Att föreställa sig det större

Över fikabordet sa min vän, ”Våra drömmar är så små.” Vad hon menade är att vi ”vågar” drömma om förändrade kök, karriärer eller kanske relationer, men inte förändrade samhällen. Jag tror inte själv på den heroiska individen eller geniet som genom sitt hjältemod eller genialitet får igenom ett paradigmskifte. Jag tror snarare att det behövs gemenskaper där det finns utrymme för att föreställa sig det större, andra samhällen istället för andra kök, andra gemenskaper istället för ”en ny relation”.

Den styrande agendan, neoliberalism eller konsumtionssamhället, underminerar förstås våra möjligheter att drömma bortom konsumtionen. Fast i att förvandla allting till ekonomi blir tankar om alternativa sätt att förhålla oss till varor och varandra något samhällsfarligt. Robert W. McChesney skriver något tänkvärt i sitt förord till Noam Chomskys bok om neoliberalism.

…democracy requires that people feel a connection to their fellow citizens, and that this connection manifests itself through a variety of nonmarket organizations and institutions. A vibrant political culture needs community groups, libraries, public schools, neighborhood organizations, cooperatives, public meeting places, voluntary associations, and trade unions to provide ways for citizens to meet, communicate, and interact with their fellow citizens. Neoliberal democracy, with its notion of the market über alles, takes dead aim at this sector. Instead of citizens, it produces consumers. Instead of communities, it produces shopping malls. The net result is an atomized society of disengaged individuals who feel demoralized and socially powerless.

McChesney ser neoliberalismen som det största hotet mot genuin medborgerlig demokrati. Om detta är sant låter jag vara osagt, men nog känner jag igen det samhälle som målas upp i citatet.

Inför påsken berättas en annan berättelse; Gud själv är helt och fullt människa, dör på ett kors och uppstår. Innan detta sker har Jesus instruerad och exemplifierad i nattvarden vad som ska ligga till grund till den nya gemenskapen som ska formas i ljuset av korsfästelsen och uppståndelsen – ett nytt liv med gemenskap i Kristus och genom den helige Ande. Detta nya liv är radikalt pekar både bakåt till skapelsetanken samt framåt till det fullkomliga upprättandet av Guds rike grundad i försoning och upprättelse.

Den gemenskapen kan, men är troligen för sällan, precis en sådan gemenskap som McChesney efterfrågar. Korset och uppståndelsen är radikalt inte för att den går emot våra föreställningar om vad som är naturvetenskapligt möjligt utan eftersom den ger möjligheten till helt nytt liv, helt ny gemenskap, en helt ny mänsklighet. Föreställningen om Guds rike borde få kristna att se inte enbart bortom neoliberalism utan kunna avslöja alla paradigm som förminskar vad det är att vara verklig människa. Korset och uppståndelsen ger vision, verklighet och möjlighet att se kritiskt på det samhälle i vilket vi lever – och föreslår dessutom ett alternativ. Inte undra på att religiösa friskolor är farliga.

Svenska kyrkan och miraklerna

I en intressant krönika i DN skriver Maria Schottenius idag om sin upplevelse av att många präster i Svenska kyrkan försöker förklara miraklerna i Nya Testamentet som helt immanenta skeenden:

Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren handlar i många nutida prästers tolkning om att få hjälp, och låta undret ske i det egna hjärtat. Men blir det i så fall kvar en religion, eller har vi fått en etisk lära?

Schottenius fortsätter med att återge Camilla Lifs helgsmålsandakt där brödundret egentligen handlar om någon som ”vågade ta första steget” och därigenom satte igång en rörelse där alla bidrog och så kunde alla bli mätta. Det är förstås en rörande bild och en läsning som inte alls är utan viktiga poänger.

Men mer problematiskt blir det när man låter påskens centrala under, Jesu död och uppståndelse, läsas bara som en metafor för att naturen får liv igen. Jag känner igen tendensen som Schottenius talar om; jag minns en annons på Katedralcaféet i Uppsala där jag fick just intrycket att det påsken egentligen handlar om är hur livet återvänder i naturen.

Schottenius menar att Svenska kyrkan behöver bli tydligare med vad hon menar: menar hon att undren inte finns, eller menar hon (fortfarande) att Gud ibland verkar i världen på ett extraordinärt sätt?

Den klassiska definitionen av ett mirakel är att det är en händelse där Gud verkar utöver naturens kapacitet, men inte emot naturlagarna. Miraklerna är också alltid kopplade till mening, de har en uppenbarande karaktär. Därför är Schottenius fråga om det handlar om tolkning eller under (se nedan) missvisande.

Beskrivningen av under som något som bryter mot naturlagarna representerar en senare förståelse, som har förvirrat debatten hel del. Att Guds handlande kan gå utöver naturen betyder inte att det bryter mot naturen.

