flying

…som gjord för mirakel

automobilen uppfanns
vetenskapsmän varnade:
människans konstruktion är begränsad
i farter över 70 km/h
kommer kroppen förgöras
kommer krossas av själva luften

anses helt normalt
att vi nu flyger fram
nio tusen meter ovanför jorden
ser ut genom fönstret
och stilla betraktar de väsen
av lättklädda moln som bevakar oss

inget skrämmer oss
inte ens de små envisa pip
som uppstår när vinden trycker
sina läppar mot plåten
i en väldig symfoni av vardag

på en plats ovanför molnen
är det numera vedertaget
att inget är oss främmande

att människan är som gjord för mirakel.

– Bob Hansson, ur ”och grannsämjan är en långsam bödel”

Vad ska de upp på berget och göra? Om askes och äventyr.

Utsikt från La Verna.
Utsikt från La Verna.

Vad ska de upp på berget och göra? Frågan ställdes av poeten Aase Berg (!) i en radioessä häromveckan. Hon retar sig på att bergsklättrare och äventyrare – som orsakar stora samhällskostnader när de ideligen skadar sig och dör – sällan avkrävs något försvar för sin verksamhet, medan exempelvis kulturarbetare ständigt måste motivera sitt värv i lönsamhetstermer.

Berg söker i litteraturen, men finner inget egentligt svar på frågan. Men hon är nog något på spåren när hon jämför bergsklättrarnas skildringar av sina bravader med sin egen erfarenhet av att föda barn. Båda dessa verksamheter är extremt fysiskt krävande, och i båda tillstånden vittnar människor om att de befinner sig på gränsen – mellan vara och intet, liv och död, tid och evighet.

De mindre hårdhudade och mer blygsamma av oss kan kanske uppleva oss nära gränsen i mer vardagliga situationer, som när vi sitter i bilen, har sex eller hackar grönsaker och råkar skära oss i tummen. Men för att vi inte ska söka upp dylika aktiviteter i jakt på detta tillstånd, för att ett sådant beteende kan bli destruktivt, finns inom världsreligionerna praktiker som bön och fasta, praktiker som liksom bergsklättring är krävande, men på ett väldigt mycket mer långsamt, vardagligt och robust sätt.

Benediktinmunken David Foster utforskar den kontemplativa bönen som gränstillstånd i boken Contemplative prayer: a new framework (2015). När han inledningsvis ska definiera sitt studieobjekt beskriver han hur människor har vittnat om erfarenheter av ’peak moments’ i vitt skilda situationer som exempelvis omvändelseögonblick men också gisslansituationer och isolering. Foster fortsätter sedan:

Limits are found not only at extremes like these. The boring ordinariness of things is where people usually practise contemplative prayer, where there is therefore a way of exploring the edge of life. It is why ’desert spirituality’ seems to speak to contemporary experience as eloquently as it does […] There is just the sense of being there aware, as it were, of just the hardness of the chair and an empty stomach, ready to turn the mind and heart to anything but God.

Bönen som träsmakens gränstillstånd. Foster beskriver hur den mystiker som uppehåller sig vid slutpunkten för det hon står ut med alltmer börjar erfara denna gräns som en tröskel in mot evigheten.

På sätt och vis måste ju den regelbundna bönen vara ännu mer krävande än en bergsbestigning. Bönerytmen bara fortsätter, dag efter dag måste de bedjande uthärda i tomheten, utan att ha någon aning om hur långt det är till toppen. Låter den sig anas i dimman kan den försvinna lika fort igen.

En annan uppenbar koppling till bön som jag gjorde när jag hörde Aase Bergs essä är förstås att många heliga platser sedan urminnes tider är och har varit just berg. Det är naturligtvis inte samma sak att vandra upp till en klippgrotta för att sätta sig där och be som att göra en expedition till K2:s topp. Men när jag ser framför mig berget Arunachala i södra Indien (som jag själv aldrig besökt annat än i fantasin, där Henri Le Saux, den franske benediktinen som drog österut och kom att kallas Swami Abishiktananda, fortfarande sitter i sin grotta med ett leende på läpparna) eller det grönskande, toskanska berget La Verna (där den helige Franciskus tog emot sina stigmata efter en lång period av fasta och bön), då tänker jag att också asketernas grottfastor är extremt fysiskt krävande aktiviteter, som de dras till av längtan efter att få uppehålla sig i livsupplevelsens gränsland. Och liksom äventyrarna beter sig förstås också vissa asketer på sätt vi kan ifrågasätta. Det kan väl aldrig vara bra att förstöra sin hälsa för resten av livet genom att sova på bara klippan i flera veckor?

