Läsarnas julkalender: Lucka 11

Jan Wellens de Cock, Den helige Antonius frestas.

Allvarsstunden

Den välsinnade politruken: Kamrat kristen, kan du i klarspråk berätta för mig vad ni kristna håller på med? Vad vill ni egentligen uppnå i vår värld? Vari ser ni ert existensberättigande? Vad är ert uppdrag?

En kristen: Till att börja med är vi människor som alla andra, som samarbetar i byggandet av framtiden.

Politruk: Det första kan jag tro, och det andra får jag hoppas på.

Kristen: Vi har nämligen sedan alldeles nyss blivit ”öppna mot världen”, och några av oss har till och med på allvar omvänt oss till världen.

Politruk: Det där låter som förtäckt prästsnack. Det vore ju bättre om ni, ”människor som alla andra”, först hade omvänt er till en anständig existensform. Men till saken: varför är ni ännu kristna?

Kristen:  Vi är myndiga kristna nuförtiden; vi tänker och handlar utifrån eget moraliskt sinne.

Politruk: Det får jag allt hoppas, när ni nu utger er för att vara människor. Men tror ni inte på något särskilt?

Kristen: Det är inte så viktigt. Vad som gäller är Ordet i tiden, och där ligger betoningen idag på kärleken till nästan. Den som älskar sin nästa älskar Gud.

Politruk: Om Gud nu hade existerat ja. Men eftersom han inte existerar, älskar ni förstås inte honom.

Kristen: Vi älskar honom implicit, inte som ett objekt.

Politruk: Jaha, er tro har alltså inget objekt. Vi gör framsteg. Saken klarnar.

Kristen: Riktigt så enkelt är det ändå inte. Vi tror på Kristus.

Politruk: Och honom har jag hört talas om. Men det verkar som att man historiskt sett vet förbaskat lite om honom.

Kristen: Visst. Praktiskt taget ingenting. Därför tror vi mindre på den historiske Jesus och mer på kerygmats Jesus.

Politruk: Kerygma? Vad är det för ett ord? Kinesiska?

Kristen: Grekiska. Det är budskapets förkunnande. Vi känner oss träffade av trosbudskapets tilltal.

Politruk: Och vad innehåller då detta budskap?

Kristen: Det kommer an på hur man träffas av det. Det kan förmedla syndernas förlåtelse. Sådan var i vilket fall urkyrkans erfarenhet. Hon måste ha letts till detta genom händelserna runt den historiske Jesus, som vi förvisso inte vet tillräckligt om för att vara säker på att han …

Politruk: Och ni kallar detta ”omvändelse till världen?” Ni är då samma luddiga dunkelhuvuden som alltid. Och med sådant diffust pladder skulle ni samarbeta i världsbyggandet?

Kristen (spelandes sitt sista trumfkort): Vi har Teilhard de Chardin! Han har stort inflytande i era kretsar!

Politruk: Vi hade redan honom själva. Vi behövde inte förvärva honom från er först. Men gott så, att ni äntligen har kommit så här långt. Gör er bara av med det mystiska krimskrams som inte har något med vetenskap att göra så kan vi ägna oss tillsammans åt Evolutionen. De andra historierna vill jag inte ha att göra med. När ni själva vet så litet om dem är ni inte särskilt farliga, trots allt. Ni besparar oss kulor. Vi har mycket nyttiga läger i Sibirien där ni kan få bevisa er människokärlek och samarbeta effektivt för Evolutionen. Av detta kommer det mer gott än från era lärosäten och pulpeter.

Kristen (något besviken): Ni underskattar kristendomens eskatologiska dynamik. Vi förbereder det kommande Gudsriket. Vi är den sanna världsrevolutionen. Egalité, liberté, fraternité: detta är ursprungligen vår sak.

Politruk: Synd att andra tvingats kämpa den striden för er. I eftertankens värld är det inte svårt att vara på rätt sida. Er kristendom är inte värd ett öre.

Kristen: Du är med oss! Jag vet allt vad du är. Jag menar ärligt att du är en anonym kristen.

Politruk: Var inte fräck. Nu har jag förstått nog: ni kristna har avskaffat er själva och därmed besparat oss mödan att förfölja er. Lämna mig nu ifred.

 

– Hans Urs von Balthasar, Cordula oder der Ernstfall (1966). Min översättning.

Läsarnas julkalender: Lucka 9

Program från UR:

Hur är det att vara troende i ett land där det sekulariserade är normen? Sverige beskrivs som ett av världens mest sekulära länder. Forskaren Karin Kittelmann Flensner konstaterar att det finns svenska föreställningar om att kollektiv religiositet tillhör andra kulturer. I studier på svensk religionsundervisning framkom fördomar mot religiösa personer emedan ateism beskrevs som normalt. Samtidigt visade individuella undersökningar på att många studenter hade en privat tro som de inte gärna skyltade med framför klasskamraterna.

Läsarnas julkalender: Lucka 6

Egon Schiele, Fyra träd. 1917.

