Form och strålning

Det pågår en bibeldebatt här på läsarna och jag skall inte lägga mig i den annat än att påpeka att läsning innebär mer än att förstå orden i dess innebörd, mer än att tolka på rätt och riktigt sätt såsom det korrelerar med den gängse tron och tidsuppfattningen. Att läsa, bibeln liksom annat, handlar också om det som Emilia Fogelklou beskriver i inledningen av hennes bok ”Form och strålning”, från 1958, om ett ”uppgående i total åskådning” att läsa med  hela kroppen och alla sinnen. För att så möjligtvis kunna skönja det som rör sig bortom sinnena.

 

Ett barn hänger orörligt uppe på en gammal grind för att dricka in kvällens solspel tills det slocknar. Vad är det som tar en liten varelse så helt i anspråk, att alla andra lockrop går förlorade för dess uppmärksamhet? Är det ett estetiskt skådande? Det är snarare som om barnet hämtats in av en ny värld, än som om det endast hade betraktat den.

Barnet kanske inte bara såg solens rymdmålningar. Det kanske såg igenom dem. Var det — i all barnslighet — en intuition av ”obegränsad närvaro”? Var det skönheten själv som ropat till sig barnet? Eller hade den lilla ett sinne för helhet och rymd, som vuxna sällan har? Visste hon — utan kunskap — vad biologerna vet: det ges ett oförstörbart sammanhang mellan allt som är till?

Det är inte observation. Det var ett uppgående i total åskådning, ett uppmärksammande som berusade inte bara ögonen som såg utan hela den lilla varelsen som levde, såg, visste — utan form eller gränser.

 

Andliga behov

Större än behovet av gemenskap
är behovet av de rätta ensamheterna
de rätta viloställena
i själ och hjärta belägna.
Liksom när ett hjärta
vilar sig mellan slagen
så måste i världspulsen
någonting på hjärtats plats
leda all vila och gång.

Friden måste vara i världen
mitt ibland oss.
Ingenting får göras
till ett påskyndande mål
dit envar tvingas skynda
snubblande över sig själv.

Din yttersta framtid är given.
Den är din död och din grav.
Men livet har spång till en evighet.
Den är spänd inom dig
mellan inre stjärnor.
På den stiger din tanke
in till omvänt riktad resa.

– Harry Martinson (Ur: ”Dikter om ljus och mörker”)

Läsarnas julkalender: Lucka 23

”Eftersom gryningen innebär en vändpunkt från mörker till ljus kan hela kyrkan av de utvalda med rätta kallas ‘gryningen’. Då hon förs från otrons natt till trons ljus, öppnar hon sig nämligen likt morgonrodnaden genom den himmelska klarhetens glans mot den dag som följer på mörkret.

Därför sägs det med rätta i Höga Visan: ‘Vem är hon som träder fram lik den uppgående morgonrodnaden?’ Den heliga kyrkan, som sträcker sig mot det eviga livets lön, kallas för ‘morgonrodnaden’, ty då hon överger syndernas mörker, glänser hon av rättfärdighetens ljus.

Likväl finns det också något djupare som vi borde betänka då vi beaktar en egenskap som gryningen och morgonrodnaden har: de förkunnar nämligen att natten är förgången; likväl låter de oss inte se dagens hela ljus utan, medan de förjagar den ena och öppnar mot den andra, äger de ett ljus som är uppblandat med mörker.

Vad är därför vi alla, som i detta livet följer ljuset, annat än ”gryning” och ”morgonrodnad”? I vissa avseenden gör vi vad som hör ljuset till, men i andra kan vi ännu inte hålla oss fria från det som är kvar av mörkret. När därför Paulus sade: ‘Natten går mot sitt slut’, så fortsatte han inte: och dagen har kommit, utan: ‘och dagen är nära’. Så visar han att han ännu befinner sig i morgonrodnaden: efter mörkret men före soluppgången.”

– Gregorius den Store

Läsarnas julkalender: Lucka 13

Wislawa Szymborska om skillnaden mellan poeten och diktatorn:

Här kanske ett tvivel har börjat spira hos mina åhörare. Alla dessa bödlar, diktatorer, fanatiker och demagoger som slåss om makten med sina få och gapiga paroller? De älskar ju också sitt arbete och utför det idogt och uppfinningsrikt. Ja, det gör de de – men de »vet«. De vet, och det de vet är nog för dem, en gång för alla. De är inte nyfikna på någonting därutöver, för det skulle kunna ta udden av deras argument. Men en vetskap som inte alstrar nya frågor blir livlös mycket snart, tappar den temperatur som håller vid liv. Och i sina ytterlighetsformer kan den sortens vetande – som vi vet så väl från vår äldre och nyare historia — vara livsfarlig för samhällena i världen.

Därför håller jag dem så högt, de tre små orden: »Jag vet inte.« Små men starkt bevingade. De vidgar våra liv till de vidder som finns inom oss och dem där vår ringa Jord hänger och gungar.

– Från Wislawa Szymborkas Nobelföreläsning, 1996. (Publicerad i ”Dikter 1945 -2002”, FIB:s Lyrikklubb 2003)