Är människan ett tänkande ting?


Idag kom ett nytt avsnitt av Tro & förnuft-podden.

I detta avsnitt diskuterar vi James KA Smiths bok ”You are what you love” där Smith driver tesen att västerlandet länge har haft en felaktig antropologi: vi har tenderat att se på människan som ett ”tänkande ting” (med Descartes ord) eller som ett ”huvud på en pinne”.

Denna överdrivet kognitivistiska syn på människan har också drabbat kyrkan. Däremot har de kommersiella aktörerna länge förstått vad det är som driver människan: hennes begär och kärlek, snarare än teoretisk information.

Människan formas inte av mer information, utan snarare av handlingar och vanor som formar våra begär. En liturgi är för Smith handlingar och praktiker som talar till och formar våra begär.

Därför behöver kyrkan återvinna förståelsen för liturgins vikt, och det inkluderar en vacker liturgi som väcker människans längtan efter det sanna det goda och det sköna, som har sitt ursprung i Gud.

Bland de sekulära liturgierna återfinner Smith bland annat konsumtionen och i en intressant analys liknar Smith köpcentrumet vid en katedral och skyltdockorna vid helgonstatyer. Reklamens (fiktiva) personer framställs som ”de frälsta” i den religion som konsumismen enligt Smith utgör.

Naturlig teologi och naturens ambivalens: blogginlägg till Tro & förnuft-podden

I Alister McGraths bok The Open Secret: A New Vision for Natural Thelogy som vi diskuterar i senaste avsnittet av podden, hänvisar McGrath bland annat till moralfilosofen Iris Murdoch (1919-1999) och hennes påstående att moral handlar om att se saker såsom de verkligen är. Moral är alltså inte en enbart subjektiv projektion på en i grunden värdeneutral (eller värde-lös) värld. Moraliskt seende handlar om att se sin omvärld på ett djupare sätt.

Detta går att likna vid skillnaden mellan att berätta vad som händer i en film och besvara frågan vad filmen handlar om. Om ett manus eller en synopsis återger filmens händelser, så besvarar frågan vad filmen handlar om vad som är signifikansen i det som händer.

Om universum är en film så kan naturvetenskapen liknas vid svaret på vad som händer i filmen och en livsåskådning eller en religion försöker besvara frågan vad filmen (universum) handlar om.

Detta kan kontrasteras med återgivningen som finns i Göran Collstes bok Inledning till etiken av ett nazistiskt experiment i Auschwitz. Ett experiment av tortyrmässig karaktär återges av den nazistiska läkaren helt ”vetenskapligt” och med så att säga helt ”sakliga” återgivningar av experimentets empiriska aspekter, dess utformning och effekter på försökspersonerna. De flesta skulle nog hålla med Iris Murdoch om att läkarens blick här var grumlig, trots att eller snarare just för att den var ”helt vetenskaplig”.

Som McGrath förstår naturlig teologi så kan det ses som ett slags fördjupat seende, eller en fördjupad läsning av universum. Med hjälp av kristna teologiska begrepp kan vi se mer av filmens djup än vad vi skulle kunna utan dessa, menar McGrath.

Den ”klassiska” formen av naturlig teologi fokuserar främst på det faktum att det finns en film (en värld) som för sin existens behöver en förklaring utanför sig själv. McGrath är dock mer intresserad av vad filmens innehåll kan säga om Gud, eller kanske vad teologin kan säga om filmens innehåll. Om detta visar sig vara klargörande så har detta viss epistemisk relevans; eller annorlunda uttryckt: det talar till den kristna trons fördel.

Här uppstår en slags hermeneutisk cirkel: för att förstå filmens innehåll behöver jag teologiska tolkningsnycklar, och först då kan filmen (naturen) säga något om Gud. McGrath inser förstås att detta är en form av cirkelargument; men det är de teologiska begreppens fruktbarhet som talar till deras fördel. Det handlar om resonans och inte bevis.

Precis som tolkning av en film kräver ett engagemang så kräver en filosofisk eller religiös tolkning av världen att jag blir involverad. Precis som moraliska ställningstaganden innebär att jag förhåller mig på ett specifikt sätt, på ett existentiellt plan, till det jag tar ställning till, så kan jag inte neutralt observera meningen i universum. Jag måste brottas med den frågan och bli involverad.

Vidare anknyter McGrath till utvecklingspsykologen Jean Piaget (1896-1980) och dennes begrepp ”ackommodation” respektive ”assimilation”. Piaget tänker sig att vi har (till viss del inlärda och till viss del biologiskt betingade) kognitiva scheman – kartor – med vars hjälp vi begripliggör vår omvärld. När vi lär oss något nytt kan denna erfarenhet antingen begripliggöras med våra nuvarande kognitiva scheman – då sker en ”assimilation” av denna erfarenhet till våra kognitiva scheman – eller också går det inte att begripliggöra och då uppstår en kris, en ”kognitiv dissonans” som leder till att vi får göra en förändring av våra kognitiva scheman: detta är vad som avses med ”ackommodation”.

