Himlen: stagnation eller fulländning?

Tack vare Lunds domkyrkoförsamlings ambitiösa bygg- och kulturprojekt Råängen tronar just nu en tämligen imposant konstinstallation på Krafts torg, ett jättekast öster om stadens gråspräckliga sandstenskatedral. Den som har vägarna förbi här under vintern kommer inte att kunna undgå denna Las Vegas-aktiga ordskulptur, vars lydelse på svenska har översatts med ”Himlen är en plats där det aldrig händer någonting”. Somliga kyrkobesökare lär undra om det är den grinige jätten Finn, en gång i tiden det lundensiska kyrkobyggets värsta fiende, som äntligen funnit en frände i protesten. Andra lär dra paralleller till Uarda-akademiens långt mer drastiska bidrag till den existentiella gatukonsten på samma torg, kallat Intighet.

Skaparen av det ambulerande verket är den brittiske Nathan Coley, och han låter oss veta att orden kommer från låten ”Heaven” från 1979 av popbandet Talking Heads. Kurator Jes Fernie kommenterar saken såhär:

I likhet med många andra verk av Coley så tvingar skulpturen oss att omvärdera vår plats i världen och ifrågasätta vilka belägg det finns för påståendet. Betraktaren ställs inför ett antal besvärliga frågor: Varför finns verket här, intill Domkyrkan? Betyder det att det är tråkigt i himlen? Att ingenting händer, är det någonting bra? Är det här ett officiellt uttalande? Vad gör jag med den här informationen?

Coley inbjuder betraktaren att ta ställning. Han antyder inga svar utan det är det kritiska tänkandet som är det viktiga.

… Genom verket ställer Coley kanske en teologisk fråga: ”När man nått det transcendenta, vad mer finns det att göra?” Å andra sidan är påståendet kanske lugnande; det lyfter kanske fram en föreställning om livet efter detta som en plats där ingenting ändras och där det råder frid i evigheters evighet. Vi leds att reflektera över ett radikalt annorlunda tillstånd bortom tiden.

Att det är de yttersta tingen – eskatologin – som står på agendan, råder det alltså ingen tvekan om. Jag tackar för inbjudan att själv fundera över det som i traditionell teologi också kallas novissimum: det allra nyaste, vilket är detsamma som att säga, det som kommer helt sist och aldrig kommer att överträffas eller föråldras.

Paul Griffiths skriver i sin bok Decreation: The last things of all creatures, att det finns tre sätt att föreställa sig alltings slut på. Alternativen är utplåning, enkelt stillestånd, eller repetitivt stillestånd. (Något fjärde alternativ är otänkbart för honom, åtminstone om världen är Guds skapelse.)

Stilleståndet, orörligheten, stasis, eller kanske ”vila”, innebär något slags fullkomnande av den tidigare timliga tillvaron i evigheten. Det som vi gör här och nu i tiden har ett mål som en gång skall nås, och det målet är fullkomning av det som var och en har varit i färd att bli. Stilleståndstanken belyser ett problem med att ”berätta” om himlen: det går inte att i bokstavlig bemärkelse ge ett linjärt, timligt narrativ åt evigheten. Än mindre går det att tala om målet, Gud, som en plats. Som bekant är ju Gud inget ting bland andra ting, utan varats fullhet själv. Men det finns förstås erfarenheter och analogier som kan vara mer avslöjande än andra.

Ett enkelt stillestånd går kanske att jämföra med en komplett (och ytterst ojämförlig) mättnad som varar för alltid, utan att någonsin förändras. Nyhetens behag finns inte enligt en sådan modell, eftersom nyheten nu är allt som finns, och behaget varar för alltid. Den som är oförmögen att vila i Gud lär nog uppleva ett visst obehag istället.

Men med idén om ett repetitivt stillestånd betonas än mer att målet i någon mening är ouppnåeligt eftersom det är Gud själv. Det som i patristisk och mystik teologi kallas epektasis – från Paulus ord om att sträcka sig mot det som ligger framför i Fil 3:13 – inkorporeras här i en betraktelse över liturgins (och delvis poesins) unika, nästan tidlösa ”händelse”-karaktär: Om himlen är Lammets bröllopsmåltid, den stora liturgiska festen i Guds närvaro, så ”sker” här någonting hela tiden i riktning mot en Gud som aldrig låter sig gripas men alltid låter sig älskas och tjänas, därav strävandet framåt. Det faktum att vi redan här och nu kan delta sakramentalt i samma liturgiska fest leder till insikten att ”det transcendenta” i någon mening kan upplevas i tiden, här och nu. Det transcendenta är nämligen ingenting annat än Fader, Son och helig Ande, som alltså är Inget-ting, utan actus purus: ren och skär kärleksakt.

