Om brobyggande och identitet

Det som utmärker moderniteten, om man skall tro filosofen Bruno Latour, är tron att världen kan uppdelas i tydliga motsatspar såsom; natur – kultur, fakta – värderingar, vetenskap – religion. I sin mycket läsvärda bok We Have Never Been Modern visar dock Latour att sådana försök till skarpa gränsdragningar obönhörligen krackelerar, och att tillvaron ignorerar våra prydliga uppdelningar. På samma sätt förhåller det sig med försöken att dela upp kultur i termer av sekulärt förnuft och religiös tro. Insikten om att inte heller denna uppdelning enkelt låter sig göras har resulterat i vad Sune Fahlgren nyligen (i en artikel om den uteblivna sammanslagningen av studieförbunden Bilda och Sensus) kallade en postsekulär kultur – ingen sfär är fri från religiöst inflytande då varje perspektiv och ståndpunkt är konfessionell i den mening att den vilar på vissa obevisbara antaganden om hur tillvaron är ordnad.

Bildas ledning i form av Erik Amnå och Kerstin Enlund, skriver i sin replik till Fahlgren, att Bildas ”signum är att bygga broar mellan tro, kultur och samhällsfrågor”. Brobyggande är en vacker metafor, men kanske mindre lämplig i en tid som även Amnå och Ekman menar präglas av ett ”postsekulärt skeende”. Brobyggande syftar ju till att förena skilda platser, och förutsätter två separata positioner varifrån det är möjligt att konstruera en passage. ”Tro, kultur och samhällsfrågor” är inte längre skilda fenomen, utan hybrider som genomsyrar varandra så att varje samhällsfråga präglas av både kultur och trosföreställningar. I en sådan tid blir istället identitetsfrågor allt viktigare.

För att kunna ta  brobyggar-metaforen på allvar så bör det framhållas att varje god brobyggare måste vara väl förtrogen med platsen för sitt brofäste. Det går inte går att bygga broar i allmänhet av samma anledning som att ”religion” och ”samhällsfrågor” inte kan överbryggas i allmänhet. För det studieförbund som vill verka som brobyggare mellan tro och kultur har betydelsen av ett distinkt teologiskt perspektiv aldrig varit större.

 

I översättning: ‘Näbbdjuret Benedikt XVI och hans guld- och rödfärgade kritor’

Så här i slutet av politikveckan bjuder vi på en översättning av en mer akademisk text från 2011 av Tracey Rowland om katolsk sociallära i ljuset av påven Benedikts encyklika Caritas in Veritate. Den kan fungera som en introduktion dels till några goda och några mindre goda kristna vägar att betrakta ekonomi och politik på i ett globaliserat, liberalt samhälle, och dels till den rika teologisk-antropologiska vision som vi kristna behöver låta oss återerövras av, i en tid som präglas av en än mer intensifierad åtskillnad mellan natur och nåd, tro och förnuft, kyrka och politik. Kristus är sanning och kärlek, och ”alltings ursprung.” Jag hoppas att ni kan ha fördrag med författarens anglocentrism; den förtar som tur är inte de huvudsakliga poängerna i texten.

En berättelse om två läsningar

Encyklikan Caritas in Veritate (”Kärlek i sanning” på svenska) är den senaste i raden av påvliga inträdanden på den sociala rättvisans marker, och för de flesta kommentatorer fanns det ingenting överraskande med dokumentet annat än dess ovanliga längd, och sättet på vilket det försökte erbjuda en omfattande överblick på en hel tradition snarare än att isolera sig till ett par problem. Det var som om Benedikt XVI rekapitulerade traditionen, skapade en verkställande sammanfattning av vad han anser som dess mest betydande beståndsdelar, och gav sitt påvliga godkännande till dessa samtidigt som han berikade dem med sina egna teologiska reflektioner. Caritas in Veritate kan alltså läsas som en mästerlig sammanställning av det sena 1900-talets påvliga teorier om social rättvisa, med en särskild emfas på de sociala implikationerna av Johannes Paulus II:s trinitariska antropologi. Samtliga teologiska kärnidéer i encyklikan var redan för handen i den unge professor Ratzingers studie om människans värdighet i Gaudium et spes, som publicerades i kommentarerna till Andra Vatikankonciliets dokument, redigerade av Herbert Vorgrimler år 1969.