Det fenomen som ur kristen synvinkel är svårast att begripliggöra (assimilera) är det ondas existens. Det är det starkaste argumentet för en naturlig ”a-teologi”. McGrath alluderar till den kristna förståelsen om syndafallet som ett sätt att begripliggöra varför naturen är ambivalent och inte entydigt talar om Gud.

Detta är den aspekt av McGraths bok där jag tycker han är minst tillfredsställande i sitt resonemang. McGrath tror inte själv på ett historiskt fall, och McGrath har en evolutionär världsbild. Det innebär att McGrath förstås är medveten om att det vi kallar för det ”naturliga onda” föregår människans existens med många miljarder år. Det vi menar med det naturliga onda är de processer i naturen som bryter ner biologiskt liv. Det kan vara allt ifrån rovdjur, till vulkaner, sjukdomar och jordbävningar. Dessa är, vet vi numera, en del av naturens grundläggande struktur.

Ett annat sätt att begripliggöra det naturliga onda finns i den av den anglikanske prästen och fysikern John Polkinghorne föreslagna tanken om ”den fria processens försvar”. Polkinghorne menar att Gud har gett frihet till skapelsen: att utvecklas utifrån sin grundläggande struktur. Detta innebär inte deism, eftersom Gud å ena sidan hela tiden upprätthåller världen i sin existens, å andra sidan kan agera mer specifikt (mirakulöst). Det utesluter inte heller på något vis att Gud har intentioner med skapelsen, eftersom Gud (till skillnad från naturvetare) vet allt som det är logiskt möjligt att veta. Den fruktbara struktur som Universum är har, genom ett samspel mellan regelbundenhet och slump, get upphov till de olika grundämnena, växterna, djuren och människorna som vi ser i universum.

Denna frihet är dock samtidigt sårbarhet. Genernas mutationer möjliggör nya arter men också cancer. Det är inte sällan samma processer som möjliggör kreativitet och sårbarhet.

På samma sätt är det på den moraliska nivån: vår moraliska frihet möjliggör godhet, men också moralisk ondska. Den naturliga friheten möjliggör en kreativitet som är naturens egen, men också en sårbarhet för destruktivitet. Ett exempel kan klargöra detta. Det tycks som att det finns en genetisk komponent som bidragande orsak till psykopati. Men detta är inte ensamt tillräckligt: det krävs miljömässiga erfarenheter av våld och utsatthet. Denna sårbarhet är dock också extra formbar för positiva erfarenheter.

Detta illustrerar att det ofta är samma processer som är sårbara som är kreativa.

Ett kristet ”begripliggörande” (i den mån det går) av det naturliga onda kan inte längre hänvisa till att naturen hamnade i oordning efter syndafallet. Istället måste det begripliggöras utifrån den frihet som Gud gett skapelsen, där det finns en analog relation mellan den mänskliga och den naturliga friheten.

För vissa teologer bör inkarnationen förstås inte bara som att Gud blir människa utan mer fundamentalt som att Gud blir ”kött”. I Jesu död och uppståndelse finns mönstret för hela skapelsen, inte bara för människan. Kanske måste den kristna teologin ”ackommodera” sina kognitiva scheman för att kunna förstå naturen som Guds skapelse där ”fallenheten” snarare står för det Gud tillåter, genom att ge skapelsen frihet, men inte avser – ungefär som det är brukligt att tänka om den moraliska friheten.

Thomas av Aquino (1225-1274) säger att den enda anledningen till att Gud kan tillåta (obs: tillåta, inte avse) det onda är att Gud ur till och med det onda kan utvinna något gott. Religionsfilosofen Bernard Lonergan (1904-1984) talar om ”korsets lag” som är i kraft så fort något ont omvandlas till och blir medlet för något gott.

Poängen är alltså inte att Gud avser det onda, men att Gud kan frälsa det onda.

Kanske är det så att den frihet Gud gett skapelsen möjliggör både naturlig och mänsklig ondska och kreativitet. I bägge fallen är den gudomliga responsen någon variant av korsets lag.

Sammanfattningsvis är min tes i detta blogginlägg alltså att kristen teologi inte längre kan hänvisa till syndafallet för att begripliggöra det ”naturliga onda” utan snarare behöver en tanke om att Gud gett skapelsen frihet. Den process genom vilket det onda blir ett medel för något gott är ”korsets lag” och det är något som i analog mening är närvarande både i den förmänskliga skapelseprocessen och i Guds respons till den mänskliga synden.

