En djup aning om skapandets hemlighet

”Hur hamnade vi här?” är en fråga som diskuteras i läsarpodden nu under hösten. Det är också en fråga som är aktuell i mina förberedelser inför årets bokmässa där jag bland annat fått förmånen att utifrån Gunilla Thorgrens senaste bok ”Guds olydiga revben”
diskutera kristendomens bitvis väldigt ansträngda förhållande till kvinnan. Okej, det var ett understatement.

Det är en dyster och nedslående läsning att gå igenom vad kyrkofäder och reformatorer och andra män i kyrkan tyckt och skrivit om kvinnan. Och frågan ”hur hamnade vi här?” surrar i bakhuvudet genom läsningen.

Därför var det en lisa för själen att ta upp Emilia Fogelklous skapelseberättelse ur ”Eva, två sagor” (skriven ca 1907) där mannen först skapas ur lera, och när denne man somnat efter en lång dag av lek så skrider Gud till verket med att skapa kvinnan:

Hans händer slöt sig och skildes för att dana en ny skapelse, och det var för honom detsamma som när människorna sluta händerna till bön. Han andades djupt och lugnt över det mjuka ämnet. Det hade varit så arbetsamt att pusta in själ i den lerige mannen; den han nu skapade skulle få själ i hela kroppen. Då sista solstrålen föll in, formade han ett par ögon, som blev glittrande av skenet, och en liten kvinna växte småningom fram med den ena lemmen efter den andra. Medan han formade hennes fötter, kunde hon redan nyfiket betrakta hans böljande skägg, där hon satt på hans knä. Hon kunde se ännu mer, hon varsnade hans stora, starka, lugna händer. Och eftersom det redan var själ i henne, då hon skapades, så fick hennes väsen en djup aning om skapandets hemlighet, dess kval och dess lust.

Berättelsen återfinns i boken ”Ljus finns ändå”, Bonnier, 1948.

Something to believe in

Tv-serien ”The leftovers” utgår från en händelse som eventuellt är bekant för en teologiskt bevandrad person, nämligen att det plötsligt en dag helt försvinner en mängd människor från jordens yta, utan ett spår. Detta mystiska uppryckande kretsar sedan serien kring men fokuserar främst på de människor som blev kvar, hur de behandlar det som hänt, vilken mening de tillför händelsen och hur de bearbetar de eventuella trauman och förluster som drabbat dem. Serien handlar om de som blev kvar.

För de flesta går livet vidare ungefär som vanligt, men det finns de som tar det på ett större allvar. Några av dessa är den sektliknande kommunitet som går under namnet Guilty remnants (ung. ”de skyldiga kvarlevande”). Dessa klär sig helt i vitt, pratar inte ett ord och röker cigaretter konstant. De lever som en påminnelse om det som hänt och meningslösheten i det hela. Men också som en påminnelse om en grundläggande meningslöshet i livet. Därav rökningen och undvikandet av prat. (”Don’t waste your breath.”)

I den andra säsongen av serien har en av huvudkaraktärerna, Laurie, brutit sig ur sekten och arbetar tillsammans med sin son, Tommy, för att återföra medlemmar till sin vardag och sina familjer igen. Men trots samtal och stödgrupper för de som lämnat är det något som saknas dem och de har i regel svårt att återvända till vardagen och sina vanliga liv igen. Efter en ödesdiger händelse med en av de som brutit sig loss från sekten inser mor och son att det som saknas för de som brutit sig ur sekten är något att tro på. Något större att gå upp i. Det är som om livets meningslöshet blir allt tydligare när den ligger som en dov underton i tillvaron istället för att lyftas fram i den semireligiösa kontext som sekten kunde erbjuda. Och i en konversation erkänner Tommy, som också infiltrerar sekten för att hitta möjliga personer att frigöra, att: ”De ger dem något. Vi kan ta bort det, men vi har inget att ersätta det med när det väl är borta.”

”Nåväl”, svarar Laurie, ”då får vi ge dom något.” Och det gör dom. I form av en annan berättelse, en om övernaturliga läkande krafter, och möjligheter till glömska och välmående. En berättelse om en god makt i livet. En berättelse, som vi som tittare förstår är till stora delar faktiskt osann, men som ger de före detta sektmedlemmarna en ny mening i livet och framförallt ett hopp om att det kanske finns något som verkligen kan ta bort meningslösheten som livet erbjuder.

Som tittare kan man eventuellt reagera med skepsis på att denna nya berättelse dyker upp i serien. Är det inte förkastligt att Tommy och Laurie medvetet ljuger för att få de före detta sektmedlemmarna att tro på att det går att hitta en mening utanför meningslösheten i sekten? Är det inte fullständigt oetiskt av dom att framställa en fiktion som skall skapa mening?

