Tillbaka till framtiden

2-M145-A2-1895-17-C -------------------- D: -------------------- Oskar Zwintscher, Sehnsucht/ 1895 Zwintscher, Oskar 1870-1916. "Sehnsucht", 1895. Oel auf Leinwand, 120 x 150 cm. Meissen, Stadtmuseum
Oskar Zwintscher, Sehnsucht/ 1895

Allt är samma rörelse. En omdefiniering av historien mot framtiden.
Kläder, musik, mat, politiska åsikter, kyrkliga inriktningar och så vidare. Vidare.

Rörelsen som tar vid när något som en gång bara var gammalt plötsligt förvandlas och blir ”retro” eller ”vintage”. En skiftning i människans uppfattning av objektet som också omvandlar objektet till att bli något nytt. Till att bli Det Nya.

Allt är samma rörelse. En pendel som svänger. Stannar upp, plockar med sig
något från historien och låter detta vara med och omforma framtiden. Och en förhoppning om att rörelsen skall göra oss fria, att objektet också skall omvandla subjektet. En sorts frälsning, ett iklädande i det nya genom det gamla.

”Medan vi är här ropar vi av längtan efter få ikläda oss vår himmelska boning” skriver Paulus. Vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda. Vi vill egentligen inte ha de gamla kläderna, men i vår värld finns det inte heller några nya så vi är förpassade till att ideligen förvandla det gamla till något nytt.

Historien som ett fönster vi öppnar mot en en mörknande horisont.
Vi tar fram våra kameror.
Tar ett kort.
Lägger på ett filter.
Och…

…och vi andas oss inåt

mot en alltid återkommande

och alltid bortflyende    plats

där gamla händer knäpper sig i bön

som tårar i skärande gammal musik

långsam musik    Å, ge oss

den långsamma musiken    Ge oss den långsamma musiken

som vi aldrig förut har hört

och alltid vetat fanns där    Den långsamma musiken

som fanns där innan våra kläder fanns

de gamla kläderna som vi alltid velat vara

och som berättar om det vi alltid har varit

aldrig har varit    Jag ber om en ny och gammal rörelse

som finns till

för att försvinna

så som en höstdag

i sitt mörker av regn

Räck mig en rörelse

Och låt oss försvinna i den

– Jon Fosse ur ”Långsam musik”

Någon måste vaka

I den tyske teologen Helmut Thielickes predikningar och texter från slutet av och åren efter andra världskriget finns djupa insikter i den moderna människans livsvillkor. Det är som att erfarenheterna av nazismen och krigets fasor tvingar honom som förkunnare att ställa de väsentliga frågorna. Det finns inget utrymme för trösterika ord som inte tål en verklighet präglad av död, ångest och människans förmåga till självförhärligande och destruktion. I boken Guds tystnad (Das Schweigen Gott, 1962) söker han insikter om våra liv i relation till Gud i några evangelieberättelser.

I sann luthersk anda ser han hur vi människor om och om igen riskerar att kröka oss in i oss själva. Inte minst gäller det den moderna människan och hennes överdrivna tro på sin egen förmåga. I en text om lärjungarna som kämpar i stormen på Genesarets sjö och där Jesus kommer gående till dem över vattnet skriver han om faran att även våra böner förblir inkrökta i oss själva. Inte minst när vi, liksom lärjungarna i båten, känner ångest eller rädsla. Han konstaterar att även de ”bönesuckar vi i våra svåraste stunder uppsänder till Himlen” kan studsa tillbaka mot vårt tak och falla ”ner med brutna vingar”.

Han ser faran ”av att vi klamrar oss fast vid oss själva och att bönen bara blir en bedräglig tempelkuliss, som vi bygger upp kring våra egna önskningar och bekymmers altare”. Thielicke ser i Jesus den bedjande mästare i vars fotspår vi får gå. Och han ger två råd: ”…verkligen söka fadershanden och lägga vår hand i den. Om vi lever eller dör, vi vilar i båda fallen då i den handen”. Och ”vi skall inte då bedja för oss själva utan för de andra runt omkring oss…medan ni beder för de ängslade, skall Gud själva taga ångesten ifrån er; medan ni beder för de hjälplösa kommer ni själva att känna hur Guds starka arm fattar och stöder er”.

