Gud och döden

För något år sedan skrev jag ett blogginlägg om Father Kimel, en ortodox präst och bloggare på Eclectic Orthodoxy. Det fanns flera saker som berörde mig i hans livsberättelse: att han haft tron på plats – känt sig ”fairly fluent in the language of faith” – med en blogg kallad The Pontificator – berövats den (och alla som erfarit det vet vilken förlust detta är) och sedan stegvis börjat återfinna en tro.

Men inte minst berörde mig det faktum att han begravde sin egen son, och den predikan han höll på denna begravning.

Ikväll kom jag att i Eva Cronsioes bok Gud i verkligheten läsa ett utdrag ur en predikan som den danske filosofen och prästen K E Lögstrup höll på sitt ettåriga barnbarns begravning. Mot bakgrund av kapitlet som Cronsioe har skrivit om Lögstrups livs- och skapelseförståelse, att förstörelsen i tillvaron alltid är sekundär och det goda primär (annars finns det inget att förstöra) i tillvaron blir dikten särskilt intressant. Hur ska Lögstrup förhålla sig till denna händelse?

För Lögstrup går Gud genom Jesus in i de livsvillkor som han själv har skapat: Gud tar ansvar för sin skapelse genom inkarnationen. Det ansvar Gud tar är inte att ge en teoretisk förklaring. Fast samtidigt är det en förklaring i betydelse ett avslöjande. Det mönster som skapelsen visar blir i Jesu liv-död-uppståndelse förklarat, avslöjat, givet en mening.


Som Gud bär vårt liv,

så är han vid livets yttersta gräns, i döden.
I döden, som hotar att göra vårt liv
meningslöst och hopplöst,
är Gud

Inte med en förklaring, 
till varför han förbundit livet med döden,
men med uppståndelsens kraft.

Som han har makt att skapa ur intet,
har han makt att uppväcka de döda, 
om det nu skulle vara hans vilja,
om han nu vore sinnad att göra det.

Men evangeliet är förkunnelsen om
att han är det.

Att tro detta är ett kors för tanken, säger man.
Javisst, men att inte tro är,
när det kommer till kritan,
också ett kors för tanken. 

Är Gud inte livets skapare
och med sin uppståndelses makt dödens herre,
är allt
det som till vardags kallas betydelsefullt,
likgiltigt.

Citerat från Eva Cronsioes bok Gud i verkligheten

Bangs lilla katekes

När Barbro Alving blev katolik 1959 var det en ganska okonventionell process, där vännen Gunnel Vallquist spelade en avgörande roll i trosundervisningen. Något av det inre skeendet under denna period skildras i de dagböcker och brev som dottern Ruffa Alving gett ut i bokform med rubriken Personligt. Påskafton 1959 gör Bang följande anteckning i dagboken, en minnesanteckning som väl för oss andra kunde fungera som en kärnfull minikatekes:

Fyra ting.

1. Man måste erkänna att man har fått Guds härlighet också inom sig, inte bara synden. Mycket svårare.

2. Jag ska ha kärleken, detta nya, tron och Kristus i mitt väsens innersta lager, under alla mina förehavanden. Inte brottas med hur sysslorna ska kunna bli direkta manifestationer, för där går jag bet.

3. Vill skriva i VJ om att kärnvapenkampanjen blivit förgiftad och det får inte vara så. Vi ska se till uppsåten på båda håll, och den ärliga våndan.

4. Måste gå igenom trosbekännelsen, fråga om Gunnels förhållande till evigt liv och köttets uppståndelse.