Därför vill jag återvända till Talking Heads låt, och fråga om inte en rimlig om än lekfull översättning av dessa ord är ”Himlen är ett ställe där Inget-ting pågår jämt.”

Det passar iallafall rätt bra med resten av låttexten:

It’s hard to imagine that
Nothing at all
Could be so exciting
Could be this much fun
Heaven
Heaven is a place
A place where nothing
Nothing ever happens

Enkelhetens lov

Makoto Fujimura, Charis (Nåd). Mineralpigment och bladguld på två paneler.

Ficino (1433-1499), som var en av de stora kristna renässansplatonisterna, anmärker apropå det monokroma följande i sin kommentar till Platons Symposion:

Det finns de som anser att skönhet består i ett visst tillrättaläggande av delar, eller, för att använda deras egna termer, ”jämförlighet” och “proportion” tillsammans med färgers angenämlighet. Vi godtar inte denna åsikt, eftersom ett slikt tillrättaläggande av delar bara kan ske i sammansatta ting, varpå inga enkla ting isåfall kan vara vackra. Men vi kallar ju alla dessa saker som är enkla för vackra: färger, ljus, ett ljud, glansen från guld och silver, kunskapen, och själen. Och de här tingen som faktiskt är vackra skänker oss välbehag på ett förvånande sätt.

Ficino vänder sig här emot skolastikerna, för vilka det vackra var en harmonisk ordning. Men vi måste nog läsa hans missnöje med ”harmoniläran” som ett komplement till detta perspektiv.

I själva verket är ju ingenting här i världen helt enkelt eller helt komplext, utan vi lever och rör oss i en skapelse som ständigt pulserar av varandets, tillblivelsens och intighetens rörelser. Väsendet, dvs Gud, i detta skeende låter sig bara anas av den som har kärlekens blick, den som låter sig svepas med i skaparens avsikter. Vår egen tillvaro är således ett uttryck för Guds väsen, men inte på något entydigt sätt, och inte på något automatiskt sätt heller. Allt är en gåva att förvalta från den Treenige, som allena är total simplicitet och fullkomlig mångfald: Gud är kärlekens själva form.

Den blå epoken

Jag läser Rebecca Solnits ”Gå vilse – en fälthandbok (Daidalos, 2012) och slås återigen av hur tunn gränsen mellan galenskap och genialitet är. Eller, som i konstnären Yves Kleins (1928 – 1962) fall, hur tunn gränsen är mellan djupaste mystik och rent nonsens är. Yves Klein (eller Yves le monochrome, den monokroma, som han också kallade sig) kan på håll verka vara en nonsenskonstnär, men bakom hans upptåg och hans evigt upprepande blå dukar finns en längtan efter mystiken, efter en upplösning av det materiella i det transcendenta.

Rebecca Solnit skriver:

”Även om han till en början täckte sina dukar med orange färg likaväl som blå och så småningom fastnade för en treenighet av bladguld, djuprosa och intensivt blått var det den blå färg som återfinns på de allra flesta av hans målningar. En blå färg som representerar anden, himlen och vattnet, det immateriella och det avlägsna, och som oavsett hur förnimbar och nära den är alltid handlar om avstånd och kroppslighet. Från och med 1957 använde han enbart den här färgen, ett rent ultramarint pigment blandat med syntetisk harts, som till skillnad från de flesta andra bindemedel inte förminskade färgens djupa intensitet.

