I Malmö: Ett samtal om den nya religionsdebatten

Det högintressanta bokförlaget Eskaton gav under hösten ut en skrift med titeln Sekularism, populism, xenofobi: En essä om religionsdebatten. Den är författad av Mattias Martinson, som är professor i systematisk teologi vid Uppsala universitets teologiska fakultet. Hans arbete kretsar ofta kring religiositetens och ateismens betydelse i en postkristen kontext, och den här nya boken är ett försök att kritiskt granska hur samtidens offentlighet behandlar islam. Han menar att det uppstått oanade allianser mellan sekularistiska religionskritiker och somliga religiösa företrädare, som syftar till att karakterisera bland annat islam som en ”bakåtsträvande,” underförstått ”skrämmande och främmande,” religion.

Vi som bor här i Skåne har dessutom möjlighet att få lyssna till ett samtal kring denna bok med Mattias Martinson och Islamakademins ordförande Salahuddin Barakat. Det är bokförlaget som bjuder in till Garaget på Lönngatan 30 i Malmö, den 14 december kl 18:30.

 

Himlen: stagnation eller fulländning?

Tack vare Lunds domkyrkoförsamlings ambitiösa bygg- och kulturprojekt Råängen tronar just nu en tämligen imposant konstinstallation på Krafts torg, ett jättekast öster om stadens gråspräckliga sandstenskatedral. Den som har vägarna förbi här under vintern kommer inte att kunna undgå denna Las Vegas-aktiga ordskulptur, vars lydelse på svenska har översatts med ”Himlen är en plats där det aldrig händer någonting”. Somliga kyrkobesökare lär undra om det är den grinige jätten Finn, en gång i tiden det lundensiska kyrkobyggets värsta fiende, som äntligen funnit en frände i protesten. Andra lär dra paralleller till Uarda-akademiens långt mer drastiska bidrag till den existentiella gatukonsten på samma torg, kallat Intighet.

Skaparen av det ambulerande verket är den brittiske Nathan Coley, och han låter oss veta att orden kommer från låten ”Heaven” från 1979 av popbandet Talking Heads. Kurator Jes Fernie kommenterar saken såhär:

I likhet med många andra verk av Coley så tvingar skulpturen oss att omvärdera vår plats i världen och ifrågasätta vilka belägg det finns för påståendet. Betraktaren ställs inför ett antal besvärliga frågor: Varför finns verket här, intill Domkyrkan? Betyder det att det är tråkigt i himlen? Att ingenting händer, är det någonting bra? Är det här ett officiellt uttalande? Vad gör jag med den här informationen?

Coley inbjuder betraktaren att ta ställning. Han antyder inga svar utan det är det kritiska tänkandet som är det viktiga.

… Genom verket ställer Coley kanske en teologisk fråga: ”När man nått det transcendenta, vad mer finns det att göra?” Å andra sidan är påståendet kanske lugnande; det lyfter kanske fram en föreställning om livet efter detta som en plats där ingenting ändras och där det råder frid i evigheters evighet. Vi leds att reflektera över ett radikalt annorlunda tillstånd bortom tiden.

Att det är de yttersta tingen – eskatologin – som står på agendan, råder det alltså ingen tvekan om. Jag tackar för inbjudan att själv fundera över det som i traditionell teologi också kallas novissimum: det allra nyaste, vilket är detsamma som att säga, det som kommer helt sist och aldrig kommer att överträffas eller föråldras.

Paul Griffiths skriver i sin bok Decreation: The last things of all creatures, att det finns tre sätt att föreställa sig alltings slut på. Alternativen är utplåning, enkelt stillestånd, eller repetitivt stillestånd. (Något fjärde alternativ är otänkbart för honom, åtminstone om världen är Guds skapelse.)

Stilleståndet, orörligheten, stasis, eller kanske ”vila”, innebär något slags fullkomnande av den tidigare timliga tillvaron i evigheten. Det som vi gör här och nu i tiden har ett mål som en gång skall nås, och det målet är fullkomning av det som var och en har varit i färd att bli. Stilleståndstanken belyser ett problem med att ”berätta” om himlen: det går inte att i bokstavlig bemärkelse ge ett linjärt, timligt narrativ åt evigheten. Än mindre går det att tala om målet, Gud, som en plats. Som bekant är ju Gud inget ting bland andra ting, utan varats fullhet själv. Men det finns förstås erfarenheter och analogier som kan vara mer avslöjande än andra.