Men slutgiltigt är det aldrig på vår förmåga det beror. Liksom Jesus kom till lärjungarna i båten där de kämpade och var ”helt uppfyllda av arbetet på att undgå katastrofen” träder Jesus med sin bön in i vårt ställe:

Kanske är detta det sista som står kvar för oss i tider av andlig torka, ordlös förtvivlan och virvlande bekymmer – att det finns ett ställe i världen, där förbindelsen med fadern inte brister sönder. Det är Dens bön, som Nya testamentet kallar vår ”evige Överstepräst”. Där kastas vi människor hit och dit i vårt livs små båtar, beträngda och överlupna, ständigt på ett så fruktansvärt sätt fjärran från Gud och uppfyllda av ångest, ständigt på nytt så, att vi inte förnimmer något av hans makt. Men nu gäller helt enkelt: ”Någon måste vaka”, det finns Någon som ligger i bön för oss alla! Det finns någon som inte förtröttas att lägga vår kalla och känslolösa hand i Faderns hand. Kristus står däruppe på berget och beder, medan lärjungarna kämpar med döden och medan deras munnar är slutna.

Postkristen mytos

Tankar kring det andligas stökiga gråzon

Om C. G. Jung hade rätt, och fantasins värld speglar människans andliga sökande, är det inte bara filosofer, poeter och politiker som i väst varit i idel färd med att rätta begreppsvärldar efter den nya tidens normer—jämförande verksamhet företas även av de moderna sagornas författare. I skönlitteraturen, och särskilt i barn- och ungdomsböcker, har det sedan sextiotalet skett ett markant skifte från ett berättande vars narrativ utvecklar en kristen eskatologi och frälsningshistoria (tänk George Macdonald, C. S. Lewis och J. R. R. Tolkien), till ett vars mytkomplex är inte bara sekulärt, utan postkristet. Philip Pullmans populära Den mörka materian (1995-2000) är ett träffande exempel på de två huvudingredienserna som återfinns i detta postkristna mytos: å ena sidan en virulent kyrkokritik, där humanism och upplyst naturvetenskap ställs mot småaktig dogmatik och förlegade samhällsnormer; å andra sidan, ett vurmande för det naturnära och förkristna, där, något förvånansvärt, en samtida nyhedendom inspirerar den andlighet som skall fylla det religiösa tomrum en fallen kristendom lämnat bakom sig. Nedan följer några tankar kring detta mytos. (De som är bekanta med Pullmans romansvit kan hoppa till fjärde avsnittet.)

I Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren avslöjar Pullman, en uttalad ateist i Dawkins’ “nya” skola, västerlandets fabel. Den kristna kyrkan “i alla världar” är en förlängning av Auktoriteten (“the Authority”), inte Gud utan en nu uråldrig ängel som vid historiens början skapat ett underjordiskt nekropolis dit andar skickas efter döden. Auktoriteten hyser ett avund mot människans extatiska kontakt med den fysiska världen. Genom dödsriket har han lyckats fjättra andemateria så att den hindras från att, vid livets slut, åter uppgå i de beståndsdelar som är världens animerande princip: ‘stoff’ (dust), partiklar av rent medvetande. I en värld mycket lik vår egen har kyrkans “experimentalteologer”  funnit att stoff attraheras till barn i pubertetsåldern. Stoff anses därmed vara den fysiska manifestationen av sexualitet och arvssynd, och kyrkan konspirerar mot dess utplånande, utan att inse att de därmed konspirerar mot livet självt. Trilogins hjälte är en cynisk Oxfordakademiker och upptäcksresande, Lord Asriel, som leder en revolt mot kyrkan och Auktoriteten. Han ämnar frigöra stoff från dödsrikets bojor, ett uppdrag som dock utförs av ett barn, Asriels dotter Lyra Belaqua, vars sexuella uppvaknande utgör berättelsens klimax.

