De andra trädgårdarna

”De andra trädgårdarna, de övergivna
som inte frågar om lov att få finnas de finns där ändå
och bjuder in till sig allt som lever och som är dött.
Här är en bra plats att stanna vid en stund
för de resande innan de ger sig vidare.”

– Lennart Sjögren, ”De andra trädgårdarna” (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag tänker ofta på de där trädgårdarna, målar upp dom för mitt inre som grönskande, lummiga, mörkgröna och fuktiga. Jag tror min bild av en hemlig trädgård är hämtad från någon Indiana Jones-film eller möjligtvis en Kalle Ankas-pocket från barndomen. Det finns ett övergivet tempel där också. Ett tempel till en sedan länge bortglömd gud. Apor springer runt och kastar kokosnötter på mig och Knatte, Fnatte och Tjatte.

De övergivna, gömda trädgårdarna, de som inte finns på kartan, har tagit en särskild form i mitt inre märker jag. De verkar vara formade av en förlegad bild av det exotiska. En kolonialistisk bild av det främmande. Det är tydligen så långt min fantasi sträcker sig. Formad av andra människors fantasier.

Men det finns ju andra trädgårdar. Trädgårdar som öppnat upp sig för mig i olika skeenden i livet. Musiken är en sån. Teatern en annan. Filmen en tredje. Filosofin en fjärde. Det är trädgårdar som har givit sig till mig, öppnat mig och min värld, skapat mysterier, brett ut ett främmande och oöverskådligt landskap framför mig. För en stund. Tills jag genomskådat mysteriet jag först trodde mig finna, tills jag upptäckte att U2:s Achtung Baby, som rörde mig så stort när jag först hörde den, var en tämligen konventionell rockskiva, eller att konsten är nerlusad av helt vanliga människor som jag själv. Ibland har jag kunnat stanna i trådgården länge, kanske flera år. Men förr eller senare måste jag ge mig av.

”Det har varit bra platser att stanna vid en stund för de resande innan de ger sig av.”

Jag vill – och det här låter kanske naivt – men jag vill hitta den sista gömda trädgården, den som döljer ett mysterium som inte låter sig avslöjas.

Kanske kan religionen vara just den trädgården. Kristendomen tar ju faktiskt sin början i en trädgård. En grönskande lummig trädgård med apor som kastar kokosnötter. Det står inte exakt så i Bibeln, men det är inte så noga. Vi vet, aporna vet, kokosnötterna vet. Människan lever i denna trädgård, blir utslängd ur denna trädgård och längtar sedan ständigt tillbaks till denna trädgård, Edens lustgård, dit grinden är stängd.

Samtidigt anar jag att det också kan vara farligt att längta tillbaks till trädgården. Riskerar det inte att förminska den världen vi lever i nu? Att vi ser den världen som fallen och enbart tillfällig, eller som Jonathan Johansson skriver:
”och snart ska någon driva ut demonen /
snart ska vi vakna i ett paradis”
(”Centrum”, 2011.)

Ibland tror jag att det är längtan efter trädgården som är roten till allt det onda. Att det är viljan att återvända till en paradisisk tillvaro, viljan att forma en värld eller ett samhälle där allt är frid som driver oss till våldet – för vems fel är det att tillvaron inte är perfekt och paradisiskt? Det är ju inte mitt, så det måste vara den andres. Och denne andre måste betala, någon måste sona brottet.

På ett sätt både börjar och slutar kristendomen i en trädgård. I Johannesevangeliet, det som inleds med att ordet blev kött, avslutas med att köttet begravs i trädgården: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus…” (Joh 19:41-42)

Är det den brustna drömmen om att återvända till Edens lustgård som begravs, och som återbördas till trädgården som den en gång kom ifrån? En händelse som vänder våra ansikten från det förgångna till det mysterium som nu ligger framför oss. Eller som står rakt framför oss: I den andres ansikte – och i mitt eget. Ett mysterium som vi aldrig kan avslöja, bara fortsätta utforska.

Kanske är det sant det mysterium som Emilia Fogelklou beskriver i ”Form och strålning” (1958):

Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare och fått humorn som ett av våra redskap.

 

Att återföra det vanliga till det groteska

I Petra Carlssons kommande bok ”The Mystery of Things” (The Davies Group Publishers, 2017.) finns ett citat av den belgiske konstnären Rene Magritte. ”Too often by a twist of thought, we tend to reduce what is strange to what is familiar. I intend to restore the familiar to the strange.’’ Magritte, kanske mest känd för sin bilderboksliknande bild av en pipa med orden “Cecis n’es pas une pipe” (Detta är inte en pipa) skrivna under vill återföra känslan av kaos inför tillvaron, påtala att det vi tror är familjärt och bekant inte på något sätt är det. Få oss att förstå att vi med språkets hjälp förklarar och kategoriserar det vi inte känner igen till något vi kan begripa och förstå. Att vi gör det konstiga till något normalt och därmed också förtar en del av det konstigas väsen.

