Hans Georg Gadamer och traditionens kraft: blogginlägg till Tro och förnuft-podden

Ju närmre vi är en händelse i rum och tid desto bättre möjlighet har vi att tolka den. Eller?

Detta förutsätts i många olika resonemang, och någonting ligger det i det. Närhet till ett skeende ger i alla fall någon form av privilegierad position för att kunna återge vad som hänt.

Men ofta gör också en sådan närhet oss oförmögna att fullt ut förstå innebörden i skeendet. Först med lite distans kan vi börja inse vad det innebär.

Hans Georg Gadamer

Någon som har utforskat frågor om tolkning är Hans-Georg Gadamer (1900-2002), som nämns i senaste podd-avsnittet. Gadamer var en tysk filolog och filosof. Hans tidigare arbeten rörde Platons dialoger, och mycket av hans reflektioner kring tolkning och mening kretsar också kring antika texter, även om han är betydligt bredare än så och egentligen också handlar om livstolkning i stort.

Enligt Gadamer kommer vi alltid till en text med vissa för-omdömen. Vi är fördomsfulla, helt enkelt! Dessa för-omdömen kommer vi inte att bli av med, och ska heller inte försöka att bli det. Vi kan däremot bli medvetna om dem, och på så sätt kontrollera dem i läsningen av texten.

Man kan tänka sig att ju närmre den världsbild som uttrycks i texten kommer vår egen desto enklare är det att tolka den. Men även här är det, enligt Gadamer, precis tvärtom. Om textens ”horisont” – som han kallar det – är olik vår egen ”horisont” så är vi i en bättre position att bli medvetna om våra egna underliggande föreställningar och implicita antaganden, och därmed bättre i stånd att stava ut och bli medvetna såväl textens som våra egna för-omdömen.

Tolkningens mål är varken att den som tolkar ska ”uppslukas” av det som tolkas, eller vice versa. Tolkning består istället i en ständig växelverkan, en ”hermeneutisk cirkel”, mellan uttolkare och det som uttolkas. Det är mellan dessa som meningen utläggs, en uppgift som är utan slut.

Med Gadamers egna ord, på hans förtätade skrivsätt, rörande hur tidsavståndet är en förutsättning för uttolkning:

”Munk i skriptoriet”

”I själva verket kommer det an på att inse att tidsavståndet är en positiv och produktiv möjlighet till förståelse. Det fylls ut av härstamningens och traditionens kontinuitet, i vars ljus allt traderat uppenbarar sig för oss. Här är det inte för litet att tala om skeendets äkta produktivitet. Envar känner till vårt omdömes egenartade vanmakt där tidsavståndet inte anförtrott oss säkra måttstockar. Sålunda är omdömena om samtida konst osäkra på gränsen till förtvivlan för det vetenskapliga medvetandet. Uppenbarligen närmar vi oss sådana skapelser med okontrollerbara för-omdömen som kan förläna dem en överresonans som inte är konform med deras sanna innehåll och deras sanna betydelse. Först avdöendet av alla sådana aktuella relationer gör att deras egen gestalt blir synlig och därmed möjliggör förståelsen av vad som är sagt i dem, en förståelse som kan göra bindande anspråk på allmängiltighet. Att filtrera fram den sanna mening som ligger i en text eller en konstskapelse är för övrigt en oändlig process. Tidsavståndet som åstadkommer denna filtreringsprocess är ständigt stadd i rörelse och utbredning, och detta är dess produktiva sida när det gäller förståelsen. Det låter de för-omdömen som har en speciell natur dö bort och andra som möjliggör sann förståelse komma fram.” (från artikeln ”Om förståelsens cirkel”, som man hittar i antologin Filosofin genom tiderna. Efter 1950)

Gadamer var en filosof, och sin förståelse av förståelse kallade han ”filosofisk hermeneutik”. När han blickade bakåt på den filosofiska hermeneutikens tradition går den dock ganska snart tillbaka till teologisk hermeneutik och frågan om uttolkning av religiösa texter.

Och med hans utgångspunkter ställer sig frågor om uttolkningen av Nya Testamentets texter i ett lite annat ljus.