De som ställer sig utanför kyrkans inflytande i Hans mörka materia, och bejakar stoffets vitalistiska andenatur, är en grupp människobesläktade varelser (även de i “alla världar”): häxor. Dessa amazoner, som flyger med hjälp av “moln-furu,” leder ett naturnära liv i Lappland och Östersjötrakten. De åldras mycket långsamt, är alv-vackra till utseendet, tar älskare snarare än makar, och lever i demokratiska, kvasikommunistiska klaner. Häxorna tillber en modergudinna (Yambe-Akka) och har aldrig fallit under Auktoritetens herravälde. När en av häxorna, Serafina Pekkala, bestämmer sig för att göra sig osynlig, tror vi först att dessa häxor besitter övernaturliga förmågor. Men Pullman förklarar att så inte är fallet:

 

“sann osynlighet var förstås omöjlig: detta var en mental magi, en slags hårt hållen blygsamhet som kunde göra förtrollaren inte osynlig utan helt enkelt obemärkt. Om hon höll den med rätt intensitet kunde hon […] gå bredvid en ensam vandrare, utan att bli sedd” (Den skarpa eggen).

Magin i fråga är en blandning av meditation och det som Pullman tolkar som naturliga, shamanistiska tekniker. Med denna magi kommer man i balans med omgivningen och kan manipulera sina mindre balanserade grannar. I Den mörka materian ligger denna naturliga andlighet till grund för “himmelens republik”—den postkristna, humanistiska värld som skall byggas här och nu, i allas hjärtan.

Som Lewis och Tolkien följer Pullman den traditionella sagans riktlinjer. Det goda är det naturliga, som söker återförtrolla världen; det onda är de onaturliga, högteknologiska (kyrkans “experimentalteologer”), som laborerar för att avförtrolla världen. Vi finner en liknande dynamik—med förändrade variabler—i Lewis’ och Tolkiens bekanta värld, och i genren som stort: det onda utarmar världen på dess naturliga övernaturlighet, medan det goda flyr till vattendrag och trädkronor (dryader, enter). Men till skillnad från Lewis och The Inklings, är Pullmans tolkning av återförtrollning brutal i sin realism. Det godas häxor får rätt inte för att de tar del av det övernaturliga, utan för att deras andlighet påvisar hyper-naturliga, empiriska belägg och kan förklaras rationellt—vi vet att mental suggestion är vetenskapligt bevisad, osv. Häxornas magi är inte kyrkans onda och vidskepliga teknologi, men den är, alltjämt, en naturvetenskaplig dogm.

Pullmans budskap är tydligt. Extas och shamanism är inte ambivalenta tillstånd utan kontrollerbara sätt att uppleva “den fysiska verkligheten, den enda som finns” (Bärnstenskikaren). För Pullman är det denna naturventenskapliga mystik som spelar förtroendeman åt västerlandets humanistiska normer: respekt, tolerans, osjälvisk kärlek, osv. I Pullmans The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ (2010) får vi lära oss att dessa normer etableras av den “historiske” Jesus, i motsättning till kyrkans tyranniskt konstruerade Kristusgestalt.

På detta vis utarmar Pullman skickligt det övernaturliga samtidigt som  han låter magin undergå en veritabel inflation (eller “demokratisering,” som en vän till mig uttryckte det). Häxorna är bruksmagiker i upphöjt pluralis. Deras magi—vetenskapen om verklighetens egentliga tillstånd—framstår, genom berättelsens gång, som en mänsklig rättighet ej förbehållen enbart häxsläktet (alla kan lära sig “osynlighet”). Här följer Pullman inte längre genrens äldre, Lewis-inspirerade riktlinjer (där det  finns gott om naturlig magi men ont om trollkarlar, eftersom bruksmagi är lätt att missbruka), utan den nya tidens saga, inspirerad, i dess magitolkning, av new age-rörelsens och nyhedendomens vita naturmagi. Som katalysator till denna rörelse räknas den brittiska antropologen Margaret Murrays inflytelserika The God of The Witches, en studie över Europas häxkult som Oxford University Press gav ut 1931. Murray lägger där fram en frapperande tes, som hon skissat redan 1921 i The Witch-Cult in Western Europe: att många av de häxor och trollkarlar som förföljdes i Europa i själva verket var medlemmar av en förkristen religion som dyrkade Guden och Gudinnan. Dessa gudomar var personifieringar av naturens fruktighetsbevarande krafter. Kyrkans förföljelse, enligt Murray, riktade sig huvudsakligen mot denna religion och dess mysterier, särskilt dess gudinnemysterier. Enligt Murray var vidskeplighet och besvärjelser enbart triviala accessoarer till en utarbetad naturliturgi i vilken hela den förkristna västvärlden deltog innan Romarrikets intåg, en liturgi som levt kvar i våra dagar i byaseder och folksagor, långt efter det att häxorna gått under jorden.

