Torrini och Hammarsköld – röster under vandringen

Sommaren går mot sitt slut. Det blev en sommar med mycket tid för läsning. Många ord. Många berättelser. Sid upp och sida ner. Men nu när sommaren har mognat är det två röster och ett fåtal ord som träder fram ur myllret av bokstäver och ord. Den isländska sångerskan Emiliana Torrini och Dag Hammarsköld. Hammarskölds Vägmärken fick följa med i ryggsäcken när jag vandrade i de Jämtländska fjällen. De korta och något karga reflektionerna blev goda följeslagare på kalfjället. Och jag kommer att tänka på några av dem när jag hemma i Stockholm igen lyssnar på Torrini.

Hon sjunger i låten To be free:

It shouldn’t hurt me to be free, it’s what I really need.

To pull myself together.

But if it’s so good being free, you might be telling me, why I don’t know what to do with myself.

To pull myself together.

Torrini fångar i sin låt ett mänskligt dilemma i vår tid. Längtan och strävan efter frihet och samtidigt upplevelser av vilsenhet och tomhet. Någon kanske avvisar Torrinis prosa som banal, som ännu ett uttryck för en förvirrad postmodern generation. Jag hör något annat. En skildring från en punkt i livet som få av oss inte känner igen. Den inneboende frågan i ett liv i ständig rörelse: Vart går jag nu? Vad vill jag? Men när frågorna erövrar vårt jag, när de får röra vid våra djup, då kan också andra frågor komma till oss: Vart leder vägen mig? Vilka vägar kommer mig till mötes? Hur kan jag urskilja Guds röst och närvaro? Och där vid platsen eller punkten där frågorna möter varandra, där är Hammarsköld en god medvandrare.

Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala. Går här vägen till en förening av de två drömmarna: att i klarhet få spegla livet – att i renhet få gestalta liv?

Och han varnar oss som ibland tenderar att tala om kristen tro och tradition som en lösning på detta dilemma (och poängen att beskriva det som ett dilemma är ju just att det inte har någon lösning utan att det är något man tvingas leva med och förhålla sig till).

Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innerstas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.

Och så ger han oss några reflektioner att bära med sig på den fortsatta vandringen.

Vad som måste komma bör komma. Innanför måstes gränser är du därför osårbar.

Det finns en punkt där allt blir enkelt, där det inte längre finns något val därför att allt du satsat är förlorat om du ser dig tillbaka. Livets egen point of no return.

Att säga ja till livet är att säga ja också till sig själv. Ja – även till den egenskap som motvilligast låter sig förvandlas från frestelse till styrka.

Frukt av det förflutna, havande med framtiden är nuet likväl alltid i evigheten – alltid i evigheten som en skärningspunkt mellan tiden och trons tidlöshet i frihet mot förflutet och framtid.

Vandringar i fjällen ger tankarna och frågorna rum och rymd. Själv fann jag mig själv om och om igen nynna en sång och bön: Visa mig Herre din väg. Visa mig Herre din väg. Jag vill vandra i din sanning. Jag vill vandra i din sanning.

Vidare drives jag, in i ett okänt land. Marken blir hårdare, luften mer eggande kall. Rörda av vinden från mitt okända mål skälva strängarna i väntan. Alltjämt frågande skall jag vara framme, där livet klingar ut – en klar enkel ton i tystnaden.

IMG_2544

 

 

Det häftiga med korset

Som många har märkt har det pågått en märklig debatt i Svenska kyrkan om en Facebook-kampanj som heter #mittkors.

Kampanjen är ganska sedvanlig ur sociala medier-synvinkel: man tar en selfie med ett kors – i syfte att visa stöd för förföljda kristna. Jag tycker det är en bra sak. Men det är förstås varken mer eller mindre än en sådan sociala medier-kampanj. Men jag tror inte anspråken var större än så, heller.

Men korset som symbol är intressant. För att det skulle bli en symbol för kristna, eller de som följer Jesus, är ju inte helt självklart. För det var ju själva det redskap genom vilket Jesus dödades.