Herre, ge mig det vattnet

Duccio di Buoninsegna
Cristo y la samaritana, 1310-1311
Museo Nacional Thyssen-Bornemisza, Madrid

 

Tänker någon be mig sjunga snart?

Är det guld att tiga även om det är vad alla väntar sig?

Känns det bättre om jag pressar ner mig i tenorläge?

Finns det någon pelare man kan stå bakom och andas en stund?

Sitter kjolen fult över rumpan nu eller sitter den för bra?

Var ligger syrgasmasken för nertrampade kyrktanter?

Är det okej om vi sätter upp en syster på talarlistan?

Vill du berätta hur du håller kväljningarna tillbaka?

Kan pennan bredda väggarna i vapenhuset?

Vore chansen större med ett pastellfärgat tangentbord?

Hur smakar det ord som får magknipet att släppa?

Går det att skriva in sig i något annat rum än det egna?

Kan bokstävernas tårar börja blänka, glimra, stråla?

Kan toners tryck mot luften likna smekningar?

Vem vill ge plats för sådana ljusa flöden?

Var Jesus feminist?

Det är alltid välkomnat med personer som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta det som har tagits för givet. Det är väl inte för mycket att tänka sig att Jesus var just en sådan person. Men jag blev tipsad om en text av bibelvetaren Cecilia Wassén som just ifrågasätter om Jesus var feminist – något som är mer eller mindre ett självklart antagande i många kyrkokretsar.

Var då Jesus feminist? Nej, verkar Cecilia Wassén säga. Hon öppnar sin text med att definiera feminism.

I klassisk bemärkelse är feminism en ideologi som verkar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, vilket bygger på upplysningstidens jämlikhetsideal. Den idésfären fanns inte på Jesus tid inom Romarriket där slaveriet var utbrett och allmänt accepterat.

Feminism görs till ett upplysningsfenomen med andra ord. På många sätt får jag intrycket av Wasséns argument är: Jesus kan inte ha varit feminist eftersom feminismen ännu inte var påkommen. Mycket betoning ligger på det faktum att Jesus levde i en patriarkal kultur och att han därför inte bemötte (kunde bemöta?) frågan om jämställdhet mellan könen. Wassén skriver,

Det vore märkligt om han hade verkat för att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män nästan 1800 år före den tidiga feministiska rörelsen i västvärlden.

Absolut, formulerat i de orden så vore det märkligt. Men, om alla ord enbart får användas utifrån sin egen tidshorisont så är det dock frågan om vi kan säga någonting alls om dåtidens människa. Formulerar man istället Jesu relation till kvinnor i termer av lärjungaskap och inte rättigheter så är det kanske mer sannolikt. Och som kyrkohistoriker vill jag nog invända att den tidiga feministiska rörelsen skulle ha tagit sin början först på 1800-talet. Men det finns även, som jag ser det, bibelvetenskapliga problem med Wasséns artikel.

Det ska sägas på en gång att jag inte är bibelvetare till professionen så det kanske är vanskligt att säga sig ha bibelvetenskapliga invändningar när Wassén uppenbarligen forskar i ämnet. Men Wassén avskriver framförallt två tillfällen när Jesus möter kvinnor som ohistoriskt eftersom de tillhör Johannesevangeliet. Det är Jesus samtal med den samariska kvinnan samt mötet med äktenskapsbryterskan som enligt Wassén är ”sent material som knappast härrör från Jesus tid.”

Jag förstår att det inte fanns utrymme till en lång utläggning från hennes sida om historicitet och urvalskriterier o s v för detta, men när Wassén vill utesluta just dessa två tillfällen verkar det implicit betyda att hon anser att om man tar med dessa så blir argumentet för att Jesus var ”feminist” starkare. Varför skulle hon annars omnämna dem alls? Dessa två episoder har i varje fall används för att just lyfta fram Jesus unika relation och erkännande av kvinnan.

Jag tror inte att det är enbart dessa texter som kan understöda ett argument för att Jesus kan sägas agerat emot sitt patriarkala samhälle i frågan om relation till kvinnan. Jag skulle vilja hävda att Wassén avvisar dessa två episoder alldeles för snabbt och hon till och med underminerar uteslutningen med sin egen artikel.