Omslaget till Margaret Murrays inflytelserika tes om en förkristen häxreligion.
Omslaget till Margaret Murrays inflytelserika tes om en förkristen häxreligion.

Tesen om de goda men förorättade häxorna, och om en gudinnereligion förtrycket av kyrkans patriarkat, fick stort genomslag i Storbritannien, så stort att Gerald Gardner (en äventyrare och amatörantropolog) på 1940-talet använde den som förlaga till sin egen häxreligion, Wicca (Gardner hävdade att han “upptäckt” och blivit initierad i en kvarlevnad av Murrays häxreligion i Englands New Forest). Genom Gardner och Wicca fick Murrays idé om en undertryckt naturreligion ny aktualitet. Även om Murrays tes sedan länge varit passé inom akademien (den är historiskt obevisbar), och även om många inte längre läser hennes böcker, har den goda häxreligionen—i utbroderad form—blivit en etablerad del av västerlandets psykodramatiska självbild. En andlighet som till sitt yttre ter sig vidskeplig, men gömmer en tro grundad i det naturliga och fysiska, talar till den humanistiska och naturmedvetna andligheten (“eco-spirituality”) hos många nutida sagoberättare. Den talar också till en postkristen, vetenskaplig naturalism (“scientific naturalism”), lik den vi finner hos Pullman och Dawkins.

Listan på sagor och ungdomsfantasy som på olika sätt utgår från en demokratisk naturmagi både (historiskt) “efter” och (andligen) “före” Kristendomens intåg, är lång. I May Bylocks Häxprovet (1989-1998), i sju delar, följer vi en häxas unga lärling, hennes kamp mot (det kristna) samhället, och hennes initiering i magins naturliga läkekonst. En lättsinnig version av Murrays tes återfinns i Jill Murphys populära berättelser om The Worst Witch (1974-2013), där vi följer intrigerna på ett internat för unga flickhäxor. Mer sober är J. K. Rowlings beskrivning av hur goda häxor och trollkarlar nödgats fly undan mugglare, förespråkare för ett (kyrkligt) samhälle som vill utrota all trollkraft. I likhet med Pullman, låter Rowling humanistiska principer (den osjälviska kärleken som räddar Harry undan Voldemort) underbygga sin berättelse, och låter dessa principer framstå i ett kristet-moraliskt, snarare än kristet-kyrkligt, ljus (1 Kor 15:26 och Mat 6:21 är nyckelcitat som får ny humanistisk tolkning). Diana Wynne Jones’ berättelser om trollkarlsämbetet “Chrestomanci” (Trollkarlsliv, Med nio liv, Häxkraft, (1977-1988))  utforskar en parallell verklighet där kyrkan inte lyckades utrota häxkraft, och där magi istället blivit en accepterad och viktig del av samhället.

Omslaget till första delen av Maj Bylocks Häxprovet.
Omslaget till första delen av Maj Bylocks Häxprovet.

