Filippo och Anden

I år sammanfaller början av pingstnovenan med den helige Filippo Neris festdag. Han dog 26 maj 1595 och är en fantastisk bekantskap som jag rekommenderar varmt. Citaten nedan kommer från Giacomo Pietro Baccis biografi över helgonet, skriven några decennier efter hans död.

‘One night the Saint was near S. Sebastian’s, at the place called Capo di Bove; he was alone, walking and praying as he walked, which was his usual custom: before him he saw three demons of horrible shapes endeavouring to frighten him and hinder his devotions; but he made game of them, and pursuing his way without further notice of them, they disappeared. Philip had other combats and temptations, while he was leading this solitary life, but, like a good soldier of Christ, he came victorious out of all of them’

‘This mode of life Philip adhered to for a long time; and when he was twenty-nine years old God gave him, among other graces, a miraculous palpitation of the heart, and a no less wonderful fracture of his ribs, which happened as follows: One day a little before the feast of Whitsuntide [Pingstdagen], he was making his accustomed prayer to the holy Ghost, for whom he had such a devotion, that he daily poured out before him most fervent prayers, imploring His gifts and graces. When he was made priest, he always said at mass, unless the rubric forbid it, the prayer Deus cui omne cor patet [O God, to whom every heart is open, every wish is spoken, and from whom no secret is hidden, purify our inmost thoughts by the infusion of Thy Holy Spirit; that we may love Thee perfectly and praise Thee worthily]. Now, while he was importunately demanding of the Holy Ghost His gifts, there appeared to the saint a ball of fire, which entered into his mouth and lodged in his breast; and therewith he was, all suddenly, surprised by such a flame of love, that he was unable to bear it, and threw himself on the ground, and, like one trying to cool himself, he bared his breast, to abate in some measure the flame which he felt. When he had remained so for some time, and was a little recovered, he rose up full of an unwonted joy, and immediately all his body began to shake with a vehement tremour; and putting his hand to his bosom, he felt by the side of his heart a tumour about as big as a man’s fist, but neither then nor over afterwards was it attended with the slightest pain.’

Fortsätt läsa ”Filippo och Anden”

Tid att fasta från stiliserade hjärtan

Jag har inte kunnat slita mig från bevakningen av rättegången om de så kallade sommarstugemorden. Kanske beror det på att extrema fall ibland tycks blottlägga mer alldagliga mönster. En sådan detalj finns i de lappar den åtalade kvinnan försökte smuggla ut från häktet, för att instruera sina närstående om vad de skulle säga till polisen. Lapparna är fulla av hjärtan och ”jag älskar dig”, vilket kontrasterar på ett intressant och svårgripbart sätt mot det övriga innehållet. Är detta kärleksbrev eller hotbrev? Kärleksuttrycken tycks avsedda att släta över och mildra de bestämda direktiven och hela den bisarra situationen. Det handlar mindre om en bekräftelse av en djup relation än om att i situationen uppnå sina egna mål.

I kristna sammanhang betonas ofta att den kristna kärleken är något annat än det som gemene man avser med kärlek. Även inom kristen teologi finns olika kärleksbegrepp, men när den kristna förståelsen av kärlek på detta sätt kontrasteras mot en utomkristen förståelse är det ofta agape-kärleken som lyfts fram som det kristna idealet. ”Kärlek ska här givetvis inte uppfattas som någon sentimental känsla, utan som en viljeakt som sätter den andres bästa framför det egna”, skrev exempelvis John Sjögren i SvD häromsistens.

Jesu heliga hjärta
Sacred Heart of Jesus. C. D. Smith.

Man kan också uttrycka detta som att agape-kärleken är en utåtriktad handling, mer som ett verb, en rörelse från Gud, genom människor och ut i skapelsen, medan den världsliga eller sentimentala kärleken är ett tillstånd hos en individ.

”Tro mig, jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar”, säger den åtalade kvinnan i en utfrågning. Det är här tydligt att hon inte menar ”älskar” i den kristna betydelsen. Om kärlek är något vi gör, är denna handling alltid livsbefrämjande och livsunderstödjande; den är en skapande kärlek eftersom den ytterst har sitt ursprung i Skaparen, som gett allt levande liv – av, i och genom sitt kärleksfulla väsen i den heliga Treenighetens gemenskap. Frågan om huruvida det är möjligt att döda och älska samtidigt har därför inte att göra med den enskilda individens moral, förmåga eller tillstånd; det är per definition omöjligt, om vi menar ”älska” i kristen mening. Dödsbringandet är per definition en kärlekslös handling. Om en kristen talar om död och kärlek i samma mening måste det vara för att tala med och om Jesus Kristus: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”.

Säger vi ”jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar” måste vi alltså mena ”älskar” i den affektiva betydelsen: ’om jag känner vissa känslor för någon så förmår jag inte döda den’. För dem som redan är övertygade om kvinnans skuld är argumentet ”jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar” föga övertygande; tar vi påståendet på allvar, kan vi ju av det lika gärna dra slutsatsen att hon troligen inte älskade personen ifråga. Ändå finns det något slugt i formuleringen; det är förnuftsmässigt svårt att motbevisa känslor, och det är socialt knepigt att ifrågasätta dem.

