Tell all the truth but tell it slant

Tell all the truth but tell it slant —
Success in Circuit lies
Too bright for our infirm Delight
The Truth’s superb surprise
As Lightning to the Children eased
With explanation kind
The Truth must dazzle gradually
Or every man be blind —
                             (F1263)

Den amerikanska poeten Emily Dickinson hade det inte så lätt med Gud. Född och uppvuxen i det av traditionen kalvinistiska New England var hon omgiven av kyrkor, präster och King James-biblar. När Dickinson läste vid Mount Holyoke Female Seminary drog en väckelserörelse genom staden och en efter en gav Dickinsons vänner sina liv till Jesus. Själv stod hon utanför, ensam och lite beklämd, en självutnämnd rebell som inte riktigt kunde med att försaka världens lockelser. Någon gång i tjugoårsåldern slutade hon följa med sin familj till kyrkan. Ändå släppte Dickinson aldrig riktigt kristendomen. Hennes dikter är ofta skrivna i Isaac Watts-inspirerat hymnversmått och Bibeln förblev en av hennes största inspirationskällor. Hon nämnde gärna Gud och den kristna tron i sina många brev. Så vad var det då som var så svårt för Emily Dickinson? Av hennes dikt att döma skrämdes hon av Guds väldighet, av att Han är så radikalt annorlunda. Hon arbetade med ett kalvinistiskt tankegods som gärna framhöll Guds heliga karaktär, Hans sätt att oväntat bryta in i den mänskliga vardagen och vända upp och ner på den. Dickinson beskrev det som att bli ‘detected – / In Immortality -’, (F669); upptäckt, avslöjad, kanske genomskådad. Hur kan en människa överleva något sådant? Talande nog felciterade hon Jakobs möte med ängeln och lät Jakob säga till Gud ‘I will not let thee go except I bless thee’, istället för tvärtom.

I ‘Tell all the truth but tell it slant’ (ovan) beskriver Dickinson det slags Gudsmöte hon kunde tänka sig. Istället för direkt, förblindande uppenbarelse tycks hon ha föredragit ett slags teologiska indicier, eller kanske den katolska sakramentala natursynen där en solnedgång eller ett näste med pipande fågelungar blir ett Gudsbevis. I en berömd dikt förklarar Dickinson att hon helst firar gudstjänst hemma i trädgården, ‘With a Boblink for a Chorister – / And an Orchard, for a Dome -’ (F236). Kanske upplevde hon att hennes egen poetiska kraft hotades av den Gud vars närvaro var så enorm att den slukade allt: att möta Gud är i någon mening att uppgå i Honom, och när det väl har skett behövs inte längre det motstånd och den kamp som var något av ett signum i Dickinsons diktning. Och ja: den som accepterar evangeliet blir på ett sätt blind för världen, precis som Dickinson anmärker i ‘Tell all the truth’. Men det är inte en absolut blindhet – snarare ett nytt sätt att se, en inbjudan att se bortom det uppenbart verkliga och ana något av den ultimata verkligheten i Guds rike. Jag undrar ofta vad Dickinson ansåg om Paulus ord i 1 Korinthierbrevet:

 12 Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

 

Gud är mäktig, ja – men Han har också gjort det möjligt att möta Honom. Det, om något, är ‘Truth’s superb surprise’.

Där någonstans uppenbaras himmelriket

Under de senaste dagarna har jag lyssnat i stort sett uteslutande på Vasas Flora och Fauna. Bandet som på skivan består av Mattias Björkas och Iiris Viljanen (den senare lämnade projektet när skivan var klar) sjunger på sin finlandssvenska dialekt till popmelodier och spröda pianoslingor om sin uppväxt och om ett återvändande till uppväxtens gator. Och där, i mötet mellan deras vuxna jag och deras barnjag, sjunger de fram en bild av ett vuxenblivande. De sjunger om sitt förhållande till hembygden kring Vasa, sina vänner som tagit andra steg i livet, om allt det som kunde blivit och allt det som aldrig blev. Och precis som i Knausgårds beskrivningar av uppväxten i Arendal eller ungdomstiden i Bergen känner man igen sig. Namnen är annorlunda, orterna är kanske lite förvridna men ändå speglar allt en bild av det man själv upplevt.