Wassén betonar rakt igenom just hur patriarkal den kultur var som Jesus befann sig i. Så patriarkal till och med att Jesus inte kunde ha menat hantera frågan om könsmaktsordning. Men, om så var fallet, var kommer då dessa två berättelser från? Wassén menar att det är episoder som traderats och förändrats genom den muntliga traditionen fram till att Johannesevangeliet slutligen skrevs ned. Men detta låter mindre trovärdigt i mina öron. Utifrån vad vi vet sociologiskt om radikala religiösa rörelser så är de (om de alls är det) öppna för kvinnligt ledarskap och kvinnligt inflytande i början av sin verksamhet för att sedan bli mer och mer patriarkalt styrda.

Om nu Johannesevangeliet är från det sena första århundradet så är det anmärkningsvärt att det senast skrivna evangeliet skulle innehålla den mest radikala texten i frågan om Jesu relation till kvinnor – om det nu inte går tillbaka till just Jesus själv. Det är inte heller sannolikt att texterna kommer från den judiska kulturen med tanke på Wasséns argument om den genomträngande patriarkala strukturen på den tiden. Om man då ska använda sig av Jesus-seminariets dubbla dissimilaritetskriterium (vilket jag ställer mig tveksam till i vanlig fall, men det har trots allt används flitigt för att just visa på vad som inte kan knytas till historiska Jesus) – där enbart det som varken kan härledas till den judiska kulturen innan Jesus eller till den tidiga församlingen kan med säkerhet härledas till Jesus – ja då verkar ju just precis episoden när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn samt mötet med äktenskapbryterskan just precis vara sådana episoder.

Utifrån Wasséns egen artikel finns det alltså goda argument för att de episoder som hon vill utesluta varken hör till tiden innan Jesus eller till tiden efter Jesus och bör därför mycket kunna vara bevarade av den tidiga kyrkan i den formen ända tills evangelisten skriver ned dem just eftersom de går tillbaka till Jesus. Wassén bör alltså räkna in dessa två episoder i sin fråga om Jesus var feminist eller ej, och vad får vi då? Jo, bland annat en Jesus som möter en kvinna med och i en teologisk argumentation. Finns det exempel på andra rabbiner som gör detta? Wassén nämner att detta inte skulle vara något exceptionellt – så här kan det säkert finnas böcker skrivna och forskning gjord och min fråga speglar då enbart min okunskap i just bibelforskningen, men jag skulle gärna bli hänvisad till något exempel på en judisk rabbin som hade den sortens relation till sitt kvinnliga följa som Jesus hade. Men, jag skulle vilja säga att det är upp till de som argumenterar att Jesus inte var feminist att visa att det finns andra exempel på när en judisk rabbin samtalar med en kvinna på det här sättet. Och om det finns det, betyder då inte det att det finns sprickor i argumentet för att den tiden skulle vara så cementerat patriarkal? Som jag ser det finns det goda anledningar att ifrågasätta ifrågasättandet av Jesu feminism.

Var då Jesus feminist? Nej, självklart inte, om man med det är tvungen att vara född efter 1789. Jesus var inte heller kristen eller trodde för den delen inte på treenighetsläran; lika lite som han förespråkade representativ demokrati eller FNs mänskliga rättigheter. Mitt intryck är att om begreppet feminism enbart kan innefatta de som är födda under eller efter upplysningen så har man förstås skrivit bort all möjlighet till feminism i Nya testamentet redan från början.

Finns det goda skäl för Jesu lärjungar att vara feminister? Det vet jag inte vad Wassén skulle svara på, men jag antar att hon skulle svara ja till det, men inte eftersom Jesu gärningar borgade för en jämställdhet mellan könen. Men för min del är detta ett ja eftersom kristna ska följa i sin mästares fotspår där kvinnor och män är jämställda som lärjungar till honom. Detta går direkt tillbaka till Jesus som jag ser det. Och om det inte får kallas feminism att kvinna som man blir jämställda som lärjungar inför Kristus, vad ska det då kallas? Även om varken ordet eller begreppet fanns att tillgå för 2000 år sedan. Alla är ni ett i Kristus osv. osv.