Men uttrycket ”jag älskar dig” tycks inte alls användas enbart i fråga om förälskelse. Det tycks ha blivit en fras vi kan ta till när vi har dåligt samvete, men inte vill kännas vid det. I stället för att bekänna vårt kärlekslösa handlande och be varandra om förlåtelse, försöker vi kompensera och släta över genom att använda en förment kärleksfull fras. ”Jag älskar dig, puss”, hörde jag en pappa fräsa surt till sin sjuåriga dotter, som avslutning på en lång utskällning.

Det finns ett märkligt självcentrerat element i alla dessa exempel: lapparna med hjärtan, ”jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar” och pappans sura ”jag älskar dig”. Det är som om vi använder kärleksbegreppet för att betyga den älskandes, vår egen, godhet. Detta kan nog inte enbart förklaras med att kärlek blir beteckning för ett affektivt tillstånd; vi betraktar väl inte förälskade människor som mer moraliskt högtstående än andra? Kanske är det ändå en rest från agape-kärleken som anas här, men förvrängd, eftersom det inte längre handlar om att som tjänare utföra kärleksfulla gärningar, utan om att framstå som en kärleksfull och därmed något upphöjd person, trots våra gärningar.

Jesu heliga hjärta, omsorgsfullt målat på en plåtjalusi i Cannes. Foto: Aron Lamm.

Sofia Lilly Jönsson talar om begreppsförvirringen i fråga om förlåtelse- och kärleksbegreppen som en bildningslucka. Språkligt lär vi oss dock betydelse helt enkelt genom att använda språket; vi bildar varandra genom att kommunicera med varandra. Jag funderar på vilken förståelse av ordet älska den sjuåriga flickan skapar när hon hör sin far använda det. Och vad menar och förmedlar jag egentligen själv när jag till exempel avslutar mina sms med en hjärtikon? ♥

Min lärdom av sommarstugerättegången blir att det är dags att fasta från reflexmässiga maskinhjärtan och vaga kärleksmanifestationer och söka efter mer konkreta uttryck för vad det är vi vill säga. Det krävs en betydligt större ansträngning för att formulera sig precist och noggrant, oavsett om det är välvilja eller tillgivenhet vi vill uttrycka, än för att klistra in ett hjärta. Vi kommer också att löpa stor risk att uppfattas som glädjedödare. Jag tror att det är värt det. Om vi ska lära oss urskilja de olika betydelserna av kärlek krävs ransonering.

Bilden av Jesu heliga hjärta är så totalt annorlunda än den stiliserade symbolen. Jesu hjärta är ett lidande hjärta, ett hjärta av kött, det ömmande hjärta som är hela skapelsens centrum och nollpunkt.

Petras teologilogg IV

Den kristna berättelsen bär en världsbild som spränger gränserna för det vi vanligen kallar verklighet.

Om det nu är så, då har vi som kristna nedärvda verktyg för att se möjligheter. Att se att det kan vara annorlunda. För oss är verkligheten inte begränsad till det vi vanemässigt tror är allt. För oss är verkligheten också, på precis samma gång, något helt annat.

Men det stannar inte där. För med en sådan nedärvd visdom kommer ansvar, kommer kallelse. En kallelse att se mer. Den kristna apokalyptiken kräver en alternativ konstruktion av själva begreppet värld, av själva begreppet verklighet. Så resonerade Daniel Barber i det citat jag återgav i Petras teologilogg III.

Jag tänker på det när jag sitter i bilen, och bilen fylls av musik. Det är sällan jag som väljer musik i bilen numer. Nu väljer någon Laleh:

Vad var det vi sa
När vi sträckte ut våra armar

vad var det vi skrek
När drömmar bar oss bortom stan

Och jag blir gymnasialt framtidstroende där i bilen. Jag blir ung, blir ännu-inte, fylls av möjligheter, men möjligheter som ligger i framtiden. Kraft och makt sedan, inte ännu.

vi ska ta över
vi ska ta över världen
vi ska bli stora
vi ska bli mäktiga, ha ha

Men så inser jag det ofrånkomliga: Det är nu vi är mäktiga. Min generation har tagit över nu. Så är det. Vi får inte mycket mer makt än vi har nu och femton år framåt. Dessutom tillhör jag och de flesta jag känner världens rikaste 5%. Det är vi som är de stora, de mäktiga. Det är nu ”vi ska göra jorden hel, vattnet rent, aldrig skada varandra mer”. För det var ungefär så vi sa, ”det vi aldrig nånsin skulle glömma”. Gymnasienätter, uppsalanätter, framtidsdrömmarnätter, ännu-inte-nätter, ”att vi ska slåss, vi ska slåss mot Goliat”.

Och om vi dessutom tror, alltså om vi tror på en värld som inte begränsar sig till det vi vanligen kallar verklighet. Då borde vi kunna få tag i det där Davids-modet, och i så fall har vi inga undanflykter. Så tro mig, generationskamrater, det kanske inte känns så, men ”jag vet att vi är modigast”. För modigare än så här blir vi inte, och inte heller mäktigare.

