Skapelsen är inte färdig än

Kedjan

Jag var bygdens snille
som de skrattade åt på kyrkbacken,
dessa kloka som sitter så bredbent i livet.
Men att tro sig ha ett grepp om verkligheten
är som att skära en skåra i relingen
för att markera var gäddan höll till.

Jag var slängd i latin. Och mitt i hånet
skramlade byn ihop till en tid
för mig vid universitetet i Jena.
Där tilläts jag rent av disputera
och försvara tesen att människan finns
trots alla tecken på motsatsen.
Möjligen blev jag underkänd.
Jag vill inte minnas, ett år av förtvivlan
som sa att människan är människans varg.

Men så kom jag att höra en filosof,
hette Schelling, och jag förstod med ens
vår uppgift i världen. Bibeln har fel –
Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.
Den är full av spår som väntar på steg,
banor för tankar som ännu inte tänkts.
Och historien, lärde jag mig, är en kedja
där vi väntas foga länk till länk.

Också här i byn kan vi hjälpa smeden
att smida en länk med vår kärlek i
att fogas till det som börjar i diset.
Med min kunskap är jag ett slags sekreterare
med en hemmagjord snabbskrift
för att fånga molnens mångtydigheter,
fågelflyktens förebud
och det växande ljuset i människors ögon.
Mina valna bondska händer
har bara svårt att hinna med –

 

– Kjell Espmark (ur diktsamlingen ”Skapelsen”, Norstedts, 2017)

 

 

Rastlös sökare och troende tvivlare

”Solljuset hade gjort att furupanelen i arbetsrummet i det långa huset på Fårö hade mörknat. När Linn Ullman efter faderns död tog bort två post-it-lappar från väggen i hans arbetsrum blev det två ljusa fläckar. Lapparna hade suttit där länge. På den ena lappen stod det:

Det är fruktansvärt att falla i den levande gudens händer.
Men det är bara då som människan finner försoning.

 

Så inleds Caroline Krooks bok ”Rastlös sökare och troende tvivlare” (Verbum, 2017), en bok som undersöker existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman. Första meningen i citatet kommer från Hebréerbrevet 10:31, den andra meningen verkar vara uppdiktad. Citatet inleder och sätter tonen för ett av bokens många huvudspår, nämligen Ingmar Bergmans förhållande till Gud. Ett förhållande som är ångestfyllt, men också nödvändigt för människan att ha enligt citatet. Det är mellan dessa båda poler som Ingmar Bergmans filmer, och kanske alla våra liv, pendlar. Mellan ångest, förtvivlan och fruktan å ena sidan och försoning, frid och glädje å andra sidan.

Caroline Krook har delat upp sin bok som korta essäer kring olika teman och frågeställningar: musiken, döden, ondskan, ”Finns Gud?”, ”Varför är Gud så tyst?”, ”Vem är jag egentligen?”. Det finns dessutom en genomgående jämförelse med Strindberg, både som person men också tematiska likheter deras verk emellan.

Det är på det stora hela en väldigt fin bok, tillgänglig och en bra sammanfattning av några av de röda trådar som präglat Ingmar Bergmans filmer. Vill man ha en större fördjupning är detta förstås inte boken man skall läsa, men som en gedigen grundkurs eller ett återbesök i Bergmans värld är den utmärkt. Och den största förtjänsten står Caroline Krooks egna funderingar och erfarenheter för. Hennes stora teaterintresse ger henne inblickar i tiden kring Bergman och Stockholms teaterscener som få ju har samtidigt som hennes inblick i kyrkans liv, dess strider och personligheter, under samma tid ger en mycket intressant historisk förståelse även av den världen. Blanda sen detta med hennes själavårdskunskaper och breda teologiska förståelse och du lämnas efter läsningen med en gedigen förståelse av många av de teman som rör sig i Bergmans filmer.

Hur var det då med Bergman och Gud? I sin recension av boken skriver kulturskribenten John Sjögren att ”Bergman slarvade med religionen”, att han har en alltför ”emotionell ensidighet” och saknar den filosofiska reflektionen. Krook är av en annan åsikt och jag är böjd att hålla med henne. Det är just denna ”ensidighet” som är hans styrka, hans förmåga att uttrycka i film det som inte kan uttryckas i ord.  I kapitel efter kapitel lägger hon fram Bergmans förhållande till sina föräldrar, till sig själv, sina dämoner, sin barndom och sin barnslighet, sina rädslor och sina drömmar. Ibland kläs det i trons språk och metaforer, ibland inte. Men det är alltid samma djuplodande grävande i sitt inre, i det som man skulle kunna kalla den djupaste mystika erfarenheten av att vara främling för sig själv och att försöka försonas med detta. Krook visar på hur Bergman hela tiden, i film, efter film återvänder till ett och samma grundläggande tema: att gestalta den ordlösa erfarenheten av att vara människa.

