Sex är ingen privatsak

Nyligen läste jag den amerikanska religionshistorikern Lauren F. Winners Real Sex: The Naked Truth About Chastity, och sedan dess har jag funderat över hur kristna talar om och förhåller sig till sex. Winners tes är att kyrkan misslyckats med att tala öppet om den mänskliga sexualiteten och därför fått se sig omsprungen av den sekulära världens (des)informationskampanjer. Det är tidningar, tv och Hollywood som fått problemformuleringsprivilegiet. Det ligger något i det, åtminstone i mina protestantiska cirklar. När predikade din präst sexualmoral senast? Winner menar att en kristen människas förhållande till sin sexualitet inte ska vara någon privatsak: det vi gör i Kristi kropp har konsekvenser. Vi är kallade att ta ansvar för varandras andliga hälsa, och där ingår sexualiteten. Bibeln är mycket tydlig med att sex är något som sker inom äktenskapets ramar, men om vi ska klara av att leva efter Bibelns regler och rätt vårda skapelsen måste vi hjälpa varandra och föra konstruktiva samtal om vad det innebär att rent praktiskt ta ansvar för vår sexualitet. Det handlar inte om att skvallra om vem som haft föräktenskapligt sex eller om vem som varit otrogen, snarare om att öppet och i kärlek möta varandra som bröder och systrar i Kristus, att leva som en familj som tillsammans strävar efter att leva i uppståndelsens ljus.

Det kräver att vi tänker om. Många av oss är färgade av modernitetens individualistiska kultur där det som sker i sängkammaren är en privatsak, något man kanske yppar något om i nära vänners sällskap, men inget som hör hemma i kyrkogemenskapen. Det är fel, skriver Winner. Vi behöver naturligtvis inte syssla med detaljer, men vi ska kunna tala om svårigheter med kyskt leverne, om den kamp som vissa av oss kanske måste föra mot frestelsen att vara otrogen eller använda sig av pornografi. Vi ska skapa en sådan kultur att vi i kyrkan känner oss stärkta och burna av varandra, men där vi också är ansvariga för och särskilt inför varandra.

Det är inte kyrkans roll att apa efter den förhärskande kulturens sätt att se på och tala om sex. Vi är kallade att vara radikalt annorlunda, och där ingår vårt förhållande till sex och kärlek. Om vi ska kunna vara vittnen för en otroende samtid måste vi först stötta varandra att leva i kyskhet – ett begrepp som Winner korrekt skriver betyder mer än att avhålla sig från sex före äktenskapet. Kyskhet är en attityd, en respekt för Guds skapelseordning, ett sätt att leva i harmoni med omgivningen och att sätta den andres väl framför sitt eget. Kyskhet ska praktiseras såväl inom äktenskapet som utanför. Vi är alla kallade att vara kyska.

The Sermon without End: A Conversational Approach to Preaching

Jeg vet ikke om mange av denne bloggens forstår seg selv som homiletikere, men mange av oss forkynner eller underviser andre som gjør det. Det har skjedd mye i homiletikkens verden de siste tiårene, og utviklingen av prekenen forstått som samtale i motsetning til mer apologetiske tilnærminger til forkynnelse er et spennende bidrag. Etter først å ha beskrevet to ulike apologetiske og et ikke-apologetisk «nabolag” (henholdsvis det evangelikale og det liberale og det postliberale), argumenterer homiletikerne Ronald J. Allen og O. Wesley Allen Jr. for en post-apologetisk tilnærming til forkynnelse. Dette er «The Sermon without End: A Conversational Approach to Preaching» som boka heter.
Allen & Allen skriver:

Preachers who desire to foster and fund authentic postapologetic conversation shape their sermons to contribute to postmodern individuals’ and communities’ approaches to making meaning in a pluralistic setting by offering a tentative interpretation of, experience of, and response to God’s character, purposes, and good news. The postapologetic sermon contributes to meaning-making processes of those in the pews. It does not define truth that is persuasive and, therefore, must be acknowledged and accepted by all.