Och i många av dessa berättelser om att bli vuxen står kyrkan i centrum. I Björkas och Viljanens värld verkar kyrkan vara den stora symbolen för ett vuxenblivande. En stor och stadig symbol för det ordnade och vuxna. Ett monumentalt hinder i vägen för de som ännu inte vuxit upp. Som i sången ”Gudförälder” där Iiris Viljanen, härligt bittert och ironiskt, sjunger om vänner som fick barn och hur hon gärna blir barnets gudförälder: ”Det vore mig en ära / att va en dunkel bifigur / lära henne ett och annat / om att drömma sig bort…” eller i sången Prisma där Björkas sjunger ”Vad gör man / vad gör man / när prästen just skall viga?” Ja, vad gör man när vännerna tagit steget till det ordnade medan man själv lever kvar i ungdomens kaos? Jag vet inte om synen på kyrkan skiljer sig nämnvärt åt i Finland och i Sverige – jag tror detta kan vara en tämligen vanlig beskrivning av kyrkan: institutionen som tillhandahåller vuxenblivande, som ger legitimitet och en form för det vuxna.

Men så i skivans avslutande del kommer en låt som berättar något annat. En sång som för mig säger något om himmelriket. Jag tänker på ”Varje lördag”, en sång där Iiris Viljanen sjunger om en vanlig lördagskväll när några vänner kommer för att hämta upp henne i bilen och åka en tur i natten. En vardaglig, lite monoton berättelse, tills första refrängen och orden ”Där någonstans blir jag lite osäker / där någonstans blir jag lite osäker på dig” öppnar upp för en bild av himmelriket. Kanske inte så mycket i orden som i musiken egentligen. Musiken lyfter och svävar iväg, öppnar locket till skattkistan och det glimtar plötsligt till av något outsägligt vackert. Det är en känsla som man vill stanna i länge. Men så tar refrängen slut innan den knappt börjat. Och vi återvänder till det monotona berättandet igen.

Men någonstans vet man att det skulle bli för mycket om refrängen skulle komma igen. De första tuggorna på sockervadden är kanske goda, de sista är vedervärdiga. Det är där någonstans, i den första tuggan sockervadd, i den första korta refrängen av ”Varje lördag” av Vasas Flora och Fauna som känslan av himmelriket kanske bäst förklaras. Där någonstans i det plötsligt uppenbarade som man ännu inte kan gripa an riktigt, det som man inte kan rycka till sig med våld, uppenbaras himmelriket. Inte som teori eller berättelse, utan som känsla.  Där någonstans.

Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd

vasa

Att vänta och att vaka: Samuel Beckett, Simone Weil och David Foster Wallace

(Detta inlägg har författats av Alva Dahl, svensk översättare av den tidigare nämnda The Pale King – Blek kung på svenska – av David Foster Wallace.)

 

Ofta när jag hör asplövens stilla rasslande tänker jag att det är så vi bör vara. Vårt idiom ”att darra som ett asplöv” är negativt laddat och betecknar rädsla, men kunde vi inte ge det en ny laddning? Att darra som ett asplöv, det är väl ingenting annat än att lyhört och följsamt leva med i varje ögonblick och samtidigt vara omisskännligen sig själv och på rätt plats?

Den svenska titeln på Becketts drama I väntan på Godot liknar titeln på en berömd antologi med texter av Simone Weil: Väntan på Gud. Likheten mellan namnen Godot och Gud är förbehållen de germanska språken, men de ord som översatts med väntan har faktiskt också samma rot  – de franska originaltitlarna lyder En attendant Godot respektive Attente de Dieu. Ändå är de tillstånd som tematiseras i dessa båda texter – ett drama och en samling brev och essäer – radikalt olika.