Dessa tankar är tentativa och skulle förstås behöva utvecklas, men jag tror att denna riktning är en fruktbar riktning för teologin. En världsbild som både vill bejaka att världen är god och samtidigt ta in världens ”fallenhet” behöver en respons som integrerar det onda och förvandlar det.

Den anglikanske ärkebiskopen Frederick Temple resonerade i sina föreläsningar 1896 vid Oxford University över Darwin och menar att Gud ännu inte är klar med sin skapelse: den kristna teologin innehåller en blick framåt mot alltings upprättelse och helande. Istället för att blicka bakåt mot ett perfekt ”urtillstånd” bör den kristna teologin sätta sin tyngdpunkt framåt, då Gud uti alla blir allt.

Sakrament, fetisch och problemet med svenska värderingar

Frågan för detta blogginlägg är: finns det något i ”svensk kultur” som bidrar till en kultur av åsiktsfetischism?

I ett tidigare blogginlägg föreslog jag att begreppsparen ”sakrament” och ”fetisch” kunde användas som analysverktyg för att förstå olika förhållningssätt till verkligheten. Jag skrev inlägget i anslutning till ett podavsnitt med Jonna Bornemark som myntat begreppet ”mätbarhetssamhället” för en tendens inom inte minst offentlig verksamhet där dokumentation och mätbarhet får en prioritet framför den verksamhet som skall mätas respektive dokumenteras.

Genom att anknyta till hur Marx beskriver ”varufetischismen” respektive hur man i kristen tradition förstår ”sakrament” så uppstår en kontrast mellan dessa begrepp som jag menar kan kasta ljus över både det fenomen som Bornemark talar om, men samtidigt många andra fenomen där samma grundläggande logik förekommer. Det handlar, kan man säga, om hur vi blandar ihop relationen mellan synligt och osynligt, yta och djup eller karta och verklighet. Utan att vi lägger märke till så får det synliga tecknet ersätta den bakomliggande verkligheten.

Det enda som kan bevara denna kontakt är uppmärksamma och ärliga mänskliga subjekt och aktörer, som inte ersätter sitt omdöme med ”objektiva” – i betydelsen opersonliga – mätinstrument. Det är vi själva som måste vara mätinstrumenten, vi måste öva upp vår sensibilitet och våga säga det vi ser. (Självklart kan vi ta hjälp av mätinstrument, men det är vi som fäller omdömet, informerade av mätinstrumenten. Andra fenomen kräver att vi är mätinstrumenten, för att bedöma den moraliska laddningen i en situation exempelvis.)

Ett sakrament är i kristen tradition ett synligt objekt som representerar och närvarandegör en osynlig verklighet, Guds nåd. En åsikt är alltså (i analog mening) ”sakramental” om den är ett uttryck för en seriös tankegång, som ger den sin mening. Det innebär att en åsikt är ett omdöme, ett informerat ställningstagande. Den representerar en tankegång, ett tankearbete, av ett ärligt subjekt.

En fetisch är i Marx terminologi en vara vars värde bedöms frikopplad från arbetsprocessen, och börjar betraktas som ägandes ett visst värde ”i sig” – oberoende av det arbete och de resurser som använts för att tillverka varan. Ekonomiska relationer blir relationer mellan de tillverkade objekten och pengar och inte sociala relationer mellan de mänskliga aktörer som tillverkat och köper och säljer dem.

En åsikt blir en fetisch när den antas för att den har fått ett socialt symbolvärde – Erich Fromm talade om personlighetsmarknaden vilket är relevant här – snarare än för det tankearbete, den tankegång och den intentionalitet som ger åsikten sin verkliga mening och innebörd.

För min del anser jag att vi kan se den här tendensen till fetischism på många olika håll. Vissa åsikter laddas med visst värde, oberoende av den bakomliggande tankegången. Att ”tänka kritiskt” blir då liktydigt med att ha vissa åsikter; om du har dessa åsikter behöver du inte besvara några frågor om varför du har dem och din (eventuella brist) på tänkande synliggörs inte eftersom ditt tyckande – snarare än ditt tänkande – är korrekt. Åsikterna har så att säga börjat leva sitt eget liv och äga sitt värde ”i sig själva” oberoende av den intentionalitet eller det tankearbete som de borde vara ett uttryck för.

Samma sak kan det bli med våra religiösa ord och teorier och ceremonier. De kan väldigt lätt bli fetischer snarare än sakrament, och det är väl en anledning till att Gud i Jesaja säger:

”Kom in­te med era me­ningslösa gåvor,
jag av­skyr of­ferröken.

Nymånad, sab­bat, högtids­sam­ling –
jag tål in­te falsk­het och fest.

Jag ha­tar era högti­der och nymånads­fes­ter,
de har bli­vit en börda för mig,
som jag in­te or­kar bära.