Encyklikans intellektuella utgångspunkt är att “en humanism som exkluderar Gud är en omänsklig humanism.” Det var samma argument som framförts av påven Benedikts konciliebroder, tillika expert och medgrundare till tidskriften Communio, Henri de Lubac, i det verk som först gavs ut år 1944 under titeln Le drame de l’humanisme athée och som erbjöd en kartläggning av Feuerbachs, Marx, Nietzsches och Comtes humanismer. Principen, som sammanfattar föreställningen om autentisk mänsklig utveckling, vilar på den teologiska antropologi som omfamnas av stycke 22 i det konciliära dokumentet Gaudium et spes – det vill säga idén att den mänskliga personen endast har självkännedom till den grad som han eller hon känner Kristus och deltar i den Treeniga kärleksgemenskapen. Som påven Benedikt säger, ”livet i Kristus är den första och huvudsakliga orsaken till utveckling,” och som Johannes Paulus II skrev i den allra första raden till sin första encyklika Redemptor Hominis, ”Jesus Kristus, människans frälsare, är den mänskliga historiens mittpunkt och ändamål.” Caritas in Veritate kan således i sin helhet läsas som en vädjan att förstå begränsningarna hos den sekulära föreställningen om utveckling.

Fortsätt läsa ”I översättning: ‘Näbbdjuret Benedikt XVI och hans guld- och rödfärgade kritor’”

Symposium: Ett lyssnande hjärta

Allow me to begin my reflections on the foundations of law [Recht] with a brief story from sacred Scripture. In the First Book of the Kings, it is recounted that God invited the young King Solomon, on his accession to the throne, to make a request. What will the young ruler ask for at this important moment? Success – wealth – long life – destruction of his enemies? He chooses none of these things. Instead, he asks for a listening heart so that he may govern God’s people, and discern between good and evil (cf. 1 Kg 3:9). Through this story, the Bible wants to tell us what should ultimately matter for a politician.

Saint Paul in the Letter to the Romans, when he said: “When Gentiles who have not the Law [the Torah of Israel] do by nature what the law requires, they are a law to themselves … they show that what the law requires is written on their hearts, while their conscience also bears witness …” (Rom 2:14f.). Here we see the two fundamental concepts of nature and conscience, where conscience is nothing other than Solomon’s listening heart, reason that is open to the language of being.

Det är ingen slump att kärnpunkten i påven Benedikts tal är historien om Salomo och hans lyssnande hjärta. Lyssnandet är för påven den grunddygd och hållning gentemot världen som möjliggör mänsklig blomstring och god politisk ordning. Vi måste alltså öva upp en förmåga att höra Ordet/förståndet som bär upp och formar skapelsen. Benedikts kritik av en positivistisk förståelse av naturen och förståndet bottnar i frågan om lyssnandet: kan vi ens höra ordet som riktas till oss om vi begränsar naturen till att vara enbart ”an aggregate of objective data linked together in terms of cause and effect”? För att kunna läsa naturens bok krävs en annan blick.

Sverigedemokraterna och Svenska kyrkan

Fädernas kyrka. Det är det namn som Sverigedemokraterna valt att ge sitt kyrkopolitiska förbund. Med sitt nationalist-kristna kyrkoprogram har de i de senaste kyrkovalen succesivt stärkt sina positioner i Svenska kyrkan och fått ett antal mandat på olika nivåer. Även om det reella inflytandet på de flesta håll fortfarande är marginellt fördubblade partiet inte desto mindre sina mandat i kyrkomötet i valet 2013 (från 7 till 15 mandat av kyrkomötets totalt 249). I takt med att partiets aktiva intresse för kyrkopolitik har ökat, har dock röster höjts inifrån Svenska kyrkan, som vill markera att de inte anser att Sverigedemokraternas politik vare sig är välkommen eller möjlig att förena med det evangelium som kyrkan har att förvalta.