I Becketts fall är det fråga om det som med ett träffande uttryck kallas dödtid. Didi och Gogo är så plågade av leda, tristess och overksamhet i sin väntan att den enda föreställning som riktigt engagerar dem verkar vara tanken på att hänga sig. I sin väntan förlorar de sin värdighet, sitt ansvar. De har ingenting att ge varandra, sig själva eller någon annan – åtminstone faller det dem inte in att de kunde ha det. Förnedringen av slaven Lucky berör dem inte. De har förlagt all initiativförmåga till Godot, som de behandlar som en högre makt – men inte som en närvarande, seende och medkännande Gud, utan som en frånvarande och avlägsen, godtycklig härskare. Det som får oss som ser dramat att stå ut, att inte drabbas av samma livsleda, måste vara dess träffsäkerhet, men kanske ännu mer dess humor.

Hos Weil översätts attente oftare med uppmärksamhet. Att vara uppmärksam inför Gud är att vara närvarande och koncentrerad, att vaka så att man förblir öppen och mottaglig för sanningens och verklighetens fulla rikedom. Attente är här motsatsen till distraktion och splittring eller jakt och planering.

Samma situation kan naturligtvis utlösa leda hos en och andakt hos en annan. David Foster Wallace gestaltar denna skillnad i den ofullbordade och postumt utgivna romanen Blek kung, som utspelas på det amerikanska skatteverket (IRS), och som utkom på svenska i min översättning 2012. Titelfiguren kan för övrigt sägas påminna om Godot, men har en än mer undanskymd roll; det är fråga om en mystisk, högt uppsatt chef, som bara nämns en gång i hela den tjocka boken. Handläggarna i romanen utför alla samma monotona och koncentrationskrävande uppgifter – att kontrollera deklarationer – timme ut och timme in. Men de upplever det inte likadant. För de flesta är arbetet otroligt tråkigt – Lane Dean, exempelvis (för övrigt den mest explicit religiösa av dem som befolkar romanen), lider på ett sätt som har många likheter med Didis och Gogos fruktansvärda väntan i Becketts pjäs. För Drinion, däremot, leder arbetet till ett slags förhöjt medvetande, just för att det inte bara är enformigt, utan också kräver fullkomlig koncentration. När Drinion är i sitt esse vid skrivbordet leviterar han – utan att någon lägger märke till det, allra minst han själv. Han har övat upp en förmåga till uppmärksamhet vars belöning är salighet.

I ”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud” (en av de texter som ingår i Väntan på Gud) skriver Weil att den som övar sig i intellektuell uppmärksamhet, oavsett vad vi övar oss i att vara uppmärksamma på, också kommer att bli mer uppmärksam på andra människor, lära sig den svåra konsten att ”ge akt på en olycklig”. ”Det är inte bara kärleken till Gud, vars kärna är uppmärksamhet. Kärleken till nästan, som vi vet är samma kärlek, är gjord av samma ämne.”

Att så är fallet med Drinion känner nog de flesta av hans kolleger inte till. De har aldrig varit olyckliga inför honom, och de beskriver honom som ”en väldigt stabil handläggare [men] kanske världens tråkigaste nu levande människa”. De har både skrattat åt och förundrats över hans engagemang, men de känner inte dess källa och uppskattar inte hans ovanliga sätt att samspela med andra människor:

Han ser koncentrerat på den som talar. Koncentrerat är faktiskt inte ens rätt ord. Det finns ingenting av granskning i hans blick; han bara ger den som råkar tala sin fullständiga uppmärksamhet.

Men läsaren och en av kollegerna får vid ett tillfälle erfara konsekvenserna av Drinions uppmärksamhet. Ingen har någonsin lyssnat så koncentrerat på den olyckliga skönheten Meredith Rand som Drinion. Plötsligt, utan att någon hade kunnat förutse det, bär hans uppmärksamhetsövning frukt i mötet med en annan människa.