Något liknande återfinns också i Flannery O’Connors författarskap. Just nu läser jag ”Och stormen förde oss vidare” (”Ta himmelriket med våld” i en senare svensk översättning). Det är en bok där just det konstiga är en stor del av det normala. Eller snarare: där det normala är en yta som vi lagt över det konstiga som konstant ligger där under och ruvar. Det ”groteska” i hennes bok är visserligen våldsamt och kaotiskt, men samtidigt något som kanske alltid ligger i oss alla, under civilisationens tunna fernissa. Det vilar något mytologiskt i hennes bok.

(Nej, det är ingen slump att det här blogginlägget mer eller mindre handlar om de två tidigare inläggen här på läsarna.se. Vi är egentligen en och samma person.)

Jag tänker också på Ingmar Bergmans filmer som ofta innehåller groteska eller tämligen våldsamma inslag och karaktärer. Människor som snarare är enkla karikatyrer än komplexa varelser. Att kliva in i Bergmans eller O’Connors världar, eller de mytologiska världarna för den delen, är lite som att kliva in i en sagovärld. Om än otäckare och märkligare än de flesta sagor jag vanligtvis läser. Men det finns något i dessa världar som gör att man liksom kommer närmre sanningen. Inte någon faktiskt, mätbar och vetenskaplig sanning, men en annan sanning. Sanningen om världen. Kanske för att det konstiga får plats och förstärks i dessa världar. Kanske för att det vi vanligtvis inte riktigt kan förstå men ändå kämpar med att förstå, liksom verkligen inte kan förstås i dessa världar. Och det görs heller ingen ansats för att förklara det, ingen ansats för att återföra det groteska till det familjära eller normala. Därmed görs också inget våld på det groteska, dess väsen förblir intakt och världen blir faktiskt rikare. För i en värld där allt skall förklaras och normaliseras måste ju en stor del av sanningen om världen undertryckas.

Det är just detta som är mytens stora förtjänst, att den, genom att inte behöva vara faktiskt sann, kan delge en sanning som är djupare än andra sanningar. Även myten är ett konstverk som återför det vanliga och normala till det groteska och konstiga. Som återger en värld målad i flera och starkare färger.

Ensamheten värst. Om bönens rytm och virkningens.

Virkad duk.
Akvarell av Sven Teglund.

[Detta är en längre version av en text som publicerats i Dagen.]

Siri Johansson (1918–2010) var hemmafru i bruksorten Husum i Ångermanland. Men barnen blev stora, och strax efter 70 blev hon änka. Vad gör man då av sina händer, sin omsorg?

Boken ensamheten värst är ett dokument över två av de sysslor hon tog till: hon skrev dagbok och hon virkade små dukar. Dagböckerna, som hon skrev under de sista tjugo åren av sitt liv, samt hundratalet dukar, de hon inte redan delat ut till släkt, vänner och vårdpersonal, blev det arv hon lämnade efter sig till sonen, konstnären Sven Teglund.

I ett ömsint förord berättar Teglund att sönerna när Siri dog först tänkte skänka bort alla dukarna till Myrorna. De hade redan så många och uppsättningen mönster hon använde var få. Boken är resultaten av att Teglund tog det radikala beslutet att göra tvärtom, att upphöja dessa vardagsföremål och ge dem konstnärlig status genom att måla av dukarna i akvarell – ett känsligt arbete som måste ha krävt minst samma koncentration och tålamod som virkningen. På motsvarande sätt har han gjort dagboksanteckningarna till litteratur genom att skriva av och publicera ett stort urval av dem i boken.

Dagböcker har förstås publicerats förr. Men i allmänhet är det författares och konstnärers dagböcker, anteckningar som från början varit konstnärligt råmaterial, som lockar litteraturmarknaden. Siri Johanssons dagböcker var något annat. Dokumentation? Meditation? Rutin? Ett sätt att möta sig själv? Teglund skriver att hon var stolt över dem. För läsaren erbjuder de en inblick i den sortens skrivande som normalt aldrig trycks, och den sortens liv som normalt betraktas som ganska ointressant. Här träder en ny röst fram i offentligheten: den fattiga, äldre glesbygdskvinnans.

Liksom virkningen följer dagboksanteckningarna ett mönster. De inleds med en notering om väder och temperatur samt hur sömnen varit och förtecknar sedan händelserna under dagen: besök hos eller av grannar, telefonsamtal, sporadiska utfärder till vårdcentralen eller sönerna. Så avslutas anteckningen med ett tack eller en bön riktad till Jesus. Stilen är kortfattad och konkret, världen är liten. Ett återkommande drag är upprepningarna, som också blir tätare med åren. De ger anteckningarna en mycket rytmisk, ibland rentav lyrisk prägel: ”virkar nu, väntar örondropp, ögondropp, ögondropp.”

Siri Johansson började skriva dagbok när hon blev änka och ett återkommande tema är hur människor omkring henne går bort, eller ”slutar” som hon skriver, och tomheten när sysslor och människor försvinner. Ensamheten bryts tillfälligt av telefonsamtal, Go’kväll och Bingolotto.

