Den övernaturliga materien

Det är lätt, framförallt så här på sommaren, att se Gud i naturen. I solnedgången över havet, i daggen som samlats i gräset under natten, i klippornas karghet och i allt himmelens blåa. Det som är långt mycket svårare, men som borde vara minst lika rimligt, är att se Gud i det där industriområdet utanför stan där ett nytt Bauhaus precis slagit upp sina portar, i tvåvåningshusen som gränsar till motorvägen eller i ett stycke rostig cykel.

Men Gud borde ju kunna upplevas lika mycket i det som är fult som i det som är fint, särskilt eftersom vad som är vilket skiftar med tycke och smak hos olika individer och genom årens lopp. Om Gud kan upplevas i naturen så borde ju all materia vara ”laddad med Gud” eller gäller det enbart den estetiskt vackra upplevelsen? Jag tänkte på detta när jag läste Gert Nilsons bok ”Fyrkant. Triangel. Cirkel.” och framförallt följande passage:

Relationer mellan människor lever inte i ett vakuum. Tvärtom. Mänskliga relationer är förankrade i det materiella, och där främst i den bearbetade materien: i husen, vägarna, kläderna, verktygen, möblerna, böckerna, teveapparaterna, datorerna.

Dessa praktiska föremål av alla slag — sociomaterien — fungerar som förmedlare mellan samhällets medlemmar. Våra tankar, uppfattningar, känslor och handlingar visar hän till och är intrasslade i dessa föremål.

Att forma och omforma materien är också att forma och omforma de väsentliga samhälleliga relationerna. Samhälleliga förändringar är väsentligen förändringar av det materiella.

Människan är sina relationer. Om hon vill genomföra en kvalitativ förändring av sitt liv, måste hon genomföra en förändring av det materiella i sitt liv. Förkasta sin tv-apparat, sluta surfa på nätet, slå ut en vägg till grannen eller köpa sig en tandemcykel för tre.

Människan är en produkt av sina egna produkter, som Jean-Paul Sartre skrev. Att skapa sig själv och de andra är väsentligen ett arbete med att forma och omforma materien. Att riva ner och att bygga upp. Att blottlägga och tilldela mening. Att bygga.

– Gert Nilson, ”Fyrkant. Cirkel. Triangel.”, Korpen Förlag, 2011 s. 19f.)

Två saker som det här stycket lyfter fram är att, för det första, materien aldrig bara är materia. Det finns alltid något ”övernaturligt” inblandat i materien.  Det finns alltid något mer än själva den fysiska basen för materien, nämligen dess funktion som markör och kommunikatör människor emellan. En ny bil, exempelvis, är aldrig bara summan av de materiella delar den är hopbyggd av utan kommunicerar en särskild status till den som äger bilen.

Och, för det andra, är det inte just denna ”övernaturliga” del av materien som vi människor tillfogar den som också får oss att se Gud i naturen? Precis som vi ser andra materiella ting, liksom grannens nya bil, som kommunicerande så överför vi samma tankesystem till naturen och ser den som kommunicerande. ”Mänskliga relationer är förankrade i det materiella”, skriver Gert Nilson i citatet ovan och är det ett så långt steg att överföra det även till relationen mellan Gud och människa, från vårt synsätt? Att vi på ett sätt förväntar oss att Gud talar genom naturen eftersom det är så vi ser på det materiella i vårt dagliga liv. Vi ser helt enkelt Gud i naturen för att vi förväntar oss att någon talar genom den.

The trash of the world

Angående den pågående sopkonflikten i Stockholm kom jag att tänka på ett citat ur Peter Rollins bok ”Idolatry of God” där han beskriver hur den universalism som man kan läsa ut ur Paulus skrifter (kanske främst Galaterbrevets bevingade ord om att ”nu är ingen längre jude eller grek…”) står utanför den mer klanbaserade (eller ”vi mot dom”-baserade) universalismen som exempelvis konservatism eller liberalism står för. När Paulus i 1 kor 4:13 skriver att kristna har ”behandlats som jordens avskum, mänsklighetens drägg” läser Peter Rollins in en verklighetsbeskrivning ur detta:

For Paul, Christians were described as the trash of the world, meaning that which dwells outside, that which does not have a place within the walls. Christians were then understood to be the remainder that existed outside the social body, outside the various concrete identities of the day. They were that which did not have a place inside the body. Instead of the conservative and liberal understanding of universalism as that which brings us into some concrete identity, the universalism of Paul describes how Christianity helps us encounter a different universal reality, namely that we cannot be directly identified with the various markers we use to describe who and what we are. Both the conservative and liberal understanding of universalism simply offer the same logic we find in every other tribe, for both seek to retain their particular worldview as true. In contrast, the universalism that is captured in the idea of the Christian as the trash of the world is an expression of the notion that the one who identifies with Christ stands outside the very tribal systems that seek to define them. These people effectively give up the sense of mastery that these systems offer and embrace unknowing, mystery and those who see the world differently.

– Peter Rollins ”The Idolatry of God”, p 110f.

Det är inte ett citat som på något sätt löser sopkonflikten, men det säger ändå något om konflikter generellt. Att de kanske i mångt och mycket handlar om att påtvinga sin egen universalism på den andra. Och att ha en kristen identitet till stor del handlar om att ställa sig utanför ett ”vi och dom”-tänkande.

Minne och glömska

Det har pågått en liten diskussion kring minne och glömska i två böcker jag just läst. Den ena är ”Non-fiction” av litteraturvetaren Anders Johansson (Glänta, 2008) och den andra är Kristian Lundbergs ”Gud är inte ett främmande namn” (Libris, 2016.) Jag börjar med att citera Kristian Lundbergs bok där man man hitta den gängse bilden av vad ett kollektivt minne skall göra, nämligen hindra oss från att upprepa historiens misstag:

Det är naivt att föreställa sig att förlusten av vad man kan kalla för ”den läsande allmänheten” inte skulle skapa återverkningar i det politiska samtalet, i de vardagliga val som vi gör, i den ideologiska verklighet som formar våra tankar. I ett svävande nu av historielöshet, där också författaren har förlorat sin funktion som återberättare och förvaltare av minnen blir vi dömda till att upprepa våra misstag. Det finns en slags pågående historielöshet. Den breder ut sig, inte minst genom en pågående nedmontering av bibliotek. Vi skapar försämrade skolor. En brist på bildning och kunskap skapar en grogrund för just den här speciella typen av oförmåga att sätta samman lösa delar till en helhet. Vi lever i en värld av fragment som sällan får omskapas till en helhet som det går att förhålla sig till.  (s. 167)

Det låter rimligt att vi genom bl.a. litteraturens minne skulle kunna förhindra sakernas upprepning. Att vi kan förhindra att katastrofer och våldsdåd upprepas i det oändliga om vi också kan läsa om dess fasansfulla historiska realitet. Men är det verkligen så? Förhindrar verkligen det kollektiva minnet katastrofens återkomst? Anders Johansson är lite mer kritisk till minnets förmåga att förhindra katastrofer:

Vi lever i en tid där besattheten av att minnas överträffas enbart av den fåfängliga angelägenheten att bli ihågkommen. ”Vi måste lära av historien”; vi måste ”göra upp med vårt förflutna”; bara genom att komma ihåg kan vi undvika att upprepa vara förfäders misstag. Och så vidare. Retoriken döljer en ganska dubiös tro på att hågkomst, kunskap och information utgör ett skydd mot återupprepning. Att upplysning utgör ett vaccin mot ondska. När de konfronteras med fakta avslöjas dessa förhoppningar som just vackra förhoppningar. Folkmordet i Rwanda var ingen mardröm, lika lite som det i Kambodja. Det hände, verkligen, trots alla minnen av tidigare folkmord, all kunskap om andra förintelser, och inte minst all nyhetsrapportering från de aktuella händelserna i realtid. ”Hur kunde det hända?” Frågan har ställts så många gånger att man kan misstänka att det är något fel på den, att det ligger ett tankefel i den framstegstro den implicerar. Tänk om all information och kunskap inte alls skyddar oss, utan tvärtom indirekt bidrar till katastroferna? Bedövar oss, sveper in oss i ovidkommande vetande, stjäl uppmärksamhet från det mest akuta, sveper in massakrerna i en hinna av overklighet. I det perspektivet är det rent av lättare att se ett egenvärde i glömskan än i hågkomsten. (s 171.)

Men självklart inser även Johansson att glömska inte är bättre än hågkomst, utan rätts sorts glömska och rätt sorts hågkomst vid rätt tillfälle. Vad det nu innebär.