Disse forfatterne hevder fortsatt at predikanten befinner seg i en privilegert posisjon, men at vedkommende også er etisk forpliktet til å lytte til og fremme andre stemmer. Samtidig er predikanten selv ansvarlig for det som faktisk forkynnes og må kunne stå for det. En samtaleorientert preken anerkjenner likevel det tenative og foreløpige i ulike fortolkninger selv om man med overbevisning skal kunne si: «This is what I believe the church believes” eller “This is an experience of the gospel I offer you to experience.” Også innenfor praktisk teologi og praktisk ekklesiologi har man den senere tid vært opptatt av hvordan forholdet mellom ulike teologiske stemmer skal forstås og hvordan en samtale mellom dem kan tilrettelegges. Skal en av stemmene (Skriften, den kristne tradisjonen, trosfellesskapets praksiser slik de utøves eller proklameres) ha normativ forkjørsrett? Hvordan gjøres teologi i kirke, samfunn og på prekestolen?

Til tross for at de to forfatterne anerkjenner andres bidrag innenfor same retning, fremmer denne boka dette eksplisitt som en egen “skoleretning:”

To use a term typical of scholarly communities, the conversational neighborhood we describe is a ‘school of thought,’ a school of conversational preaching, that is, a group of scholars whose ideas, methods, and values are similar. While previous authors have introduced conversational themes, this book more directly plants a flag in the ground, names conversational preaching a school of thought, and invites others of similar orientation to gather around

Flere nordiske homiletikere har uttrykt en liknende forståelse av forkynnelsen. Bo Larsson har for eksempel hevdet at «prekenen er en replikk i en pågående samtale», Marlene Ringgaard Lorensen argumenterer for at prekenen er grunnleggende dialogisk og Marianne Gaardens empiriske forskning viser at tilhørerne er med-forfattere til den såkalte emergente preken (Gaardens begrep) som kan oppstå hos den enkelte tilhører i møtet mellom den forkynte prekenen, predikanten og tilhøreren i det Gaarden kaller «det tredje rum». Det finnes altså mange nordiske homiletiske røster som kan oppsøke flagget Allen & Allen har plantet og bli med i samtalen.

The Sermon Without End http://www.abingdonpress.com/product/9781630883218#.Vz7dWOTBZXg

Den vita blindheten?

Jag har ganska svårt att datera tidpunkten för min kristna övertygelse, men jag kan däremot säga exakt när jag blev en läsare. Jag kan numera inte låta bli skönlitteraturen, trots att jag borde läsa mer böcker i mitt yrke. Jag vill egentligen läsa en roman i veckan, men så blir inte fallet. En gång för länge sedan på en föreläsning om specialpedagogik fick vi nämligen ordern (en för övrigt mycket ovanlig företeelse på föreläsningar på lärarprogram) ”läs en roman i veckan och en dikt per dag!” Jag var ganska långt ifrån detta på den tiden, men något tilltalade mig med det. Tänk – en god roman i veckan! Bara några år tidigare hade jag fasat över tanken.

Det kan vara lätt sagt för en akademiker som till stor del har läsning som yrke, men i ärlighetens namn kom jag till läsningen relativt sent. Till min mammas förtret livnärde jag mig på Kalle Ankas Pocket, Tintin, Spirou, Gaston och Johan och Pellevin långt in i högstadiet och även en bit in på gymnasiet – desto mer tid och passion gick till fotbollsträning och musik. Få skulle nog ha gissat sig till den akademiska banan för min del vid den tiden (tror jag). Men så på påsklovet i tvåan på gymnasiet hände något. Jag hade feber, men i läsläxa hade vi fått Kafkas Processen och plikttrogen som jag var skulle jag läsa den. Jag gick ut på promenad med boken för att sätta mig någonstans, och började läsa gående. Processen passar sig utmärkt till att läsa under en (lätt) febrig promenad. Jag var fast. Och fast i ”finlitteratur” dessutom. Kanske var det min redan goda smak i serier som gjorde det, men jag tyckte om klassiker, på riktigt. Jag läste sedan några kurser i Litteraturvetenska, men läste inte väldigt mycket på min fritid. Det kom först senare. Nu vill jag bland annat helst läsa en nobelpristagare, eller två, om året och i varje fall någon klassiker, blandat med annat, men jag har aldrig fastnad för läsning ”bara för att komma bort”. Kanske läser jag av andra anledningar?