Det redskap som dödade Jesus har i kristendomen blivit symbolen inte för död utan liv. Det exemplifierar den transformation som verkar vara kännetecknet för Guds handlande i världen. Jag ser samma mönster i hur föreställningen om ”Sabbathen” gavs en annan mening för hebreéerna än den babyloniska dagen ”Shappatu” som inföll var 14e dag och som var en otursdag då man inte skulle göra något.

Denna föreställning anknyter, av allt att döma, hebréerna till, men ger den en ny mening: man skall inte arbeta, för det är en vilo- gudstjänst- och festdag.

Gud förvandlar ”meningen” i människans symboler och gör dem till redskap för liv istället för död. Bernard Lonergan kallar detta för ”The law of the cross” vilket helt enkelt är hur något ont blir redskapet för något gott.

Korset exemplifierar därför Guds dårskap som är visare än människorna.

Följande dikt visar något av samma logik:

They drew a circle that shut me out-
Heretic , rebel, a thing to flout.
But love and I had the wit to win:
We drew a circle and took them in.

Korset, som kristna förstår det, är därför inte bara en symbol för kristna. Det är en symbol för Guds logik som är försoning.

Det vill säga: korset är ju egentligen ett redskap för förföljelse. Men för kristna har det genom uppståndelsen blivit en symbol för att Guds kärlek är starkare än döden och våldet.

Om vi glömmer bort den betydelsen i korset så kan vi i värsta fall se det enbart som en symbol för ”ytterligare ett lag” – nämligen vårt lag.

Det är bra att visa solidaritet med kristna. Men det är bra att samtidigt komma ihåg den djupare logiken i korset. För det är ju den som gör att vi är kristna.

Men den här väldigt negativa läsningen av kampanjen – att det var en symbol för att ”vårt lag ska vinna och ni andra ska förlora” – den är kritikerna av kampanjen skyldiga till, inte initiativtagarna.

I ett pluralistiskt samhälle måste vi hantera olikheter – och också våga leva med olikheter. Att vara tydlig med min identitet är inte att göra våld på din identitet. Kampanjen ville ju visa solidaritet med dem som blir utsatta för just sådana försök att göra våld på andras identitet – den var inte ett uttryck för att vilja göra våld på andras identitet.

Religion och tro kan ge skön litteratur – och inte bara hos Barbara Kingsolver

Troligen finns det svenska och skandinaviska författare som väver in frågor om tro, undran och religion med människans existentiella villkor och tillvaro på ett fantastiskt sätt. Och troligen är anledningen att jag inte kommer att tänka på någon just nu den att jag behöver läsa mer samtida skandinavisk litteratur. Mitt intryck är ändå att religion hos nutida nordamerikanska författare inte har en så fullt undanskymd tillvaro som i Sverige – och om litteratur på något sätt speglar det samhälle där den uppkommer och publiceras i så är det kanske inte konstigt att religion möjligen osynliggörs inom skönlitteraturen och urvalen som görs där. Snarare är det så att religion hos vissa författare verkar vara en utgångspunkt för fruktbart och kreativt litterärt skapande. Marilynne Robinson är kanske den som de flesta känner till, och uppskattar. Men då jag inte riktigt blev gripen av Gilead, eller riktigt gick igång på de resonemang och existentiella frågor som kommer upp i den romanen så vill jag lyfta fram en annan författare som verkligen lyckades med det, Barbara Kingsolver.

Barbara Kingsolver är en etablerad och för många säkert en välkänd författare. Jag är över huvud taget lite ”slow on the uptake,” som det heter, när det kommer till nyheter. Kanske är jag även helt fel ute med att ge boktips nu när semestern är över och jobb och skola sätter fart på riktigt, men jag vill ändå ge lite lästips här för den som, likt jag, uppskattar romaner med existentiellt djup.