Men jag är övertygad om att det i våra vardagliga liv finns många sådana berättelser som Laurie och Tommy ger. Jag tror att tillvaron är full av, mer eller mindre sanna, meningsbärande berättelser. Och jag tror också att dessa berättelser är mer eller mindre medvetna för oss. Ibland väljer vi att tro på något, ibland har valet redan gjorts för oss. Ibland behöver vi bryta med dessa berättelser för att de är skadliga för oss, och vi behöver hitta nya berättelser för att uppleva en mening och mål i livet.

Och kanske är det inte så oetiskt av Tommy och Laurie att ge medlemmarna en ny meningsbärande fiktion som det verkar. Det kanske snarare är så att vi är ovana att tänka på att det just är fiktionen, snarare än verkligheten (eller ”sanningen”) som är betydelsefull för oss i våra liv. Att vi i vårt dagliga liv reagerar och handlar utifrån motiv som allt som oftast är fördolda även för oss. Det kan vara drömmar, förhoppningar och rädslor. Det kan vara en helt annan berättelse än den vi berättar om oss själva, en berättelse som ännu är okänd för oss.

Den övernaturliga materien

Det är lätt, framförallt så här på sommaren, att se Gud i naturen. I solnedgången över havet, i daggen som samlats i gräset under natten, i klippornas karghet och i allt himmelens blåa. Det som är långt mycket svårare, men som borde vara minst lika rimligt, är att se Gud i det där industriområdet utanför stan där ett nytt Bauhaus precis slagit upp sina portar, i tvåvåningshusen som gränsar till motorvägen eller i ett stycke rostig cykel.

Men Gud borde ju kunna upplevas lika mycket i det som är fult som i det som är fint, särskilt eftersom vad som är vilket skiftar med tycke och smak hos olika individer och genom årens lopp. Om Gud kan upplevas i naturen så borde ju all materia vara ”laddad med Gud” eller gäller det enbart den estetiskt vackra upplevelsen? Jag tänkte på detta när jag läste Gert Nilsons bok ”Fyrkant. Triangel. Cirkel.” och framförallt följande passage:

Relationer mellan människor lever inte i ett vakuum. Tvärtom. Mänskliga relationer är förankrade i det materiella, och där främst i den bearbetade materien: i husen, vägarna, kläderna, verktygen, möblerna, böckerna, teveapparaterna, datorerna.

Dessa praktiska föremål av alla slag — sociomaterien — fungerar som förmedlare mellan samhällets medlemmar. Våra tankar, uppfattningar, känslor och handlingar visar hän till och är intrasslade i dessa föremål.

Att forma och omforma materien är också att forma och omforma de väsentliga samhälleliga relationerna. Samhälleliga förändringar är väsentligen förändringar av det materiella.

Människan är sina relationer. Om hon vill genomföra en kvalitativ förändring av sitt liv, måste hon genomföra en förändring av det materiella i sitt liv. Förkasta sin tv-apparat, sluta surfa på nätet, slå ut en vägg till grannen eller köpa sig en tandemcykel för tre.

Människan är en produkt av sina egna produkter, som Jean-Paul Sartre skrev. Att skapa sig själv och de andra är väsentligen ett arbete med att forma och omforma materien. Att riva ner och att bygga upp. Att blottlägga och tilldela mening. Att bygga.

– Gert Nilson, ”Fyrkant. Cirkel. Triangel.”, Korpen Förlag, 2011 s. 19f.)

Två saker som det här stycket lyfter fram är att, för det första, materien aldrig bara är materia. Det finns alltid något ”övernaturligt” inblandat i materien.  Det finns alltid något mer än själva den fysiska basen för materien, nämligen dess funktion som markör och kommunikatör människor emellan. En ny bil, exempelvis, är aldrig bara summan av de materiella delar den är hopbyggd av utan kommunicerar en särskild status till den som äger bilen.

Och, för det andra, är det inte just denna ”övernaturliga” del av materien som vi människor tillfogar den som också får oss att se Gud i naturen? Precis som vi ser andra materiella ting, liksom grannens nya bil, som kommunicerande så överför vi samma tankesystem till naturen och ser den som kommunicerande. ”Mänskliga relationer är förankrade i det materiella”, skriver Gert Nilson i citatet ovan och är det ett så långt steg att överföra det även till relationen mellan Gud och människa, från vårt synsätt? Att vi på ett sätt förväntar oss att Gud talar genom naturen eftersom det är så vi ser på det materiella i vårt dagliga liv. Vi ser helt enkelt Gud i naturen för att vi förväntar oss att någon talar genom den.

