Om vårt behov av anti-strukturer

The Fight Between Carnival and Lent – Peter Bruegel

”All codes need to be countervailed, sometimes even swamped in their negation, on pain of rigidity, enervation, the atrophy of social cohesion, blindness, perhaps ultimately self-destruction. Both the tension between temporal and spiritual, and the existence of carnival and other rites of reversal, show that this sense used to be very alive in Latin Christendom. What has happened to it today?”

(…)

”I draw attention to it here, because I think that it played a very important role in the rise of secularity 1. That is, it was the eclipse of this sense of necessary complementarity, of the need for anti-structure, which preceded and helped to bring about the secularization of public space. The idea that a code need leave no space for the principle that contradicts it, that there need be no limit to its enforcement, which is the spirit of totalitarianism, is not just one of the consequences of the eclipse of anti-structure in modernity. That is certainly true. But it is also the case that the temptation to put into effect a code which brooks no limit came first. Yielding to this temptation is what helped bring modern secularity, in all its senses, into being.”

(…)

”Certainly one consequence of the eclipse of anti-structure was this propensity to believe that the perfect code wouldn’t need to be limited, that one could and should enforce it without restriction. This has been one of the driving ideas behind the various totalitarian movements and régimes of our time. Society had to be totally made over, and none of the traditional restraints on action should be allowed to hamper this enterprise. In a less dramatic way, it encourages the tunnel vision with which the various “speech codes” of political correctness are applied on certain campuses, and lends the positive ring to such slogans as “zero tolerance”.”

Charles Taylor, A Secular Age (2007), s.50-51

En penna, ensam i mörkret

”Det första Gud skapade var en penna.”

”En penna?”

Hon nickade och hennes leende giorde ansiktet alldeles lysande, som när vinden klistrar ett löv mot fönstret och solen skiner igenom det och alla nerver och ådror syns.

Yani, hennes själ syntes.

”En penna, ensam i mörkret” , sa hon. ”Och den frågade Gud vad den skulle skriva.”

”Vad svarade Gud?”

”Skriv ner allt som kommer att ske från och med nu, till tidens ände.”

”Giorde pennan det?”

”Ja”, sa hon och rörde vid min nacke, på sitt ömsint tankspridda sätt. ”Det var alltings början. En penna som beskrev det här. Att jag finns, och du, och att vi rör vid varandra. Sandkornen som skiftar i färg när solen går ner över stränderna i Algeriet. Historien och framtiden.”

(ur ”Och de skall drunkna i sina mödrars tårar”, Johannes Anyuru, Norstedts, 2017)

Hans Georg Gadamer och traditionens kraft: blogginlägg till Tro och förnuft-podden

Ju närmre vi är en händelse i rum och tid desto bättre möjlighet har vi att tolka den. Eller?

Detta förutsätts i många olika resonemang, och någonting ligger det i det. Närhet till ett skeende ger i alla fall någon form av privilegierad position för att kunna återge vad som hänt.

Men ofta gör också en sådan närhet oss oförmögna att fullt ut förstå innebörden i skeendet. Först med lite distans kan vi börja inse vad det innebär.

Hans Georg Gadamer

Någon som har utforskat frågor om tolkning är Hans-Georg Gadamer (1900-2002), som nämns i senaste podd-avsnittet. Gadamer var en tysk filolog och filosof. Hans tidigare arbeten rörde Platons dialoger, och mycket av hans reflektioner kring tolkning och mening kretsar också kring antika texter, även om han är betydligt bredare än så och egentligen också handlar om livstolkning i stort.

Enligt Gadamer kommer vi alltid till en text med vissa för-omdömen. Vi är fördomsfulla, helt enkelt! Dessa för-omdömen kommer vi inte att bli av med, och ska heller inte försöka att bli det. Vi kan däremot bli medvetna om dem, och på så sätt kontrollera dem i läsningen av texten.

Man kan tänka sig att ju närmre den världsbild som uttrycks i texten kommer vår egen desto enklare är det att tolka den. Men även här är det, enligt Gadamer, precis tvärtom. Om textens ”horisont” – som han kallar det – är olik vår egen ”horisont” så är vi i en bättre position att bli medvetna om våra egna underliggande föreställningar och implicita antaganden, och därmed bättre i stånd att stava ut och bli medvetna såväl textens som våra egna för-omdömen.

Tolkningens mål är varken att den som tolkar ska ”uppslukas” av det som tolkas, eller vice versa. Tolkning består istället i en ständig växelverkan, en ”hermeneutisk cirkel”, mellan uttolkare och det som uttolkas. Det är mellan dessa som meningen utläggs, en uppgift som är utan slut.