Det finns förstås ännu värre beteenden vi kan ägna oss åt för att erfara gränstillståndet. I den mån kontemplativa människor inte blir främlingslegionärer, inbrottstjuvar eller missbrukare beror det kanske inte så mycket på deras höga moral som på att de inte behöver uppehålla sig i dödens närhet på sådana påtagliga sätt för att känna att de lever. Det räcker att lära sig någon beprövad böneteknik, och hålla fast vid den.

Ett dygn rymmer 86 400 sekunder, och minst lika många erbjudanden att stanna upp och tacka Gud för det liv som är, förundras över den ömhet han visar oss bara genom att låta sin Ande vistas i våra hjärtan. Oavsett om detta är en långtråkig dag, en smärtsam dag, en glädjefylld.

Bergsklättraren och den fromma bedjaren har det gemensamt att de bär på en längtan som är så stark att den får dem att ändra livsstil. De skiljer sig båda från den som aldrig velat kännas vid denna längtan. Men för den som ber är den mest utmanande resan den som går inåt, för att parafrasera fjällvandraren Dag Hammarskjöld.

Äventyrarna ser till att ha kontroll över extremerna. För de flesta av oss vore deras prestationer helt otänkbara. För den som lever med kronisk sjukdom eller smärta är till exempel bergsklättring lika omöjligt som befängt; hon behöver bara vakna på morgonen för att erfara motsvarande kroppsansträngning. För att denna plåga ska kunna föra henne till ”the edge of life” är det något annat som behövs. Kanske måste hon bli en kontemplativ människa.

Jag har ofta retat mig på mindfulnessindustrins sätt att göra en vara av något så grundläggande som det att ta in stundens närvaro med sina sinnen. Varför går inte folk bara ut och plockar blommor? kan jag tänka, en strålande junidag som denna. Måste de verkligen gå dyra expertkurser och lära sig pretentiösa anglobuddhistiska termer för att kunna höra näktergalen, gatubruset eller sina egna andetag? Men tills kyrkan mer frimodigt börjar dela med sig av den kontemplativa kristna traditionens skatter kommer det nog att fortsätta kännas närmare till hands för de flesta att vända sig till en konsult än till en asket. Om de då blir tilldelade mindfulnessövningar i stället för att ge sig ut på livsfarliga bergsklättringar, då får vi väl vara tacksamma. Då kan ju sådana övningar rädda liv.

Läsarpoddens sommar inställd

Idag är det den första måndagen i månaden, och som trogna lyssnare av Läsarpodden vet brukar det betyda att ett nytt avsnitt finns att avlyssna. Vi hade planerat att läsa Irenaeus Mot heresierna.

Men ibland tar livet andra vägar än vad man hoppats och planerat.

Patrik Hagmans hustru Carina drabbades för en dryg vecka sedan av en stroke, och avled efter en tid på sjukhus. Det är naturligtvis en oerhörd sorg för alla som lärt känna henne och fått ta del av den gåva som hennes liv var. Orden sviker en, och de bestyr som hör döden och eftermälet till fyller vardagen. Därför tar vi en paus med Läsarpodden över sommaren, för att samla ihop skärvorna och be att tiden, och all tids Herre, förvandlar sorgen till ljusa minnen.

Ni som ber, be gärna med oss för Patrik och för Carinas andra närstående i denna svåra tid.

 

Sex är ingen privatsak

Nyligen läste jag den amerikanska religionshistorikern Lauren F. Winners Real Sex: The Naked Truth About Chastity, och sedan dess har jag funderat över hur kristna talar om och förhåller sig till sex. Winners tes är att kyrkan misslyckats med att tala öppet om den mänskliga sexualiteten och därför fått se sig omsprungen av den sekulära världens (des)informationskampanjer. Det är tidningar, tv och Hollywood som fått problemformuleringsprivilegiet. Det ligger något i det, åtminstone i mina protestantiska cirklar. När predikade din präst sexualmoral senast? Winner menar att en kristen människas förhållande till sin sexualitet inte ska vara någon privatsak: det vi gör i Kristi kropp har konsekvenser. Vi är kallade att ta ansvar för varandras andliga hälsa, och där ingår sexualiteten. Bibeln är mycket tydlig med att sex är något som sker inom äktenskapets ramar, men om vi ska klara av att leva efter Bibelns regler och rätt vårda skapelsen måste vi hjälpa varandra och föra konstruktiva samtal om vad det innebär att rent praktiskt ta ansvar för vår sexualitet. Det handlar inte om att skvallra om vem som haft föräktenskapligt sex eller om vem som varit otrogen, snarare om att öppet och i kärlek möta varandra som bröder och systrar i Kristus, att leva som en familj som tillsammans strävar efter att leva i uppståndelsens ljus.

