Kerstin Ekman om bildningsarvet och läseriet

Det är heller inte så dumt att läsa om böcker, som vuxen. Kanske kan man bara känna den där riktigt intensiva närvaron i texten när man läser om, när drivet framåt har lagt sig, när man är äldre och kanske har gjort de där erfarenheterna som litteraturen berättar om. Eller till och med se att något är banalt, och just därför intressant. Jag läste Thomas Manns ”Bergtagen” när jag fortfarande gick i skolan, där var en passage på franska som jag trodde gömde något väldigt intimt och laddat. Men när jag läste samma stycke senare i livet såg jag att där inte stod något särskilt alls, snarare beskriver Mann det outtalade som kan finnas i en banal konversation. Jag tror tamigfan att man blir lite klokare med åren!

Läs resten av samtalet med Kerstin Ekman här.

Läsarpodden – en vecka kvar!

LOGOstor 2

Om exakt en vecka är det premiär för Läsarpodden, en bok & teologipodd med mig & Patrik Hagman. Det är lite nervös och väldigt spännande! Jag är ju van att skriva, det är ett hantverk som jag känner mig bekväm med – men här är jag total novis. Att podd är en helt ny genre för mig gör också att jag inte riktigt själv kan avgöra om det vi spelat in är bra eller inte… Samtidigt är det lite av charmen med det hela!

Vi läser som sagt Sapiens av Yuval Harari, en spännande bok som jag verkligen kan redkommendera. Om ni vill läsa med oss, köp den via Bokus och använd ”sapiens” som rabbatkod så får ni 35 kronors rabatt! Podden kommer att läggas ut på Dagen.se, men vi länkar naturligtvis härifrån. Det första avsnittet blir ett samtal om historiens mening, ideologiernas betydelse, människans väsen – och en del annat!

(Fotograf: Zandra Erikshed)

Om vackra kyrkobyggnader

King's_College_Chapel,_Cambridge_15

King’s College Chapel i Cambridge, mitt lokala kapell, ska tydligen vara ett av de främsta exemplen vi har på ”Perpendicular Gothic”, en sengotisk byggnadsstil populär mellan 1300- och 1500-talet i England. Varma dagar ringlar sig turistkön lång kring den höga, smäckra byggnaden. Kalla dagar också för den delen; när terminen är i gång kan man gå på Evensong och höra de unga korgossarna sjunga sina Magnificat och brittiska körverk. Kapellet fyllde nyligen 500 år och med anledning av födelsedagen trycktes en tjock, tjusig broschyr med titeln ”King’s College Chapel 1515-2015: Art, Music and Religion in Cambridge”. Den inbördes ordningen är talande: först konst (en mörk Reubens som altartavla), sedan musik (tveklöst världsberömd kör), sist religion.

Religion. Det ordet. Låter det inte som just kapell, katedraler, fina triptyker, tjusigt broderade prästkappor, invecklade ritualer och processioner? Under Kingsgudstjänsterna ombeds föräldrar till små barn och andra oberäkneliga sitta på andra sidan skiljeväggen, i kapellets förrum. Därifrån kan de snabbt fly om ungarna skulle börja ge ifrån sig för höga ljud.

Byggnaden är imponerande, inga tvivel om den saken. Kanske skulle en människa från ett annat land och en annan religion tänka att de där kristna, de dyrkar verkligen sin Gud, de har byggt en kyrka vars torn skrapar mot himlen.

Men när de kommer in är det ingen där som frågar om de känner Jesus, om de ens hört talas om honom, denne enkle snickare från Nasaret som var och är världens frälsare. Prästen omväxlande läser och sjunger en utsökt liturgi tillsammans med kören och studenter och akademiker kallas fram för att läsa dagens gammel- och nytestamentliga text ur den vackra King James-översättningen. Kors- och ljusbärarna står rakryggade vid altaret. Ibland läggs kanske ett mer personligt meddelande in, gärna något om vårt hopp i himlen, om att allt kommer att ordna sig till sist. Men många av de tusentals människor som passerar genom kapellets portar känner inte Jesus personligen och har därmed inget reellt hopp.

Är det då Kristi kyrkas uppgift att ge dem en guidad tur av en vacker byggnad och hoppas att något av det kristna budskapet ska fastna på dem, mitt bland all brittisk artighet och alla målade fönster – eller är det kyrkans uppgift att vara obekväm, att ställa obekväma frågor, att bjuda in till Lammets måltid snarare än ännu en Bachkonsert i historisk miljö? Vad skulle den gamle anglikanen CS Lewis ha sagt?