Klassisk i sitt porträtt av den nyandliga magikern är Ursula K LeGuins trilogi om Övärlden, Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden (1968-1972). Här möter vi modellen för senare trollkarlsskolor, och en magi som speglar den kaliforniska alternativkultur som hjälpte författarinnan att föda fram Övärlden. I likhet med Pullmans lappländska häxor utövar LeGuins trollkarlar en mental magi, om än lyckligt obehindrad av empiriska förklaringsmodeller. Med inspiration från Zenbuddhismen, och med lärdomar kodade på koanspråk, cirklar LeGuins magi kring att uppehålla naturens “balans” (“the Balance”). Trollkarlarnas riter är utpräglat nyhedniska och naturnära, och kontrasterar till den förledda (kvasikatolska) religionen i de norra Kargiska öarna. Mer utpräglat Wicca-inspirerad är magin i Garth Nix’ serie om det Gamla Riket och dess trollkarlsämbete “Abhorsen” (Sabriel, Lirael, Abhorsen, Clariel (1995-2014)). Många av de riter som utövas av rikets magiker (“Charter mages”) är lånade direkt från Gardners häxkonst, i synnerhet den “skyddande diamanten,” en magisk cirkel som kastas genom att åkalla de fyra elementen och väderstrecken. Liksom Pullmans postkristna humanism ställs Nix’ Gamla Rike mot en avförtrollande verklighet, i detta fall det icke-magiska landet Ancelstierre, en tunt beslöjad anspelning på ett dystopiskt (kristet) England där teknologi råder i magins plats.

Nära till naturen. Häxan enligt medeltida träsnitt.
Nära till naturen. Häxan enligt medeltida träsnitt.

I sin lysande historik över nyhedendomens uppgång, The Triumph of the Moon: A History of Modern Pagan Witchcraft (2001), lyfter Roger Hutton fram sagornas vikt i denna postkristna myts utformning. Den nya generationens häxor vittnar om att de “kommit hem” när de funnit nyhedendomen. Hutton frågar, försiktigt, om inte detta kan bero på att de redan fått den nya andligheten till godo under uppväxten, i form av ungdomslitteratur och fantasy, i just sådana värdar som vi finner i LeGuin, Pullman och Nix?

Här ställs svåra frågor på sin spets. Om sagor intar en bestämmande roll i våra andliga val, framstår kyrkans samtida oförmåga att locka till sig sagoberättare inte som ett tecken på upplysning, utan som ett skott i foten. Men vad betyder detta? Det vore nostalgiskt och föga nyskapande att enbart reproducera det tidsbundna bildspråket hos Lewis och Tolkien. Samtidigt är Pullmans moderna mytkomplex inte heller en utväg. Utöver den metafysiska plattheten i Den mörka materian slås den historiskt orienterade läsaren av ytligheten hos häxorna i Pullman (och Rowling, Nix, m.fl). Serafina är fräsch Wiccan utan tillstymmelse till nåjd, medan häxorna i Murrays studier är mer tidstrogna. De framstår som mörka och enigmatiska, i gråzonen mellan gott och ont, shamaner i ordets historiska och riktiga bemärkelse. Deras konst är farlig samtidigt som den är vacker. I själva verket närmar sig Murrays häxor det aporetiska, fasansfulla och ogrundade som inte bara tillhört den förkristna hedendomen, men även den kristna mystiken och trosläran (från Uppenbarelseboken till Jakob Böhmes Ungrund)

Men i den nya tidens sagor målas magin sällan i gråa toner. Den är vit, “demokratisk”, alltför ofta (men här är LeGuin ett viktigt undantag) kaukasisk; den bottnar i en vetenskaplig fundamentalism och presenterar oss med en republikansk magi “för alla”, i muntert korståg mot förlegade gudar. Världen som förtrollas av den berörs skenbart, men inte vitalt. Dess äventyr må vara fantastiska och skuggfyllda, men vid sagans slut har grunden inte skakats om.

Nej, detta postkristna mytos talar för att en djupgående och inte enbart skenbar återförtrollning av världen—en saga som vågar brottas med både det kristna och det kyrkliga, med det andligas stökiga gråzon—måste berättas utmed brådare avgrunder och en skarpare egg.