I Barbara Kingsolvers mest kända bok, The Poisonwood Bible (sv. Giftträdets bibel) får vi följa missionärsfamiljen Prices vistelse i Kongo. Den är berättade genom modern och döttrarna som alla har olika perspektiv och upplevelse av sin tid där. Nathan, fadern, är predikant och krigsveteran från andra världkriget och flyr till snarare än dras (eller kallas) till Afrika för att ”frälsa Afrika till Jesus.” Här får man se hur destruktiv den amerikanska evangelikala kristendomen kan vara för såväl en familj som ett samhälle, i varje fall vissa aspekter av den. Kanske är det främst en religionskritik, men en nyttig sådan. Men frågan väcks ständigt om vad tro innebär och om det är Nathans egna demoner som leder familjen i fördärvet eller om det ligger något tudelat i själva kristendomen i sig.

I could never work out whether we were to view religion as a life-insurance policy or a life sentence. I can understand a wrathful God who’d just as soon dangle us all from a hook. And I can understand a tender, unprejudiced Jesus. But I could never quite feature the two of them living in the same house. You wind up walking on eggshells, never knowing which… is at home at the moment. – Poisonwood Bible

Frågan är lika gammal som Markion själv och Kingsolver lämnar den, trots citatet, i mångt och mycket frågan obesvarad och The Poisonwood Bible ger inte heller några enkla svar om mission eller kristen tro – andra missionärer får framträda i helt annat ljus än Nathan Price.

Barbara Kingsolver

Man märker dock en dragning till en slags naturmystik hos Kingsolver och den får en än mer framträdande roll i hennes bok Prodigal Summer (sv. Sommarens rikedom), men här i formen av ekologiskt tänkande snarare än några spiritualistiska undertoner. Naturen är dock i allra högsta grad vid liv i Prodigal Summer. Den är snarast påträngande för läsaren, precis som honungen för församlingsmedlemmarna när den i sommarhettan smälter i och tränger ut ur väggarna i det lilla kapellet på grund av att de har utplånat bisvärmarna med gift. Allting hör ihop.

Solitude is a human presumption. Every quiet step is thunder to beetle life underfoot, a tug of impalpable thread on the web pulling mate to mate and predator to prey, a beginning or an end. Every choice is a world made new for the chosen. – Prodigal Summer

Bland invånarna i det lilla samhället södra Appalacherna så är det de som avviker som vi får följa. Utöver naturen är nämligen normerna mycket påträngande och påtagliga här, normerna om att odla tobak, att sköta sitt land som man alltid gjort, att bilda familj på sättet som det alltid gjorts och att se på naturen och vilda djur som just inkräktare. De som bryter mot dessa normer blir och är främlingar, men också så mycket mer intressanta att följa (och för den som läser Judith Butler vet vi att normen behöver sitt abjekt och vice versa). På många sätt blir kanske bilden av den appalachiska bonden stereotypt, och han eller hon får stå för den traditionella amerikanske kristendomen som åter igen får sig en släng av sleven. Men det finns nyansrikedom och gott om möten i de olika berättelserna och karaktärerna som Kingsolver väver samman mästerligt här. Kingsolver vill värna om mångfalden (hon är biolog) och visa på alltings samspel och detta verkar även, för Kingsolver, påverka vad som gynnar mänskliga relationer och i dessa relationer finner vi även frågor om tro och religion.

Det är, t ex, på grund av sin mångsidiga religiösa bakgrund som den unga änkans situation kan förändras. Det finns en ständig diskussion om vad skapelsen kan tänkas innebära och Guds relation till den. Det befriande här är att Kingsolver ändå verkar söka sig emellan polariseringen mellan amerikansk kreationism och fundamentalistisk biologism här för att hitta en väg ut. Kanske var det för att jag läste boken när våren var som vackrast, men jag blev nästan förtrollad av världen Kingsolver skapar här och hur försoning mellan natur och människor och människor och människor sker i symbios, utan förenkling och det religiösa perspektivet bidrar med ett djup till frågorna om försoning och natur. Att Kingsolver själv sedan hävdar att religion är något man, likt underkläder, bör hålla sig närmst sig själv är lite märkligt, men författare och verk säger inte alltid samma sak.