När ni lyf­ter era händer i bön
vänder jag bort blic­ken.

Hur myc­ket ni än ber
lyss­nar jag in­te.
Ni har blod på händer­na.

Tvätta er, re­na er!
Låt mig slip­pa se era illdåd.

Slu­ta göra det on­da
och lär er göra det go­da.

Sträva ef­ter rätt­vi­sa,
stöd den förtryck­te.

För den fa­derlöses ta­lan,
skaf­fa änkan rätt.”

I ett avsnitt av programmet Psyket på P3 intervjuades Mikael Dahlén, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm om hur pengar påverkar vårt förhållningssätt till tillvaron. Dahlén återgav ett antal experiment som på ett ovanligt konkret sätt illustrerade den här tendensen av hur vi tenderar att förväxla symboler för värde (som pengar är par excellens) med den verklighet som är värdefull.

Dahlén berättade om två experiment: i ett experiment lät man människor utföra en uppgift och sedan fick de välja antingen en jordgubbsglass eller en pistageglass. De flesta valde i detta experiment jordgubbsglass – de flesta människor tycker att jordgubbsglass är godare än pistageglass.

I ett annat experiment hade man modifierat situationen något. Istället för att alla utförde endast en uppgift så fick deltagarna veta att om de jobbade i en viss tid fick de en jordgubbsglass, men om de jobbade längre kunde de få den dyrare pistageglassen.

Och då väljer de flesta att jobba längre! Dahlén konstaterar att kvantitativa mått gör något med vår perception, och han föreslår därför att vi använder det till vår fördel – genom att sätta kvantitativa mått på sådant vi verkligen värdesätter. (Kanske exempelvis genom att ge tre poäng för varje gång vi fikar med en vän och sikta på att få femton poäng per månad?)

I samtalet med Jonna Bornemark kom synpunkten upp att det finns något paradoxalt i att moderniteten, som brukar betraktas som den period då individen verkligen träder fram, samtidigt kännetecknas av så många åtgärder för att försöka göra det individuella subjektet onödigt, helt utbytbart, genom ”rutiner” genom ”regler” med mera.

En annan svensk företagsekonom, professor Mats Alvesson, är i en artikel i dagens Aftonbladet inne på samma linje som Bornemark. Istället för att inrikta sig på att verksamheten ska bli så bra som möjligt finns det incitament för att följa reglerna och fokusera på policydokumenten och inte bli kritiserad för att bryta mot det mätbara, samtidigt som den praktiska verksamheten hamnar i bakgrunden.

Enligt Mats Alvesson så frodar den svenska kulturen och inte minst kulturen i offentlig sektor en ”funktionell dumhet” eller en slags medveten nedtoning av sin subjektivitet.

Alvesson kopplar detta fenomen – som han menar är utmärkande för svensk kultur – även till den politiska omsvängningen i migrationspolitiken. Man för en SD-nära politik, samtidigt som man är emot SD som parti. Fetischen – tecknet – är att vara emot SD. Men den bakomliggande verkligheten har förändrats, och det snabbt.

Att den så snabbt kan förändras säger något om huruvida våra offentliga hållningar är ”sakrament” eller ”fetischer”.

Något liknande måste sägas om det faktum att Finansdepartementet under flyktingkrisen bad Utrikesdepartementet utreda konsekvenserna av ett halverat svenskt bistånd. Den olyckliga tankegången var att en sådan neddragning skulle underlätta finansieringen av flyktingmottagandet i Sverige.

Om ett sjukhus gjorde samma analys skulle en liknelse kunna vara att man funderade på om man kunde dra ner på ambulanser för att finansiera hjärtvården.

Att detta skulle vara ett utslag för humanitär omsorg är svårt att försvara; däremot uppfattades det kanske enklare att försvara denna åtgärd inför opinionen. Men i så fall har det skett en åsiktsfetischism också hos opinionen.

Kanske är det så att vi behöver komma tillrätta med denna del av svensk kultur – och hur skulle vi göra det?

Här är några tankar:

Toril Moi skriver i sin bok Språk och uppmärksamhet att vi måste ta in, inte bara vad den andre tycker, utan också varför den tycker som den tycker.

Det vill säga, vi måste betrakta den andres åsikter som sakrament och inte som fetischer, vi behöver vara intresserade av den bakomliggande verkligheten som motiverar åsikten.

Vad skulle hända om vi började betrakta den andres åsikter som ”sakrament” och inte som ”fetischer”? En sak är ju att vi skulle inleda den process som skapar förståelse och också förändring.

Precis som det hos mig som enskild individ dyker upp, ibland lite pinsamma eller förbjudna tankar och känslor, så dyker detta även upp hos andra människor. Men dessa tankar och känslor kan väl egentligen bara hanteras om de bearbetas? Om man försöker förstå och tolka dem. En obehaglig tanke kan bearbetas och då kan man urskilja om det fanns något legitimt undertryckt behov som den stod för och annat man kan lämna åt sidan.