Sagans mörker.  Akseli Gallen-Kallela, "Lemminkainens moder" (1897)
Sagans mörker. Akseli Gallen-Kallela, ”Lemminkainens moder” (1897)

 

För mötet mellan den kristna och nyhedniska världsbilden, hänvisas den intresserade läsaren till Margaret Murray, The God of the Witches (Cambridge, 1931), Robert Graves, The White Goddess (Faber & Faber, 1961) och Ronald Hutton, The Triumph of the Moon (Oxford, 2001)

”The Christian Distinction”

Hur förhåller sig Gud till världen? Som en avlägsen agent som ibland kanske ”griper in i världens händelseförlopp – deus ex machina? Som ett ting eller agent bland andra ting och agenter i världen bara oändligt mycket större, starkare och visare? Och borde inte den kristna idén om inkarnationen, att Gud blir människa, i grunden påverka förhållandet mellan Gud och skapelsen.

Dessa är några av de mest grundläggande frågorna inom kristen teologi. De är inte grundläggande därför att de är enkla i meningen att så fort vi funnit ett svar så är vi färdiga med teologins grundläggande frågor. De är snarare grundläggande i meningen att de ständigt dyker upp inom olika områden. Därför måste vi ständigt komma tillbaka till dem i vårt teologiska tänkande. En blick på den kristna teologins historia ger många exempel på just dessa frågors återkommande karaktär.

Men svara måste vi, för att låta bli vore troligen värre. På tusentals intrikata sätt är hela det kristna livet i världen sammanbundet med dessa frågor. Så att engagera sig i dessa frågor är inte riskfritt. En risk är att vårt svar blir för obskyrt, att Gud blir oåtkomlig. Ett annat är att Guds förhållande till skapelsen passar in i vårt tänkande allt för ”lätt” och Gud blir så att säga reducerat till något mindre än Gud. Inkarnationen blir lackmustestet för hur vi tänker på Guds förhållande till skapelsen.

Robert Sokolowski har gett oss en del att tänka på. Han talar ibland om ”The Christian Distinction”. Så här säger han på ett ställe:

 

”The Christian understanding of God is necessary to open the space within which the other Christian mysteries can be believed. After Ephesus and Chalcedon we can say that Jesus is one person or one agent and that there are two natures in him, but these statements do not explain the mystery of Christ. In fact, we are familiar only with agents who act according to their own single nature, and if we were to try to think of two complete mundane natures as forming one being we would find it self-contradicting and unthinkable. Only if the divine is not one of the natures in the world can the incarnation, and the salvation it achieved, occur; only then can the church assert the special kind of identity and difference that it maintains took place in the being and the life of Jesus. Ephesus and Chalcedon presupposes this understanding of God. The councils do not explain away the mystery, neither do they just stipulate how Christians are to talk or not talk about Christ. The councils do not merely set down verbal conventions. They allow the mystery to remain a mystery. They prevent mystery from dissolving into incoherence, and they also prevent it from falling back into being a simple natural phenomenon. Some understanding of the mystery as a mystery is needed to keep it alive in this way. The councils could not have succeeded in preventing the mystery of the incarnation and redemption except against the setting of the Christian understanding of God and the world.” (The God of Faith and Reason. Foundations of Christian Theology (Catholic University of America Press, 1995), 37 f.)

Tvivel: nedgång

”Utan tvivel är man inte riktigt klok” – Tage Danielsson

När jag var tonåring fick jag frågan om jag hade tvivel. Jag svara dem att det hade jag absolut, kanske inte om Guds existens eller så, men att jag gärna ifrågasätter det jag läser. Det var ungefär så jag tänkte om tvivel väldigt länge, ungefär som ett kritiskt förhållningssätt till sin tro och livsåskådning. Jag hade då svårt att förstå när bibeln säger att vi ska be om att bli bevarade från tvivel. Tvivel är väl nyttigt och bra, tänkte jag. Kanske hade jag Tage Danielssons ord i tankarna, kanske Johannes av Korset. Han skriver om själens dunkla natt att,