Hur som helst, i min värld finns det nobelpristagare i litteratur och nobelpristagare i litteratur. Vissa blir jag helt enkelt fast i och andra inte. Till de första hör José Saramago. Jag älskar hans sätt att ändra på vad som verkar vara en liten detalj i vår verklighet och sedan dra slutsatserna från detta – som t ex att döden tar semester och människor slutar dö enbart i Portugal, eller att en majoritet i samhället röstar blankt i kommunalvalet. I Blindhet slås person efter person av en vit blindhet. Den första som drabbas är en helt vanlig man i en bilkö. Sedan sprids den. Trafiken blir kaotisk. Till slut drabbar denna även en busschaufför, Saramago skriver,

When, for the first time, a bus-driver was suddenly struck by blindness as he was driving his vehicle on a public road, despite the casualties and injuries resulting from the disaster, people did not pay much attention for the same reason, that is to say, out of force of habit, and the director of public relations of the transport company fel table to declare, without further ado, that the disaster had been caused by human error, regetably no doubt, but, all things considered, as unforseeable as a heart attack in the case of someone who had never suffered from a heart complaint.

Blindheten har blivit en offentlig angelägenhet. Människor sätts till en början in på anstalt, där det uppstår hemska förhållanden. Men, jag ska inte avslöja mer av den här fantastiska, i dubbel bemärkelse, romanen. Vad jag har gått och funderat på är hur man kan tänka sig förstå den här vita blindheten. Och så en dag slog det mig.

Min bror berättade om en händelse i Palestina. Några palestinska ungdomar hade hotat israeliska soldater med kniv. En ungdom hade blivit skadad och ligger orörlig på marken. Det går sjukvårdare runt omkring honom, ingen bryr sig. En soldat går fram, drar ett vapen och skjuter. Det hela filmas, blod rinner nu på gatan. Demonstrationer uppstår i Israel – man vill försvara soldatens handlingar.

Jag tar upp det här som ett exempel, inte för att det handlar om Israel-Palestina-konflikten, utan för att det var det som fick mig att komma ihåg Saramagos roman. Har inte ett samhälle just den här otäcka förmågan att sprida en moralisk blindhet? Leo Tolstoy ska ha sagt,

Wrong does not cease to be wrong because the majority share in it.

Men, när fel har blivit till rätt för att majoriteten delar det är det svårt att skilja det ena från det andra. Är det så att ett samhälle kan slås av moralisk blindhet? Ja. Jag kan inte låta bli att tänka att Saramagos roman visar på just hur en moralisk blindhet kan komma över ett samhälle. Till en början blir reaktionerna starka. De första fallen blir inlåsta. Sedan förklaras det som ett olyckligt sammanträffande, för att sedan bli till det normala. Det är inte svårt att istället ta den växande extremismen i Europa som exempel istället för Israel. Det är inte heller svårt att ta invandrarpolitiken i Sverige som exempel. Alla samhällen har en vit blindhet och hur avgrundsdjup den moraliska kollaps som kan uppstå av den vet vi mycket väl om. Hannah Arendt skriver i Eichmann in Jerusalem,

It has frequently been pointed out that the gassing of the mentally sick had to be stopped in Germany because of protests from the population and from a few courageous dignitaries of the churches, whereas no such protests were voiced when the program switched to the gassing of Jews, though some of the killing centers were located on what was then German territory and were surrounded by German populations. The protests, however, occurred at the beginning of the war; quite apart from the effects of ”education in euthanasia,” the attitude toward a ”painless death through gassing” very likely changed in the course of the war. This sort of thing is difficult to prove; there are no documents to support it, because of the secrecy of the whole enterprise, and none of the war criminals ever mentioned it, not even the defendents in the Doctors’ Trial at Nuremburg, who were full of quotations from the international literature on the subject. Perhaps they had forgotten the climate of public opinion in which they killed, perhaps they never cared to know it, since they felt, wrongly, that their ”objective and scientific” attitude was far more advanced than the opinions held by ordinary people.