Advent Calendar

He will come like last leaf’s fall.
One night when the November wind
has flayed the trees to the bone, and earth
wakes choking on the mould,
the soft shroud’s folding.

He will come like frost.
One morning when the shrinking earth
opens on mist, to find itself
arrested in the net
of alien, sword-set beauty.

He will come like dark.
One evening when the bursting red
December sun draws up the sheet
and penny-masks its eye to yield
the star-snowed fields of sky.

He will come, will come,
will come like crying in the night,
like blood, like breaking,
as the earth writhes to toss him free.
He will come like child.

Rowan Williams, ur After Silent Centuries (1994).

Var hälsad / Det är fullbordat

img_0931
Mattias Grünewald, Korsfästelsen, ca 1515. Isenheimaltaret. Vid Kristi vänstra sida står Johannes Döparen och pekar: ”han skall bli större och jag bli mindre.” (Joh 3:30)


Förlåten har fallit och tabernaklets dörrar gapar vidöppna. Människosonen hänger inför allas åsyn, men själv är Han dold i sin Faders famn, de mäktiga armar som håller upp korset. Likt Jona vilar Jesus i fiskens buk, men denna gång är det frivilligt; i dödsriket gästar Livet självt, predikande nåd och sanning. Kyrkan vördar tillsammans med Maria ömt Kristi brutna lekamen.

I år infaller långfredagen – Herrens Lidande och Död – den 25:e mars. Det är ett datum som med sitt exakt nio månader långa försprång till Kristi födelse vanligen utmärker Jungfru Marie bebådelse. I väst flyttas denna Annunciata-högtid till efter påskoktaven, medan östkyrkorna som regel alltid har en särskild liturgi förberedd för såna här sammanträffanden, till och med på den annars helt stilla långfredagen. Oavsett praxis ger detta relativt ovanliga tillfälle (senast hände det 2005 och nästa gång blir först 2156) ändå möjlighet till begrundan över de båda mysterierna.

Viss hjälp finns att tillgå här. Englands kanske främste teolog genom tiderna, Anselm och Julian av Norwich undantagna, nämligen John Donne, komponerade på förekommen anledning följande rader år 1608 med titeln ”Upon the Annunciation and Passion Falling upon One Day”:

Tamely, frail body, abstain today; today
My soul eats twice, Christ hither and away.
She sees Him man, so like God made in this,
That of them both a circle emblem is,
Whose first and last concur; this doubtful day
Of feast or fast, Christ came and went away;
She sees Him nothing twice at once, who’s all;
She sees a Cedar plant itself and fall,
Her Maker put to making, and the head
Of life at once not yet alive yet dead;
She sees at once the virgin mother stay
Reclused at home, public at Golgotha;
Sad and rejoiced she’s seen at once, and seen
At almost fifty and at scarce fifteen;
At once a Son is promised her, and gone;
Gabriel gives Christ to her, He her to John;
Not fully a mother, she’s in orbity,
At once receiver and the legacy;
All this, and all between, this day hath shown,
The abridgement of Christ’s story, which makes one
(As in plain maps, the furthest west is east)
Of the Angels’ Ave and Consummatum est.
How well the Church, God’s court of faculties,
Deals in some times and seldom joining these!
As by the self-fixed Pole we never do
Direct our course, but the next star thereto,
Which shows where the other is and which we say
(Because it strays not far) doth never stray,
So God by His Church, nearest to Him, we know
And stand firm, if we by her motion go;
His Spirit, as His fiery pillar doth
Lead, and His Church, as cloud, to one end both.
This Church, by letting these days join, hath shown
Death and conception in mankind is one:
Or ‘twas in Him the same humility
That He would be a man and leave to be:
Or as creation He had made, as God,
With the last judgment but one period,
His imitating Spouse would join in one
Manhood’s extremes: He shall come, He is gone:
Or as though the least of His pains, deeds, or words,
Would busy a life, she all this day affords;
This treasure then, in gross, my soul uplay,
And in my life retail it every day.

 

 

Inte svaghet, men helande

img_9435-1
Sieger Köder, ”Kristi födelse”

Gregorios av Nazianz (Orationes 38) om skälet till att kristna firar Kristi födelses fest, Guds framträdande i en trasig värld för att läka och omdana den:

The name of the feast, then, is ‘Theophany’ because he has appeared, but ‘Nativity’ because he has been born. This is our feast, this is what we celebrate today: God’s coming to the human race, so that we might make our way to him, or return to him (to put it more precisely), so that as we have died in Adam so we might live in Christ, being born with Christ and crucified with him and buried with him and raised with him. For I must experience the lovely reversal: as pain came out of happiness, so happiness must return from pain. ‘Where sin has abounded, grace has abounded all the more,’ and if the taste of the fruit brought judgment upon us, how much more have Christ’s sufferings brought us righteousness? Let us celebrate, then: not like a public festival, but in a divine way; not like the world, but above the world; not celebrating weakness, but healing; not celebrating this creation, but our re-creation.