Med Gadamers egna ord, på hans förtätade skrivsätt, rörande hur tidsavståndet är en förutsättning för uttolkning:

”Munk i skriptoriet”

”I själva verket kommer det an på att inse att tidsavståndet är en positiv och produktiv möjlighet till förståelse. Det fylls ut av härstamningens och traditionens kontinuitet, i vars ljus allt traderat uppenbarar sig för oss. Här är det inte för litet att tala om skeendets äkta produktivitet. Envar känner till vårt omdömes egenartade vanmakt där tidsavståndet inte anförtrott oss säkra måttstockar. Sålunda är omdömena om samtida konst osäkra på gränsen till förtvivlan för det vetenskapliga medvetandet. Uppenbarligen närmar vi oss sådana skapelser med okontrollerbara för-omdömen som kan förläna dem en överresonans som inte är konform med deras sanna innehåll och deras sanna betydelse. Först avdöendet av alla sådana aktuella relationer gör att deras egen gestalt blir synlig och därmed möjliggör förståelsen av vad som är sagt i dem, en förståelse som kan göra bindande anspråk på allmängiltighet. Att filtrera fram den sanna mening som ligger i en text eller en konstskapelse är för övrigt en oändlig process. Tidsavståndet som åstadkommer denna filtreringsprocess är ständigt stadd i rörelse och utbredning, och detta är dess produktiva sida när det gäller förståelsen. Det låter de för-omdömen som har en speciell natur dö bort och andra som möjliggör sann förståelse komma fram.” (från artikeln ”Om förståelsens cirkel”, som man hittar i antologin Filosofin genom tiderna. Efter 1950)

Gadamer var en filosof, och sin förståelse av förståelse kallade han ”filosofisk hermeneutik”. När han blickade bakåt på den filosofiska hermeneutikens tradition går den dock ganska snart tillbaka till teologisk hermeneutik och frågan om uttolkning av religiösa texter.

Och med hans utgångspunkter ställer sig frågor om uttolkningen av Nya Testamentets texter i ett lite annat ljus.

Herre, ge mig det vattnet

Duccio di Buoninsegna
Cristo y la samaritana, 1310-1311
Museo Nacional Thyssen-Bornemisza, Madrid

 

Tänker någon be mig sjunga snart?

Är det guld att tiga även om det är vad alla väntar sig?

Känns det bättre om jag pressar ner mig i tenorläge?

Finns det någon pelare man kan stå bakom och andas en stund?

Sitter kjolen fult över rumpan nu eller sitter den för bra?

Var ligger syrgasmasken för nertrampade kyrktanter?

Är det okej om vi sätter upp en syster på talarlistan?

Vill du berätta hur du håller kväljningarna tillbaka?

Kan pennan bredda väggarna i vapenhuset?

Vore chansen större med ett pastellfärgat tangentbord?

Hur smakar det ord som får magknipet att släppa?

Går det att skriva in sig i något annat rum än det egna?

Kan bokstävernas tårar börja blänka, glimra, stråla?

Kan toners tryck mot luften likna smekningar?

Vem vill ge plats för sådana ljusa flöden?

Var Jesus feminist?

Det är alltid välkomnat med personer som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta det som har tagits för givet. Det är väl inte för mycket att tänka sig att Jesus var just en sådan person. Men jag blev tipsad om en text av bibelvetaren Cecilia Wassén som just ifrågasätter om Jesus var feminist – något som är mer eller mindre ett självklart antagande i många kyrkokretsar.

Var då Jesus feminist? Nej, verkar Cecilia Wassén säga. Hon öppnar sin text med att definiera feminism.

I klassisk bemärkelse är feminism en ideologi som verkar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, vilket bygger på upplysningstidens jämlikhetsideal. Den idésfären fanns inte på Jesus tid inom Romarriket där slaveriet var utbrett och allmänt accepterat.

Feminism görs till ett upplysningsfenomen med andra ord. På många sätt får jag intrycket av Wasséns argument är: Jesus kan inte ha varit feminist eftersom feminismen ännu inte var påkommen. Mycket betoning ligger på det faktum att Jesus levde i en patriarkal kultur och att han därför inte bemötte (kunde bemöta?) frågan om jämställdhet mellan könen. Wassén skriver,

Det vore märkligt om han hade verkat för att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män nästan 1800 år före den tidiga feministiska rörelsen i västvärlden.

Absolut, formulerat i de orden så vore det märkligt. Men, om alla ord enbart får användas utifrån sin egen tidshorisont så är det dock frågan om vi kan säga någonting alls om dåtidens människa. Formulerar man istället Jesu relation till kvinnor i termer av lärjungaskap och inte rättigheter så är det kanske mer sannolikt. Och som kyrkohistoriker vill jag nog invända att den tidiga feministiska rörelsen skulle ha tagit sin början först på 1800-talet. Men det finns även, som jag ser det, bibelvetenskapliga problem med Wasséns artikel.

Det ska sägas på en gång att jag inte är bibelvetare till professionen så det kanske är vanskligt att säga sig ha bibelvetenskapliga invändningar när Wassén uppenbarligen forskar i ämnet. Men Wassén avskriver framförallt två tillfällen när Jesus möter kvinnor som ohistoriskt eftersom de tillhör Johannesevangeliet. Det är Jesus samtal med den samariska kvinnan samt mötet med äktenskapsbryterskan som enligt Wassén är ”sent material som knappast härrör från Jesus tid.”

