansikte – och i mitt eget. Ett mysterium som vi aldrig kan avslöja, bara fortsätta utforska.

Kanske är det sant det mysterium som Emilia Fogelklou beskriver i ”Form och strålning” (1958):

Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare och fått humorn som ett av våra redskap.