Kom Jesus!

Ropet ljuder klart i inledningen till Bachs berömda första adventskantat: Nun komm, der Heiden Heiland! (Kom nu, hedningarnas frälsare!)  Orden är hämtade från Luthers översättning av Ambrosius av Milanos Veni redemptor gentium (Kom, folkens återlösare).

En facebook-bekant, pater Edmund på cisterciensklostret Heiligenkreuz, delade i eftermiddags klippet nedan, som börjar i tredje rörelsen (det finns en första del också). Budskapet: Kristus kommer sin kyrka och våra hjärtan till mötes; han står redan vid porten och bultar. (Upp 3:20)

Glad adventstid!

Andlig läsning med John Wesley

Efter att ha lämnat min extremt högkyrkliga anglikanska församling till förmån för en vänlig baptistkyrka som växlar lovsång med orgel och skotska hymner inser jag att det är dags att reformera även den religiösa bredvidläsningen: den där högen av böcker som ligger intill Bibeln på nattduksbordet.

De engelska universiteten jag studerat och studerar vid är nära knutna till anglikanska och katolska tänkare: John Henry Newmans ande svävar över Oxford och i Cambridge citerar man gärna Augustinus och Aquino. Långsamt börjar jag pussla ihop min egen protestantiska kanon. Luthers bordssamtal förstås, i översättning av William Hazlitt av alla människor. Jag sneglar åt Calvin och minns Jonathan Edwards. Bläddrar i Karl Barths kommentarer till Romarbrevet. Och jag börjar läsa John Wesleys dagböcker, eller delar av dem i alla fall (de sträcker sig över femtio år). De är slående: genomsyrade av hopp, arbetsvilja och glädje, men också smärtsamt ärliga. När Wesley precis anlänt till Amerika får han frågan om huruvida Guds Ande verkligen vittnar inom honom om att han är ett Guds barn. Han blir svarslös och och när följdfrågan kommer – “Do you know Jesus Christ?” – svarar han “I know He is the Saviour of the world.” “True, but do you know He has saved you?” “I hope He has died to save me.”

Wesley och hans följe går vilse i mörka amerikanska skogar men lämnar allt i Herrens händer och lägger sig för att sova. De korsar Atlanten under svåra stormar, de kritiseras för vad Wesley predikar och han inser att han verkligen tror på evangeliet när han lever ut det och tjänar sina medmänniskor och genom dem Gud. Det praktiska överlämnandet av kropp och själ till Gud leder också till ökad och fördjupad tro. Wesley skriver:

I think, verily, if the gospel be true, I am safe: for I not only have given, and do give, all my goods to feed the poor; I not only give my body to be burned, drowned, or whatever God shall appoint for me; but I follow after charity (though not as I ought, yet as I can), if haply I may attain it. I now believe the gospel is true. ‘I show my faith by my works’ by staking my all upon it. I would do so again and again a thousand times, if the choice were still to make.

De orden talar till mig. Inte minst i det att de påminner om att det kristna livet handlar om mer än teologiska klassiker, studier i avskildhet, diskussioner om manuskript och djupa tankar. Att vara kristen är framförallt att följa och agera. Det visste Wesley.

Nördens återkomst

Man undrar om Joel känner sig lite träffad av min pik mot vår tids nörderi eftersom han bemödar sig om att förse min text med fotnoter…

Jag har utväcklat en skrivmetodik där jag alltid kan fuska mig fram. När jag skriver ”akademiskt” fuskar jag genom att bara rada upp ett antal citat av klokare teologer, och sedan knyta ihop dem så det ser ut som att där skulle finnas något slags röd tråd. När jag skriver ”populärt” struntar jag i att hänvisa eller bygga på något alls utan skriver bara ned vad som finns i mitt huvud. På det sättet lyckas jag nästan i allt mitt skrivande undvika verkligt arbete. Ända gången jag känner att jag måste arbeta på riktigt är när jag förbereder föredrag. Jag håller på att lösa det problemet genom att i allt högre grad tala utan manus. Detta kan vara en orsak till att kapitlet om lättja i min bok inte handlar om lathet utan om underhållning.

Jag  tänker verkligen inte berätta vart denna inledande kritik av liberal frihet är på väg, den som vill veta får lov att läsa boken. Även om Foucault inte direkt varit i mina tankar medan jag skrev – MacIntyrereferensen är deremot antagligen ganska rätt – ligger det nåt i det såtillvida att jag nog mestadels kritiserar liberalismen så att säga från vänster. Jag hoppas boken visar att det inte innebär att man inte är teologisk.

Jag har ett antal ”motorer” i mitt skrivande och tänkande, ärenden som driver mig framåt. Vissa av dessa motorer är valda för ett visst projekt. I den här boken är en sådan motor att försöka få grepp om varför så många människor idag mår så dåligt. Min tes – är alltså att det hänger ihop med vår konsumtion. Inte så att vår konumtion i sig får oss att må dåligt – tvärtom, den får ju oss att må bra. Det jag försöker formulera är det sätt att leva där konsumtion blir lösningen på våra bekymmer. Det är detta sätt att leva – det jag kallar den kapitalistiska hederskulturen – som jag tänker mig, som är roten till våra problem.

