För en tid sedan fick jag en mycket säregen, egenutgiven bok i min hand. Formulerandets konsekvens av Lukas Sålby är en vit liten skrift med bara titel och författarnamn i guldbokstäver på omslaget. Innanför pärmarna är den en samling sirliga prosadikter eller lyriska anteckningar som alla utgår från och hålls samman av de första verserna i Johannesprologen. De handlar kort sagt om Ordet. De förenar språkfilosofi och civilisationskritik med en mer subjektiv längtan efter en hel och sann mellanmänsklig kontakt.

Det går att läsa boken som ett slags språkvårdsmanifest. Den påminner om att det är vårt ansvar att bevara språkets ord som meningsfulla kommunikationsverktyg. Som språkvetare håller jag i princip med, och tycker mig förstå kopplingen till Johannesprologen (varur jag också lånade mottot till min doktorsavhandling, till stor del inspirerad av Ordets filosof framför andra, Michail Bachtin), samtidigt som jag blir lite förbryllad över hur Sålby använder Johannes (och möjligen också över hur jag själv gör det).

Det Ord som är Kristus återuppstår ju enligt kristen tro inte tack vare någon människas ansträngning utan som ett rent mirakel, trots att vi dödade honom och spärrade för graven. Sålby tycks i stället beskriva ordets uppståndelse som avhängigt dig och mig. Jag blir inte helt klok på om han enbart använder det kristna språket som metafor för en helt inomvärldslig, mänsklig ansvarsstruktur eller om han också betraktar Kristus som en levande gudomlig person som faktiskt verkar eller skulle kunna verka på eget initiativ, i oss, och samtidigt överskrider oss.

Boken svajar lite i tilltalet. Ibland låter det dikt, ibland vägledning. Det får texten att kännas bitvis ofärdig, på ett sätt som samtidigt berör. Det är synd att den inte blev utgiven på ett etablerat förlag, tycker jag, och kanske ett symptom på de allmänlitterära förlagens kompetensbrist på (och ointresse för?) den andliga domänen, och de kristnas på den litterära. Men det är fint att författaren gav ut den på eget bevåg, så att vi får läsa:

Om vi vill förvandla ordet till ljus behöver värmen stegras. Då behöver luftströmmen fördjupas. Det är möjligt att omfamna världen med ordet. En utsträckning av armarna, som börjar och slutar mellan skulderbladen. Där finns en plats där vi är sårbara. En väg till ett heligt rum, där ordet fortfarande kan beröra.

Frågan för detta blogginlägg är: finns det något i ”svensk kultur” som bidrar till en kultur av åsiktsfetischism?

I ett tidigare blogginlägg föreslog jag att begreppsparen ”sakrament” och ”fetisch” kunde användas som analysverktyg för att förstå olika förhållningssätt till verkligheten. Jag skrev inlägget i anslutning till ett podavsnitt med Jonna Bornemark som myntat begreppet ”mätbarhetssamhället” för en tendens inom inte minst offentlig verksamhet där dokumentation och mätbarhet får en prioritet framför den verksamhet som skall mätas respektive dokumenteras.

Genom att anknyta till hur Marx beskriver ”varufetischismen” respektive hur man i kristen tradition förstår ”sakrament” så uppstår en kontrast mellan dessa begrepp som jag menar kan kasta ljus över både det fenomen som Bornemark talar om, men samtidigt många andra fenomen där samma grundläggande logik förekommer. Det handlar, kan man säga, om hur vi blandar ihop relationen mellan synligt och osynligt, yta och djup eller karta och verklighet. Utan att vi lägger märke till så får det synliga tecknet ersätta den bakomliggande verkligheten.

Det enda som kan bevara denna kontakt är uppmärksamma och ärliga mänskliga subjekt och aktörer, som inte ersätter sitt omdöme med ”objektiva” – i betydelsen opersonliga – mätinstrument. Det är vi själva som måste vara mätinstrumenten, vi måste öva upp vår sensibilitet och våga säga det vi ser. (Självklart kan vi ta hjälp av mätinstrument, men det är vi som fäller omdömet, informerade av mätinstrumenten. Andra fenomen kräver att vi är mätinstrumenten, för att bedöma den moraliska laddningen i en situation exempelvis.)

