Minne av Palmsöndagen

Pietro Lorenzetti, Entry of Christ into Jerusalem, 1320
Pietro Lorenzetti, Entry of Christ into Jerusalem, 1320

The Donkey

When fishes flew and forests walked
And figs grew upon thorn,
Some moment when the moon was blood
Then surely I was born;

With monstrous head and sickening cry
And ears like errant wings,
The devil’s walking parody
On all four-footed things.

The tattered outlaw of the earth,
Of ancient crooked will;
Starve, scourge, deride me: I am dumb,
I keep my secret still.

Fools! For I also had my hour;
One far fierce hour and sweet:
There was a shout about my ears,
And palms before my feet.


– G.K. Chesterton

Rocka sockorna?

In the end, tread cautiously around proclaimed quests for diversity and inclusivity, because—ironically—they’re often a front for the pursuit of sameness. We’re told that though we may look different, act different, and want different things, we’re somehow the same. Gender is ephemeral, or malleable. Biology is the organs you’ve been assigned to work with, or around. Men and women are interchangeable—in the boardroom, the bedroom, even the battlefield. Call it the Great Flattening.

I en läsvärd artikel på First Things problematiseras vår tids, ofta ytliga syn, på mångfald.

Laudamus te

I’m sceptical of the assumption that “we” is somehow the more Liturgically Correct word to use – as if the believers who turn up to church on Sunday morning cannot be trusted to remember that they are worshipping in a community. The whole thing smacks (if you’ll pardon the dirty language) of socialism. Are the clergy anxious to make us ever-mindful of our communal loyalties, as if they knew deep down that we would all rather be worshipping on our own at home?

Ben Myers på bloggen Faith and Theology gör intressanta iakttagelser om förtjänsterna med att lovsjunga i första person singularis: läs hela inlägget. 

Religion finns inte i allmänhet!

Föreställ er en debattartikel där en uppburen professor på ett av landets största universitet argumenterar för att ”politik” bör förpassas till den privata sfären. För, menar professorn, trots att varje politiskt parti argumenterar för att just deras ideologi skulle befordra ett gott samhälle, så har inget av partierna egentligen förmått att leverera vad de utlovar. Visserligen, tillstår professorn, är politik en kraft för mycket gott i världen, men samtidigt ser vi hur politik i alla dess former dagligen är involverade i olika typer av splittring, förtryck och korruption. Bäst då att begränsa dess skadeverkningar genom att förpassa politiken till det privata!

Många skulle nog invända att problemet med professorns resonemang är att det knappast är meningsfullt att tala om politik i allmänhet. Vad som är intressant är ju vilken sorts politik som förespråkas; är det fascism eller liberalism? Socialism eller konservatism? Märkligt nog tycker dock Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, att det är rimligt att använda ”religion” på detta kategoriska vis. Under rubriken ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle” (DN 1/3), menar nämligen Rothstein att religionsutövning gör sig bäst ”när den förbehålls privatlivet”.

Problemet med Rothsteins argumentation är att han betraktar ”religion” som en analytiskt gångbar kategori. Men, för att något skall fungera som en analytisk kategori krävs att kategorin ifråga kan identifiera och separera ett visst fenomen oberoende av andra kulturella faktorer. Rothstein bortser här helt ifrån den omfattande kritik som riktats just mot försöken att använda religion som ett analytiskt begrepp. I korthet går denna kritik ut på att ”religion” är omöjlig som analytisk kategori – just eftersom inga distinkta tvärkulturella aspekter av religion kan identifieras. De flesta religionsforskare är idag eniga om att det förment objektiva religionsbegrepp som Rothstein använder sig av i själva verket en västerländsk skrivbordsprodukt med rötterna i protestantism och västerländsk kolonialism. Föreställningen om religion som något som enkelt kan definieras och separeras från annan kultur (som till exempel ekonomi och politik), är en modernistisk och föråldrad produkt av kantiansk filosofi där man trott sig kunna identifiera ett ”rent” sekulärt förnuft, obefläckat av den omgivande kulturen. Idag betecknas lustigt nog en sådan syn på förnuftet som närmast religiös.

En av vår tids mest berömda filosofer, Jürgen Habermas, har under rubriken ”det post-sekulära samhället”, beskrivit det paradoxala i att vår samtid präglas av både religiös fundamentalism och en sorts överdriven vetenskapstro, och hur dessa tendenser skall förstås i relation till liberal demokrati. Habermas menar här, till skillnad från Rothstein, att olika religiösa traditioner har en självklar plats i det post-sekulära samhället, både i kulturen och i den offentliga debatten, där de fungerar som viktiga opinionsbildare i olika samhälls- och moralfrågor, och därigenom hindrar samhället från att hamna i en moralisk kollaps. Vad Habermas har insett är att det inte finns några vetenskapliga värderingar, utan att vi alla, religiösa som sekulära, måste hämta våra värderingar från traditioner vars föreställningar om vad som är gott och ont ytterst sett inte kan bevisas. I den meningen är vi alla troende.

Varken ”godhet” eller ”moral” finns i allmänhet, utan är alltid kulturellt förmedlade. Men att för den sakens skull klumpa ihop Katolska kyrkan med Boko Haram under kategorin ”religion”, är lika dumt som att klumpa ihop Rädda Barnen med Hells Angels under kategorin ”samhälleliga organisationer”. På samma sätt som politik inte är en analytiskt meningsfull kategori, så är inte heller religion ett analytiskt gångbart begrepp. Religion finns nämligen inte i allmänhet!