Andra motorer är ständigt närvarande. En sådan är min strävan att komma ”bortom konservativt och liberalt”. Av dessa två är – för mig – konservativismen värre, men liberalismen viktigare eftersom det är den senare som har hegemoni i vårt samhälle. Det är alltså på den jag riktar merparten av mitt krut. I mina böcker tror jag det blir  tydligt att jag inte kritiserar liberalismen för att förespråka en konservativ position, som jag uppfattar alltid handlar om att försvara den rådande maktens intressen. I kortare texter, krönikor och liknande, går den här nyansen ofta förlorad, vilket i praktiken innebär att ”fel” människor ibland gillar det jag skriver…

Men när vi ändå håller på att reda ut varifrån jag stjäl mina idéer så måste jag passa på att påpeka att denna kritik av hur vi vänder oss till den sociala konsensusen i stället för att agera verkligt etiskt inte är något jag lärt mig hos MacIntyre, även om jag kände igen tanken där när jag så småningom läste honom. Före det hade jag lärt mig denna syn på moral hos våra allt för okända med synnerligen skarpa Åbo-filosofer. Jag tror jag har stulit detta rätt rakt av från Hannes Nykänen som ingående analyserat hur vi genom att lura oss själva på olika sätt undviker att handla i enlighet med vad vårt samvete säger oss är rätt.

 

Nördar, fragment och frihet

Läsaren Patrik Hagmans bok Om sann gemenskap: att leva i en kapitalistisk hederskultur har precis kommit ut (en uppföljare till den uppskattade Om kristet motstånd). Jag bläddrade och läste lite i helgen, och fastnade bland annat för följande resonemang, där Hagman i tre stycken tar sig från vetenskapens fragmentisering, via HBO-serienördar och till liberalismens misslyckande. Snyggt! Och intressant! Här följer de två senare styckena:

Men detta drag hos vetenskapen [dvs. fragmentiseringen: att studera verkligheten genom att dela upp den i små delar] har en betydligt mer konkret motsvarighet i våra vardagliga liv. Vi håller på att bli en kultur av nördar, där en vet allt om surdegsbakning, en annan kan allt om progressiv 1970-talsrock, en tredje känner till varenda detalj i den senaste HBO-serien. Men vi är betydligt sämre på att foga ihop den här kunskapen till en helhet som ska hjälpa oss orientera oss i världen. En stor del av den etiska och politiska förlamning som utmärker vår tid beror på detta. Vi kan inte säga vad som är rätt och fel, gott och ont i en viss siutation, eftersom vi inte klarar av att placera in den i ett större sammanhang där ord som dessa får mening. [MacIntyre!] Därför tenderar alla diskussioner kring etiska frågor – vad för slags mat vi bör ge våra barn, vilka bilder vi bör dela/inte dela på facebook, om vi ska ta emot fler flyktingar eller färre – efter ett tag kollapsa i en fråga om vad som är socialt accepterat, vilka förväntningar andra människro har på oss. Och det är egentligen motsatsen till frågan om vad som är gott och rätt.[”Murder boo!” Är detta emotivism-argumentet, eller en slags utvecklad variant av det?]

Detta tillstånd, där vi alla mer eller mindre själva är satta att skapa ordning och reda i vår verklighet, är det som det liberala samhället kallar frihet. Och om det verkligen skulle göra oss fria att själva bestämma hur vi vill leva våra liv, då kanske allting vore gott och väl. [Eller åtminstone svårare att argumentera emot, väl?] Men liberalismens löfte om frihet infrias inte. I praktiken är det bara andra saker som bestämmer hur vi lever våra liv: vilket jobb vi lyckas få, hur mycket vi orkar arbete, om vi får vara friska och så vidare. Den idé om frihet som liberalismen bygger på, där man förställer sig att om vi bara tar bort de saker som bestämmer oss – just de saker som våra förfäder använder för att förstå sin värld – då blir vi fria; den är i grunden en lögn. [Foucault?]

s. 20–21

Nu är det ju fräckt att ställa frågor innan man läst färdigt, men jag funderar ändå på om Patrik boken igenom följer en foucault-linje i argumentationen mot den liberala friheten (”Det skapas alltid diskurser”) eller om ett mer teologiskt perspektiv, där t.ex. den liberala ”friheten från” ställs emot en ”friheten till”, också dyker upp?

 

 

 

Billy Graham-biografin äntligen här!

Nu har den äntligen kommit: Grant Wackers biografi över pastor Billy Graham. Ute denna månad under titeln America’s Pastor: Billy Graham and the Shaping of a Nation. Wacker är en eminent historiker, och skriver givetvis inte bara en bok om en person, rakt upp och ner, utan förklarar vad berättelsen handlar om. Presentationstexten ger vissa hintar:

More than a conventional biography, Grant Wacker’s interpretive study deepens our understanding of why Billy Graham has mattered so much to so many.

Beginning with tent revivals in the 1940s, Graham transformed his born-again theology into a moral vocabulary capturing the fears and aspirations of average Americans. He possessed an uncanny ability to appropriate trends in the wider culture and engaged boldly with the most significant developments of his time, from communism and nuclear threat to poverty and civil rights. The enduring meaning of his career, in Wacker’s analysis, lies at the intersection of Graham’s own creative agency and the forces shaping modern America.

Varför ”äntligen”? Jo, Wacker hör till de hårt arbetande men inte så produktiva akademikerna (ett utdöende släkte…) Hans senaste monografi var Heaven Below, om den amerikanska pingstväckelsen, som kom för drygt tio år sedan. Han undervisar på Duke, och när jag var där, 2008–2009, hette det att boken var ”i princip klar”. Jag har funderat på om orsaken till att den dröjt så var att Wacker väntade på att Graham skulle gå vidare in i evigheten och publicera biografin först där efter!

Från en av Wackers föreläsningar minns jag en animerad diskussion om Grahams och Nixons samtal med anitsemitiska kommentarer, inspelat i Vita huset. Ska bli intressant att se hur det nu tolkas i boken.