Något liknande tror jag vi skulle behöva tillämpa i vår offentliga debatt. Diskussion tror jag det kallas, och att skilja på sak och person. Om vi gjorde detta kanske åsiktsfetischismen kunde avta.

Som Horace Engdahl sade i Min sanning om vad han saknade i svensk offentlig debatt: en orädd, konsekvent tankegång som är beredd att respektera en motsatt åsikt.

Detta gäller, menar jag, om vi ser att det finns en tankegång bakom åsikten, som vi kan respektera.

Svenska kyrkan och miraklerna

I en intressant krönika i DN skriver Maria Schottenius idag om sin upplevelse av att många präster i Svenska kyrkan försöker förklara miraklerna i Nya Testamentet som helt immanenta skeenden:

Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren handlar i många nutida prästers tolkning om att få hjälp, och låta undret ske i det egna hjärtat. Men blir det i så fall kvar en religion, eller har vi fått en etisk lära?

Schottenius fortsätter med att återge Camilla Lifs helgsmålsandakt där brödundret egentligen handlar om någon som ”vågade ta första steget” och därigenom satte igång en rörelse där alla bidrog och så kunde alla bli mätta. Det är förstås en rörande bild och en läsning som inte alls är utan viktiga poänger.

Men mer problematiskt blir det när man låter påskens centrala under, Jesu död och uppståndelse, läsas bara som en metafor för att naturen får liv igen. Jag känner igen tendensen som Schottenius talar om; jag minns en annons på Katedralcaféet i Uppsala där jag fick just intrycket att det påsken egentligen handlar om är hur livet återvänder i naturen.

Schottenius menar att Svenska kyrkan behöver bli tydligare med vad hon menar: menar hon att undren inte finns, eller menar hon (fortfarande) att Gud ibland verkar i världen på ett extraordinärt sätt?

Den klassiska definitionen av ett mirakel är att det är en händelse där Gud verkar utöver naturens kapacitet, men inte emot naturlagarna. Miraklerna är också alltid kopplade till mening, de har en uppenbarande karaktär. Därför är Schottenius fråga om det handlar om tolkning eller under (se nedan) missvisande.

Beskrivningen av under som något som bryter mot naturlagarna representerar en senare förståelse, som har förvirrat debatten hel del. Att Guds handlande kan gå utöver naturen betyder inte att det bryter mot naturen.

Hela Universums historia är för övrigt ett exempel på hur naturen kan ”överträffa sig själv” i jämförelse med den kapacitet den hade tidigare. Vi kan lika gärna säga att människans förmåga att lyfta sina händer ”bryter mot” gravitationen, om vi menar att något som går utöver gravitationen också går emot gravitationen.

Det finns mycket en person som försvarar det helt immanenta perspektivet skulle kunna lyfta fram i Schottenius krönika och föra in i sin egen argumentation: när Schottenius säger att något antingen är ett under eller är till för att tolkas skulle en sådan person svara: Naturligtvis är det till för att tolkas!

Det säger även jag (som menar att också det mirakulösa inträffar). Men det jag menar att Svenska kyrkan behöver bestämma sig för i sin offentliga förkunnelse är vad som syftar på vad: är Jesu uppståndelse en bild för naturens uppvaknande, eller är det tvärtom?

Man behöver bestämma sig för vad som är ”källdomän” och vad som är ”måldomän” som det heter inom metaforteori. När vi säger att livet är som en resa, så är ”resan” det mer välbekanta (källdomän) som illustrerar det mer svårfångade fenomen som vi vill belysa – ”livet” – som är måldomän. På samma sätt är det ur kristen synvinkel ormens ömsande av skinn och naturens återuppvaknande som illustrerar den dynamik som sammanfattas i korset – inte tvärtom.

Problemet är att vissa förkunnare ibland vill göra det mer svårfångade och svårsmälta transcendenta fenomenet helt och hållet greppbart genom att säga att det egentligen syftar på det immanenta.

Är det våra föreställningar om det transcendenta som ska förstås som att de refererar till det immanenta, eller är det det immanenta som ska förstås som att i sin djupdimension syfta på det transcendenta?

När K G Hammar säger att ”Gud” är en metafor för en erfarenhet har han ur kristen synvinkel blandat ihop källdomän och måldomän. Erfarenheter är immanenta företeelser, som kan säga något om det transcendenta. Det är därför ur kristen synvinkel snarare så att erfarenheten är en metafor, en bild, en glimt av Gud.

Det är inte så att ”begreppet Gud” syftar på en erfarenhet. Det är istället erfarenheten som syftar mot Gud.