För jag funderar ändå på om en författare inte blir väldigt mycket fattigare i sin konceptuella verktygslåda om man inte låter religionen och teologin, försoning är trots allt ett mycket teologiskt ämne i mitt tycke, vara en del av sitt skrivande? På vilket sätt kommer religion och tro in i svensk och skandinavisk litteratur? Får religiösa och teologiska frågor bidra med ett djup till de relationer och tema som behandlas i romanen, eller blir tro och religion snarare en behändig ”deus ex machina” som författaren kan ta till när den vill framställa en karaktär i något visst ljus? Det vore trevligt om jag får upptäcka att det är det förstnämnda som stämmer på svensk litteratur, tips tas tacksamt emot, men min föraning är att det snarare är det senare som är sant. Religion är i mångt och mycket en statist för många i det svenska samhället, men Kingsolver visar vad som kan hända om man låter frågor om tro och religion bli del av handlingen – lite fler ”talroller” för religionen efterfrågas i skönlitteratur såväl som i det svenska samhället. Det berikar.

Andens frånvaro, Andens närvaro

Det var en gryning i pingsttid, under de där timmarna när bara klosterfolk, tidningsbud och bagare är uppstigna. Ljuset forsade redan in i genom de stora kyrkfönstren och en vitklädd nunna ställde sig upp för att läsa en text av Karl Rahner. Jag hade varit välsignat bortkopplad och avskuren från medierna under någon vecka, ändå blev hennes stadiga läsning av Rahners förtröstansfulla ord för mig en kommentar till alla de anklagelser vi kristna riktar mot varandra, i offentligheten och i våra hjärtan:

We so-called good christians may often have the agonizing impression that the Spirit of God has forgotten us. In our own lives and in the life of the Church, that great dwelling and temple of the Holy Spirit, we may often think that we are too little aware of the Spirit of God and his free but powerful sway. We may feel that we detect in and around us much of the letter and little of the Spirit, many commands and little freedom, much of external work and little heartfelt love, much fear and trembling and little bold trust, much duty and little charisma, much timid fear before God and little joyous confidence in his goodness, much love for the world and little for eternity. In short, we may think we find in and around us too much of the spirit of the world and too little of the Spirit of the Father. While these impressions may frequently be valid, there is usually something false in them, too. Something false, I say, because the human eye cannot detect the Spirit in us and in the Church. And if we feel how little we are truly men and women of the Spirit, we are usually once again ensnared in a false idea of God’s Spirit and of his work in the Church. And that is the reason why daily conversion and reflection are especially necessary.

[…]

If we reflect in this way, then we shall perceive over and over again with trembling joy that he is there, that he is with us: the Spirit of faith in darkness, the Spirit of freedom in obedience, the Spirit of  joy in tears, the Spirit of eternal life in the midst of death. Then we are filled, in all the insignificance and silence of this world, in all the sober realism of everyday life, with the holy conviction that he is there, he is with us. He prays with unspeakable groanings in each one’s heart. He consoles and strengthens, he heals and helps, he gives the certainty of eternal life. But we must reflect anew, each day.

(Ur Karl Rahner: The Eternal Year 1964, övers. John Shea.)

Individualismen förutsätter objektiva värden

Debatten om ”svenska värderingar” är paradoxal och intressant. Den kan förstås som en debatt om den politiska ideologi som präglat Sverige och brukar benämnas statsindividualism som kontrasteras gentemot mer kommunitära förståelser som betonar vikten av civilsamhälleliga gemenskaper och värderingssystem.

Grundtanken i statsindividualismen är att staten inte skall främja en viss idé om det goda livet, utan vara neutral i den frågan. Därför skall individen ges maximal frihet och inte få sitt ekonomiska stöd via organisationer som kyrkan eller familjen.

På ett sätt verkar debatten ha ramats in i integrationsfrågor: ”Kan man tala om ”svenska” värderingar, som vi bör hävda och värna och förvänta oss att andra socialiseras in i?” och å andra sidan verkar den snarare ha handlat om behovet av en värdegemenskap som är djupare än enbart självbestämmande och jämlikhet. Om man vill tala om något typiskt svenskt så tycks det nämligen vara just betoningen på autonomi och jämlikhet. Denna linje verkade Håkan Boström driva i sin artikel i Göteborgs-Posten.

