Cædmon’s Hymn

Enligt legenden – eller rättare sagt Bedes Historia ecclesiastica gentis Anglorum – var Cædmon en anglosaxisk herde som arbetade på ett kloster i dagens Whitby, York. Han tillbringade det mesta av sin tid ute i naturen och kunde varken läsa eller skriva: ”Therefore, at feasts, when it was decided to have a good time by taking turns singing, whenever he would see the harp getting close to his place, he got up in the middle of the meal and went home”. Men efter en av dessa tillställningar hände något märkligt. I en dröm ombads Cædmon sjunga en sång. En man sade åt honom att dikta om skapelsen: ”Sing to me the beginning of all things.” Plötsligt började Cædmon sjunga ord han aldrig hört förut. Så tillkom en av det fornengelska språkets tidigaste kristna dikter.

Eftersom dikten är så pass kort kan vi kosta på oss att återge den både i originalversion och översättning:

nu scylun hergan   hefaenricaes uard
metudæs maecti    end his modgidanc
uerc uuldurfadur swe    he uundra gihwaes
eci dryctin     or astelidæ
he aerist scop     aelda barnum
heben til hrofe    haleg scepen.
tha middungeard     moncynnæs uard
eci dryctin     æfter tiadæ
firum foldu     frea allmecti

Now [we] must honour the guardian of heaven,
the might of the architect, and his purpose,
the work of the father of glory[b]
as he, the eternal lord, established the beginning of wonders;
he first created for the children of men[c]
heaven as a roof, the holy creator
Then the guardian of mankind,
the eternal lord, afterwards appointed the middle earth,
the lands for men,[d] the Lord almighty.

Att tolka kontingensen

Jag skulle vilja följa upp mina ganska dystra iakttagelser igår med en annan reflektion.

Där både den moderna naturvetenskapen och den kristna teologin är eniga är att det mänskliga livet är kontingent.

Men den bild som Walden beskriver som en konsekvens av detta skiljer sig från den kristna teologins perspektiv. Ur den kristna teologins perspektiv är denna kontingens inte en absurd kontingens utan den kontingenta existensen är att förstå som en gåva.

Universum existerar inte av nödvändighet utan är skapat, det vill säga beroende av Gud för sin existens. Denna skapare har dock ett mål för sin skapelse, som är att alltmer fylla den med sig själv – fylla den med vara. Universums historia är dessutom en historia av framväxten av en alltmer rik värld; en värld som en gång bara innehöll helium innehåller numera också massa olika grundämnen, bildade i stjärnorna som sedan har bildat liv, skogar, astronomer, Woody Allen. Universum blir allt rikare. Det är också en del av den naturvetenskapliga bilden. Inte endast att Universum är stort.

Målet för skapelsen är ur kristen synvinkel att bli bräddfull av Gud. Människan kan under sin vistelse bli alltmer fylld av Gud när hon växer i kunskap och vänskap.

Kunskapen gräver i detta perspektiv inte ett ”hål” inom oss; den är ett uttryck för att vi öppnar oss för världen. Vår förmåga att förstå vår kvantitativa litenhet i Universum, beror på en kvalitativ storhet, vår kunskapsförmåga.

(Detta skulle även gå att koppla till Bernard Lonergans analys av universums historia där det som det ”finns mycket av” i Universum är det enkla som blir byggstenarna för det mer komplexa. Människans ensamhet i Universum är i detta perspektiv ett uttryck för hennes komplexitet.)

Finns det ett liv före döden?

Ibland stöter man på kort tid på tankegångar som belyser varandra; utan att vara direkt relaterade till varandra bildar de en dialog i ens inre.

De kanske inte bildar samma helhet för andra, men jag tänkte iallafall återge fyra olika intryck från den senaste veckan som för mig blev till en intressant dialog.

I slutändan tror jag att den sammanbindande tematiken är det som radikalortodoxin försöker uttrycka med sitt uttryck ”sakramental materialism”. Grundtanken i denna uppfattning är att frågan om Gud inte är relevant främst för frågan om det finns ett liv efter döden, utan för livet före döden.

För att verkligen kunna bejaka livet och skapelsen (som ju ibland framställs som en sekulär, snarare än religiös, specialitet) så behöver skapelsen förankras i något transcendent, en god Gud. Den riskerar annars att kollapsa i radikal kontingens och nihilism. Poängen (så att säga) med Gud är inte att våra liv inte har ett temporalt slut, utan att nihislimen är falsk. Om vårt liv är objektivt meningsfullt, så är frågan om livet efter döden inte något som behöver bekymra oss på samma sätt.

1. I Woody Allens film Annie Hall finns en scen där en pojke – som Woody identifierar med sig själv – blir skickad till en psykolog för att han blivit deprimerad och inte gör sina läxor. När psykologen frågar vad som är fel svarar Allen: ”The Universe is expanding. The Universe is everything, and if its expanding, some day it will break apart. And that will be the end of everything.”