Kyrkliga markeringar gentemot Sverigedemokraterna kan, om de är välriktade, möjligen ha en viss verkan. Åtminstone på kort sikt. Men om målet är att på allvar utmana och göra upp med det som Sverigedemokraterna representerar, finns det för Svenska kyrkans del en långt viktigare fråga än den om hur man bäst kan ta avstånd från ett politiskt parti. Frågan är den här: Vad är det som gör att ett parti som Sverigedemokraterna tycker sig finna en allierad i Svenska kyrkan? Eller annorlunda formulerad: Var i Svenska kyrkan hittar Sverigedemokraterna de anknytningspunkter som gör att de över huvud taget tycker att Svenska kyrkan är en intressant arena?

För att svara på de frågorna måste Svenska kyrkan vända blicken mot sig själv, sin egen historia och sina egna eventuellt kvardröjande intressen av att vara just Svenska kyrkan i bestämd form. Det är där som den kontaktyta finns, där Sverigedemokraternas mer än lovligt romantiska bild av det gamla enhetliga Sverige kan få fäste. Så länge Svenska kyrkan inte gör upp med detta, kommer försöken till markeringar mot Sverigedemokraterna att vara otillräckliga. Sverigedemokraternas kyrkorelaterade retorik går i hög grad tillbaka på de nationalistiska tongångar som växte fram i Svenska kyrkan runt sekelskiftet 1900. Deras kyrkopolitiska förbund har exempelvis inte gripit sitt namn ur luften. Namnet Fädernas kyrka har man tagit från den välkända kampsång som ungkyrkorörelsen stämde upp i, när man för hundra år sedan kraftsamlade för att blåsa liv i en kyrka som var på stark tillbakagång.

Fortsätt läsa ”Sverigedemokraterna och Svenska kyrkan”

Recension: Tro – en politisk kraft

Tro – en politisk kraft
Andreas Linderyd & Carl Henric Svanell (red.)
Verbum, 2014

Vi lever i en tid där religionens plats i samhället håller på att omförhandlas. Det innebär att all diskussion kring ämnet är viktig och välkommen. Denna antologi innehåller texter av personer med en rad olika infallsvinklar: ett par kyrkoledare, en expert, en politiker och några journalister. Samtidigt måste man konstatera att det här knappast kan kallas en bred grupp skribenter. Dessa människor har alla redan en plattform i det offentliga och därmed en ganska given roll. Boken skulle ha vunnit mycket på att inkludera några mera otippade röster. Var är den kristna aktivisten? Var är invandrarrösterna?

Mest utmanande blir därför professorn i statsvetenskap Marie Demker som är den enda som tydligt ifrågasätter svensk kyrklighets sätt att delta i samhällsdebatten. Hon ser en kyrka ”fullt upptagen med redan definierade mål som jämställdhet, tolerans, hållbarhet och rättigheter” och efterlyser teologiska svar i frågor som djurens plats, arbetet som livsuppgift, marknadens funktion – svar som skulle kunna komma ”väldigt långt från den politiska mainstream-modellen”.

Ärkebiskop Antje Jackelén kommenterar med skärpa debatten kyrka – skola. Hennes poäng är att som religionen nu diskuteras i skolan lär sig barnen att religion som sådant är farligt. Det är inte någon god utgångspunkt att närma sig en värld där religioner faktiskt existerar och spelar en roll.

Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter ger en inblick i hur frågor om religion behandlas på en stor nyhetsredaktion där 90% är ”religiösa analfabeter”, men där insikten om att den tänkta rätlinjiga sekulariseringsprocessen har komplicerats börjar sprida sig.

Man slås av känslan att bokens titel är fel vald. Det handlar inte om tro som politisk kraft utan om trons plats i det svenska samhället. Om det där finns rum för en verkligt teologiskt driven politik förblir öppet.