Valmöjligheterna består inte i minne å ena sidan och glömskan å den andra. Istället gäller det att minnas respektive glömma rätt saker, av rätt skäl, vid rätt tillfälle. Kanske är det som Slavoj Zizek skriver: ‘för att riktigt kunna glömma bort en händelse måste vi först hämta kraft för att minnas den ordentligt. (s 172f.)

De andra trädgårdarna

”De andra trädgårdarna, de övergivna
som inte frågar om lov att få finnas de finns där ändå
och bjuder in till sig allt som lever och som är dött.
Här är en bra plats att stanna vid en stund
för de resande innan de ger sig vidare.”

– Lennart Sjögren, ”De andra trädgårdarna” (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag tänker ofta på de där trädgårdarna, målar upp dom för mitt inre som grönskande, lummiga, mörkgröna och fuktiga. Jag tror min bild av en hemlig trädgård är hämtad från någon Indiana Jones-film eller möjligtvis en Kalle Ankas-pocket från barndomen. Det finns ett övergivet tempel där också. Ett tempel till en sedan länge bortglömd gud. Apor springer runt och kastar kokosnötter på mig och Knatte, Fnatte och Tjatte.

De övergivna, gömda trädgårdarna, de som inte finns på kartan, har tagit en särskild form i mitt inre märker jag. De verkar vara formade av en förlegad bild av det exotiska. En kolonialistisk bild av det främmande. Det är tydligen så långt min fantasi sträcker sig. Formad av andra människors fantasier.

Men det finns ju andra trädgårdar. Trädgårdar som öppnat upp sig för mig i olika skeenden i livet. Musiken är en sån. Teatern en annan. Filmen en tredje. Filosofin en fjärde. Det är trädgårdar som har givit sig till mig, öppnat mig och min värld, skapat mysterier, brett ut ett främmande och oöverskådligt landskap framför mig. För en stund. Tills jag genomskådat mysteriet jag först trodde mig finna, tills jag upptäckte att U2:s Achtung Baby, som rörde mig så stort när jag först hörde den, var en tämligen konventionell rockskiva, eller att konsten är nerlusad av helt vanliga människor som jag själv. Ibland har jag kunnat stanna i trådgården länge, kanske flera år. Men förr eller senare måste jag ge mig av.

”Det har varit bra platser att stanna vid en stund för de resande innan de ger sig av.”

Jag vill – och det här låter kanske naivt – men jag vill hitta den sista gömda trädgården, den som döljer ett mysterium som inte låter sig avslöjas.

Kanske kan religionen vara just den trädgården. Kristendomen tar ju faktiskt sin början i en trädgård. En grönskande lummig trädgård med apor som kastar kokosnötter. Det står inte exakt så i Bibeln, men det är inte så noga. Vi vet, aporna vet, kokosnötterna vet. Människan lever i denna trädgård, blir utslängd ur denna trädgård och längtar sedan ständigt tillbaks till denna trädgård, Edens lustgård, dit grinden är stängd.

Samtidigt anar jag att det också kan vara farligt att längta tillbaks till trädgården. Riskerar det inte att förminska den världen vi lever i nu? Att vi ser den världen som fallen och enbart tillfällig, eller som Jonathan Johansson skriver:
”och snart ska någon driva ut demonen /
snart ska vi vakna i ett paradis”
(”Centrum”, 2011.)

Ibland tror jag att det är längtan efter trädgården som är roten till allt det onda. Att det är viljan att återvända till en paradisisk tillvaro, viljan att forma en värld eller ett samhälle där allt är frid som driver oss till våldet – för vems fel är det att tillvaron inte är perfekt och paradisiskt? Det är ju inte mitt, så det måste vara den andres. Och denne andre måste betala, någon måste sona brottet.

På ett sätt både börjar och slutar kristendomen i en trädgård. I Johannesevangeliet, det som inleds med att ordet blev kött, avslutas med att köttet begravs i trädgården: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus…” (Joh 19:41-42)

Är det den brustna drömmen om att återvända till Edens lustgård som begravs, och som återbördas till trädgården som den en gång kom ifrån? En händelse som vänder våra ansikten från det förgångna till det mysterium som nu ligger framför oss. Eller som står rakt framför oss: I den andres ansikte – och i mitt eget. Ett mysterium som vi aldrig kan avslöja, bara fortsätta utforska.

