En svensk Billy Graham?

Jag läser just nu Grant Wackers nyutkomna America’s Pastor: Billy Graham and the Shaping of a Nation. Det är en tolkande studie om Grahams betydelse i amerikansk evangelikalism och, i en förlängning, för USA som nation. Graham befinner sig både mitt i rörelsen och mitt i nationen. Han talar till vanligt folk och till presidenter. Han kan läsa av kulturen, vad människor oroar sig för och längtar efter, och formulera ett budskap till dem. Just detta samspel mellan personen Graham och den (eller de) kulturer han befinner sig i framträder på ett strålande sätt i boken.

Den fråga som jag finner mig reflektera över vid läsningen, och som ni gärna får hjälpa mig med, är: Varför fanns det aldrig en svensk motsvarighet till Billy Graham under 1900-talet? (Och: vem kom närmast? Frank Mangs?) Det vill säga, en populär predikant som får ett kulturellt inflytande bortom kyrkan (”spränger fromhetsvallen”, som man sa förr). Beror det på att sekulariseringen här varit starkare och att (fri)kyrkorna är mer marginaliserade och på större distans till kulturen som helhet? Eller beror det på Svenska kyrkans särställning, och på att ”kulturen”, i den mån man behövt en andlig själasörjare, kunnat vända sig till någon officiell biskop eller ärkebiskop? Beror det på att den sociologiska massan saknats för att subkulturer ska kunna bära verkliga ”fenomen” av Grahams typ? Eller, slutligen, på att vi saknat personligheterna och talangerna?

Ovan är en predikan av Graham från hans stora crusade i New York 1957, att titta på medan ni funderar!