”What is that your business?” säger hans välmenande mor. Den femårige Allen har drabbats av ”den kosmiska frågan” – hur mitt liv relaterar till den större helhet som det är en del av.

Allen berättar i dokumentären som nyligen gått på SVT att denna fråga drabbade honom som femåring när han fick klart för sig att vi alla skulle dö, och att han började betrakta mycket i det mänskliga livet som ett sätt att hålla denna insikt borta från oss. Problemet med döden är alltså inte främst att den innebär att livet tar slut, utan vad det gör med vår tillvaro här och nu.

2. Andrev Walden skriver i en krönika i Aftonbladet: ”Kunskapen gräver ett hål inom oss” om den vetenskapliga revolutionens baksida: den outhärdliga insikten att inte bara jag ska dö utan hela mänskligheten bytas ut och alltings fåfänglighet:

Den vetenskapliga revolutionens ­baksida är ju den plötsliga poänglös­heten. Ju längre ut i universum vi tittar desto mindre blir vi. Kunskapen gräver ett hål i oss.

Vad händer när vi dör?

Ingenting.

Vad är meningen?

Det finns ingen mening, du måste ­hitta på din egen.

Upplysningen gör ont.

Detta menar Walden att ”vetenskapen” visar oss och kontrasterar det med den meningsfulla berättelse som religionen erbjuder och som Walden benämner ”sagor”.

Det finns flera saker att kommentera här. Dels den märkliga tanken att det är ”upplysningen” som talat om för oss att vi kommer att dö. Det är inte direkt en ny insikt. Det andra är att vetenskapen skulle visa oss att det inte finns något som transcenderar döden.

Om det är något jag tycker är viktigt för diskussionen, så är det att vi förstår att detta inte är något som ”vetenskapen” talar om för oss.

Predikaren i Bibeln (som Anders Piltz beskrivit som Bibelns enda agnostiska bok) uttrycker samma tanke så här:

Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.
Vad får människan ut
av all sin möda under solen?

Släkte går och släkte kommer,
jorden är evigt densamma.

Solen går upp och solen går ner,
så skyndar den tillbaka
till platsen för sin uppgång.

Vinden blåser åt söder,
så slår den om mot norr,
ständigt slår vinden om,
slår om och vänder igen.

Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna har vandrat
vandrar de alltid på nytt.

Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.

Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.

Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.

Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

På ett välkänt manér blandar Walden samman påståendet att ”vetenskapen talar inte om något bortom tid och rum” (eftersom den inte sysslar med det som transcenderar tid och rum) med ”vetenskapen talar om att det inte finns något bortom tid och rum”.

Det är inte Upplysningen, eller vetenskapen, Walden talar om. Det är den filosofiska uppfattningen att det enda som existerar är det materiella universumet och den tanken är inte på något vis ny. Den fanns redan under antiken. Men den tillhör inte den moderna naturvetenskapens resultat, utan är en filosofisk uppfattning.

Det skulle vara välgörande för samtalet om livsåskådningsfrågor om man åtminstone kunde acceptera att den filosofiska reflektionen kring detta inte är tänkt som en ersättning för naturvetenskap, utan rör sig på ett annat plan.

3. Conor Cunningham talar i sin reflektion om ”Why study atheism” om den reduktiva materialismens konsekvenser. (Cunningham använder ordet ateism, men han borde använda uttrycket ”reduktiv materialism” – för det är vad han talar om.)

Om den reduktiva materialismen är sann, finns det ingen intentionalitet, det finns bara materia i olika konstellationer. I den meningen handlar frågan om reduktiv materialism eller en religiös förståelse av tillvaron inte om frågan om livet efter detta: det handlar om livet här och nu, om det finns något liv överhuvudtaget. Och här gör Cunningham en notering som jag tycker är mycket bra: om våra liv här och nu är objektivt meningsfulla behöver vi inte oroa oss för frågan om livet efter detta.

4. Den Anglikanske prästen och professorn i matematisk fysik, John Polkinghorne, talar i en föreläsning ”A destiny beyond death?” om den horisontella berättelsen som vetenskapen berättar om Universums utveckling och slutliga död och den vertikala berättelsen som kristendomen berättar, om en tillvaro bortom döden.

Om det finns en tillvaro bortom döden så är inte detta något som naturvetenskapen berättar för oss, samtidigt kan den teologiska poängen inte enbart vara att våra liv förlängs. En temporal förlängning av ett meningslöst liv är mer ett helvete än en himmel. Men Polkinghornes föreläsning är intressant som en pendang till Waldens sammanblandning av filosofi och naturvetenskap.