Didi och Gogo, däremot, är totalt vilsna. Gogo minns inte ens vilken dag det är; glömska är hans sätt att hantera sin plåga: ”Här har jag släpat mig fram hela mitt liv i den här grushögen, och så vill du att jag ska lägga märke till nyanser?” Didi har en annan strategi inför tröstlösheten: förströelse, att söka avleda uppmärksamheten med olika distraktioner.

För, som Weil också skriver, det är svårt att vara uppmärksam.

Det finns något i vår själ, som hyser motvilja mot den äkta uppmärksamheten, en motvilja mycket häftigare än kroppens motvilja mot tröttheten. Detta något står mycket närmare det onda än vad det kroppsliga  gör. Varje gång man är verkligt uppmärksam, dödar man därför något ont inom sig.

DFW gestaltar detta inte bara genom att skapa och skildra de fiktiva skattehandläggarnas liv. Han ställer också den som läser hans roman inför samma situation. Romanen är mycket lång, och mycket krävande. Meningar kan vindla fram över flera sidor och vara så komplexa att de verkligen kräver att läsaren koncentrerar sig till fullo. På så sätt är boken just en sådan uppmärksamhetsövning som Simone Weil förespråkar.

Den som ger den den uppmärksamhet den förtjänar borde alltså kunna växa i kärlek av läsningen.

Att översätta en sådan text kräver naturligtvis även det en enorm närvaro. Det ställde liknande krav på mig som på handläggarna i boken: Jag måste bara göra detta, med all den koncentration jag kan uppbåda; började jag förtvivla över hur långsamt det gick, gå in på facebook varannan minut eller tycka synd om mig själv var jag förlorad, då skulle jag aldrig bli färdig. Om det fick några goda konsekvenser är mer tveksamt; faktum är att när jag precis hade avslutat arbetet med översättningen inträffade en katastrof i mitt liv som fick mig att undra om jag gått så djupt in i arbetet att jag slutat lägga märke till människor omkring mig. Men kanske hade jag trots mina ansträngningar inte lyckats vara tillräckligt uppmärksam?

Det går inte att mäta uppmärksamheten eller räkna med några goda resultat – givetvis inte, för gör vi det är vi inte längre mottagliga och öppna. Vår väntan är inte den rätta.

Jackie Södermans uppsättning av I väntan på Godot, från 1971, finns i SVT:s öppna arkiv.

Kyrkan där alla är i minoritet

Det har gått två år sedan min bok Efter folkkyrkan kom ut. Boken har tagits väl emot i Sverige, vilket åtmistone tyder på att jag lyckades maskera hur lite jag då visste om de konkreta situationen i Svenska kyrkan när jag skrev boken. Sedan dess har jag besökt rätt många församlingar, kontrakt och stift runt om i Sverige och känner att jag vet lite mera. Jag tänkte sammanfatta mina intryck här.

Jag blir nästan alltid positivt överraskad när jag besöker Svenska kyrkan. Jag har haft förmånen att besöka väldigt olika sammanhang, med olika teologiska profiler, olika ekonomiska förutsättningar, i olika delar av Sverige. Så skillnaderna kan vara stora i mycket, men det finns vissa saker som jag alltid upplever som jag som lite outsider (Jag bor alltså i Finland) alltid möter.

För det första ett stort engagemang för kyrkans situation. Jag träffar människor som är hängivna i sitt arbete och som är villiga och vana att tänka kring de förändringar kyrkan går igenom. Prästerna är duktiga teologer, diakonarbetarna är insatta och engagerade. Och det gäller även alla dessa andra ”nya” grupper inom kyrkan, som jag har sämre koll på eftersom de inte finns i Finland i samma utsträckning (pedagoger, kommunikatörer etc.). Människorna jag möter är otroligt duktiga på det de gör.

Jag stöter också på kreativa verksamhetsformer, ser skymten av otroligt viktiga typer av arbete med grupper som är utsatta på olika sätt. Och även om jag ofta möter en viss uppgivenhet när det gäller gudstjänstlivet möter jag en väldigt hög nivå av kunskap och kompetens när det gäller det liturgiska.