The trash of the world

Angående den pågående sopkonflikten i Stockholm kom jag att tänka på ett citat ur Peter Rollins bok ”Idolatry of God” där han beskriver hur den universalism som man kan läsa ut ur Paulus skrifter (kanske främst Galaterbrevets bevingade ord om att ”nu är ingen längre jude eller grek…”) står utanför den mer klanbaserade (eller ”vi mot dom”-baserade) universalismen som exempelvis konservatism eller liberalism står för. När Paulus i 1 kor 4:13 skriver att kristna har ”behandlats som jordens avskum, mänsklighetens drägg” läser Peter Rollins in en verklighetsbeskrivning ur detta:

For Paul, Christians were described as the trash of the world, meaning that which dwells outside, that which does not have a place within the walls. Christians were then understood to be the remainder that existed outside the social body, outside the various concrete identities of the day. They were that which did not have a place inside the body. Instead of the conservative and liberal understanding of universalism as that which brings us into some concrete identity, the universalism of Paul describes how Christianity helps us encounter a different universal reality, namely that we cannot be directly identified with the various markers we use to describe who and what we are. Both the conservative and liberal understanding of universalism simply offer the same logic we find in every other tribe, for both seek to retain their particular worldview as true. In contrast, the universalism that is captured in the idea of the Christian as the trash of the world is an expression of the notion that the one who identifies with Christ stands outside the very tribal systems that seek to define them. These people effectively give up the sense of mastery that these systems offer and embrace unknowing, mystery and those who see the world differently.

– Peter Rollins ”The Idolatry of God”, p 110f.

Det är inte ett citat som på något sätt löser sopkonflikten, men det säger ändå något om konflikter generellt. Att de kanske i mångt och mycket handlar om att påtvinga sin egen universalism på den andra. Och att ha en kristen identitet till stor del handlar om att ställa sig utanför ett ”vi och dom”-tänkande.

Minne och glömska

Det har pågått en liten diskussion kring minne och glömska i två böcker jag just läst. Den ena är ”Non-fiction” av litteraturvetaren Anders Johansson (Glänta, 2008) och den andra är Kristian Lundbergs ”Gud är inte ett främmande namn” (Libris, 2016.) Jag börjar med att citera Kristian Lundbergs bok där man man hitta den gängse bilden av vad ett kollektivt minne skall göra, nämligen hindra oss från att upprepa historiens misstag:

Det är naivt att föreställa sig att förlusten av vad man kan kalla för ”den läsande allmänheten” inte skulle skapa återverkningar i det politiska samtalet, i de vardagliga val som vi gör, i den ideologiska verklighet som formar våra tankar. I ett svävande nu av historielöshet, där också författaren har förlorat sin funktion som återberättare och förvaltare av minnen blir vi dömda till att upprepa våra misstag. Det finns en slags pågående historielöshet. Den breder ut sig, inte minst genom en pågående nedmontering av bibliotek. Vi skapar försämrade skolor. En brist på bildning och kunskap skapar en grogrund för just den här speciella typen av oförmåga att sätta samman lösa delar till en helhet. Vi lever i en värld av fragment som sällan får omskapas till en helhet som det går att förhålla sig till.  (s. 167)

Det låter rimligt att vi genom bl.a. litteraturens minne skulle kunna förhindra sakernas upprepning. Att vi kan förhindra att katastrofer och våldsdåd upprepas i det oändliga om vi också kan läsa om dess fasansfulla historiska realitet. Men är det verkligen så? Förhindrar verkligen det kollektiva minnet katastrofens återkomst? Anders Johansson är lite mer kritisk till minnets förmåga att förhindra katastrofer:

Vi lever i en tid där besattheten av att minnas överträffas enbart av den fåfängliga angelägenheten att bli ihågkommen. ”Vi måste lära av historien”; vi måste ”göra upp med vårt förflutna”; bara genom att komma ihåg kan vi undvika att upprepa vara förfäders misstag. Och så vidare. Retoriken döljer en ganska dubiös tro på att hågkomst, kunskap och information utgör ett skydd mot återupprepning. Att upplysning utgör ett vaccin mot ondska. När de konfronteras med fakta avslöjas dessa förhoppningar som just vackra förhoppningar. Folkmordet i Rwanda var ingen mardröm, lika lite som det i Kambodja. Det hände, verkligen, trots alla minnen av tidigare folkmord, all kunskap om andra förintelser, och inte minst all nyhetsrapportering från de aktuella händelserna i realtid. ”Hur kunde det hända?” Frågan har ställts så många gånger att man kan misstänka att det är något fel på den, att det ligger ett tankefel i den framstegstro den implicerar. Tänk om all information och kunskap inte alls skyddar oss, utan tvärtom indirekt bidrar till katastroferna? Bedövar oss, sveper in oss i ovidkommande vetande, stjäl uppmärksamhet från det mest akuta, sveper in massakrerna i en hinna av overklighet. I det perspektivet är det rent av lättare att se ett egenvärde i glömskan än i hågkomsten. (s 171.)

Men självklart inser även Johansson att glömska inte är bättre än hågkomst, utan rätts sorts glömska och rätt sorts hågkomst vid rätt tillfälle. Vad det nu innebär.

Valmöjligheterna består inte i minne å ena sidan och glömskan å den andra. Istället gäller det att minnas respektive glömma rätt saker, av rätt skäl, vid rätt tillfälle. Kanske är det som Slavoj Zizek skriver: ‘för att riktigt kunna glömma bort en händelse måste vi först hämta kraft för att minnas den ordentligt. (s 172f.)