Den kanadensiske religionsfilosofen Bernard Lonergan har ett utomordentligt användbart begrepp för att beskriva relationen mellan två meningsnivåer, där de inte är reducerbara till varandra, men ändå inte dikotoma. Lonergan kallar det för sublation och det uttrycker hur man i katolsk teologi ser på relationen mellan nåd och natur: nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte.

Att gifta sig innebär en fördjupad överlåtelse och relation till den andra personen, men det innebär inte en dikotomi gentemot den relation man hade när man bara var pojk/flickvän(ner). Den relation man hade har fått en fördjupad kontext, och därför delvis ny karaktär, men inte upphävts.

Det är så, tänker jag mig, man bör se på relationen mellan det immanenta och det transcendenta. När vi kopplar erfarenheter av död och uppståndelse i naturen, i våra egna liv (på en psykologisk nivå) till Jesu död och uppståndelse i vilken vår faktiska, konkreta död följer samma mönster så får dessa vardagliga erfarenheter en vidgad kontext och fördjupad mening.

Om vi däremot försöker inte bara illustrera Jesus död och uppståndelse med naturens växlingar, utan säga att det är en bild för detta, då har vi reducerat Jesu död och uppståndelse till något helt immanent. Och det immanenta tappar därmed också något av den djupare mening det skulle ha haft, om det kunde ses som en bild för Jesu död och uppståndelse.

Så här beskriver Lonergan sublation:

”What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis; yet so far from interfering with the sublated or destroying it, it includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context.”

Motsatsen till sublation är reduktion. Svenska kyrkan behöver bestämma sig om det är naturen som pekar på Gud, eller om det är våra religiösa föreställningar som pekar på naturen.

Åter till brödundret: kanske är det så att vi inte behöver välja mellan läsningen att pojken satte igång en rörelse där alla bidrog och att Gud verkade på ett extraordinärt sätt. Jag har inte några problem i sig med läsningen att det var genom att människors solidaritet väcktes som brödet kom att räcka till: ur Guds synvinkel är det antagligen att föredra än att Gud skall behöva ersätta människors välvilja.

Men en vanlig föreställning om Jesu under är att de är ”tecken”: de ska illustrera något om Guds karaktär och omsorg, men däremot inte ersätta naturens vanliga ordning och dynamik. Om Gud ständigt gjorde dessa ting skulle det kunna riskera både människans och naturens integritet.

Sakrament eller fetisch: blogginlägg till Tro & förnuft-podden

”Men om vi också försöker rikta uppmärksamheten mot det som de andra ser, om vi använder mer tid åt att förstå varför de ser det som de ser, kan det nog hända att vi blir lite mindre benägna att omedelbart avfärda dem som inte håller med oss som idioter, och därmed lite bättre på att diskutera med varandra.” (Toril Moi Språk och uppmärksamhet)

I det senaste avsnittet av Tro & Förnuft-podden intervjuade vi Jonna Bornemark, lektor i filosofi vid Södertörns högskola om hennes kritik av mätbarhetssamhället.

En del av denna kritik handlar om vilken roll dokumentation och mätning av aktiviteter får i olika verksamheter – inte minst i offentlig sektor.

Genom den organisationsmodell som kallas för New Public Management har, menar Bornemark och andra, dokumentationen och administrationen i dessa yrken svällt. Det sker en ”förpappring” och detta kan i slutändan leda till att fokuset hamnar på dokumentationen av vad man har gjort (eller i värsta fall så blir dokumentationen fiktiv) snarare än på själva tillvaron i organisationen.

Jonna Bornemark analyserar detta med hjälp av begreppsparen ratio och intellectus, som står för två olika tankemässiga förhållningssätt.

Jag tänkte i detta blogginlägg analysera denna tendens med hjälp av begreppsparen ”sakrament” och ”fetisch”.

Ett sakrament är ett synligt tecken på en osynlig verklighet. Oavsett om man tror på en osynlig verklighet eller inte så kan alla vara enig om att det är så ett sakrament är tänkt att vara.

Sakrament har alltså en koppling till en bakomliggande (osynlig) verklighet som ger dem sin mening. För den som inte tror på Gud kan kanske församlingens, och prästens, intentionalitet vara denna osynliga bakgrund, som ger sakramenten deras natur. I dopet frambär vi ett barn till Gud, Gud tar emot det, och vi tar emot det i kyrkans (synliga och osynliga) gemenskap.

En fetisch är, i Marx analys, ett fenomen som har frikopplats från den verklighet som ger tinget sin identitet och natur. Det exempel som Marx använder är varor som börjar betraktas som att de har sitt värde inneslutna i sig själva. Marx menar istället att det är arbetet och produktionen som ger varan sitt värde: det finns en bakomliggande (just nu osynlig) verklighet som ger tingen sin identitet och dess värde.

