Man undrar om Joel känner sig lite träffad av min pik mot vår tids nörderi eftersom han bemödar sig om att förse min text med fotnoter…
Jag har utväcklat en skrivmetodik där jag alltid kan fuska mig fram. När jag skriver ”akademiskt” fuskar jag genom att bara rada upp ett antal citat av klokare teologer, och sedan knyta ihop dem så det ser ut som att där skulle finnas något slags röd tråd. När jag skriver ”populärt” struntar jag i att hänvisa eller bygga på något alls utan skriver bara ned vad som finns i mitt huvud. På det sättet lyckas jag nästan i allt mitt skrivande undvika verkligt arbete. Ända gången jag känner att jag måste arbeta på riktigt är när jag förbereder föredrag. Jag håller på att lösa det problemet genom att i allt högre grad tala utan manus. Detta kan vara en orsak till att kapitlet om lättja i min bok inte handlar om lathet utan om underhållning.
Jag tänker verkligen inte berätta vart denna inledande kritik av liberal frihet är på väg, den som vill veta får lov att läsa boken. Även om Foucault inte direkt varit i mina tankar medan jag skrev – MacIntyrereferensen är deremot antagligen ganska rätt – ligger det nåt i det såtillvida att jag nog mestadels kritiserar liberalismen så att säga från vänster. Jag hoppas boken visar att det inte innebär att man inte är teologisk.
Jag har ett antal ”motorer” i mitt skrivande och tänkande, ärenden som driver mig framåt. Vissa av dessa motorer är valda för ett visst projekt. I den här boken är en sådan motor att försöka få grepp om varför så många människor idag mår så dåligt. Min tes – är alltså att det hänger ihop med vår konsumtion. Inte så att vår konumtion i sig får oss att må dåligt – tvärtom, den får ju oss att må bra. Det jag försöker formulera är det sätt att leva där konsumtion blir lösningen på våra bekymmer. Det är detta sätt att leva – det jag kallar den kapitalistiska hederskulturen – som jag tänker mig, som är roten till våra problem.
Andra motorer är ständigt närvarande. En sådan är min strävan att komma ”bortom konservativt och liberalt”. Av dessa två är – för mig – konservativismen värre, men liberalismen viktigare eftersom det är den senare som har hegemoni i vårt samhälle. Det är alltså på den jag riktar merparten av mitt krut. I mina böcker tror jag det blir tydligt att jag inte kritiserar liberalismen för att förespråka en konservativ position, som jag uppfattar alltid handlar om att försvara den rådande maktens intressen. I kortare texter, krönikor och liknande, går den här nyansen ofta förlorad, vilket i praktiken innebär att ”fel” människor ibland gillar det jag skriver…
Men när vi ändå håller på att reda ut varifrån jag stjäl mina idéer så måste jag passa på att påpeka att denna kritik av hur vi vänder oss till den sociala konsensusen i stället för att agera verkligt etiskt inte är något jag lärt mig hos MacIntyre, även om jag kände igen tanken där när jag så småningom läste honom. Före det hade jag lärt mig denna syn på moral hos våra allt för okända med synnerligen skarpa Åbo-filosofer. Jag tror jag har stulit detta rätt rakt av från Hannes Nykänen som ingående analyserat hur vi genom att lura oss själva på olika sätt undviker att handla i enlighet med vad vårt samvete säger oss är rätt.