Detta skriver jag delvis med anledning av att jag under sommaren fattat beslutet att lämna en annan statskyrka, Svenska Kyrkan (ett beslut, ska sägas, som fattades redan innan det märkliga debattinlägget i DN där fem anställda inom Stockholms domkyrkoförsamling menade att det finns fler vägar till Gud än genom Jesus Kristus). När jag surfade in på Svenska Kyrkans hemsida för att ta reda på hur man bär sig åt för att gå ur möttes jag av ett par motargument. Svenska Kyrkan ville behålla mig som medlem, förklarade de, eftersom jag ”Genom att betala kyrkoavgiften /…/ är med och stödjer /…/ ett rikt musikliv med körer och musiker” samt ”underhållet av våra kyrkobyggnader”. Som medlem hjälper jag också en kyrka som ”vill vara med och uttrycka den glädje man känner över att ha fått barn eller funnit en partner” och ”tillsammans med andra goda krafter vill vara med och bygga ett så bra samhälle som möjligt”.

Missförstå mig rätt. Ingen av dessa saker är dåliga i sig. Jag älskar vackra kyrkobyggnader och Bibeln förklarar att musik är ett underbart sätt att hylla Gud på. Äktenskapet är instiftat av Gud och definitivt värt att firas. Likaså befaller Jesus oss att ta hand om våra små och fattiga och vara goda krafter i världen. Men: Svenska Kyrkan säger ingenting om Jesus. De talar om ett gott samhälle, men nämner inte den som ensam kan förvandla det. Ska kyrkan vara en social instutition för välgörenhet, en gemensam festlokal och ett historiemuseum, en turistattraktion och konserthall – eller en del av den universella kropp som förkunnar Kristi liv och död, uppståndelse och himmelsfärd?

Det är en allvarlig fråga som både den svenska och den anglikanska kyrkan behöver svara på.

Kains förbannelse: söndagens texter & flyktingkrisen

migrants fence

I många kyrkor denna helg handlar texterna om hemlöshet.

Först läser vi om hur Kain dödar sin bror Abel. Det första mordet. När Gud frågar mördaren var Abel är svarar han undvikande: ”Ska jag ta hand om min bror?”

Hemlöshet blir Kains straff. ”Rastlös och rotlös ska du vara på jorden”, säger Gud. Efter Kain är detta hela mänsklighetens öde. Vår egen synd driver oss på flykt från oss själva – och med vår synd driver vi andra människor på flykt.

I det välmående väst är hemlösheten existentiell. Vad återstår den dag vi har renoverat våra kök och lyckats få ihop livspusslet? I andra delar av världen är den mer konkret, som för de 60 miljoner som är på flykt undan krig i världen. Drivna på flykt, inte av sin egen synd utan av brutala diktatorer och terrororganisationer. Häromdagen kom en rapport som visade att kriget i Syrien hade att göra med klimatförändringar i regionen. Att vi med vår synd kan driva människor långt borta på flykt är den negativa sidan av vår samhörighet med andra människor. Vi hör ihop, tätare än vad vi tror.

”Ska jag ta hand om min broder?” Ett rotlöst Europa följer Kain tätt i spåren. Ungern bygger murar. I Makedonien skjuter gränspolisen varningsskott mot traumatiserade krigsflyktingar som försöker korsa gränsen. I Österrike kvävdes 71 migranter i en lastbil.

Sen slår vi upp Nya testamentet, och Jesus berättar om den barmhärtige samariten. En man färdas mellan Jerusalem och Jeriko, när han överfalls av rövare. De slår ner honom, tar hans ägodelar och lämnar honom där. Naken och utblottad. Hemlös.

Människorna ser honom ligga där, men viker av och tar en omväg. Alla har sitt att tänka på, vem orkar bära en slagen människas bördor?

Men så kommer det en samarier. Han går fram till mannen och förbinder hans sår. Lyfter upp honom och för honom till ett värdshus. Han ger värdshusvärden två denarer och säger: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.”

Två personer som återfinner sina hem. Den slagne mannen, som förlorat allt men får skydd och tak över huvudet. Men också mannen som för honom dit. Han sköter inte bara sitt, utan tar hand om den slagne. Han erkänner broderskapet, över etniska, kulturella och religiösa gränser. Han hittar också hem, hem till sig själv.

Han bryter den förbannelse som vilat över mänskligheten sedan Kain. Rastlöshetens och rotlösheten förbannelse.

Jesus tittar upp på dem som lyssnat: ”Gå du och gör som han.”

I litteraturen finns sanningen

God_on_His_Throne_-_Ezekiels_vision_01

”Sagan är en verklighetsflykt; däri ligger dess storslagna styrka. Om en soldat sätts i fångenskap av fienden, anser vi det då inte som hans plikt att fly? /…/ Om vi uppskattar tankens och själens frihet, om vi är frihetens vapendragare, då är vår klara plikt att fly, och att få med oss så många andra som möjligt.”