Ett sakrament är i kristen tradition ett synligt objekt som representerar och närvarandegör en osynlig verklighet, Guds nåd. En åsikt är alltså (i analog mening) ”sakramental” om den är ett uttryck för en seriös tankegång, som ger den sin mening. Det innebär att en åsikt är ett omdöme, ett informerat ställningstagande. Den representerar en tankegång, ett tankearbete, av ett ärligt subjekt.

En fetisch är i Marx terminologi en vara vars värde bedöms frikopplad från arbetsprocessen, och börjar betraktas som ägandes ett visst värde ”i sig” – oberoende av det arbete och de resurser som använts för att tillverka varan. Ekonomiska relationer blir relationer mellan de tillverkade objekten och pengar och inte sociala relationer mellan de mänskliga aktörer som tillverkat och köper och säljer dem.

En åsikt blir en fetisch när den antas för att den har fått ett socialt symbolvärde – Erich Fromm talade om personlighetsmarknaden vilket är relevant här – snarare än för det tankearbete, den tankegång och den intentionalitet som ger åsikten sin verkliga mening och innebörd.

För min del anser jag att vi kan se den här tendensen till fetischism på många olika håll. Vissa åsikter laddas med visst värde, oberoende av den bakomliggande tankegången. Att ”tänka kritiskt” blir då liktydigt med att ha vissa åsikter; om du har dessa åsikter behöver du inte besvara några frågor om varför du har dem och din (eventuella brist) på tänkande synliggörs inte eftersom ditt tyckande – snarare än ditt tänkande – är korrekt. Åsikterna har så att säga börjat leva sitt eget liv och äga sitt värde ”i sig själva” oberoende av den intentionalitet eller det tankearbete som de borde vara ett uttryck för.

Samma sak kan det bli med våra religiösa ord och teorier och ceremonier. De kan väldigt lätt bli fetischer snarare än sakrament, och det är väl en anledning till att Gud i Jesaja säger:

”Kom in­te med era me­ningslösa gåvor,
jag av­skyr of­ferröken.

Nymånad, sab­bat, högtids­sam­ling –
jag tål in­te falsk­het och fest.

Jag ha­tar era högti­der och nymånads­fes­ter,
de har bli­vit en börda för mig,
som jag in­te or­kar bära.

När ni lyf­ter era händer i bön
vänder jag bort blic­ken.

Hur myc­ket ni än ber
lyss­nar jag in­te.
Ni har blod på händer­na.

Tvätta er, re­na er!
Låt mig slip­pa se era illdåd.

Slu­ta göra det on­da
och lär er göra det go­da.

Sträva ef­ter rätt­vi­sa,
stöd den förtryck­te.

För den fa­derlöses ta­lan,
skaf­fa änkan rätt.”

I ett avsnitt av programmet Psyket på P3 intervjuades Mikael Dahlén, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm om hur pengar påverkar vårt förhållningssätt till tillvaron. Dahlén återgav ett antal experiment som på ett ovanligt konkret sätt illustrerade den här tendensen av hur vi tenderar att förväxla symboler för värde (som pengar är par excellens) med den verklighet som är värdefull.

Dahlén berättade om två experiment: i ett experiment lät man människor utföra en uppgift och sedan fick de välja antingen en jordgubbsglass eller en pistageglass. De flesta valde i detta experiment jordgubbsglass – de flesta människor tycker att jordgubbsglass är godare än pistageglass.

I ett annat experiment hade man modifierat situationen något. Istället för att alla utförde endast en uppgift så fick deltagarna veta att om de jobbade i en viss tid fick de en jordgubbsglass, men om de jobbade längre kunde de få den dyrare pistageglassen.

