Läsarnas julkalender: Lucka 9

Program från UR:

Hur är det att vara troende i ett land där det sekulariserade är normen? Sverige beskrivs som ett av världens mest sekulära länder. Forskaren Karin Kittelmann Flensner konstaterar att det finns svenska föreställningar om att kollektiv religiositet tillhör andra kulturer. I studier på svensk religionsundervisning framkom fördomar mot religiösa personer emedan ateism beskrevs som normalt. Samtidigt visade individuella undersökningar på att många studenter hade en privat tro som de inte gärna skyltade med framför klasskamraterna.

Läsarnas julkalender: Lucka 8

the_conception_of_the_virgin_-_nationalmuseum_-_19126-tif

You never think of Mary without Mary thinking of God for you. You never praise or honour Mary without Mary joining you in praising and honouring God. Mary is entirely relative to God. Indeed I would say that she was relative only to God, because she exists uniquely in reference to him. She is an echo of God, speaking and repeating only God. If you say ”Mary” she says ”God”. When St. Elizabeth praised Mary calling her blessed because she had believed, Mary, the faithful echo of God, responded with her canticle, ”My soul glorifies the Lord.” What Mary did on that day, she does every day. When we praise her, when we love and honour her, when we present anything to her, then God is praised, honoured and loved and receives our gift through Mary and in Mary.

St. Louis de MontfortTrue Devotion to Mary.

Läsarnas julkalender: Lucka 7

R. S. Thomas (1913-2000) var en Walesisk präst och poet.

Många av hans dikter handlar om Guds frånvaro, ogripbarhet och subtila närvaro i en karg värld.

På knä

Stunder av stor stillhet
på knä framför ett altare
av trä i en stenkyrka
om sommaren, i väntan på Guds
röst. Luften är en trappa
för tystnaden och solens ljus
riktas på mig, som om jag spelade
en huvudroll. Och åhörarna
är stilla; denna förtroliga skara
av själar väntar, liksom jag,
på budskapet.

Sufflera mig, Gud,
men inte än. När jag talar,
även om det är du som talar
genom mig, går någonting förlorat.
Meningen finns i väntan.

________________________

Jul bland bergen

De kom över snön till brödets
renare snö, fumlade med det i sina grova
händer, fattade det med läpparna
likt djur, stirrade ned i den mörka kalken
där vinet glänste, kände det skarpt
mot tungan, skälvde som vid minnet
av en synd och hörde för ett ögonblick
kärleken skrika i hjärtats krubba.

De reste sig och återvände till sina magra
arrenden, som låg nakna i det ödsliga
decemberljuset. Deras horisont krympte
till den egna, steniga åkerlappen
med dess träd, där blåsten naglade fast
den förfärade kropp som inte hade bett
om att bli född.

R. S. Thomas Minnen av eld
(Artos och Norma bokförlag (1995))

Läsarnas julkalender: Lucka 6

Egon Schiele, Fyra träd. 1917.

Advent Calendar

He will come like last leaf’s fall.
One night when the November wind
has flayed the trees to the bone, and earth
wakes choking on the mould,
the soft shroud’s folding.

He will come like frost.
One morning when the shrinking earth
opens on mist, to find itself
arrested in the net
of alien, sword-set beauty.

He will come like dark.
One evening when the bursting red
December sun draws up the sheet
and penny-masks its eye to yield
the star-snowed fields of sky.

He will come, will come,
will come like crying in the night,
like blood, like breaking,
as the earth writhes to toss him free.
He will come like child.

Rowan Williams, ur After Silent Centuries (1994).

Predikan: Bär en sådan frukt som hör till omvändelsen

mathis_gothart_gru%cc%88newald_024

(Predikan av fader Anders Piltz, i S:t Thomas av Aquino katolska församling, Lund, andra söndagen i Advent 2016)

Facite ergo dignum fructum pænitentiæ

Bär en sådan frukt som hör till omvändelsen.

Normalt innehåller evangeliet i mässan vad Jesus säger och gör. I dag är han inte med. Det är inte han som talar, man talar om honom som ännu inte trätt fram offentligt. Portalgestalten i adventstiden (vid sidan av profeten Jesaja och jungfru Maria), är Förelöparen, Jesu vän, den kärve asketen, celibatären, den rytande profeten, den lysande och brinnande varningslampan, den siste i raden av gamla förbundets profeter: Johannes döparen. Johannes framträdde omkring år 28 som vandringspredikant och predikade ett dop till bot och sinnesändring, som förberedelse till Guds rike, Guds herravälde, som snart skulle bryta in. För att vara fullt fokuserad på sin uppgift hade han förenklat sin livsstil till det yttersta: hade aldrig druckit en droppe alkohol, hade troligen inte kammat sig på länge, levde på källvatten, rostade gräshoppor (för övrigt en delikatess, sägs det) och vildhonung, utan bekymmer om det moderiktiga, klädd i en grov mantel av kamelhår med läderbälte. Möjligen hade han från början tillhört Qumran-kommuniteten ute i öknen. Han hade en skara lärjungar: Andreas, Simon Petrus bror, hade från början varit en av dem. Johannes hade en magnetisk utstrålning som talare. Helt odiplomatiskt inledde han sitt anförande genom att kalla åhörarna huggormsyngel och utlova Guds vrede. Folk i massor drog ut i öknen, lyssnade, insåg det riktiga i det han sade, omvände sig och lät döpa sig. Johannes utlöste en folkrörelse, något som makthavaren, den sluge, äregirige, praktälskande tetrarken Herodes Antipas, son till barnamördaren Herodes, följde med stigande oro. Diktatorer vill ju ha lugna undersåtar och upprätthåller lugnet med hyrda agenter, angivare och mördare, förutom reguljära trupper. Det skulle Johannes efter ett tag få erfara, men den historien tar vi nästa söndag.

Fortsätt läsa ”Predikan: Bär en sådan frukt som hör till omvändelsen”