Han tog så småningom patent på denna färgblandning under namnet IKB, International Klein Blue (och han bejakade och firade sin monomani med hundratals målningar i samma färg, skrev en symfoni som bestod av endast en enda ton, återgav en parabel om en flöjtist som år efter år spelade en och samma ton – men den rätta tonen, den vackra tonen, den som öppnade dörren till mysterierna. ‘Med denna blå färg’, skriver en kritiker, ‘kände Klein till sist att han kunde ge konstnärligt uttryck åt sin personliga livskänsla, som en autonom värld vars motpoler var oändligt avstånd och omedelbar närhet’. Han hävdade att hans blå verk utgjorde början på l’epoque bleu, den blå epoken, och hans första utställning fick detta namn. Den hölls i Milano 1957 och bestod av elva blå målningar, alla utan motiv, alla lika stora och alla med olika pris – hans konst verkade alltså i den himmelska idévärlden och var en subversiv kraft i den kommersiella världen. När samma utställning visades i Paris släpptes 1001 blå ballonger upp på kvällshimlen.”

 

 

Gud och döden

För något år sedan skrev jag ett blogginlägg om Father Kimel, en ortodox präst och bloggare på Eclectic Orthodoxy. Det fanns flera saker som berörde mig i hans livsberättelse: att han haft tron på plats – känt sig ”fairly fluent in the language of faith” – med en blogg kallad The Pontificator – berövats den (och alla som erfarit det vet vilken förlust detta är) och sedan stegvis börjat återfinna en tro.

Men inte minst berörde mig det faktum att han begravde sin egen son, och den predikan han höll på denna begravning.

Ikväll kom jag att i Eva Cronsioes bok Gud i verkligheten läsa ett utdrag ur en predikan som den danske filosofen och prästen K E Lögstrup höll på sitt ettåriga barnbarns begravning. Mot bakgrund av kapitlet som Cronsioe har skrivit om Lögstrups livs- och skapelseförståelse, att förstörelsen i tillvaron alltid är sekundär och det goda primär (annars finns det inget att förstöra) i tillvaron blir dikten särskilt intressant. Hur ska Lögstrup förhålla sig till denna händelse?

För Lögstrup går Gud genom Jesus in i de livsvillkor som han själv har skapat: Gud tar ansvar för sin skapelse genom inkarnationen. Det ansvar Gud tar är inte att ge en teoretisk förklaring. Fast samtidigt är det en förklaring i betydelse ett avslöjande. Det mönster som skapelsen visar blir i Jesu liv-död-uppståndelse förklarat, avslöjat, givet en mening.


Som Gud bär vårt liv,

så är han vid livets yttersta gräns, i döden.
I döden, som hotar att göra vårt liv
meningslöst och hopplöst,
är Gud

Inte med en förklaring, 
till varför han förbundit livet med döden,
men med uppståndelsens kraft.

Som han har makt att skapa ur intet,
har han makt att uppväcka de döda, 
om det nu skulle vara hans vilja,
om han nu vore sinnad att göra det.

Men evangeliet är förkunnelsen om
att han är det.

Att tro detta är ett kors för tanken, säger man.
Javisst, men att inte tro är,
när det kommer till kritan,
också ett kors för tanken. 

Är Gud inte livets skapare
och med sin uppståndelses makt dödens herre,
är allt
det som till vardags kallas betydelsefullt,
likgiltigt.

Citerat från Eva Cronsioes bok Gud i verkligheten

Bangs lilla katekes

När Barbro Alving blev katolik 1959 var det en ganska okonventionell process, där vännen Gunnel Vallquist spelade en avgörande roll i trosundervisningen. Något av det inre skeendet under denna period skildras i de dagböcker och brev som dottern Ruffa Alving gett ut i bokform med rubriken Personligt. Påskafton 1959 gör Bang följande anteckning i dagboken, en minnesanteckning som väl för oss andra kunde fungera som en kärnfull minikatekes:

Fyra ting.

1. Man måste erkänna att man har fått Guds härlighet också inom sig, inte bara synden. Mycket svårare.

2. Jag ska ha kärleken, detta nya, tron och Kristus i mitt väsens innersta lager, under alla mina förehavanden. Inte brottas med hur sysslorna ska kunna bli direkta manifestationer, för där går jag bet.

3. Vill skriva i VJ om att kärnvapenkampanjen blivit förgiftad och det får inte vara så. Vi ska se till uppsåten på båda håll, och den ärliga våndan.

4. Måste gå igenom trosbekännelsen, fråga om Gunnels förhållande till evigt liv och köttets uppståndelse.