Guds barn

De senaste åren har norska kritiker börjat notera hur landets litteratur förändrades efter terrorattentaten den 22 juli 2011. Flera har påtalat att 00-talet präglades av en diskussion om autenticitet och självframställning, som nådde sin kulmen med Karl Ove Knausgårds Min kamp, men klingade av efter 22 juli. I stället är de stora frågorna, de stora berättelserna, tillbaka.

Litteraturvetaren Toril Moi påpekar i boken Språk och uppmärksamhet att den norska litteraturen, liksom hela samhället, också tycktes återfå tron på språket efter detta nationella trauma. Plötsligt blev det så uppenbart viktigt att alla inblandade fick sätta ord på vad de varit med om.

En roman som knappast hade kunnat skrivas före massakern, trots att den utspelas i Palestina för två tusen år sedan, är Guds barn, Lars Petter Sveens tredje bok, som nyligen utkommit i svensk översättning av Staffan Söderblom. En värld av terror skildras i romanen av en kör med sårade röster vi aldrig tidigare fått höra. Minst lika rätt i tiden ligger för övrigt Sveens senaste roman, Fem stjerner, en helt samtida historia om några somaliska flyktingars väg till Europa.

Att skapa fiktion med utgångspunkt ur Bibelns berättelser är ett välkänt grepp. I Guds barn låter Sveen gestalter från evangeliernas utkanter träda fram. De har alla mött Jesus, eller stött på andra som mött honom, och det har skakat om deras tillvaro. Många av dem är märkta – just det ordet återkommer – av grovt våld, sjukdomar eller handikapp. Några är soldater och yrkesmördare. Över huvud taget är det en kroppslig roman, brutal och detaljrikt stillsam.

Hårdast drabbade är, liksom i Norge, barnen. En föräldralös flicka i följet kring Jesus bär ett ”djälvulsmärke”, ett ärr efter en syraattack, utförd av pojkar i hennes egen ålder. Eller är det den Onde själv som bär ansvaret? I boken är han en cynisk skuggvarelse med kuslig övertalningsförmåga, som sår tvivel och ingår pakter som tvingar människor att göra ont.

Jesus däremot, som dyker upp vid några få tillfällen, söker inte övertyga någon eller binda någon till sig. I stället är han den som ser och lyssnar till var och en som söker upp honom. Sedan svarar han med att röra vid dem och kanske säga några få ord. Hans beröring ger var och en sin värdighet tillbaka. Han verkar ofta trött och svag, men i dessa enkla möten är han skärpt. En man som sett sin son bli helad säger att ”det verkade som om han krönte min son.” Efteråt märker de att han är kvar hos dem.

Det som i Guds barn utmärker Jesusrörelsen bland religiösa fanatiker och upprorsgäng är att den aldrig använder våld. Det gör den till den bräckligaste och sköraste av dem. Medan onda handlingar i romanen sker av tvång, sker de goda alltid av fri vilja, dumdristigt och oväntat.

Kampen mellan gott och ont sker inom alla romanens många berättare – också inom lärjungarna – och är en strid mellan historier och tolkningar. ”Jag berättar om allt detta för att försöka förstå alla ursinniga unga och allt det brutala som nu har vuxit fram”, säger en gammal rövare och slav i en betraktelse som förstås sträcker sig långt ut ur romanens historiska ram.

Kanske vill Sveen också ställa Jesu sätt att vara i underförstådd kontrast mot den institutionella kristenhet som å ena sidan faktiskt har förmått bevara hans budskap i två tusen år, å andra sidan ständigt ser ut att kväva det. Var och en som mött Jesus har sin erfarenhet, och när kyrkan har strömlinjeformat dessa till en enhet har många levande enskildheter med nödvändighet gått förlorade. Här återskapas sidoberättelserna. Vad innebär det att följa Jesus? Att lyssna, men också att omtolka skeendena utifrån hans ljusa synvinkel, kan vi utläsa av en Utøya-alluderande historia ur den unga flickan Martas mun. Hon är den som faktiskt överlistar ondskan, när hon med sina ord lyckas få de gråtande syskonen att le igen.

[En kortare version av denna text har publicerats i tidningen Dagen.]

Om brobyggande och identitet

Det som utmärker moderniteten, om man skall tro filosofen Bruno Latour, är tron att världen kan uppdelas i tydliga motsatspar såsom; natur – kultur, fakta – värderingar, vetenskap – religion. I sin mycket läsvärda bok We Have Never Been Modern visar dock Latour att sådana försök till skarpa gränsdragningar obönhörligen krackelerar, och att tillvaron ignorerar våra prydliga uppdelningar. På samma sätt förhåller det sig med försöken att dela upp kultur i termer av sekulärt förnuft och religiös tro. Insikten om att inte heller denna uppdelning enkelt låter sig göras har resulterat i vad Sune Fahlgren nyligen (i en artikel om den uteblivna sammanslagningen av studieförbunden Bilda och Sensus) kallade en postsekulär kultur – ingen sfär är fri från religiöst inflytande då varje perspektiv och ståndpunkt är konfessionell i den mening att den vilar på vissa obevisbara antaganden om hur tillvaron är ordnad.