Reformationens klassiker

Kloka lärare (de flesta åtminstone..), engagerade studenter och väldigt bra böcker – det finns många goda skäl att läsa höstens klassikerkurs på Bjärka-Säby.

Vi har gett två stycken nu – den tidiga kyrkan i höstas, och nu pågår den medeltida kyrkans klassiker – och det har varit väldigt lärorikt och inspirerande att föra samtal utifrån grundtexterna i den kristna traditionen. Justinus Martyren, Augustinus, Anselm, Thomas Aquino, Bernard av Clairvaux, Heliga Birgitta och så vidare.

Till hösten fortsätter vi med reformationens klassiker, och ägnar en månad vardera åt den lutherska, reformerta, anabaptistiska och katolska reformationen. Det blir Luther, Kalvin, Balthasar Hubmaier, Erasmus av Rotterdam, Ignatius av Loyla och ett gäng till. Inga läroböcker, utan bara grundtexter. En träff i månaden, 15 högskolepoäng – läs mer här, och anmäl dig på antagning.se.

Fotograf: Zandra Erikshed

Det emfatiska nuet

Jag tänker på Kent Wistis text i DN häromdagen. Den med rubriken ”Därför måste Svenska kyrkan dö”, där han argumenterar för att kyrkan, så som vi känner den idag, kommer att dö. Folkkyrkan kommer att försvinna och förändras och något annat kommer att uppstå i dess ställe. Så har det alltid varit för kyrkan under århundradena, sådan är vetekornets lag. Wisti skriver:

”En central kristen bild är bilden av vetekornet som måste dö i jorden för att kunna växa. Vi kallar det för vetekornets lag och även som kyrklig organisation är vi underställda den. Det är ett kristusmönster som genomsyrar allt liv.”

Jag håller med om det mesta som Wisti skriver: Att kyrkan förändras, att kyrkan måste förändras, och att det inte är något vi skall vara rädda för. Det är ju på så sätt en del av livet, det ständigt föränderliga. Däremot har jag större problem med tanken på vetekornets lag. Det är något i den lagbundenheten som skaver. Att döden och uppståndelsen så lätt kan reduceras till en enkel naturlag. Att hela passionshistorien förenklas och redan på förhand är avgjord till de goda makternas fördel. Att döden på korset inte är ett faktiskt slut utan bara ett led i naturlagens eviga kretslopp.

I litteraturvetaren Anders Johanssons bok ”Nonfiction” (Glänta, 2008.) hittar jag en liknande kritik av det tänkandet, men hos litteraturen:

”En märklig aspekt av den moderna litteraturen är att varje bok tycks implicera sin efterföljare. I utgivningen av en bok ligger alltid ett löfte om ännu en; varje bok är ett förebådande av nästa. Den skrivande görs till Författare; han eller hon får en titel, en roll, en samhällelig funktion (sjuksköterskor sköter sjuka, svetsare svetsar, författare författar böcker), vilket gör skrivandet mindre hotfullt. Varje bok är i det perspektivet redan från utgångspunkten infångad i ett större projekt — litteraturen-kulturen-upplysningen-framsteget-marknaden — som alla vi andra också tillhör.

Det intressanta är att denna fångenskap delvis har sin grund i skrivandet självt. Det är en välkänd sanning att ingen bok är färdig, även om alla likväl måste ge sken av det. I regel vänds denna oavslutade karaktär till litteraturens fördel — varje bok sätter igång mer än den avslutar, skriften ger plats åt den läsandes medskapande — men i ett avseende är den också begränsande. Vad jag syftar på är att skrivandet hela tiden tycks sätta parentes kring sitt emfatiska nu. Det är som om det innevarande alltid skyms av det kommande, det partikulära reduceras till det generella, det obekanta upplöses i det välbekanta. Genom löftet om ständig fortsättning bär skrivandet i det avseendet paradoxalt nog på ett motgift mot varje hot om förändring. Den ofrånkomliga fortsättning som i en bemärkelse garanterar förnyelse, omöjliggör också den mest radikala förnyelsen, såtillvida att fortsättningen är utstakad i förväg. Det implicita löfte som möjliggör det hittills osedda, avväpnar samtidigt litteraturens immanenta oregerlighet genom att tvinga in den i en färdig riktning.”

Om man följer Johanssons tankegångar (i mycket hämtade från den franske filosofen Gilles Deleuze) ligger det alltså implicit i vetekornets lag ett förnekande av det emfatiska nuet. Just det ”nu” som kan stå för den faktiska förändringen. Lagbundenheten gör att det innevarande skyms av det kommande, som en långfredagspredikan som inte kan låta bli att glimta fram mot påskdagens uppståndelse. Det sätter döden, och uppståndelsen, i ett mönster som ständigt upprepar sig och som tar udden av dess förändringspotential genom att det obekanta upplöses i det välbekanta, förs in i en form vi känner igen.

”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild;” skriver Paulus om detta obekanta och emfatiska nu vi lever i, men fortsätter dessvärre med att placera det i ett förlopp med en välbekant upplösning: ”då skall vi se ansikte mot ansikte.”