The trash of the world

Angående den pågående sopkonflikten i Stockholm kom jag att tänka på ett citat ur Peter Rollins bok ”Idolatry of God” där han beskriver hur den universalism som man kan läsa ut ur Paulus skrifter (kanske främst Galaterbrevets bevingade ord om att ”nu är ingen längre jude eller grek…”) står utanför den mer klanbaserade (eller ”vi mot dom”-baserade) universalismen som exempelvis konservatism eller liberalism står för. När Paulus i 1 kor 4:13 skriver att kristna har ”behandlats som jordens avskum, mänsklighetens drägg” läser Peter Rollins in en verklighetsbeskrivning ur detta:

For Paul, Christians were described as the trash of the world, meaning that which dwells outside, that which does not have a place within the walls. Christians were then understood to be the remainder that existed outside the social body, outside the various concrete identities of the day. They were that which did not have a place inside the body. Instead of the conservative and liberal understanding of universalism as that which brings us into some concrete identity, the universalism of Paul describes how Christianity helps us encounter a different universal reality, namely that we cannot be directly identified with the various markers we use to describe who and what we are. Both the conservative and liberal understanding of universalism simply offer the same logic we find in every other tribe, for both seek to retain their particular worldview as true. In contrast, the universalism that is captured in the idea of the Christian as the trash of the world is an expression of the notion that the one who identifies with Christ stands outside the very tribal systems that seek to define them. These people effectively give up the sense of mastery that these systems offer and embrace unknowing, mystery and those who see the world differently.

– Peter Rollins ”The Idolatry of God”, p 110f.

Det är inte ett citat som på något sätt löser sopkonflikten, men det säger ändå något om konflikter generellt. Att de kanske i mångt och mycket handlar om att påtvinga sin egen universalism på den andra. Och att ha en kristen identitet till stor del handlar om att ställa sig utanför ett ”vi och dom”-tänkande.

Minne och glömska

Det har pågått en liten diskussion kring minne och glömska i två böcker jag just läst. Den ena är ”Non-fiction” av litteraturvetaren Anders Johansson (Glänta, 2008) och den andra är Kristian Lundbergs ”Gud är inte ett främmande namn” (Libris, 2016.) Jag börjar med att citera Kristian Lundbergs bok där man man hitta den gängse bilden av vad ett kollektivt minne skall göra, nämligen hindra oss från att upprepa historiens misstag:

Det är naivt att föreställa sig att förlusten av vad man kan kalla för ”den läsande allmänheten” inte skulle skapa återverkningar i det politiska samtalet, i de vardagliga val som vi gör, i den ideologiska verklighet som formar våra tankar. I ett svävande nu av historielöshet, där också författaren har förlorat sin funktion som återberättare och förvaltare av minnen blir vi dömda till att upprepa våra misstag. Det finns en slags pågående historielöshet. Den breder ut sig, inte minst genom en pågående nedmontering av bibliotek. Vi skapar försämrade skolor. En brist på bildning och kunskap skapar en grogrund för just den här speciella typen av oförmåga att sätta samman lösa delar till en helhet. Vi lever i en värld av fragment som sällan får omskapas till en helhet som det går att förhålla sig till.  (s. 167)

Det låter rimligt att vi genom bl.a. litteraturens minne skulle kunna förhindra sakernas upprepning. Att vi kan förhindra att katastrofer och våldsdåd upprepas i det oändliga om vi också kan läsa om dess fasansfulla historiska realitet. Men är det verkligen så? Förhindrar verkligen det kollektiva minnet katastrofens återkomst? Anders Johansson är lite mer kritisk till minnets förmåga att förhindra katastrofer:

Vi lever i en tid där besattheten av att minnas överträffas enbart av den fåfängliga angelägenheten att bli ihågkommen. ”Vi måste lära av historien”; vi måste ”göra upp med vårt förflutna”; bara genom att komma ihåg kan vi undvika att upprepa vara förfäders misstag. Och så vidare. Retoriken döljer en ganska dubiös tro på att hågkomst, kunskap och information utgör ett skydd mot återupprepning. Att upplysning utgör ett vaccin mot ondska. När de konfronteras med fakta avslöjas dessa förhoppningar som just vackra förhoppningar. Folkmordet i Rwanda var ingen mardröm, lika lite som det i Kambodja. Det hände, verkligen, trots alla minnen av tidigare folkmord, all kunskap om andra förintelser, och inte minst all nyhetsrapportering från de aktuella händelserna i realtid. ”Hur kunde det hända?” Frågan har ställts så många gånger att man kan misstänka att det är något fel på den, att det ligger ett tankefel i den framstegstro den implicerar. Tänk om all information och kunskap inte alls skyddar oss, utan tvärtom indirekt bidrar till katastroferna? Bedövar oss, sveper in oss i ovidkommande vetande, stjäl uppmärksamhet från det mest akuta, sveper in massakrerna i en hinna av overklighet. I det perspektivet är det rent av lättare att se ett egenvärde i glömskan än i hågkomsten. (s 171.)

Men självklart inser även Johansson att glömska inte är bättre än hågkomst, utan rätts sorts glömska och rätt sorts hågkomst vid rätt tillfälle. Vad det nu innebär.

Valmöjligheterna består inte i minne å ena sidan och glömskan å den andra. Istället gäller det att minnas respektive glömma rätt saker, av rätt skäl, vid rätt tillfälle. Kanske är det som Slavoj Zizek skriver: ‘för att riktigt kunna glömma bort en händelse måste vi först hämta kraft för att minnas den ordentligt. (s 172f.)

Att besluta eller ta emot

P1 sände i går dokumentären Beslutet, där Kicki Möller skildrar sitt eget inre velande inför beslutet att låta sig insemineras som ensamstående kvinna. Hon är 38 år, har nyligen genomgått en smärtsam separation och längtar efter barn. Det är en mycket självutlämnande dokumentär, och jag känner stor respekt för den som vågar på detta sätt vädra sitt innersta i offentligheten. För mig gav programmet en intressant inifrånbild av hur etiskt lamslagen en människa kan bli om hon inte har ett sammanhang som stödjer den etiska reflektionen, ett sammanhang av tillit inför Gud och själva livet. Och vilken enorm brist på sådana sammanhang som råder i det sekulära samhället, vilken språkbrist.

Möller är uppenbarligen en person med ett känsligt samvete, en inre moralisk kompass. Men som alla människor har hon också behov av vägledning, att få respons, något att stödja sig mot. Så hon vänder sig till vänner och familj, men de tycks ganska oförstående inför hennes etiska bryderier – eller så säger de bara vad de tror att hon vill höra.

Hon frågar: Är det inte väldigt egoistiskt?

Väninnan svarar: Alla som skaffar barn gör det av egoistiska skäl, även om det sker i en parrelation och på naturlig väg.

Det är som om väninnan värjer sig mot hennes önskan om att få handla icke-egoistiskt. Den som uttrycker en längtan efter att handla av andra skäl än egoistiska, blir kanske alltför utmanande för omgivningen; det kan uppfattas som ett indirekt ifrågasättande av andras egoism. Alltså måste denna längtan kuvas!

Hon frågar: Det är väl ingen mänsklig rättighet att få barn? Det kanske inte är meningen att jag ska ha barn?

Väninnan svarar: Vissa som får barn har väldigt trassliga relationer och barnen mår jättedåligt. Du skulle bli en jättebra mamma. Varför skulle du då inte ha rätt att ha barn?

 

Jag kan inte låta bli att undra hur det hade blivit om hon i stället hade vänt sig till någon som hade besvarat hennes frågor med, till exempel:

– Det är en stor sorg när relationer går sönder och livet inte blev som man hade tänkt sig.

– Det kan ta tid för en sådan sorg att läka. Kanske består ärret för alltid.

– Alla människor drabbas av sorg. Inte minst föräldrar! Sorg är en del av livet och ingenting som gör det mindre meningsfullt.

– Människor som inte har egna barn blir inte sällan betydelsefulla för andras barn.

– Människor som inte har egna barn har också ofta mer tid, kraft och omtanke över för andra som behöver särskilt stöd och särskild uppmuntran och omsorg.

– Livet är inte något vi ska roffa åt oss av, utan något vi får ta emot som gåva.

– Livet är ingenting vi ska eller kan planera in i minsta detalj – det är ett äventyr!