Men det som sker i varufetischismen är att man börjar betrakta varan som värdefull i sig. Det mest tydliga exemplet på det här är om man börjar betrakta pengar som intrinsikalt värdefulla och inte som värdefulla för att de är ett slags symboler för arbete och resurser (råvaror, kompetens).

Det som gör ett barns teckning till sin förälder så värdefull är ju att det är ett synligt tecken på barnets kreativitet och kärlek till sin förälder. Frikopplade från denna osynliga bakgrund är de kanske inte så behagfulla för ögat på det rent estetiska planet.

Om vi återgår till Jonna Bornemarks analys av ”förpappringen” och ”byråkratiseringen” av offentliga verksamheter, så innebär Bornemarks analys att det i offentliga verksamheter har skett en slags ”fetischering” av dokumentationen så att istället för att bli ett uttryck för en underliggande verksamhet har den underliggande verksamheten börjat rikta in sig på att skapa bra dokumentation, eller se bra ut i dokumentationen.

Dokumentationen är ju tänkt att vara ett styrmedel så att verksamheten blir bättre, men när dokumentationen får denna framskjutna plats så börjar istället verksamheten bli inriktad på att generera ”bra dokumentation”. God verksamhet kan riskera att bli synonymt med ”bra dokumentation”.

Det finns en uppenbar risk att man fokuserar på ”bra dokumentation” istället för god verksamhet, som inte kan regleras eller styras eller mätas på en situationsnivå – vilket är den plats där de konkreta mötena och de konkreta handlingarna äger rum. Bornemark tar ett exempel från ett äldreboende där en i personalen upptäcker att en av de boende har svår ångest. Men istället för att försöka ta hand om den personen drar personalen igång ett parti fia med knuff, vilket kommer att höja aktivitetsnivån i dokumentationen.

(Jag hörde en gång följande berättelse från en som jag känner väl som befann sig på en psykiatrisk vårdavdelning: patienten frågade om hon kunde få en kopp te. Personalen svarade nej, det är inte te-tid nu. Varpå patienten frågade om den kunde få en stesolid, och personalen svarade: Ja visst! Så istället för att ta vara på patientens sunda sätt att hantera sin ångest, så uppmuntrades användande av stark medicin, eftersom det var i linje med regelboken. Men det kan knappast vara det som regelboken var tänkt att leda till.)

Sakrament och fetisch i andra sammanhang

Detta är ett fenomen som vi har på många områden i samhället. För någon månad sen var det ett samtal på filosofiska rummet om ”nonsensforskning”. Mats Alvesson och Roland Paulsen har tillsammans gett ut en bok där de menar att det inom akademin har skett en förskjutning mot att producera sådant som är mätbart, snarare än det som är viktigt och meningsfullt: det yttrar sig inte minst i fokuset på att få så många publikationer som möjligt.

Men man har slutat att ställa frågan om det som publiceras är meningsfullt och av hög kvalitet. Eftersom finansiering i hög grad är beroende av publiceringar så gynnar systemet kvantitet och mätbara resultat.

I Bibeln finns det en återkommande protest från Guds sida när det religiösa livet har ”fetischerats”. Frikopplade från kärlek och rättvisa och äkta tro är inte det religiösa livet något som behagar Gud, som i Psaltaren 50:

På di­na of­fer kan jag in­te kla­ga,
di­na brännof­fer får jag dag­li­gen.
Men jag behöver inga tju­rar från ditt stall,
inga boc­kar ur di­na fållor,
ty viltet i sko­gen är mitt,
al­la djur bland de väldi­ga ber­gen.
Jag känner al­la fåglar i skyn,
al­la mar­kens smådjur är mi­na.
Vo­re jag hung­rig sa­de jag det in­te till dig,
ty min är värl­den och allt den rym­mer.
Skul­le jag äta kött av tju­rar
el­ler dric­ka boc­kars blod?
Nej, låt tacksägel­sen bli ditt of­fer åt Gud
och in­fria di­na löften till den Högs­te!
Ro­pa till mig när du är i nöd,
jag skall rädda dig, och du skall ära mig.

Eller i Psaltaren 51:

Slaktoffer vill du inte ta emot,
och ger jag dig brännoffer försmår du det.
Det offer du begär är ett förkrossat hjärta,
en krossad och nedbruten människa
förkastar du inte, o Gud.