Vittnesmålets epistemologiska skörhet (om ”Killarna”)

Tänk dig att du läser någonting som du vet inte är sant, men som du ändå känner igen. Tänk dig att du läser en saga, en bibeltext, eller skönlitterär bok. Det måste inte ens vara något du läser, det kan lika gärna vara en film eller ett musikstycke. Även om du vet att den som skapat verket inte håller sig strikt till sanningen, att den tar sig poetiska friheter eller väljer att presentera en begränsad tolkning av ett fenomen, så kan du ändå känna att det är sant. Att det du ser, läser eller hör faktiskt är sant på ett djupare plan. Det är myten som talar till dig. En djupare sanning som ofta döljs i de faktiska sanningarna.

Texten ”Killarna” av skribenten Sofia Lilly Jönsson läser jag just som en sådan myt. Ett verk av en person, utifrån hennes plats i tillvaron, som berättar något sant om det vår kultur står i. Delvis för att jag känner igen mig: när jag läser hennes text så vet jag att det hon skriver är sant. För att det gör ont. Det är jobbigt när någon pekar på bjälken i ögat som man lyckats undvika. Det är jobbigt när Sofia pekar på de små osynliga delarna som bildar en större helhet. Hur man delar texter, hur man omedvetet tänker kring kön och kompetens och hur man kategoriserar in manliga och kvinnliga teologer, exempelvis, i olika fack.

Jag skriver ”man” och inte ”jag” för det finns en poäng i det. Det Sofia pekar på är strukturen, som vi alla är en del av. Eller arvssynden som hon skriver i sin efterföljande kommentar till texten. Jag tror det är viktigt att man faktiskt inte ser texten som en personlig kränkning. Sofia är kritiker. Jag har skickat in texter till henne i hennes roll som redaktör och fått vad som kan upplevas som hård kritik tillbaks. Men det är texten, inte mig, hon kritiserat då. Nu är det mitt beteende och strukturen det ingår i, inte mig, hon kritiserar.

Man skall inte använda gamla jasminer”, säger Ingmar Bergman i en kommentar till Vilgot Sjöman under inspelningen av Nattvardsgästerna apropå en lång scen som han strukit ur samtalet mellan prästen Tomas och fiskaren Jonas. Nästan samma mening användes enligt Bergman nämligen i ”Mordet i Barjärna” också. Det är så lätt att man faller tillbaks i gamla mönster och beteenden om man inte tänker till, eller lyssnar till kritik.

Dessutom är texten en personlig redogörelse, inte en allmän utsaga. Som Sofia själv skriver: ” Jag tror att alla människor är intrasslade i synden. Det vill säga, för den som inte är van vid den sortens språk, att ingen gör allt rätt. Männen som var med i texten är inte utpekade för att de är sämre än andra män och jag är en ängel, utan för att de helt enkelt befolkar min värld. För att beskriva min situation måste jag beskriva hur de hänger ihop med mig.”

Även myten måste ta kropp. Det vet alla som är någotsånär intresserade av religion och framförallt kristendom. Inkarnationens mysterium, att Gud tog mänsklig gestalt, att ordet blev kött, är en förutsättning för den kristna tron. Den är också en förutsättning för att vi skall kunna placera in tron i våra egna liv. För utan kropp, utan en fysisk gestalt finns det ingenting att ha en relation till. Vi kan inte subjektivt, utifrån våra egna skruttiga liv, ha en relation till något objektivt, en transcendent gud eller abstrakt idé. Inkarnationen är viktig. På samma sätt här, att det är just jag som nämns blir viktigt, även för de som inte nämns, eftersom det är lättare att identifiera sig med en fysisk person som man kanske har en större bild av än det som presenteras här.

Om kritiken är allmän är det lätt att man tänker att det handlar om ”någon annan”. Om kritiken är personligt riktad är det lättare att tänka ”det kunde varit jag” och ta till sig av den.

Jag vill inte försvara texten. Jag vill inte heller kritisera den. Jag vill försöka lyssna till det jag kan ta till mig av den och se det som kritik av en struktur vi alla är nedsänkta i. En arvssynd som vi kan bryta med.