Lars Trägårdh förenade på ett sätt dessa två tankespår i sin artikel ”Därför vill alla ha svenska värderingar”: Ja, det finns något specifikt svenskt menar Trägårdh – det ser vi i alla dessa värderingsundersökningar – och det är betonandet av frihet och oberoende i kombination med ett högt förtroende för de statliga institutionerna och jämlik resursfördelning. Men detta är ett uttryck för att Sverige ligger längst fram i en global trend. Det är alltså något som människor i allmänhet längtar efter: större handlingsfrihet och oberoende och resurser att välja sitt liv.

Även om det så klart är väldigt enkelt att anklaga var och en som uttrycker sig på det viset för att vara naiv och provinsiell och Upplysningsromantiker så tror jag det ligger något i Trägårdhs analys. Charles Taylor – en katolsk samhällsfilosof med kommunitära drag – menar att moderniteten öppnar många möjligheter för människan att ”appropriera” sitt liv, att leva mer utifrån sin egen person. Men han har en mycket intressant analys av vad det här självförverkligandeidealet kräver. Det klarar sig nämligen inte på egen hand.

Och det innebär att även om de svenska värderingarna i någon mån är universella, så är de inte tillräckliga. Oberoendet och möjligheten att välja sitt liv är bara en formell frihet. Den talar inte om för mig vad som är meningsfullt och värdefullt.

Saker och ting har signifikans, endast mot bakgrund av en meningsfull horisont, en bakgrundsförståelse. Den moderna friheten har till viss del åstadkommits genom att man har brutit sig loss från sådana horisonter. Det kanske var en bra sak – de behövde i många fall modifieras – men vi klarar oss inte utan sådana horisonter. Det går inte att definiera sig själv på ett meningsfullt sätt i ett meningsvakuum, i frånvaro av signifikanta horisonter:

Things take on importance against a background of intelligibility. Let us call this a horizon. It follows that one of the things we cannot do, if we are to define ourselves significantly, is supress or deny the horizons against which things take on significance for us.” (…)

I may be the only person with exactly 3732 hairs on my head, or be exactly the same height as some tree on the Siberian plain, but so what?

Det Taylor är ute efter är att det moderna autenticitets-idealet, som Taylor vill försvara, inte klarar sig på egen hand. Man kan jämföra med demokrati: att försvara allmän och lika rösträtt och föreningsfrihet och yttrandefrihet är bara infrastrukturen för samhällets val. Det är inte i sig tillräckligt för att tala om vad vi ska rösta på.

På ett liknande sätt, menar Taylor, kan enbart självförverkligande eller självbestämmande-idealet inte vara tillräckligt för att vägleda individen om vad hon skall överlåta sig till. Och inte heller, menar Taylor, är det tillräckligt att säga att individen bara ”ur intet” skall komma fram med olika val, som egentligen är lika bra. För om allt är lika bra, om världen ”i sig” är utan mening och värde – då kan det inte vara viktigt hur jag väljer att leva mitt liv.

Det är ingen som säger på sin dödsbädd: jag har alltid börjat med nedre delen av käken när jag borstade tänderna – ”I did it my way” – för det är inte ett signifikant val.

Men saker och ting har signifikans bara givet en bakgrundshorisont, en världsbild. Och sådana förmedlas i filosofi, religion och kultur. Sådana moraliska horisonter kan göra anspråk på oss – begränsa oss. Inte nödvändigtvis i juridisk mening, men i moralisk mening. Men de är också förutsättningen för att det ska finnas några meningsfulla och signifikanta val över huvud taget.

Jag tänker ofta att det blir en skillnad mellan att betrakta världen enbart som ett objekt, ett material för mitt självförverkligande, och som – i någon mån – ett subjekt, som tilltalar mig, och som jag behöver lyssna på.