Bildas ledning i form av Erik Amnå och Kerstin Enlund, skriver i sin replik till Fahlgren, att Bildas ”signum är att bygga broar mellan tro, kultur och samhällsfrågor”. Brobyggande är en vacker metafor, men kanske mindre lämplig i en tid som även Amnå och Ekman menar präglas av ett ”postsekulärt skeende”. Brobyggande syftar ju till att förena skilda platser, och förutsätter två separata positioner varifrån det är möjligt att konstruera en passage. ”Tro, kultur och samhällsfrågor” är inte längre skilda fenomen, utan hybrider som genomsyrar varandra så att varje samhällsfråga präglas av både kultur och trosföreställningar. I en sådan tid blir istället identitetsfrågor allt viktigare.

För att kunna ta  brobyggar-metaforen på allvar så bör det framhållas att varje god brobyggare måste vara väl förtrogen med platsen för sitt brofäste. Det går inte går att bygga broar i allmänhet av samma anledning som att ”religion” och ”samhällsfrågor” inte kan överbryggas i allmänhet. För det studieförbund som vill verka som brobyggare mellan tro och kultur har betydelsen av ett distinkt teologiskt perspektiv aldrig varit större.

 

I översättning: ’Näbbdjuret Benedikt XVI och hans guld- och rödfärgade kritor’

Så här i slutet av politikveckan bjuder vi på en översättning av en mer akademisk text från 2011 av Tracey Rowland om katolsk sociallära i ljuset av påven Benedikts encyklika Caritas in Veritate. Den kan fungera som en introduktion dels till några goda och några mindre goda kristna vägar att betrakta ekonomi och politik på i ett globaliserat, liberalt samhälle, och dels till den rika teologisk-antropologiska vision som vi kristna behöver låta oss återerövras av, i en tid som präglas av en än mer intensifierad åtskillnad mellan natur och nåd, tro och förnuft, kyrka och politik. Kristus är sanning och kärlek, och ”alltings ursprung.” Jag hoppas att ni kan ha fördrag med författarens anglocentrism; den förtar som tur är inte de huvudsakliga poängerna i texten.

En berättelse om två läsningar

Encyklikan Caritas in Veritate (”Kärlek i sanning” på svenska) är den senaste i raden av påvliga inträdanden på den sociala rättvisans marker, och för de flesta kommentatorer fanns det ingenting överraskande med dokumentet annat än dess ovanliga längd, och sättet på vilket det försökte erbjuda en omfattande överblick på en hel tradition snarare än att isolera sig till ett par problem. Det var som om Benedikt XVI rekapitulerade traditionen, skapade en verkställande sammanfattning av vad han anser som dess mest betydande beståndsdelar, och gav sitt påvliga godkännande till dessa samtidigt som han berikade dem med sina egna teologiska reflektioner. Caritas in Veritate kan alltså läsas som en mästerlig sammanställning av det sena 1900-talets påvliga teorier om social rättvisa, med en särskild emfas på de sociala implikationerna av Johannes Paulus II:s trinitariska antropologi. Samtliga teologiska kärnidéer i encyklikan var redan för handen i den unge professor Ratzingers studie om människans värdighet i Gaudium et spes, som publicerades i kommentarerna till Andra Vatikankonciliets dokument, redigerade av Herbert Vorgrimler år 1969.

Encyklikans intellektuella utgångspunkt är att “en humanism som exkluderar Gud är en omänsklig humanism.” Det var samma argument som framförts av påven Benedikts konciliebroder, tillika expert och medgrundare till tidskriften Communio, Henri de Lubac, i det verk som först gavs ut år 1944 under titeln Le drame de l’humanisme athée och som erbjöd en kartläggning av Feuerbachs, Marx, Nietzsches och Comtes humanismer. Principen, som sammanfattar föreställningen om autentisk mänsklig utveckling, vilar på den teologiska antropologi som omfamnas av stycke 22 i det konciliära dokumentet Gaudium et spes – det vill säga idén att den mänskliga personen endast har självkännedom till den grad som han eller hon känner Kristus och deltar i den Treeniga kärleksgemenskapen. Som påven Benedikt säger, ”livet i Kristus är den första och huvudsakliga orsaken till utveckling,” och som Johannes Paulus II skrev i den allra första raden till sin första encyklika Redemptor Hominis, ”Jesus Kristus, människans frälsare, är den mänskliga historiens mittpunkt och ändamål.” Caritas in Veritate kan således i sin helhet läsas som en vädjan att förstå begränsningarna hos den sekulära föreställningen om utveckling.