Eller i Jesaja 1:

Vad skall jag med al­la era slak­tof­fer?
säger Her­ren.
Jag är mätt på brännof­fer­bag­gar
och gödkal­vars fett,
jag vill in­te ha blo­det
från tju­rar och lamm och boc­kar.
Vem har begärt det­ta av er
när ni träder fram inför mig,
ni som trängs på mi­na förgårdar?
Kom in­te med era me­ningslösa gåvor,
jag av­skyr of­ferröken.
Nymånad, sab­bat, högtids­sam­ling –
jag tål in­te falsk­het och fest.
Jag ha­tar era högti­der och nymånads­fes­ter,
de har bli­vit en börda för mig,
som jag in­te or­kar bära.
När ni lyf­ter era händer i bön
vänder jag bort blic­ken.
Hur myc­ket ni än ber
lyss­nar jag in­te.
Ni har blod på händer­na.
Tvätta er, re­na er!
Låt mig slip­pa se era illdåd.
Slu­ta göra det on­da
och lär er göra det go­da.
Sträva ef­ter rätt­vi­sa,
stöd den förtryck­te.
För den fa­derlöses ta­lan,
skaf­fa änkan rätt.

Diskussionen i Bibeln om ”tro” vs. ”gärningar” ska inte förstås som att vi ska välja det ena eller det andra. Båda kan bli ”fetischer” och de tenderar att bli det om de är utan varandra. Gärningar blir fetischer om de inte är framsprunga ur ett äkta engagemang. Tron kan bli en fetisch om den inte levs ut i ett konkret liv.

Inkarnation och sakramentalitet är botemedlet mot fetischeringen.

Ett område där jag tycker att denna fetischering är extra påtaglig och plågsam är i det offentliga samtalet.

En anledning till att vi uppfattar världen som ”full av idioter” är kanske för att vi betraktar andras åsikter som ”fetischer” snarare än som ”sakrament”. Det vill säga vi betraktar dem frikopplade från den tankegång som har lett till slutsatsen.

Litteraturvetaren Toril Moi talar i sin bok Språk och uppmärksamhet om vikten av en ”kärleksfull och rättfärdig blick” på andra:

”Om vi övar upp förmågan att rikta en rättfärdig och kärleksfull blick på verkligheten, kommer resultaten inte att bli att alla ser samma sak.

Samhällsdebatten kommer att vara lika skarp som tidigare. Men om vi också försöker rikta uppmärksamheten mot det som de andra ser, om vi använder mer tid åt att förstå varför de ser det som de ser, kan det nog hända att vi blir lite mindre benägna att omedelbart avfärda dem som inte håller med oss som idioter, och därmed lite bättre på att diskutera med varandra.

Kanske blir det något mindre sannolikt att vi tar till våld för att vi känner att språket inte räcker till.”

Vänskapen mellan den radikale filosofen Cornel West och den konservative filosofen Robert P. George är bara möjlig för att de båda inte betraktar varandra enbart som representanter för (i många fall diametralt skilda) åsikter, utan som representanter för gedigna tankegångar som de respekterar men inte delar.

De kan i många fall känna igen samma bakomliggande motivation hos den andre, som hos sig själv, även om de gör olika analyser av vad lösningen är på samhällets problem.

Men vad beror det på, tendensen att betrakta varandras ståndpunkter som fetischer, snarare än åtminstone till att börja med, som uttryck för en tankegång?

Jag tror att det finns två viktiga processer i botten: politisering och kommersialisering, som är två sidor av samma mynt, å ena sidan, och medialisering å den andra.

Med politisering menar jag att det offentliga samtalet mellan politiker kan ses som ett slags tävling där det handlar om att, inte förstå den andre, utan om att vinna ”marknadsandelar” – röster – i relation till åhörarna. Därför finns det en inneboende struktur som drar det offentliga samtalet bort från förståelse och fördjupade resonemang.

Det gäller att reducera motståndarens påståenden och argument, så att de blir oacceptabla.

Som sagt var så är detta också en slags ”kommersialisering” – det handlar om att vinna ”marknadsandelar”.

Detta har vi också på det individuella planet, i hur vi diskuterar på sociala medier. Där är marknadsandelarna inte röster i ett val, men socialt kapital i form av gillanden och medhåll.

Den marxistiske och humanistiske psykoanalytikern Erich Fromm talade om vad han kallar för ”personlighetsmarknaden” – med vilket han menade att våra mellanmänskliga relationer har kommersialiserats och att det handlar mycket om att visa upp hur bra man är, inte minst i romantiska relationer. Man blir väldigt fokuserad på att visa att man är älskvärd. Så fokuserad, menar Fromm, att vi glömmer bort att öva oss i konsten att själva vara kärleksfulla.

Det finns en uppenbar risk att den bild vi frammanar av oss själva inte är ”sakramental” – det vill säga blottar den underliggande verkligheten – utan en fetisch.

I den mån våra åsikter blir valuta på personlighetsmarknaden gäller det att läsa av vad som är populärt, snarare än att söka sig mot det sanna, det goda och det rätta.

Men i den mån vi söker verkligheten kan vi känna igen detta hos en annan, också hos den som gjort en analys som skiljer sig från vår. Särskilt gäller detta förstås i svåra och komplexa frågor.