Ensamheten värst. Om bönens rytm och virkningens.

Virkad duk.
Akvarell av Sven Teglund.

[Detta är en längre version av en text som publicerats i Dagen.]

Siri Johansson (1918–2010) var hemmafru i bruksorten Husum i Ångermanland. Men barnen blev stora, och strax efter 70 blev hon änka. Vad gör man då av sina händer, sin omsorg?

Boken ensamheten värst är ett dokument över två av de sysslor hon tog till: hon skrev dagbok och hon virkade små dukar. Dagböckerna, som hon skrev under de sista tjugo åren av sitt liv, samt hundratalet dukar, de hon inte redan delat ut till släkt, vänner och vårdpersonal, blev det arv hon lämnade efter sig till sonen, konstnären Sven Teglund.

I ett ömsint förord berättar Teglund att sönerna när Siri dog först tänkte skänka bort alla dukarna till Myrorna. De hade redan så många och uppsättningen mönster hon använde var få. Boken är resultaten av att Teglund tog det radikala beslutet att göra tvärtom, att upphöja dessa vardagsföremål och ge dem konstnärlig status genom att måla av dukarna i akvarell – ett känsligt arbete som måste ha krävt minst samma koncentration och tålamod som virkningen. På motsvarande sätt har han gjort dagboksanteckningarna till litteratur genom att skriva av och publicera ett stort urval av dem i boken.

Dagböcker har förstås publicerats förr. Men i allmänhet är det författares och konstnärers dagböcker, anteckningar som från början varit konstnärligt råmaterial, som lockar litteraturmarknaden. Siri Johanssons dagböcker var något annat. Dokumentation? Meditation? Rutin? Ett sätt att möta sig själv? Teglund skriver att hon var stolt över dem. För läsaren erbjuder de en inblick i den sortens skrivande som normalt aldrig trycks, och den sortens liv som normalt betraktas som ganska ointressant. Här träder en ny röst fram i offentligheten: den fattiga, äldre glesbygdskvinnans.

Liksom virkningen följer dagboksanteckningarna ett mönster. De inleds med en notering om väder och temperatur samt hur sömnen varit och förtecknar sedan händelserna under dagen: besök hos eller av grannar, telefonsamtal, sporadiska utfärder till vårdcentralen eller sönerna. Så avslutas anteckningen med ett tack eller en bön riktad till Jesus. Stilen är kortfattad och konkret, världen är liten. Ett återkommande drag är upprepningarna, som också blir tätare med åren. De ger anteckningarna en mycket rytmisk, ibland rentav lyrisk prägel: ”virkar nu, väntar örondropp, ögondropp, ögondropp.”

Siri Johansson började skriva dagbok när hon blev änka och ett återkommande tema är hur människor omkring henne går bort, eller ”slutar” som hon skriver, och tomheten när sysslor och människor försvinner. Ensamheten bryts tillfälligt av telefonsamtal, Go’kväll och Bingolotto.

I förordet påpekar Teglund också att Siri var ovanligt frisk och stark när hon blev gammal, men att hon likväl ständigt klagar över sina små åkommor i dagboken. Under de konkreta bekymren anar läsaren en inre oro och vilsenhet, som gör anteckningarna gripande. Hörselproblem och yrsel kan vara uttryck för en sådan oro, men inför den sortens psykosomatiska besvär står vårdcentralen handfallen när hon kommer in för att få hörapparaten justerad.

Med åren tar bönerna allt större plats. Ofta är de snarlika; den en gång fria bönen får en allt fastare form, med influenser från genren: ”vår dag i din hand Jesus”, kan det stå efter en notering om vädret. Siri Johanssons Gudsrelation kan utifrån de enkla bönerna om hjälp i vardagens mödor framstå som barnslig, lite outvecklad, men den tycks samtidigt mer självklar och tillitsfull än andra relationer. Så som den antagligen är för väldigt många människor, utan att vi vet om det, för att det är så svårt att formulera sådana erfarenheter.

Dagbokens efterhistoria rymmer vad som kan tolkas som ett helandeunder. Under Siris allra sista tid var Sven svårt sjuk, och hade enligt läkarna inte långt kvar att leva. Siri bad ivrigt om helande. Medan hon satt och skrev ned en sådan bön blev hon avbruten av en stroke, och dog några timmar senare. Men sonen lever än i dag. De sista raderna i dagboken lyder:

Vi alla i din hand idag och
alla dagar Tack Gode Jesus
Vila hos mig hos mig hos
Vila hos mig

Ingen läsarpodd idag

Idag är första måndagen i månaden, men april månads avsnitt av Läsarpodden dröjer ytterligare någon vecka. Orsaken är att vi har frustrerats av att spela in via dåliga internet-uppkopplingar, som gjort samtalen hackiga. Det har inte märkts på ljudet (på grund av Patriks fantastiska arbete med klippningen) men fördröjningar och störningar har gjort det svårt för oss att vara följsamma mot varandra i samtalen. Till slut fick vi nog, och bestämde oss för att vänta till påsk, då vi träffas, och spela in då. April-avsnittet kommer således strax efter påsk. (Då spelar vi även in maj-avsnittet, som kommer att handla om Jan Eckerdals bok Kyrka i mission, för den som redan nu vill skaffa och läsa!)

