Vad är teologi? Vad ska vi med teologi till? Hur går det till när teologi skapas och vilken roll får teologi spela i kyrka och samhälle? Det är frågor som inte låter sig besvaras med några entydiga svar. Det är dock frågor vi återkommande behöver fundera över. Inom Svenska kyrkan, den del av det kyrkliga landskapet där jag för det mesta rör mig, används begreppet teologi återkommande. Och det används ofta på ett sätt som om det vore självklart vad som åsyftas. Men det inte självklart. En spaning jag gör är att teologi ofta förstås som en teori eller teoretiska modell som utarbetas av en teolog och som sedan kan förmedlas och användas eller appliceras i ett konkret sammanhang. I rapporten Faithful Cities (Methodist Publishing House 2005) erbjuder man ett alternativ till en sådan förståelse av vad teologi är och kan vara. Man gör det i syfte att visa hur kyrka och teologi har viktiga saker att bidra med till det gemensamma livet i stora städer. I rapporten förstår man teologi som i huvudsak praktisk.

This means two things:

• First, we understand theology as a resource for transformation. It enables people of faith to translate the inherited wisdom of their tradition into practice of discipleship. So we see thelogy as the grammar of faithful practice – the discipline which offers a rich repository of stories, rules of life, values and visions by which people can faithfully live their lives under God.

• Secondly, we regard theology as ‘performative’. It makes no sense to claim that theology is primarily or exclusively expressed in doctrinal statements or academic treatises. On the contrary, we understand that these propositions are derived from the incarnational principles already enacted and embodied in the liturgical, evangelistic, sacramental and practical/caring actions of faithful communities. The Church ’talksof God’ fundamentally and quintessentially in its very activities of offering worship to God, in its life together and its outreach and care for others. In other words, theology takes place most authentically in the very practice of tranformative faith-in-action. (s. 14)

Hur kan en sådan förståelse av teologi utmana eller nyansera mer eller mindre medvetna förståelser av teologi som präglar de sammanhang där vi rör oss?

Läran om synden hör till de delar av det kristna dogmat som är svårast att få grepp om idag. Tvärtemot vad många tror är detta inte egentligen är lära som får för lite utrymme idag, snarare handlar det om att det av den moderna teologin fått en roll som inte går att upprätthålla, nämligen som teologins utgångspunt. Detta gäller både i konservativa och liberala varianter av modern kristendom. Synden ensam kan inte bära upp det kristna dogmat, specielllt inte när synden ses som primärt en individuell angelägenhet.

För Augustinus är synden dock social, den handlar om hur även våra bästa drifter skapar kaos. Såhär skriver han om syndafallet:

Så var det också med den första mannen och hans hustru. De var ensamma tillsammans, två mänskliga varelser, man och hustru. Vi kan inte tro att mannen förleddes till att bryta mot Guds lag eftersom att han antog att kvinnan talade sanning. Snarare, han gick med på hennes önskan på grund av hur nära de stod varandra. Därför är det inte utan orsak som aposteln säger ”Och Adam förleddes inte, utan kvinnan förleddes.” För hon accepterade ormens ord som sanna, med medan Adam inte ville skiljas från sin enda vän, trots kostnaden att dela hennes synd. Han var dock inte mindre skyldig än henne, eftersom han syndade med vett och vilje.

Augustinus poäng är att Adam förleddes – inte av sexuell åtrå eller så, utan av sin kärlek till Eva som kom honom att välja att följa henne in i olydnad hellre än att skiljas från henne. Adams kärlek var inte ond, men människans begär var inte mera ordnade och därför kom den i sig goda kärleken till Eva i konflikt med lydnadne mot Gud. I detta fallet var den egentliga orsaken utanför Adam (i Evas handlande) men synden var ändå hans eftersom ha visste vad han gjorde. Sådan är människans situation.