Ett enkelt stillestånd går kanske att jämföra med en komplett (och ytterst ojämförlig) mättnad som varar för alltid, utan att någonsin förändras. Nyhetens behag finns inte enligt en sådan modell, eftersom nyheten nu är allt som finns, och behaget varar för alltid. Den som är oförmögen att vila i Gud lär nog uppleva ett visst obehag istället.

Men med idén om ett repetitivt stillestånd betonas än mer att målet i någon mening är ouppnåeligt eftersom det är Gud själv. Det som i patristisk och mystik teologi kallas epektasis – från Paulus ord om att sträcka sig mot det som ligger framför i Fil 3:13 – inkorporeras här i en betraktelse över liturgins (och delvis poesins) unika, nästan tidlösa ”händelse”-karaktär: Om himlen är Lammets bröllopsmåltid, den stora liturgiska festen i Guds närvaro, så ”sker” här någonting hela tiden i riktning mot en Gud som aldrig låter sig gripas men alltid låter sig älskas och tjänas, därav strävandet framåt. Det faktum att vi redan här och nu kan delta sakramentalt i samma liturgiska fest leder till insikten att ”det transcendenta” i någon mening kan upplevas i tiden, här och nu. Det transcendenta är nämligen ingenting annat än Fader, Son och helig Ande, som alltså är Inget-ting, utan actus purus: ren och skär kärleksakt.

Därför vill jag återvända till Talking Heads låt, och fråga om inte en rimlig om än lekfull översättning av dessa ord är ”Himlen är ett ställe där Inget-ting pågår jämt.”

Det passar iallafall rätt bra med fortsättningen på låttexten:

It’s hard to imagine that
Nothing at all
Could be so exciting
Could be this much fun
Heaven
Heaven is a place
A place where nothing
Nothing ever happens

Enkelhetens lov

Ficino (1433-1499), som var en av de stora kristna renässansplatonisterna, anmärker apropå det monokroma följande i sin kommentar till Platons Symposion:

Det finns de som anser att skönhet består i ett visst tillrättaläggande av delar, eller, för att använda deras egna termer, ”jämförlighet” och “proportion” tillsammans med färgers angenämlighet. Vi godtar inte denna åsikt, eftersom ett slikt tillrättaläggande av delar bara kan ske i sammansatta ting, varpå inga enkla ting isåfall kan vara vackra. Men vi kallar ju alla dessa saker som är enkla för vackra: färger, ljus, ett ljud, glansen från guld och silver, kunskapen, och själen. Och de här tingen som faktiskt är vackra skänker oss välbehag på ett förvånande sätt.

Ficino vänder sig här emot skolastikerna, för vilka det vackra var en harmonisk ordning. Men vi måste nog läsa hans missnöje med ”harmoniläran” som ett komplement till detta perspektiv.

I själva verket är ju ingenting här i världen helt enkelt eller helt komplext, utan vi lever och rör oss i en skapelse som ständigt pulserar av varandets, tillblivelsens och intighetens rörelser. Väsendet, dvs Gud, i detta skeende låter sig bara anas av den som har kärlekens blick, den som låter sig svepas med i skaparens avsikter. Vår egen tillvaro är således ett uttryck för Guds väsen, men inte på något entydigt sätt, och inte på något automatiskt sätt heller. Allt är en gåva att förvalta från den Treenige, som allena är total simplicitet och fullkomlig mångfald: Gud är kärlekens själva form.

 

Bild: Makoto Fujimura, Charis (Nåd). Mineralpigment och bladguld på två paneler.

Läsarnas julkalender: Lucka 11

Jan Wellens de Cock, Den helige Antonius frestas.

Allvarsstunden

Den välsinnade politruken: Kamrat kristen, kan du i klarspråk berätta för mig vad ni kristna håller på med? Vad vill ni egentligen uppnå i vår värld? Vari ser ni ert existensberättigande? Vad är ert uppdrag?

En kristen: Till att börja med är vi människor som alla andra, som samarbetar i byggandet av framtiden.

Politruk: Det första kan jag tro, och det andra får jag hoppas på.