Eller som det stod den andra post-it-lappen som satt på Bergmans vägg:

 

Det är kanske detta vi söker genom hela livet:
Den största möjliga sorgen för att äntligen bli oss själva
innan vi dör.

Den blå epoken

Jag läser Rebecca Solnits ”Gå vilse – en fälthandbok (Daidalos, 2012) och slås återigen av hur tunn gränsen mellan galenskap och genialitet är. Eller, som i konstnären Yves Kleins (1928 – 1962) fall, hur tunn gränsen är mellan djupaste mystik och rent nonsens är. Yves Klein (eller Yves le monochrome, den monokroma, som han också kallade sig) kan på håll verka vara en nonsenskonstnär, men bakom hans upptåg och hans evigt upprepande blå dukar finns en längtan efter mystiken, efter en upplösning av det materiella i det transcendenta.

Rebecca Solnit skriver:

”Även om han till en början täckte sina dukar med orange färg likaväl som blå och så småningom fastnade för en treenighet av bladguld, djuprosa och intensivt blått var det den blå färg som återfinns på de allra flesta av hans målningar. En blå färg som representerar anden, himlen och vattnet, det immateriella och det avlägsna, och som oavsett hur förnimbar och nära den är alltid handlar om avstånd och kroppslighet. Från och med 1957 använde han enbart den här färgen, ett rent ultramarint pigment blandat med syntetisk harts, som till skillnad från de flesta andra bindemedel inte förminskade färgens djupa intensitet.

Han tog så småningom patent på denna färgblandning under namnet IKB, International Klein Blue (och han bejakade och firade sin monomani med hundratals målningar i samma färg, skrev en symfoni som bestod av endast en enda ton, återgav en parabel om en flöjtist som år efter år spelade en och samma ton – men den rätta tonen, den vackra tonen, den som öppnade dörren till mysterierna. ‘Med denna blå färg’, skriver en kritiker, ‘kände Klein till sist att han kunde ge konstnärligt uttryck åt sin personliga livskänsla, som en autonom värld vars motpoler var oändligt avstånd och omedelbar närhet’. Han hävdade att hans blå verk utgjorde början på l’epoque bleu, den blå epoken, och hans första utställning fick detta namn. Den hölls i Milano 1957 och bestod av elva blå målningar, alla utan motiv, alla lika stora och alla med olika pris – hans konst verkade alltså i den himmelska idévärlden och var en subversiv kraft i den kommersiella världen. När samma utställning visades i Paris släpptes 1001 blå ballonger upp på kvällshimlen.”

 

 

En djup aning om skapandets hemlighet

”Hur hamnade vi här?” är en fråga som diskuteras i läsarpodden nu under hösten. Det är också en fråga som är aktuell i mina förberedelser inför årets bokmässa där jag bland annat fått förmånen att utifrån Gunilla Thorgrens senaste bok ”Guds olydiga revben”
diskutera kristendomens bitvis väldigt ansträngda förhållande till kvinnan. Okej, det var ett understatement.

Det är en dyster och nedslående läsning att gå igenom vad kyrkofäder och reformatorer och andra män i kyrkan tyckt och skrivit om kvinnan. Och frågan ”hur hamnade vi här?” surrar i bakhuvudet genom läsningen.

Därför var det en lisa för själen att ta upp Emilia Fogelklous skapelseberättelse ur ”Eva, två sagor” (skriven ca 1907) där mannen först skapas ur lera, och när denne man somnat efter en lång dag av lek så skrider Gud till verket med att skapa kvinnan:

Hans händer slöt sig och skildes för att dana en ny skapelse, och det var för honom detsamma som när människorna sluta händerna till bön. Han andades djupt och lugnt över det mjuka ämnet. Det hade varit så arbetsamt att pusta in själ i den lerige mannen; den han nu skapade skulle få själ i hela kroppen. Då sista solstrålen föll in, formade han ett par ögon, som blev glittrande av skenet, och en liten kvinna växte småningom fram med den ena lemmen efter den andra. Medan han formade hennes fötter, kunde hon redan nyfiket betrakta hans böljande skägg, där hon satt på hans knä. Hon kunde se ännu mer, hon varsnade hans stora, starka, lugna händer. Och eftersom det redan var själ i henne, då hon skapades, så fick hennes väsen en djup aning om skapandets hemlighet, dess kval och dess lust.