Vid en viss punkt under den andliga färden lyfter Gud människan från nybörjarnivån till en mer krävande sådan. På denna nivå börjar hon ägna sig mer åt sitt andliga liv och mognar som kristen. En sådan människa får antagligen uppleva det som kallas ”själens dunkla natt”. Den ”dunkla natten” upplever man då man inte längre finner någon tillfredsställelse i sitt andaktsliv. Och orsaken är att Gud vill rena människan och lyfta henne upp till ett högre plan.När en människa har blivit omvänd av Gud får hon näring genom Anden, hon känner sig omsluten av honom. Som en kärleksfull mor tar Gud hand om den unga själen, tröstar den och ger den andlig mjölk. Det är ett stadium som människorna finner stor glädje i. De börjar be med stor iver och uthållighet. De ägnar sig åt alla slag religiösa handlingar därför att det ger dem en sådan glädje.Men det kommer en tid då Gud bjuder dem att gräva djupare. Han undanhåller människan sin ljuvliga tröst för att lära henne göra det goda och hindra henne från att lägga sig till med onda vanor.

Det kan hända att tvivel är förmågan att tänka kritiskt eller någon sorts utgångspunkt av att vara ’tomma kärl’ inför Gud. Men jag har svårt att riktigt hålla med Johannes av Korset i sin syn av själens dunkla natt. Tvivel är också, och som jag ser det nu, ett fall ner i ett existentiellt mörker där hoppet inte längre är synligt och om det är någon sorts andlig övning så är det en övning där man har blivit bortrövad hoppet om ett mål eller mening. Bönen i den sortens tvivel kunde jag bara karakterisera som en sak, tomhet och avsaknad. Inget ljöd i mina böner. Inget fanns där i det mörkret som jag befann mig i i min bön. Inte fann jag någon egen inre röst och inte fanns heller något gensvar och bön tillsammans med andra ökade bara ångesten över att mitt egna trosliv var så kargt och utan liv. I texten av Johannes av Korset får tvivlet, natten och mörkret ett syfte eller meningsfullhet. Det kan låta hoppfullt, men jag har svårt att få det att rimma med min upplevelse och visst står det i Ordspråksboken som Hebreerbrevet att Gud kan tukta sina barn, men är det tuktan att ledas in i ett mörker av meningslöshet?  Klagovisorna har, enligt min åsikt, bättre satt ord på tvivlet och drar inte några slutsatser om tuktan och lärdom,

Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Tanken på min nöd och hemlöshet är malört och gift. Den lämnar mig inte, och jag är betryckt. Detta går mig till sinnes därför våndas jag.

Tvivlets ökenvandring kan ibland talas om som något positivt, eller till och med eftersträvansvärt. Jag kan alltså inte se det så.  Jag hade hellre varit utan tvivlets erfarenhet, eller var det kanske otro? Men, min hjälp var den kristna gemenskapen och att andra kunde bära tron åt mig, eller t o m tro åt mig när jag inte kunde. Mitt frikyrkliga (och individualistiska) trosbegrepp (att vara stark i tron, finna sin egna tro osv) var tvungen att ifrågasättas något. Men när tron fick överlåtas till andra för att jag inte själv fann någon tro fann jag till sist att det i mörkret trots allt står ett kors. Inte för att det är en andlig övning, eller en nödvändig vandring, utan för att Jesus har valt att möta oss också i det mörkaste. Jag kan inte låta bli att vara tacksam att Einar Ekberg  spelades så flitigt i mitt barndomshem och med det den sången som fortfarande berör mig mest, Någonstans bland alla skuggorna står Jesus.

Finns det kors allt för tunga att bära,Blir prövningen stundom för svår?Finns det ingen som ser dina tårar,Och ingen som nöden förstår?Någonstans bland alla skuggorna står Jesus,För att hjälpa dig i nöden är han där.

Det är även därför att Gud valt att gå så långt som in i döden som Klagovisorna inte slutar där citatet slutar utan fortsätter,

Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.

Denna insikt kan följa med fördjupad förundran efter svåra tvivel, men som David Hume lär oss, att A ofta efterföljs av B behöver inte betyda kausalitet.