Kristen: Vi har nämligen sedan alldeles nyss blivit ”öppna mot världen”, och några av oss har till och med på allvar omvänt oss till världen.

Politruk: Det där låter som förtäckt prästsnack. Det vore ju bättre om ni, ”människor som alla andra”, först hade omvänt er till en anständig existensform. Men till saken: varför är ni ännu kristna?

Kristen:  Vi är myndiga kristna nuförtiden; vi tänker och handlar utifrån eget moraliskt sinne.

Politruk: Det får jag allt hoppas, när ni nu utger er för att vara människor. Men tror ni inte på något särskilt?

Kristen: Det är inte så viktigt. Vad som gäller är Ordet i tiden, och där ligger betoningen idag på kärleken till nästan. Den som älskar sin nästa älskar Gud.

Politruk: Om Gud nu hade existerat ja. Men eftersom han inte existerar, älskar ni förstås inte honom.

Kristen: Vi älskar honom implicit, inte som ett objekt.

Politruk: Jaha, er tro har alltså inget objekt. Vi gör framsteg. Saken klarnar.

Kristen: Riktigt så enkelt är det ändå inte. Vi tror på Kristus.

Politruk: Och honom har jag hört talas om. Men det verkar som att man historiskt sett vet förbaskat lite om honom.

Kristen: Visst. Praktiskt taget ingenting. Därför tror vi mindre på den historiske Jesus och mer på kerygmats Jesus.

Politruk: Kerygma? Vad är det för ett ord? Kinesiska?

Kristen: Grekiska. Det är budskapets förkunnande. Vi känner oss träffade av trosbudskapets tilltal.

Politruk: Och vad innehåller då detta budskap?

Kristen: Det kommer an på hur man träffas av det. Det kan förmedla syndernas förlåtelse. Sådan var i vilket fall urkyrkans erfarenhet. Hon måste ha letts till detta genom händelserna runt den historiske Jesus, som vi förvisso inte vet tillräckligt om för att vara säker på att han …

Politruk: Och ni kallar detta ”omvändelse till världen?” Ni är då samma luddiga dunkelhuvuden som alltid. Och med sådant diffust pladder skulle ni samarbeta i världsbyggandet?

Kristen (spelandes sitt sista trumfkort): Vi har Teilhard de Chardin! Han har stort inflytande i era kretsar!

Politruk: Vi hade redan honom själva. Vi behövde inte förvärva honom från er först. Men gott så, att ni äntligen har kommit så här långt. Gör er bara av med det mystiska krimskrams som inte har något med vetenskap att göra så kan vi ägna oss tillsammans åt Evolutionen. De andra historierna vill jag inte ha att göra med. När ni själva vet så litet om dem är ni inte särskilt farliga, trots allt. Ni besparar oss kulor. Vi har mycket nyttiga läger i Sibirien där ni kan få bevisa er människokärlek och samarbeta effektivt för Evolutionen. Av detta kommer det mer gott än från era lärosäten och pulpeter.

Kristen (något besviken): Ni underskattar kristendomens eskatologiska dynamik. Vi förbereder det kommande Gudsriket. Vi är den sanna världsrevolutionen. Egalité, liberté, fraternité: detta är ursprungligen vår sak.

Politruk: Synd att andra tvingats kämpa den striden för er. I eftertankens värld är det inte svårt att vara på rätt sida. Er kristendom är inte värd ett öre.

Kristen: Du är med oss! Jag vet allt vad du är. Jag menar ärligt att du är en anonym kristen.

Politruk: Var inte fräck. Nu har jag förstått nog: ni kristna har avskaffat er själva och därmed besparat oss mödan att förfölja er. Lämna mig nu ifred.

 

– Hans Urs von Balthasar, Cordula oder der Ernstfall (1966). Min översättning.

Läsarnas julkalender: Lucka 9

Program från UR:

Hur är det att vara troende i ett land där det sekulariserade är normen? Sverige beskrivs som ett av världens mest sekulära länder. Forskaren Karin Kittelmann Flensner konstaterar att det finns svenska föreställningar om att kollektiv religiositet tillhör andra kulturer. I studier på svensk religionsundervisning framkom fördomar mot religiösa personer emedan ateism beskrevs som normalt. Samtidigt visade individuella undersökningar på att många studenter hade en privat tro som de inte gärna skyltade med framför klasskamraterna.