Kanske är det sant det mysterium som Emilia Fogelklou beskriver i ”Form och strålning” (1958):

Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare och fått humorn som ett av våra redskap.

 

Det emfatiska nuet

Jag tänker på Kent Wistis text i DN häromdagen. Den med rubriken ”Därför måste Svenska kyrkan dö”, där han argumenterar för att kyrkan, så som vi känner den idag, kommer att dö. Folkkyrkan kommer att försvinna och förändras och något annat kommer att uppstå i dess ställe. Så har det alltid varit för kyrkan under århundradena, sådan är vetekornets lag. Wisti skriver:

”En central kristen bild är bilden av vetekornet som måste dö i jorden för att kunna växa. Vi kallar det för vetekornets lag och även som kyrklig organisation är vi underställda den. Det är ett kristusmönster som genomsyrar allt liv.”

Jag håller med om det mesta som Wisti skriver: Att kyrkan förändras, att kyrkan måste förändras, och att det inte är något vi skall vara rädda för. Det är ju på så sätt en del av livet, det ständigt föränderliga. Däremot har jag större problem med tanken på vetekornets lag. Det är något i den lagbundenheten som skaver. Att döden och uppståndelsen så lätt kan reduceras till en enkel naturlag. Att hela passionshistorien förenklas och redan på förhand är avgjord till de goda makternas fördel. Att döden på korset inte är ett faktiskt slut utan bara ett led i naturlagens eviga kretslopp.

I litteraturvetaren Anders Johanssons bok ”Nonfiction” (Glänta, 2008.) hittar jag en liknande kritik av det tänkandet, men hos litteraturen:

”En märklig aspekt av den moderna litteraturen är att varje bok tycks implicera sin efterföljare. I utgivningen av en bok ligger alltid ett löfte om ännu en; varje bok är ett förebådande av nästa. Den skrivande görs till Författare; han eller hon får en titel, en roll, en samhällelig funktion (sjuksköterskor sköter sjuka, svetsare svetsar, författare författar böcker), vilket gör skrivandet mindre hotfullt. Varje bok är i det perspektivet redan från utgångspunkten infångad i ett större projekt — litteraturen-kulturen-upplysningen-framsteget-marknaden — som alla vi andra också tillhör.

Det intressanta är att denna fångenskap delvis har sin grund i skrivandet självt. Det är en välkänd sanning att ingen bok är färdig, även om alla likväl måste ge sken av det. I regel vänds denna oavslutade karaktär till litteraturens fördel — varje bok sätter igång mer än den avslutar, skriften ger plats åt den läsandes medskapande — men i ett avseende är den också begränsande. Vad jag syftar på är att skrivandet hela tiden tycks sätta parentes kring sitt emfatiska nu. Det är som om det innevarande alltid skyms av det kommande, det partikulära reduceras till det generella, det obekanta upplöses i det välbekanta. Genom löftet om ständig fortsättning bär skrivandet i det avseendet paradoxalt nog på ett motgift mot varje hot om förändring. Den ofrånkomliga fortsättning som i en bemärkelse garanterar förnyelse, omöjliggör också den mest radikala förnyelsen, såtillvida att fortsättningen är utstakad i förväg. Det implicita löfte som möjliggör det hittills osedda, avväpnar samtidigt litteraturens immanenta oregerlighet genom att tvinga in den i en färdig riktning.”

Om man följer Johanssons tankegångar (i mycket hämtade från den franske filosofen Gilles Deleuze) ligger det alltså implicit i vetekornets lag ett förnekande av det emfatiska nuet. Just det ”nu” som kan stå för den faktiska förändringen. Lagbundenheten gör att det innevarande skyms av det kommande, som en långfredagspredikan som inte kan låta bli att glimta fram mot påskdagens uppståndelse. Det sätter döden, och uppståndelsen, i ett mönster som ständigt upprepar sig och som tar udden av dess förändringspotential genom att det obekanta upplöses i det välbekanta, förs in i en form vi känner igen.

”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild;” skriver Paulus om detta obekanta och emfatiska nu vi lever i, men fortsätter dessvärre med att placera det i ett förlopp med en välbekant upplösning: ”då skall vi se ansikte mot ansikte.”