– Det finns en särskild sorts glädje: glädjen över de gåvor andra fått. Den kan tyckas långt borta just när man är mitt i sorgen. Men om du tänker efter har du kanske någon gång ändå anat den? Är man mottaglig för den, kan den skölja över en när man minst anar det, friskare och renare än någon annan glädje.

– Gud vill ha en kärleksrelation med dig. Den relationen är mer hisnande än någon annan, och vad som föds ur den kan ingen på förhand veta.

Hade dessa ord då uppfattats som hänsynslöst moraliserande? Eller tvärtom som djupt befriande?

När hon inte orkar grubbla längre sätter hon sig vid pianot. Hur hade det varit om någon sjungit psalm 779 med henne, gång på gång, eller 217, eller en Bachkantat?

 

Jag kom att tänka på en annan sann historia, om en annan kvinna som befann sig mitt i sorgen över en krossad familjeframtid. Genom försynen träffade hon en dag på en äldre man, en svenskkyrklig präst som levt ensam större delen av livet, utan att få barn och bilda familj. Det hade bara inte blivit så. De gick en promenad och hon frågade om han sörjde detta. Ibland, sa han. Han kunde känna ett styng av sorg och längtan när han såg på sin brors familj. Samtidigt visste han att det ensamstående livet gett honom mycket annat: framför allt tid för andlig fördjupning och bön. Det var han tacksam för.

De andra trädgårdarna

”De andra trädgårdarna, de övergivna
som inte frågar om lov att få finnas de finns där ändå
och bjuder in till sig allt som lever och som är dött.
Här är en bra plats att stanna vid en stund
för de resande innan de ger sig vidare.”

– Lennart Sjögren, ”De andra trädgårdarna” (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag tänker ofta på de där trädgårdarna, målar upp dom för mitt inre som grönskande, lummiga, mörkgröna och fuktiga. Jag tror min bild av en hemlig trädgård är hämtad från någon Indiana Jones-film eller möjligtvis en Kalle Ankas-pocket från barndomen. Det finns ett övergivet tempel där också. Ett tempel till en sedan länge bortglömd gud. Apor springer runt och kastar kokosnötter på mig och Knatte, Fnatte och Tjatte.

De övergivna, gömda trädgårdarna, de som inte finns på kartan, har tagit en särskild form i mitt inre märker jag. De verkar vara formade av en förlegad bild av det exotiska. En kolonialistisk bild av det främmande. Det är tydligen så långt min fantasi sträcker sig. Formad av andra människors fantasier.

Men det finns ju andra trädgårdar. Trädgårdar som öppnat upp sig för mig i olika skeenden i livet. Musiken är en sån. Teatern en annan. Filmen en tredje. Filosofin en fjärde. Det är trädgårdar som har givit sig till mig, öppnat mig och min värld, skapat mysterier, brett ut ett främmande och oöverskådligt landskap framför mig. För en stund. Tills jag genomskådat mysteriet jag först trodde mig finna, tills jag upptäckte att U2:s Achtung Baby, som rörde mig så stort när jag först hörde den, var en tämligen konventionell rockskiva, eller att konsten är nerlusad av helt vanliga människor som jag själv. Ibland har jag kunnat stanna i trådgården länge, kanske flera år. Men förr eller senare måste jag ge mig av.

”Det har varit bra platser att stanna vid en stund för de resande innan de ger sig av.”

Jag vill – och det här låter kanske naivt – men jag vill hitta den sista gömda trädgården, den som döljer ett mysterium som inte låter sig avslöjas.

Kanske kan religionen vara just den trädgården. Kristendomen tar ju faktiskt sin början i en trädgård. En grönskande lummig trädgård med apor som kastar kokosnötter. Det står inte exakt så i Bibeln, men det är inte så noga. Vi vet, aporna vet, kokosnötterna vet. Människan lever i denna trädgård, blir utslängd ur denna trädgård och längtar sedan ständigt tillbaks till denna trädgård, Edens lustgård, dit grinden är stängd.

Samtidigt anar jag att det också kan vara farligt att längta tillbaks till trädgården. Riskerar det inte att förminska den världen vi lever i nu? Att vi ser den världen som fallen och enbart tillfällig, eller som Jonathan Johansson skriver:
”och snart ska någon driva ut demonen /
snart ska vi vakna i ett paradis”
(”Centrum”, 2011.)

