Berättandet får inte ta slut

Den egensinniga kulturtidskriften Ad Lucem, utgiven av Finlands Kristliga Studentförbund sedan 1909, är inte helt lätt att få tag i på denna sida om Östersjön. Det är synd, har jag tänkt de få gånger jag lyckats knipa ett ex. Fler än de finlandssvenska studenterna borde få lov att upptäcka dessa essäer och dikter som rör sig i så långt vidare kulturella cirklar än huvudstädernas ängsliga kultursidor.

Men kanske borde inte alla läsa det som innerligt angår några? Är det kanske som med poesin, om vilken tidskriftens redaktör Peter Björkman citerar Bo Setterlind i det senaste numret (3/2018):

Därför kan jag heller icke önska att vem som helst skall läsa och ännu mindre förstå vad jag själv skriver, då detta att förstå enligt min erfarenhet skulle innebära, att läsaren måste kämpa med samma svårigheter som jag själv. Det skulle ju kunna hända, att en människa genom sitt intresse för poesin förlorar kontakten med det samhälle som är hennes yttre livsvillkor.

Tala om att tro på poesins kraft … Men kanske har Ad Lucem andra skäl att begränsa sin målgrupp. Det är en ojämn, lustdriven publikation. Lite som ett övervuxet fanzine. Kanske måste den få härja lite fritt i periferin för att kunna vara sig själv.

En annan trycksak som länge varit svår att hitta är den svenska översättningen av Etty Hillesums gripande dagböcker, Det förstörda livet. Men just denna höst har bokförlaget Faethon återutgivit Brita Dahlmans översättning, nu med den enkla titeln Dagböcker och brev. Eva-Stina Byggmästar låter i det aktuella Ad Lucem-numret Etty-texterna bli utgångspunkt för en reflektion om minne, glömska och berättande:

Det har sagts att man inte kan skriva poesi efter Förintelsen. Eller att man inte bör, som om tystnaden är ett sätt att visa respekt för de mördade, men får den inte motsatt effekt, på lång sikt? Etty lämnade – före resan med slutdestination Auschwitz – sina dagböcker till en vän, Maria Tunizing. Etty insåg själv deras värde som dokumentation av ett historiskt skede – hennes personliga upplevelser, visioner och tankemöda var värd att bevara. Och det här ville man ju inte vara utan: ”När jag ber är det aldrig för mig själv, alltid för andra som jag ber, eller också har jag en dåraktig eller barnslig eller dödsallvarlig dialog med det allra djupaste i mitt inre som jag för enkelhetens skull kallar Gud.”

Om det ska vara så att vi låter bli att skriva och skratta har vi intet lärt av historien. Vi är vittnen, det är vår mänskliga plikt att minnas – att berätta, skriva, göra teater och musik av alltsammans. Varför? Så att inte cyniska historieförfalskare tar över världen. Om vi inte ska skriva och skratta längre, då borde väl allt berättande slutat redan med Job – med att Job hade förlorat allt och alla, och bara satt där med sin lerskärva och kliade sina bölder. Berättandet borde ha slutat med Johannes döparens huvud på ett fat, eller senast med Jesu död på korset, men det slutar inte där. Berättandet bör och får inte ta slut. Våra liv är randiga, prickiga, rent av rutiga: våra liv består av floder av ord och tysta tårar, det ena utesluter inte det andra.