För den som lider av podd-abstinens kan vi rekommendera podden Aten och Jerusalem, inte minst deras senaste avsnitt som är en intervju med teologen Stanley Hauerwas.

Vänskapen som Guds kärleks uttryck i skapelsen

St. Aelred of Rivelaux

Under de första fasteveckorna har jag läst S:t Aelred av Rievaulxs Spiritual friendship (De Spiritali Amicitia; tyvärr finns texten inte utgiven på svenska). Skriften hör till de mest berömda av denna engelska cisterciensermunk från 1100-talet, och utgör ett slags svar på Ciceros Om vänskap (De Amicitia), uppställd som en dialog där Aelred undervisar två av bröderna i klostret i vänskapens mysterier.

Aelred hämtar mycket inspiration från Cicero, men som titelns tillägg antyder menar han att Ciceros förkristna skildring är otillräcklig, för att den sanna vänskapen alltid har relationen till Gud som utgångspunkt; kärleken till vännen hänger samman med kärleken från och till Gud. Aelred skriver till och med om 1 Joh 4:16, så att ordet lyder: ”den som förblir i vänskapen förblir i Gud och Gud i honom”. Hans skildring av till exempel hur vi noga bör välja våra vänner, hur vi sedan bör vårda vänskapen och hur den sanna vänskapen aldrig kan ta slut påminner också i många avseenden om en kristen relationsdiskurs som annars ofta brukar vara eller tyckas förbehållen den äktenskapliga kärleken.

I likhet med sin vän och ordensbroder Bernhard av Clairvaux betonar Aelred gång på gång i sina skrifter hur Guds kärlek tar plats i skapelsens kärleksfulla relationer – det vill säga, inte uteslutande i mänskliga relationer; i en kort men intressant passage i Spiritual friendship tar Aelred djuren som exempel:

And surely in animate life who can easily describe how clear the picture of friendship is, and the image of society and love? And though in all other respects animals are rated irrational, yet they imitate man in this regard to such an extent that we almost beliece they act with reason. How they run after one another, play with one another, so express and betray their love by sound and movement, so eagerly and happily do they enjoy their mutual company, that they seem to prize nothing else so much as they do whatever pertains to friendship.

 

Det eviga livet

Följande reflektion om det ”eviga livet” av Karl Barth (1886 – 1968) tyckte jag var mycket intressant. Barth var en 1900-talets mest framträdande protestantiska teologer, och aktiv i det kyrkliga och teologiska motståndet mot Hitler under andra världskriget. Barth var medgrundare till Bekännelsekyrkan där bland annat Dietrich Bonhoeffer ingick.

”Eternal life is not another and second life, beyond the present one. It is this life, but the reverse side which God sees although it is as yet hidden from us—this life in its relation to what He has done for the whole world, and therefore for us too, in Jesus Christ.

We thus wait and hope, even in view of our death, for our manifestation with Him, with Jesus Christ who was raised again from the dead, in the glory of not only the judgment but also the grace of God. The new thing will be that the cover of tears, death, suffering, crying, and pain that now lies over our present life will be lifted, that the decree of God fulfilled in Jesus Christ will stand before our eyes, and that it will be the subject not only of our deepest shame but also of our joyful thanks and praise.

I like to put it in the fine stanza of Gellert in which he speaks of knowing in the light what is now obscure on earth, of calling wonderful and glorious what took place inscrutably, of seeing with out spirit the context of our destiny with praise and thanksgiving.”

Hämtat från: Post-Barthian.

Form och strålning

Det pågår en bibeldebatt här på läsarna och jag skall inte lägga mig i den annat än att påpeka att läsning innebär mer än att förstå orden i dess innebörd, mer än att tolka på rätt och riktigt sätt såsom det korrelerar med den gängse tron och tidsuppfattningen. Att läsa, bibeln liksom annat, handlar också om det som Emilia Fogelklou beskriver i inledningen av hennes bok ”Form och strålning”, från 1958, om ett ”uppgående i total åskådning” att läsa med  hela kroppen och alla sinnen. För att så möjligtvis kunna skönja det som rör sig bortom sinnena.

 

Ett barn hänger orörligt uppe på en gammal grind för att dricka in kvällens solspel tills det slocknar. Vad är det som tar en liten varelse så helt i anspråk, att alla andra lockrop går förlorade för dess uppmärksamhet? Är det ett estetiskt skådande? Det är snarare som om barnet hämtats in av en ny värld, än som om det endast hade betraktat den.

Barnet kanske inte bara såg solens rymdmålningar. Det kanske såg igenom dem. Var det — i all barnslighet — en intuition av ”obegränsad närvaro”? Var det skönheten själv som ropat till sig barnet? Eller hade den lilla ett sinne för helhet och rymd, som vuxna sällan har? Visste hon — utan kunskap — vad biologerna vet: det ges ett oförstörbart sammanhang mellan allt som är till?

Det är inte observation. Det var ett uppgående i total åskådning, ett uppmärksammande som berusade inte bara ögonen som såg utan hela den lilla varelsen som levde, såg, visste — utan form eller gränser.