Varför säger jag detta? Ja, för det är sannerligen inte den bild de flesta verka ha av svenska kyrkan – även inom Svenska kyrkan. Jag har stött på många präster som talar om Svenska kyrkan som ”dom”. Jag har flera gånger – när jag ger uttryck för mina positiva intryck – fått höra saker i stil med: ”ja, vi gör så gott vi kan här, men läget är mycket sämre på andra håll i Svenska kyrkan”. Jag har förstås inte besökt varje församling, men jag har ännu inte hittat dessa ”andra håll”.

Vad jag försöker säga är dels att jag tror Svenska kyrkan faktiskt mår mycket bättre än vad många tror, både inom och utanför kyrkan. Men jag tänker mig att mina intryck (som förstås på många sätt är ytliga och selektiva), säger något om vad som är Svenska kyrkans verkliga problem.

Om jag skulle sammanfatta en hel kluster av problem så kunde man säga att det verkar som om människorna som jobbar i Svenska kyrkan har svårt att så att säga ”få ihop” alltihop. Det kan dels handla om att man känner att man arbetar ganska isolerat, inom arbetslaget. Men framför allt verkar man känna sig isolerad från den större kyrkan – det har ofta slagit mig att prästerna inom samma kontrakt inte verka känna varandra så bra, och nästan överallt verkar t.ex. kontraktskonvent ordnas allt mera sällan.

Det tydligaste uttrycket för detta är det milsvida gap som verkar ligga mellan gräsrotsnivån i kyrkan och kyrkans ledning – var den nu finns, för att lokalisera den verkar vara en del av problemet. De som arbetar inom kyrkan uttrycker frustration över två saker (jag tror aldrig jag hört någon klaga på något annat, utom möjligen vädret): kyrkopolitiken och den byråkratiska styrningen. Men dessa två verkar utgöra desto större problem, de verkar driva många anställda till gränsen för vad de klarar av.

Svenska kyrkan har helt klart satsat otroligt mycket på kommunikationen utåt det senaste decenniet eller så. Men det verkar vara mycket sämre med kommunikationen inom kyrkan – och nu har jag bara talat om de anställda. Jag tänker mig att detta också är orsaken till att så många accepterar bilden av Svenska kyrkan som syns i media, och den på svenskt vis polariserade och personfixerade debatten.

Jag tror inte att detta problem går att lösa med mera centrala aktioner – det skulle falla på den brist på förtroende jag redan nämnde. Jag tänker mig att det som behövs är mera gräsrotssamarbete på nationell nivå – något som alltid varit viktigt inom kyrkan. Detta verkar vara någon som försvagats väldigt – och om jag skulle spekulera kring orsaker skulle jag peka på den där byråkratin ingen: folk orkar helt enkelt inte.

Det finns säkert saker man kunde göra för att stimulera denna typ av nätverkande. Men det är jag inte rätt person att uttala mig om.

Presentation: Simone Kotva

Nu i eftermiddag (kl 15 i Uppsala närmare bestämt) presenterar Simone Kotva en text med rubriken ”Theory as Therapy: The New Stoicism of Postmodernity” för forskarseminariet i systematisk teologi. Simone disputerar snart på en doktorsavhandling vid Cambridge-universitetet, som – om jag inte minns fel – handlar om Deleuze och teologi. Handledare är Catherine Pickstock.

Jag talar för samtliga av oss Läsare som redan har haft glädjen att träffa Simone, när jag säger att hon blir en ovärderlig röst i det teologiska samtalet i Skandinavien. Låt mig citera alldeles kort ur texten hon ska presentera, och samtidigt välkomna Simone inte bara hem till Sverige utan också som ny skribent på Läsarna:

The revival of Stoicism brings an important critique to bear on philosophy, asking (like Socrates) whether we can rightly claim any knowledge of the self (or indeed, of anything) without the skill and practical knowledge which comes through the ascesis of self-care, and from life conceived of as a practice rather than a belief ‘given’ from above.