Och då väljer de flesta att jobba längre! Dahlén konstaterar att kvantitativa mått gör något med vår perception, och han föreslår därför att vi använder det till vår fördel – genom att sätta kvantitativa mått på sådant vi verkligen värdesätter. (Kanske exempelvis genom att ge tre poäng för varje gång vi fikar med en vän och sikta på att få femton poäng per månad?)

I samtalet med Jonna Bornemark kom synpunkten upp att det finns något paradoxalt i att moderniteten, som brukar betraktas som den period då individen verkligen träder fram, samtidigt kännetecknas av så många åtgärder för att försöka göra det individuella subjektet onödigt, helt utbytbart, genom ”rutiner” genom ”regler” med mera.

En annan svensk företagsekonom, professor Mats Alvesson, är i en artikel i dagens Aftonbladet inne på samma linje som Bornemark. Istället för att inrikta sig på att verksamheten ska bli så bra som möjligt finns det incitament för att följa reglerna och fokusera på policydokumenten och inte bli kritiserad för att bryta mot det mätbara, samtidigt som den praktiska verksamheten hamnar i bakgrunden.

Enligt Mats Alvesson så frodar den svenska kulturen och inte minst kulturen i offentlig sektor en ”funktionell dumhet” eller en slags medveten nedtoning av sin subjektivitet.

Alvesson kopplar detta fenomen – som han menar är utmärkande för svensk kultur – även till den politiska omsvängningen i migrationspolitiken. Man för en SD-nära politik, samtidigt som man är emot SD som parti. Fetischen – tecknet – är att vara emot SD. Men den bakomliggande verkligheten har förändrats, och det snabbt.

Att den så snabbt kan förändras säger något om huruvida våra offentliga hållningar är ”sakrament” eller ”fetischer”.

Något liknande måste sägas om det faktum att Finansdepartementet under flyktingkrisen bad Utrikesdepartementet utreda konsekvenserna av ett halverat svenskt bistånd. Den olyckliga tankegången var att en sådan neddragning skulle underlätta finansieringen av flyktingmottagandet i Sverige.

Om ett sjukhus gjorde samma analys skulle en liknelse kunna vara att man funderade på om man kunde dra ner på ambulanser för att finansiera hjärtvården.

Att detta skulle vara ett utslag för humanitär omsorg är svårt att försvara; däremot uppfattades det kanske enklare att försvara denna åtgärd inför opinionen. Men i så fall har det skett en åsiktsfetischism också hos opinionen.

Kanske är det så att vi behöver komma tillrätta med denna del av svensk kultur – och hur skulle vi göra det?

Här är några tankar:

Toril Moi skriver i sin bok Språk och uppmärksamhet att vi måste ta in, inte bara vad den andre tycker, utan också varför den tycker som den tycker.

Det vill säga, vi måste betrakta den andres åsikter som sakrament och inte som fetischer, vi behöver vara intresserade av den bakomliggande verkligheten som motiverar åsikten.

Vad skulle hända om vi började betrakta den andres åsikter som ”sakrament” och inte som ”fetischer”? En sak är ju att vi skulle inleda den process som skapar förståelse och också förändring.

Precis som det hos mig som enskild individ dyker upp, ibland lite pinsamma eller förbjudna tankar och känslor, så dyker detta även upp hos andra människor. Men dessa tankar och känslor kan väl egentligen bara hanteras om de bearbetas? Om man försöker förstå och tolka dem. En obehaglig tanke kan bearbetas och då kan man urskilja om det fanns något legitimt undertryckt behov som den stod för och annat man kan lämna åt sidan.

Något liknande tror jag vi skulle behöva tillämpa i vår offentliga debatt. Diskussion tror jag det kallas, och att skilja på sak och person. Om vi gjorde detta kanske åsiktsfetischismen kunde avta.

Som Horace Engdahl sade i Min sanning om vad han saknade i svensk offentlig debatt: en orädd, konsekvent tankegång som är beredd att respektera en motsatt åsikt.

Detta gäller, menar jag, om vi ser att det finns en tankegång bakom åsikten, som vi kan respektera.