Ibland tror jag att det är längtan efter trädgården som är roten till allt det onda. Att det är viljan att återvända till en paradisisk tillvaro, viljan att forma en värld eller ett samhälle där allt är frid som driver oss till våldet – för vems fel är det att tillvaron inte är perfekt och paradisiskt? Det är ju inte mitt, så det måste vara den andres. Och denne andre måste betala, någon måste sona brottet.

På ett sätt både börjar och slutar kristendomen i en trädgård. I Johannesevangeliet, det som inleds med att ordet blev kött, avslutas med att köttet begravs i trädgården: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus…” (Joh 19:41-42)

Är det den brustna drömmen om att återvända till Edens lustgård som begravs, och som återbördas till trädgården som den en gång kom ifrån? En händelse som vänder våra ansikten från det förgångna till det mysterium som nu ligger framför oss. Eller som står rakt framför oss: I den andres ansikte – och i mitt eget. Ett mysterium som vi aldrig kan avslöja, bara fortsätta utforska.

Kanske är det sant det mysterium som Emilia Fogelklou beskriver i ”Form och strålning” (1958):

Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare och fått humorn som ett av våra redskap.

 

Experiment med bön bland filippinska muslimer

När jag följer nyheterna från konflikten och terrordåden i Marawi City i södra Filippinerna så tänker jag på Frank Laubach. Tusentals människor har hamnat mellan ISIS-inspirerade terrorister och Dutertes militär. Kyrkor brinner. Det var i denna stad som missionären Laubach lärde sig att be, upplevde sig uppmanad av Gud att studera Koranen med respekt, och började det analfabetismbekämpningsarbete som blev hans livsverk. Texten nedan skrev jag till tidskriften Pilgrim nr 3 2013.

***

”Om du någonsin måste välja mellan att sälja din säng eller dina böcker, sälj då sängen!” Så sa min morfar, metodistpastorn och missionären Sten Nilsson, till mig en gång. För honom var det som för många av oss: det inte går att tänka sig ett liv utan böcker. Det var i läsningen som nya och oanade perspektiv framför allt öppnades. Morfar kunde rabbla upp böckernas namn som ett radband, titlarna blänkte som pärlor i hans minne, en påminnelse om stunder då han visste att Gud genom sin försyn pekat ut vägen.

Den viktigaste bönelektionen morfar gav mig, och som han själv läst sig till, var denna: bed för människor, för alla främlingar du möter och ser omkring dig. Då kommer du alltid att ha Gud i sinnet och älska människor. Han kallade det för att skjuta välsignelseböner i nacken på folk. Det hade morfar gjort många timmar på sina tågresor runt om i världen. Suttit och slungat välsignelser omkring sig.

För morfar var det alltid de tidiga morgontimmarna som var speciellt ägnade åt bön och läsning. Under det tidiga 1950-talet, när mina morföräldrar var missionärer bland santalfolket i nordöstra Indien, fick morfar en bok skickad till sig av en amerikansk kollega. Den var skriven av Frank C Laubach och hette Prayer: The Mightiest Force in the World. I boken uppmanade Laubach läsaren att be för de människor hon möter i vardagen, eftersom bönen är kraftfullare än vi anar, men också som en övning i att ständigt hålla sinnet hos Gud. Morfar blev uppfylld av böneiver och gick direkt efter sin morgonandakt och läsningen av Laubachs bok ut på promenad. Framför honom gick en ung man. Efter att ha skjutit iväg tysta välsignelseböner i nacken på mannen en stund, stannade denne och sträckte sina händer mot himlen. Morfar var övertygad.

Frank Charles Laubach föddes den 2 september 1884 i en from metodistfamilj i Benton, Pennsylvania. Under den tid då han studerade sociologi vid Princeton började en missionärskallelse ta form. Han hörde berättelser om folk från sin hemstad som nu missionerade på öarna i södra Filippinerna. Amerika låg i blodigt krig med motståndsstyrkor på dessa öar. Man stred mot det muslimska morofolket som först stått emot spansk kolonialmakt i flera hundra år. Tusentals moros dog i konflikten. Dit kände sig den unge Frank manad att åka. Fortsätt läsa ”Experiment med bön bland filippinska muslimer”