Det kräver att vi tänker om. Många av oss är färgade av modernitetens individualistiska kultur där det som sker i sängkammaren är en privatsak, något man kanske yppar något om i nära vänners sällskap, men inget som hör hemma i kyrkogemenskapen. Det är fel, skriver Winner. Vi behöver naturligtvis inte syssla med detaljer, men vi ska kunna tala om svårigheter med kyskt leverne, om den kamp som vissa av oss kanske måste föra mot frestelsen att vara otrogen eller använda sig av pornografi. Vi ska skapa en sådan kultur att vi i kyrkan känner oss stärkta och burna av varandra, men där vi också är ansvariga för och särskilt inför varandra.

Det är inte kyrkans roll att apa efter den förhärskande kulturens sätt att se på och tala om sex. Vi är kallade att vara radikalt annorlunda, och där ingår vårt förhållande till sex och kärlek. Om vi ska kunna vara vittnen för en otroende samtid måste vi först stötta varandra att leva i kyskhet – ett begrepp som Winner korrekt skriver betyder mer än att avhålla sig från sex före äktenskapet. Kyskhet är en attityd, en respekt för Guds skapelseordning, ett sätt att leva i harmoni med omgivningen och att sätta den andres väl framför sitt eget. Kyskhet ska praktiseras såväl inom äktenskapet som utanför. Vi är alla kallade att vara kyska.

The Sermon Without End

The Sermon without End: A Conversational Approach to Preaching

Jeg vet ikke om mange av denne bloggens forstår seg selv som homiletikere, men mange av oss forkynner eller underviser andre som gjør det. Det har skjedd mye i homiletikkens verden de siste tiårene, og utviklingen av prekenen forstått som samtale i motsetning til mer apologetiske tilnærminger til forkynnelse er et spennende bidrag. Etter først å ha beskrevet to ulike apologetiske og et ikke-apologetisk «nabolag” (henholdsvis det evangelikale og det liberale og det postliberale), argumenterer homiletikerne Ronald J. Allen og O. Wesley Allen Jr. for en post-apologetisk tilnærming til forkynnelse. Dette er «The Sermon without End: A Conversational Approach to Preaching» som boka heter.
Allen & Allen skriver:

Preachers who desire to foster and fund authentic postapologetic conversation shape their sermons to contribute to postmodern individuals’ and communities’ approaches to making meaning in a pluralistic setting by offering a tentative interpretation of, experience of, and response to God’s character, purposes, and good news. The postapologetic sermon contributes to meaning-making processes of those in the pews. It does not define truth that is persuasive and, therefore, must be acknowledged and accepted by all.

Disse forfatterne hevder fortsatt at predikanten befinner seg i en privilegert posisjon, men at vedkommende også er etisk forpliktet til å lytte til og fremme andre stemmer. Samtidig er predikanten selv ansvarlig for det som faktisk forkynnes og må kunne stå for det. En samtaleorientert preken anerkjenner likevel det tenative og foreløpige i ulike fortolkninger selv om man med overbevisning skal kunne si: «This is what I believe the church believes” eller “This is an experience of the gospel I offer you to experience.” Også innenfor praktisk teologi og praktisk ekklesiologi har man den senere tid vært opptatt av hvordan forholdet mellom ulike teologiske stemmer skal forstås og hvordan en samtale mellom dem kan tilrettelegges. Skal en av stemmene (Skriften, den kristne tradisjonen, trosfellesskapets praksiser slik de utøves eller proklameres) ha normativ forkjørsrett? Hvordan gjøres teologi i kirke, samfunn og på prekestolen?

Til tross for at de to forfatterne anerkjenner andres bidrag innenfor same retning, fremmer denne boka dette eksplisitt som en egen “skoleretning:”

To use a term typical of scholarly communities, the conversational neighborhood we describe is a ‘school of thought,’ a school of conversational preaching, that is, a group of scholars whose ideas, methods, and values are similar. While previous authors have introduced conversational themes, this book more directly plants a flag in the ground, names conversational preaching a school of thought, and invites others of similar orientation to gather around

Flere nordiske homiletikere har uttrykt en liknende forståelse av forkynnelsen. Bo Larsson har for eksempel hevdet at «prekenen er en replikk i en pågående samtale», Marlene Ringgaard Lorensen argumenterer for at prekenen er grunnleggende dialogisk og Marianne Gaardens empiriske forskning viser at tilhørerne er med-forfattere til den såkalte emergente preken (Gaardens begrep) som kan oppstå hos den enkelte tilhører i møtet mellom den forkynte prekenen, predikanten og tilhøreren i det Gaarden kaller «det tredje rum». Det finnes altså mange nordiske homiletiske røster som kan oppsøke flagget Allen & Allen har plantet og bli med i samtalen.

The Sermon Without End http://www.abingdonpress.com/product/9781630883218#.Vz7dWOTBZXg