Vissa har igenom historien lyckats hålla sig seende – och inte bara sett, utan även gjort, ofta till stor uppoffring och inte sällan död. ”I was blind now I see” sjunger vi i kanske världens mest kända psalm. Författaren till den psalmen upphörde vara slavhandlare när han såg Jesus. Det har inte alltid hjälpt emot den vita blindheten tyvärr, men ibland. Det krävs dock mod också.

Är dumhet ett hinder för tro?

bp
Bouvard och Pécuchet

Ni får ursäkta mina smalspåriga inlägg. Jag är inne i en nördfas av Foucault, ord, ting och helighet. Men det handlar om vad tro egentligen är. Sitter tron i huvudet eller kroppen? Är helig kunskap alltid förnuftig eller kan den vara en ogenomtänkt handling? Är dumhet ett hinder för tro, eller en hjälp? Kan en handling vara tro, kan en gest vara övertygelse?

I essän ”La biblioteque fantastique”, 1967, diskuterar Michel Foucault som så ofta relationen mellan kunskap och materialitet, ord och ting. Denna gång sker det genom Flauberts La Tentation de Saint Antoine och Bouvard et Pécuchet, och då framträder vad som kanske kan kallas ett slags tingens mystik som får utmana den kristna transcendenta trostraditionen. Genom Flaubert låter Foucault nämligen den sakrala så väl som den profana kunskapen framstå som påtagliga, diskursiva uttryck; ord och ting som framträder på kunskapens yta och därmed skapar världen såsom vi känner den. Det finns inget att nå, i höjden eller i djupet, och i enlighet med denna kunskapssyn blir den högsta formen av kunskap just att låta sig förenas med ytan. Det länge rådande idealet inom såväl akademi som kyrka—idealet av att höja blicken och nå den gudomliga sanningen alternativt det högre perspektiv som ska avslöja vad som ytterst är fallet—ersätts av ett nytt: att förenas med världen såsom den framträder. Att nå den ”högsta” kunskapens frälsning handlar nu om att böja sig ner och låta sig marineras i tingens mystik; kunskapen som yta. Hur sker då detta?

Låt oss börja med Foucaults läsning av Flauberts berättelse om Bouvard och Pécuchet. (I svensk översättning av Monika Lundgren är denna berättelse om två mindre begåvade kopister som möts och blir oskiljaktiga vänner titulerad Den eviga dumheten.) Bouvard och Pécuchet är snarast identiska till temperament och karaktär och utgör ett slags dubbelt jag som söker kunskap; inte inom något specifikt område utan snarare överallt, utan urskiljning. Deras sökande leder dem dock bara till besvikelser. I sitt ivriga men regellösa kunskapssökande har de ofta setts gestalta den mänskliga kunskapens bristfällighet, men för Foucault är de inte misslyckade, tvärt om. Han beskriver dem som outtröttliga pilgrimer och som sådana inte bara en bild av modernitetens oändliga kunskapsyta utan som själva denna yta personifierad, materialiserad.

Deras kunskapshunger får dem att pröva allt, att vidröra och dras till allt. Allt de läser, allt de hör blir omedelbart saker för dem att göra, att pröva, att utforska. Foucault ser dem som moderna pilgrimer i jakt på sin tids högre sanning. Men precis som Job överges de av sin Gud, av vetenskapen, och likt Job ger de ändå inte upp. Deras trohet och lojalitet är stark och deras längtan efter kunskap gör dem uthålliga. ”De är helgon”, konstaterar Foucault. Bouvard och Pécuchet, skriver Foucault, frestas av böckerna, av deras ändlösa mångfald:

”…av det oändliga skummandet av böcker i bibliotekets grå rymd”.