Fortsätt läsa ”I översättning: ’Näbbdjuret Benedikt XVI och hans guld- och rödfärgade kritor’”

Symposium: Ett lyssnande hjärta

Allow me to begin my reflections on the foundations of law [Recht] with a brief story from sacred Scripture. In the First Book of the Kings, it is recounted that God invited the young King Solomon, on his accession to the throne, to make a request. What will the young ruler ask for at this important moment? Success – wealth – long life – destruction of his enemies? He chooses none of these things. Instead, he asks for a listening heart so that he may govern God’s people, and discern between good and evil (cf. 1 Kg 3:9). Through this story, the Bible wants to tell us what should ultimately matter for a politician.

Saint Paul in the Letter to the Romans, when he said: “When Gentiles who have not the Law [the Torah of Israel] do by nature what the law requires, they are a law to themselves … they show that what the law requires is written on their hearts, while their conscience also bears witness …” (Rom 2:14f.). Here we see the two fundamental concepts of nature and conscience, where conscience is nothing other than Solomon’s listening heart, reason that is open to the language of being.

Det är ingen slump att kärnpunkten i påven Benedikts tal är historien om Salomo och hans lyssnande hjärta. Lyssnandet är för påven den grunddygd och hållning gentemot världen som möjliggör mänsklig blomstring och god politisk ordning. Vi måste alltså öva upp en förmåga att höra Ordet/förståndet som bär upp och formar skapelsen. Benedikts kritik av en positivistisk förståelse av naturen och förståndet bottnar i frågan om lyssnandet: kan vi ens höra ordet som riktas till oss om vi begränsar naturen till att vara enbart ”an aggregate of objective data linked together in terms of cause and effect”? För att kunna läsa naturens bok krävs en annan blick.

Sverigedemokraterna och Svenska kyrkan

Fädernas kyrka. Det är det namn som Sverigedemokraterna valt att ge sitt kyrkopolitiska förbund. Med sitt nationalist-kristna kyrkoprogram har de i de senaste kyrkovalen succesivt stärkt sina positioner i Svenska kyrkan och fått ett antal mandat på olika nivåer. Även om det reella inflytandet på de flesta håll fortfarande är marginellt fördubblade partiet inte desto mindre sina mandat i kyrkomötet i valet 2013 (från 7 till 15 mandat av kyrkomötets totalt 249). I takt med att partiets aktiva intresse för kyrkopolitik har ökat, har dock röster höjts inifrån Svenska kyrkan, som vill markera att de inte anser att Sverigedemokraternas politik vare sig är välkommen eller möjlig att förena med det evangelium som kyrkan har att förvalta.

Kyrkliga markeringar gentemot Sverigedemokraterna kan, om de är välriktade, möjligen ha en viss verkan. Åtminstone på kort sikt. Men om målet är att på allvar utmana och göra upp med det som Sverigedemokraterna representerar, finns det för Svenska kyrkans del en långt viktigare fråga än den om hur man bäst kan ta avstånd från ett politiskt parti. Frågan är den här: Vad är det som gör att ett parti som Sverigedemokraterna tycker sig finna en allierad i Svenska kyrkan? Eller annorlunda formulerad: Var i Svenska kyrkan hittar Sverigedemokraterna de anknytningspunkter som gör att de över huvud taget tycker att Svenska kyrkan är en intressant arena?

För att svara på de frågorna måste Svenska kyrkan vända blicken mot sig själv, sin egen historia och sina egna eventuellt kvardröjande intressen av att vara just Svenska kyrkan i bestämd form. Det är där som den kontaktyta finns, där Sverigedemokraternas mer än lovligt romantiska bild av det gamla enhetliga Sverige kan få fäste. Så länge Svenska kyrkan inte gör upp med detta, kommer försöken till markeringar mot Sverigedemokraterna att vara otillräckliga. Sverigedemokraternas kyrkorelaterade retorik går i hög grad tillbaka på de nationalistiska tongångar som växte fram i Svenska kyrkan runt sekelskiftet 1900. Deras kyrkopolitiska förbund har exempelvis inte gripit sitt namn ur luften. Namnet Fädernas kyrka har man tagit från den välkända kampsång som ungkyrkorörelsen stämde upp i, när man för hundra år sedan kraftsamlade för att blåsa liv i en kyrka som var på stark tillbakagång.

Fortsätt läsa ”Sverigedemokraterna och Svenska kyrkan”