Delaktig i tystnaden kring korset

I boken Cross-Shattered Christ har Stanley Hauerwas skrivit meditationer över Jesu sju ord på korset. Jag återvänder ofta till boken på långfredagen och påskafton. Meditationerna hjälper mig att öppna mina sinnen för Gud som kommer oss till mötes på korset; att bli delaktig i den tystnad som omger korset. Hauerwas skriver:

The silence surrounding Jesus’s words on the cross annoys and threatens us. Engulfed by this death-determined silence, we find these words too enigmatic. How can we be expected to know what they mean? We long for more of the story so that we can better understand what is going on. […]

We think if we only knew more about what Jesus was really like, what he really thought he was doing, that would surely make believing in God, at least the God of Jesus Christ, more intelligible. […]

Yet I believe the reticence of the Gospels as well as these spare words from the cross is not accidental. Instead, that reticence is a discipline given us by God to draw us into, to make us participants in, the silence of a redemption wrought by the cross. In the world as we find it – a world that seems to make belief in God some desperate irrationality, Christians are tempted to say more about what we believe than we can or should say. This is a particular temptation for theologians. […]

In his Christ on Trial: How the Gospel Unsettles Our Judgement, Rowan Williams observes that “God is in the connections we cannot make,” a wonderful remark that reminds us that our desire to say and know more than the silence scripture forces on us manifests our uneasiness with the mystery of a God who would be known through crucifixion.

 

Var hälsad / Det är fullbordat

img_0931
Mattias Grünewald, Korsfästelsen, ca 1515. Isenheimaltaret. Vid Kristi vänstra sida står Johannes Döparen och pekar: ”han skall bli större och jag bli mindre.” (Joh 3:30)


Förlåten har fallit och tabernaklets dörrar gapar vidöppna. Människosonen hänger inför allas åsyn, men själv är Han dold i sin Faders famn, de mäktiga armar som håller upp korset. Likt Jona vilar Jesus i fiskens buk, men denna gång är det frivilligt; i dödsriket gästar Livet självt, predikande nåd och sanning. Kyrkan vördar tillsammans med Maria ömt Kristi brutna lekamen.

I år infaller långfredagen – Herrens Lidande och Död – den 25:e mars. Det är ett datum som med sitt exakt nio månader långa försprång till Kristi födelse vanligen utmärker Jungfru Marie bebådelse. I väst flyttas denna Annunciata-högtid till efter påskoktaven, medan östkyrkorna som regel alltid har en särskild liturgi förberedd för såna här sammanträffanden, till och med på den annars helt stilla långfredagen. Oavsett praxis ger detta relativt ovanliga tillfälle (senast hände det 2005 och nästa gång blir först 2156) ändå möjlighet till begrundan över de båda mysterierna.

Viss hjälp finns att tillgå här. Englands kanske främste teolog genom tiderna, Anselm och Julian av Norwich undantagna, nämligen John Donne, komponerade på förekommen anledning följande rader år 1608 med titeln ”Upon the Annunciation and Passion Falling upon One Day”:

Tamely, frail body, abstain today; today
My soul eats twice, Christ hither and away.
She sees Him man, so like God made in this,
That of them both a circle emblem is,
Whose first and last concur; this doubtful day
Of feast or fast, Christ came and went away;
She sees Him nothing twice at once, who’s all;
She sees a Cedar plant itself and fall,
Her Maker put to making, and the head
Of life at once not yet alive yet dead;
She sees at once the virgin mother stay
Reclused at home, public at Golgotha;
Sad and rejoiced she’s seen at once, and seen
At almost fifty and at scarce fifteen;
At once a Son is promised her, and gone;
Gabriel gives Christ to her, He her to John;
Not fully a mother, she’s in orbity,
At once receiver and the legacy;
All this, and all between, this day hath shown,
The abridgement of Christ’s story, which makes one
(As in plain maps, the furthest west is east)
Of the Angels’ Ave and Consummatum est.
How well the Church, God’s court of faculties,
Deals in some times and seldom joining these!
As by the self-fixed Pole we never do
Direct our course, but the next star thereto,
Which shows where the other is and which we say
(Because it strays not far) doth never stray,
So God by His Church, nearest to Him, we know
And stand firm, if we by her motion go;
His Spirit, as His fiery pillar doth
Lead, and His Church, as cloud, to one end both.
This Church, by letting these days join, hath shown
Death and conception in mankind is one:
Or ‘twas in Him the same humility
That He would be a man and leave to be:
Or as creation He had made, as God,
With the last judgment but one period,
His imitating Spouse would join in one
Manhood’s extremes: He shall come, He is gone:
Or as though the least of His pains, deeds, or words,
Would busy a life, she all this day affords;
This treasure then, in gross, my soul uplay,
And in my life retail it every day.