Nyligen läste jag den amerikanska religionshistorikern Lauren F. Winners Real Sex: The Naked Truth About Chastity, och sedan dess har jag funderat över hur kristna talar om och förhåller sig till sex. Winners tes är att kyrkan misslyckats med att tala öppet om den mänskliga sexualiteten och därför fått se sig omsprungen av den sekulära världens (des)informationskampanjer. Det är tidningar, tv och Hollywood som fått problemformuleringsprivilegiet. Det ligger något i det, åtminstone i mina protestantiska cirklar. När predikade din präst sexualmoral senast? Winner menar att en kristen människas förhållande till sin sexualitet inte ska vara någon privatsak: det vi gör i Kristi kropp har konsekvenser. Vi är kallade att ta ansvar för varandras andliga hälsa, och där ingår sexualiteten. Bibeln är mycket tydlig med att sex är något som sker inom äktenskapets ramar, men om vi ska klara av att leva efter Bibelns regler och rätt vårda skapelsen måste vi hjälpa varandra och föra konstruktiva samtal om vad det innebär att rent praktiskt ta ansvar för vår sexualitet. Det handlar inte om att skvallra om vem som haft föräktenskapligt sex eller om vem som varit otrogen, snarare om att öppet och i kärlek möta varandra som bröder och systrar i Kristus, att leva som en familj som tillsammans strävar efter att leva i uppståndelsens ljus.
Det kräver att vi tänker om. Många av oss är färgade av modernitetens individualistiska kultur där det som sker i sängkammaren är en privatsak, något man kanske yppar något om i nära vänners sällskap, men inget som hör hemma i kyrkogemenskapen. Det är fel, skriver Winner. Vi behöver naturligtvis inte syssla med detaljer, men vi ska kunna tala om svårigheter med kyskt leverne, om den kamp som vissa av oss kanske måste föra mot frestelsen att vara otrogen eller använda sig av pornografi. Vi ska skapa en sådan kultur att vi i kyrkan känner oss stärkta och burna av varandra, men där vi också är ansvariga för och särskilt inför varandra.
Det är inte kyrkans roll att apa efter den förhärskande kulturens sätt att se på och tala om sex. Vi är kallade att vara radikalt annorlunda, och där ingår vårt förhållande till sex och kärlek. Om vi ska kunna vara vittnen för en otroende samtid måste vi först stötta varandra att leva i kyskhet – ett begrepp som Winner korrekt skriver betyder mer än att avhålla sig från sex före äktenskapet. Kyskhet är en attityd, en respekt för Guds skapelseordning, ett sätt att leva i harmoni med omgivningen och att sätta den andres väl framför sitt eget. Kyskhet ska praktiseras såväl inom äktenskapet som utanför. Vi är alla kallade att vara kyska.
Hur som helst, i min värld finns det nobelpristagare i litteratur och nobelpristagare i litteratur. Vissa blir jag helt enkelt fast i och andra inte. Till de första hör José Saramago. Jag älskar hans sätt att ändra på vad som verkar vara en liten detalj i vår verklighet och sedan dra slutsatserna från detta – som t ex att döden tar semester och människor slutar dö enbart i Portugal, eller att en majoritet i samhället röstar blankt i kommunalvalet. I Blindhet slås person efter person av en vit blindhet. Den första som drabbas är en helt vanlig man i en bilkö. Sedan sprids den. Trafiken blir kaotisk. Till slut drabbar denna även en busschaufför, Saramago skriver,