– J.R.R. Tolkien

Jag tror nu inte citatet ovan är representativt för Tolkiens samlade tankar om litteratur, men det är ett citat som jag läste i tidningen för några dagar sedan. Och jag ser att det är en ganska vanlig uppfattning av vad litteratur gör: nämligen erbjuder flykt. För i allmänhet ses fiktion, (film, teater, musik, serietidningar, romaner etc.) ofta som flykt, som eskapism, som ett sätt att lämna vardagen för en liten stund.

Vad blir litteratur med ett sådant synsätt? På sin höjd underhållning. Ofarlig, opolitisk, (eller ännu värre: starkt politisk då den bara upprätthåller den rådande ideologin) oförmögen att påverka livet, endast erbjuda en paus från det. Men för mig är litteratur långt mycket mer än bara pausunderhållning, det är inget som kan likställas med Sveriges Mästerkock, Melodifestivalen eller Halv åtta hos mig. Litteraturen bär på en sanning som vilar på långt djupare vatten än i den grunda insjö vi kallar verkligheten.

För mig har litteratur alltid skapat världar. Likaså musik. Att få gå in i författarens, musikerns – eller bibelns – världar, är mer än att bara fly från verkligheten. Det är att utforska en annan verklighet, med hjälp av ett annat språk, kanske tillsammans med en annan människa. Jag säger nu inte att Bibeln är ren fiktion, men jag säger att det i Bibeln som är fiktion nog inte skall ses som mindre sant, utan kanske snarare tvärtom.

För vad är det i litteraturen, eller konsten, som gör att den ibland till och med kan kännas verkligare och mer sann än vår fysiska omvärld?

”En poet bör hävda sin rätt att tala om leoparder” skrev Daniel Sjölin i Expressen häromdagen. Han syftade på Werner Aspenströms dikt ”Snölegender” från 1949.

Vilka är de i dikten ”från norr kommande leoparderna” som ”genombryter horisonten”, som får folket att samlas på torgen för att bedja eller tyst betrakta? Kan de kopplas till tyska pansarvagnar, någon rörelse i Aspenströms samtid eller något annat? Vilka är leoparderna idag, i vår samtid? ISIS, kapitalismen, ledarskribenterna, feministerna, invandrarna eller sverigevännerna?

”En poet bör hävda sin rätt att tala om leoparder.”

Leoparderna kan inte översättas rakt av, för de går djupare än så, söker sig in i hjärtat och talar till vår djupaste rädsla; en rädsla som inte har ett konkret föremål att riktas mot. Det är den rädslan som de från norr kommande leoparderna närmar sig med mjuka men obändiga steg. Och den rädslan, liksom vår längtan och våra begär, går inte att definiera.

Vi kan försöka. Ge dom ett föremål att riktas mot, hitta något som stillar vår törst eller som botar vår rädsla, men alla föremål vi placerar på den plats där vi tänker oss att rädslan kommer från eller begäret riktas mot är mer eller mindre falska. Snarare är de konkreta objekten översättningar av något som inte går att översätta, ett försök att förlägga våra rädslor och begär i den fysiska världen.

Och det är i litteraturen, i det skrivna ordet, som denna omöjlighet blir möjlig att bära, där kan den utforskas. I myter, sagor, bibeltexter och berättelser utforskar vi det där som vi alla känner, men inte kan uttrycka. Våra rädslor och begär, vårt eviga slit, våra drömmar och förhoppningar – det som vi ibland lite slarvigt kallar ”eviga teman” – möts i en värld där vi kan vara närvarande med känslan snarare än intellektet. Därför kan litteraturen, eller konsten, kännas verkligare och mer sann, än den fysiska omvärlden. Kanske är det till och med så att det är endast där vi kan få möta sanningen.

Och kanske är det därför även en text som innehåller lidande och klagan ändå kan ge oss djupaste välbehag:

”Jag såg en hand sträckas fram mot mig, och handen höll en bokrulle. Han rullade upp den, och jag såg att den var fullskriven på både framsidan och baksidan. Det som stod skrivet där var klagan, suckar och jämmer. ”Människa”, sade han, ”ät det du ser här, ät denna rulle. Gå sedan och tala till israeliterna.” Jag öppnade munnen, och han gav mig rullen att äta. ”Människa”, sade han, ”svälj denna rulle som jag räcker dig och fyll din mage med den.” Jag åt den, och den smakade sött som honung.”

– Hesekiel 2:9 – 3:3