Deras pilgrimsfärd är en jakt på kunskap, men på det moderna kunskapsplan där kunskapen ständigt multipliceras kan ett förbehållslöst omfamnande av kunskapen inte leda någon annanstans än till dumhet och nonsens. Är de då dömda att misslyckas? Nej, det är just här som Foucault vänder bilden av kopisternas misslyckande till sin motsats. För Flaubert, menar Foucault, är kopplingen mellan helighet och dumhet central. I sitt sanningssökande förenas Bouvard och Pécuchets med kunskapsytan; de gör vad de läser och blir vad de gör. De förenas med den yta vilken, i sin oändliga totalitet, inte kan beskrivas som annat än dumhet. De förvandlas till bokens fortgående rörelse. Och detta är för Foucault kopisternas stora bedrift—de har förenats med kunskapen såsom den faktiskt framträder, bortom våra illusioner och inbillade föreställningar om sanningar i höjden och i djupet. Följaktligen gestaltar inte deras berättelse ett misslyckande. Den beskriver inte det mänskliga kunskapssökandets omöjlighet, tvärt om. Bouvard och Pécuchet når faktiskt den kunskap moderniteten har att erbjuda.

Sankt Antonius, å andra sidan, söker inte modernitetens Gud, vetenskapens helgelse, men väl den kristna gudens välsignelse och likt kopisterna kantas hans väg av motgång och besvikelse. I Foucaults läsning visar Flaubert även här sin fascination för det nära sambandet mellan salighet och dumhet. Sankt Antonius befinner sig slutligen vid en punkt av total uppgivenhet. Efter en lång och mödosam strävan mot att transcendera den materiella världen har han nu gett upp denna längtan. Han vill inte längre annat än förtingligas. Han vill bli ett med den materialitet han så länge och utan framgång sökt befria sig ifrån. Han vill vara en dum organism, ett djur, en växt, en cell. Han vill få bli ren materialitet, förklarar Foucault. Och det är då, precis när denna hans sista, inverterade önskan är på väg att gå i uppfyllelse som han möter Kristus. Han möter sin Gud ansikte mot ansikte, varpå han knäfaller och återgår till sina böner.

Men vad betyder detta?, undrar Foucault. Är han tillbaka där han började? Eller har han trots allt förenats med materialiteten, med sig själv som ting och handling, precis som Bouvard och Pécuchet? Är han kanhända nu kapabel att uttrycka, genom sina böner, prostrationer och läsningar, den huvudlösa, själlösa helighet han har blivit? För Foucault framstår Sankt Antonius nu som ett helgon som lyckats förenas med den högsta saligheten, den gudomliga kunskapen där den faktiskt vilar; i den sanna meningslösheten, huvudlösheten, på den yta där de kristna praktikerna blir vad de är: rörelser, handlingar, ting, och därmed saliga. Sankt Antonius, sammanfattar Foucault, lyckades besegra den Eviga Boken genom att själv inkarnera materialitetens språklösa rörelse. Sankt Antonius har överkommit distansen till de heliga handlingarna och förenats med sin tro. Han uppenbarar därmed en kristen praktik befriad från transcendensens distans, medan Bouvard och Pecuchét blottlägger modernitetens kunskapsplan frigjort från subjektets dito. Vi ser alltså hur Foucault genom Flaubert nu låter såväl Gud som gudslängtan framträda på kunskapens yta. Gud har flyttat in i diskursen och bönen har blivit handling, rörelse—bönen har blivit bön. Inget annat.

En sak till: Mårten som kommenterade mitt förra nördinlägg; snälla, läs mitt svar. Jag vill prata mera!

 

Läsarpodden: Umberto Eco

Skärmavbild 2016-05-09 kl. 17.10.25

Sean Connery som William Baskerville

Nu – eller snarare för en vecka sedan… Mea culpa! – finns det nya avsnittet av läsarpodden ute, där vi ägnar oss åt Rosens namn av nyligen bortgångne Umberto Eco (övers. Eva Alexandersson). Denna bok blev, som vi talar om inledningsvis, en osannolik internationell bästsäljare.

Faktion, blandningen mellan fiktion och fakta, och vår svårighet att utöva källkritik när det gäller denna typ av text kan man läsa utförligt om i Anette Årheims avhandling När realismen blir orealistisk: Litteraturens ”sanna historier” och unga läsares tolkningsstrategier.

Vad gäller fanatism, som vi sedan kommer in på, så handlar NOD:s senaste nummer om just detta.

Slutligen: här finns en vidare reflexion kring Umberto Eco – och Yasri Khan!

Till nästa gång läser vi Irenaeus Mot heresierna – det blir den första boken i läsarpoddens klassikersommar! Följ oss från hängmattan!