Berättelsen återfinns i boken ”Ljus finns ändå”, Bonnier, 1948.

Something to believe in

Tv-serien ”The leftovers” utgår från en händelse som eventuellt är bekant för en teologiskt bevandrad person, nämligen att det plötsligt en dag helt försvinner en mängd människor från jordens yta, utan ett spår. Detta mystiska uppryckande kretsar sedan serien kring men fokuserar främst på de människor som blev kvar, hur de behandlar det som hänt, vilken mening de tillför händelsen och hur de bearbetar de eventuella trauman och förluster som drabbat dem. Serien handlar om de som blev kvar.

För de flesta går livet vidare ungefär som vanligt, men det finns de som tar det på ett större allvar. Några av dessa är den sektliknande kommunitet som går under namnet Guilty remnants (ung. ”de skyldiga kvarlevande”). Dessa klär sig helt i vitt, pratar inte ett ord och röker cigaretter konstant. De lever som en påminnelse om det som hänt och meningslösheten i det hela. Men också som en påminnelse om en grundläggande meningslöshet i livet. Därav rökningen och undvikandet av prat. (”Don’t waste your breath.”)

I den andra säsongen av serien har en av huvudkaraktärerna, Laurie, brutit sig ur sekten och arbetar tillsammans med sin son, Tommy, för att återföra medlemmar till sin vardag och sina familjer igen. Men trots samtal och stödgrupper för de som lämnat är det något som saknas dem och de har i regel svårt att återvända till vardagen och sina vanliga liv igen. Efter en ödesdiger händelse med en av de som brutit sig loss från sekten inser mor och son att det som saknas för de som brutit sig ur sekten är något att tro på. Något större att gå upp i. Det är som om livets meningslöshet blir allt tydligare när den ligger som en dov underton i tillvaron istället för att lyftas fram i den semireligiösa kontext som sekten kunde erbjuda. Och i en konversation erkänner Tommy, som också infiltrerar sekten för att hitta möjliga personer att frigöra, att: ”De ger dem något. Vi kan ta bort det, men vi har inget att ersätta det med när det väl är borta.”

”Nåväl”, svarar Laurie, ”då får vi ge dom något.” Och det gör dom. I form av en annan berättelse, en om övernaturliga läkande krafter, och möjligheter till glömska och välmående. En berättelse om en god makt i livet. En berättelse, som vi som tittare förstår är till stora delar faktiskt osann, men som ger de före detta sektmedlemmarna en ny mening i livet och framförallt ett hopp om att det kanske finns något som verkligen kan ta bort meningslösheten som livet erbjuder.

Som tittare kan man eventuellt reagera med skepsis på att denna nya berättelse dyker upp i serien. Är det inte förkastligt att Tommy och Laurie medvetet ljuger för att få de före detta sektmedlemmarna att tro på att det går att hitta en mening utanför meningslösheten i sekten? Är det inte fullständigt oetiskt av dom att framställa en fiktion som skall skapa mening?

Men jag är övertygad om att det i våra vardagliga liv finns många sådana berättelser som Laurie och Tommy ger. Jag tror att tillvaron är full av, mer eller mindre sanna, meningsbärande berättelser. Och jag tror också att dessa berättelser är mer eller mindre medvetna för oss. Ibland väljer vi att tro på något, ibland har valet redan gjorts för oss. Ibland behöver vi bryta med dessa berättelser för att de är skadliga för oss, och vi behöver hitta nya berättelser för att uppleva en mening och mål i livet.

Och kanske är det inte så oetiskt av Tommy och Laurie att ge medlemmarna en ny meningsbärande fiktion som det verkar. Det kanske snarare är så att vi är ovana att tänka på att det just är fiktionen, snarare än verkligheten (eller ”sanningen”) som är betydelsefull för oss i våra liv. Att vi i vårt dagliga liv reagerar och handlar utifrån motiv som allt som oftast är fördolda även för oss. Det kan vara drömmar, förhoppningar och rädslor. Det kan vara en helt annan berättelse än den vi berättar om oss själva, en berättelse som ännu är okänd för oss.