Hela Universums historia är för övrigt ett exempel på hur naturen kan ”överträffa sig själv” i jämförelse med den kapacitet den hade tidigare. Vi kan lika gärna säga att människans förmåga att lyfta sina händer ”bryter mot” gravitationen, om vi menar att något som går utöver gravitationen också går emot gravitationen.

Det finns mycket en person som försvarar det helt immanenta perspektivet skulle kunna lyfta fram i Schottenius krönika och föra in i sin egen argumentation: när Schottenius säger att något antingen är ett under eller är till för att tolkas skulle en sådan person svara: Naturligtvis är det till för att tolkas!

Det säger även jag (som menar att också det mirakulösa inträffar). Men det jag menar att Svenska kyrkan behöver bestämma sig för i sin offentliga förkunnelse är vad som syftar på vad: är Jesu uppståndelse en bild för naturens uppvaknande, eller är det tvärtom?

Man behöver bestämma sig för vad som är ”källdomän” och vad som är ”måldomän” som det heter inom metaforteori. När vi säger att livet är som en resa, så är ”resan” det mer välbekanta (källdomän) som illustrerar det mer svårfångade fenomen som vi vill belysa – ”livet” – som är måldomän. På samma sätt är det ur kristen synvinkel ormens ömsande av skinn och naturens återuppvaknande som illustrerar den dynamik som sammanfattas i korset – inte tvärtom.

Problemet är att vissa förkunnare ibland vill göra det mer svårfångade och svårsmälta transcendenta fenomenet helt och hållet greppbart genom att säga att det egentligen syftar på det immanenta.

Är det våra föreställningar om det transcendenta som ska förstås som att de refererar till det immanenta, eller är det det immanenta som ska förstås som att i sin djupdimension syfta på det transcendenta?

När K G Hammar säger att ”Gud” är en metafor för en erfarenhet har han ur kristen synvinkel blandat ihop källdomän och måldomän. Erfarenheter är immanenta företeelser, som kan säga något om det transcendenta. Det är därför ur kristen synvinkel snarare så att erfarenheten är en metafor, en bild, en glimt av Gud.

Det är inte så att ”begreppet Gud” syftar på en erfarenhet. Det är istället erfarenheten som syftar mot Gud.

Den kanadensiske religionsfilosofen Bernard Lonergan har ett utomordentligt användbart begrepp för att beskriva relationen mellan två meningsnivåer, där de inte är reducerbara till varandra, men ändå inte dikotoma. Lonergan kallar det för sublation och det uttrycker hur man i katolsk teologi ser på relationen mellan nåd och natur: nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte.

Att gifta sig innebär en fördjupad överlåtelse och relation till den andra personen, men det innebär inte en dikotomi gentemot den relation man hade när man bara var pojk/flickvän(ner). Den relation man hade har fått en fördjupad kontext, och därför delvis ny karaktär, men inte upphävts.

Det är så, tänker jag mig, man bör se på relationen mellan det immanenta och det transcendenta. När vi kopplar erfarenheter av död och uppståndelse i naturen, i våra egna liv (på en psykologisk nivå) till Jesu död och uppståndelse i vilken vår faktiska, konkreta död följer samma mönster så får dessa vardagliga erfarenheter en vidgad kontext och fördjupad mening.

Om vi däremot försöker inte bara illustrera Jesus död och uppståndelse med naturens växlingar, utan säga att det är en bild för detta, då har vi reducerat Jesu död och uppståndelse till något helt immanent. Och det immanenta tappar därmed också något av den djupare mening det skulle ha haft, om det kunde ses som en bild för Jesu död och uppståndelse.

Så här beskriver Lonergan sublation:

”What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis; yet so far from interfering with the sublated or destroying it, it includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context.”

Motsatsen till sublation är reduktion. Svenska kyrkan behöver bestämma sig om det är naturen som pekar på Gud, eller om det är våra religiösa föreställningar som pekar på naturen.

Åter till brödundret: kanske är det så att vi inte behöver välja mellan läsningen att pojken satte igång en rörelse där alla bidrog och att Gud verkade på ett extraordinärt sätt. Jag har inte några problem i sig med läsningen att det var genom att människors solidaritet väcktes som brödet kom att räcka till: ur Guds synvinkel är det antagligen att föredra än att Gud skall behöva ersätta människors välvilja.

Men en vanlig föreställning om Jesu under är att de är ”tecken”: de ska illustrera något om Guds karaktär och omsorg, men däremot inte ersätta naturens vanliga ordning och dynamik. Om Gud ständigt gjorde dessa ting skulle det kunna riskera både människans och naturens integritet.