I förordet påpekar Teglund också att Siri var ovanligt frisk och stark när hon blev gammal, men att hon likväl ständigt klagar över sina små åkommor i dagboken. Under de konkreta bekymren anar läsaren en inre oro och vilsenhet, som gör anteckningarna gripande. Hörselproblem och yrsel kan vara uttryck för en sådan oro, men inför den sortens psykosomatiska besvär står vårdcentralen handfallen när hon kommer in för att få hörapparaten justerad.

Med åren tar bönerna allt större plats. Ofta är de snarlika; den en gång fria bönen får en allt fastare form, med influenser från genren: ”vår dag i din hand Jesus”, kan det stå efter en notering om vädret. Siri Johanssons Gudsrelation kan utifrån de enkla bönerna om hjälp i vardagens mödor framstå som barnslig, lite outvecklad, men den tycks samtidigt mer självklar och tillitsfull än andra relationer. Så som den antagligen är för väldigt många människor, utan att vi vet om det, för att det är så svårt att formulera sådana erfarenheter.

Dagbokens efterhistoria rymmer vad som kan tolkas som ett helandeunder. Under Siris allra sista tid var Sven svårt sjuk, och hade enligt läkarna inte långt kvar att leva. Siri bad ivrigt om helande. Medan hon satt och skrev ned en sådan bön blev hon avbruten av en stroke, och dog några timmar senare. Men sonen lever än i dag. De sista raderna i dagboken lyder:

Vi alla i din hand idag och
alla dagar Tack Gode Jesus
Vila hos mig hos mig hos
Vila hos mig

Vänskapen som Guds kärleks uttryck i skapelsen

St. Aelred of Rivelaux

Under de första fasteveckorna har jag läst S:t Aelred av Rievaulxs Spiritual friendship (De Spiritali Amicitia; tyvärr finns texten inte utgiven på svenska). Skriften hör till de mest berömda av denna engelska cisterciensermunk från 1100-talet, och utgör ett slags svar på Ciceros Om vänskap (De Amicitia), uppställd som en dialog där Aelred undervisar två av bröderna i klostret i vänskapens mysterier.

Aelred hämtar mycket inspiration från Cicero, men som titelns tillägg antyder menar han att Ciceros förkristna skildring är otillräcklig, för att den sanna vänskapen alltid har relationen till Gud som utgångspunkt; kärleken till vännen hänger samman med kärleken från och till Gud. Aelred skriver till och med om 1 Joh 4:16, så att ordet lyder: ”den som förblir i vänskapen förblir i Gud och Gud i honom”. Hans skildring av till exempel hur vi noga bör välja våra vänner, hur vi sedan bör vårda vänskapen och hur den sanna vänskapen aldrig kan ta slut påminner också i många avseenden om en kristen relationsdiskurs som annars ofta brukar vara eller tyckas förbehållen den äktenskapliga kärleken.

I likhet med sin vän och ordensbroder Bernhard av Clairvaux betonar Aelred gång på gång i sina skrifter hur Guds kärlek tar plats i skapelsens kärleksfulla relationer – det vill säga, inte uteslutande i mänskliga relationer; i en kort men intressant passage i Spiritual friendship tar Aelred djuren som exempel:

And surely in animate life who can easily describe how clear the picture of friendship is, and the image of society and love? And though in all other respects animals are rated irrational, yet they imitate man in this regard to such an extent that we almost beliece they act with reason. How they run after one another, play with one another, so express and betray their love by sound and movement, so eagerly and happily do they enjoy their mutual company, that they seem to prize nothing else so much as they do whatever pertains to friendship.

 

Form och strålning

Det pågår en bibeldebatt här på läsarna och jag skall inte lägga mig i den annat än att påpeka att läsning innebär mer än att förstå orden i dess innebörd, mer än att tolka på rätt och riktigt sätt såsom det korrelerar med den gängse tron och tidsuppfattningen. Att läsa, bibeln liksom annat, handlar också om det som Emilia Fogelklou beskriver i inledningen av hennes bok ”Form och strålning”, från 1958, om ett ”uppgående i total åskådning” att läsa med  hela kroppen och alla sinnen. För att så möjligtvis kunna skönja det som rör sig bortom sinnena.

 

Ett barn hänger orörligt uppe på en gammal grind för att dricka in kvällens solspel tills det slocknar. Vad är det som tar en liten varelse så helt i anspråk, att alla andra lockrop går förlorade för dess uppmärksamhet? Är det ett estetiskt skådande? Det är snarare som om barnet hämtats in av en ny värld, än som om det endast hade betraktat den.

Barnet kanske inte bara såg solens rymdmålningar. Det kanske såg igenom dem. Var det — i all barnslighet — en intuition av ”obegränsad närvaro”? Var det skönheten själv som ropat till sig barnet? Eller hade den lilla ett sinne för helhet och rymd, som vuxna sällan har? Visste hon — utan kunskap — vad biologerna vet: det ges ett oförstörbart sammanhang mellan allt som är till?

Det är inte observation. Det var ett uppgående i total åskådning, ett uppmärksammande som berusade inte bara ögonen som såg utan hela den lilla varelsen som levde, såg, visste — utan form eller gränser.