Jag förstår att det inte fanns utrymme till en lång utläggning från hennes sida om historicitet och urvalskriterier o s v för detta, men när Wassén vill utesluta just dessa två tillfällen verkar det implicit betyda att hon anser att om man tar med dessa så blir argumentet för att Jesus var ”feminist” starkare. Varför skulle hon annars omnämna dem alls? Dessa två episoder har i varje fall används för att just lyfta fram Jesus unika relation och erkännande av kvinnan.

Jag tror inte att det är enbart dessa texter som kan understöda ett argument för att Jesus kan sägas agerat emot sitt patriarkala samhälle i frågan om relation till kvinnan. Jag skulle vilja hävda att Wassén avvisar dessa två episoder alldeles för snabbt och hon till och med underminerar uteslutningen med sin egen artikel.

Wassén betonar rakt igenom just hur patriarkal den kultur var som Jesus befann sig i. Så patriarkal till och med att Jesus inte kunde ha menat hantera frågan om könsmaktsordning. Men, om så var fallet, var kommer då dessa två berättelser från? Wassén menar att det är episoder som traderats och förändrats genom den muntliga traditionen fram till att Johannesevangeliet slutligen skrevs ned. Men detta låter mindre trovärdigt i mina öron. Utifrån vad vi vet sociologiskt om radikala religiösa rörelser så är de (om de alls är det) öppna för kvinnligt ledarskap och kvinnligt inflytande i början av sin verksamhet för att sedan bli mer och mer patriarkalt styrda.

Om nu Johannesevangeliet är från det sena första århundradet så är det anmärkningsvärt att det senast skrivna evangeliet skulle innehålla den mest radikala texten i frågan om Jesu relation till kvinnor – om det nu inte går tillbaka till just Jesus själv. Det är inte heller sannolikt att texterna kommer från den judiska kulturen med tanke på Wasséns argument om den genomträngande patriarkala strukturen på den tiden. Om man då ska använda sig av Jesus-seminariets dubbla dissimilaritetskriterium (vilket jag ställer mig tveksam till i vanlig fall, men det har trots allt används flitigt för att just visa på vad som inte kan knytas till historiska Jesus) – där enbart det som varken kan härledas till den judiska kulturen innan Jesus eller till den tidiga församlingen kan med säkerhet härledas till Jesus – ja då verkar ju just precis episoden när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn samt mötet med äktenskapbryterskan just precis vara sådana episoder.

Utifrån Wasséns egen artikel finns det alltså goda argument för att de episoder som hon vill utesluta varken hör till tiden innan Jesus eller till tiden efter Jesus och bör därför mycket kunna vara bevarade av den tidiga kyrkan i den formen ända tills evangelisten skriver ned dem just eftersom de går tillbaka till Jesus. Wassén bör alltså räkna in dessa två episoder i sin fråga om Jesus var feminist eller ej, och vad får vi då? Jo, bland annat en Jesus som möter en kvinna med och i en teologisk argumentation. Finns det exempel på andra rabbiner som gör detta? Wassén nämner att detta inte skulle vara något exceptionellt – så här kan det säkert finnas böcker skrivna och forskning gjord och min fråga speglar då enbart min okunskap i just bibelforskningen, men jag skulle gärna bli hänvisad till något exempel på en judisk rabbin som hade den sortens relation till sitt kvinnliga följa som Jesus hade. Men, jag skulle vilja säga att det är upp till de som argumenterar att Jesus inte var feminist att visa att det finns andra exempel på när en judisk rabbin samtalar med en kvinna på det här sättet. Och om det finns det, betyder då inte det att det finns sprickor i argumentet för att den tiden skulle vara så cementerat patriarkal? Som jag ser det finns det goda anledningar att ifrågasätta ifrågasättandet av Jesu feminism.

Var då Jesus feminist? Nej, självklart inte, om man med det är tvungen att vara född efter 1789. Jesus var inte heller kristen eller trodde för den delen inte på treenighetsläran; lika lite som han förespråkade representativ demokrati eller FNs mänskliga rättigheter. Mitt intryck är att om begreppet feminism enbart kan innefatta de som är födda under eller efter upplysningen så har man förstås skrivit bort all möjlighet till feminism i Nya testamentet redan från början.

Finns det goda skäl för Jesu lärjungar att vara feminister? Det vet jag inte vad Wassén skulle svara på, men jag antar att hon skulle svara ja till det, men inte eftersom Jesu gärningar borgade för en jämställdhet mellan könen. Men för min del är detta ett ja eftersom kristna ska följa i sin mästares fotspår där kvinnor och män är jämställda som lärjungar till honom. Detta går direkt tillbaka till Jesus som jag ser det. Och om det inte får kallas feminism att kvinna som man blir jämställda som lärjungar inför Kristus, vad ska det då kallas? Även om varken ordet eller begreppet fanns att tillgå för 2000 år sedan. Alla är ni ett i Kristus osv. osv.