Vi kan återkomma till det här med att myten är sann på ett djupare plan även om de faktiska detaljerna inte är sanna. I avsnitt 171 av podden ”Lilla Drevet”  diskuterar Liv Strömquist med Ola Söderholm forskaren Marie Hållanders avhandling, ”Det omöjliga vittnandet” (Eskaton, 2017) . Framförallt diskuterar de ”vittnesmålets epistemologiska skörhet”. Alltså att ett vittnesmål, till skillnad från en större undersökning eller en presentation av fakta kring en händelse inte bidrar med hela bilden. Vittnesmålet är ”epistemologiskt skört”, det är kunskapsmässigt svajigt om man så vill, eftersom det visar hur världen ser ut betraktad från en utvald vinkel. Vittnesmålets styrka, och svaghet, är att det kan bidra med ”situerad kunskap utifrån en särskild subjektsposition” som inte annars får plats i redogörelser av fakta och undersökningar. Det är en mer känslomässig kunskap som förs fram i ett vittnesmål, en personlig redogörelse. Eller för att återkomma till Sofias egna ord: ”För att beskriva min situation måste jag beskriva hur de hänger ihop med mig.”

Det vi får presenterat i ”Killarna” är ett vittnesmål som väcker känslor. Uppenbarligen. För det är en berättelse som delas av många. Det är en redogörelse av den situerade kunskapen att vara kvinna i en kultur som styrs av patriarkala strukturer, om det så är kyrkan, akademien eller något annat. Samtidigt är det inte helt sant. Det kan inte vara helt sant, för då är det inget vittnesmål. Det finns andra positioner och andra vittnesmål som inte kommer fram i ”Killarna”. Det finns andra maktstrukturer som kan belysas med hjälp av andra vittnesmål.

Och här försvårar texten sitt ärende när den går in på den mer konkreta kyrkokritiken. Om vi ser texten som ett vittnesmål, som en utsaga från en utvald vinkel så måste också den mer allmänna kritiken mot kyrkan förklaras. Vilken ”subjektsposition” är det som kritiken mot Visby, Svenska kyrkans sociala medier-konto och processen med Kyrkohandboken yttras ifrån? Det är inte helt klart. Och eftersom texten håller formen av ett vittnesmål, en mer känslomässigt engagerande utsaga som inte kan kritiseras på samma sätt som en annan form av text, så blir det svårt att gå i svaromål eller fortsatt diskussion.

Jag skall verkligen inte låtsas som om allt är bra i Svenska kyrkan, långt ifrån, men jag kan inte heller komma ifrån det faktum att det finns olika sätt att förhålla sig till kyrkan. Det finns olika vittnesmål, alla lika epistemologiskt sköra som det vittnesmål Sofia presenterar. Detta är svårigheten med en stor kyrka. Och den tycks försvåras av en sorts inneboende otydlighet som verkar finnas i Svenska kyrkan. Ett försök att ”tilltala alla” mynnar sällan ut i något bra. Ett försök att hitta en form som passar för alla likaså.

Det finns inget ”rätt sätt” att vara kyrka. Det finns dom i och kring kyrkan som tror det, det finns dom som är rädda för det. Det finns de som kritiserar utifrån sin egen subjektsposition och tror att den är allmän och gäller för alla. Så är det inte. Hade det varit så hade vi haft bara ett, inte fyra evangelier. Men det är samtidigt också detta som är inkarnationens mysterium och paradox, att vi behöver dessa olika vittnesmål, dessa epistemologiskt sköra berättelser om hur det är att vara människa. För det är i vittnesmålet det bränner till, det är där vi kan hitta den eld som Eric Schüldt sökte efter i sin nu så omtalade text. I det personliga mötet. Den platsen där våra liv möter myten.

Texten om ”Killarna” har visat på detta med stor tydlighet. Det är jag tacksam för.

”Människan är allt”

Gud har skapat människan så pass jämlik honom att hon inte bara har en evig och odödlig själ, likt Gud själv (om än inte evig och odödlig som Gud själv, så likväl evig och odödlig som [!] Gud själv, bara inte odödlig på samma sätt – för Guds odödlighet är hans egen – men trots det lika visst och otvivelaktigt odödlig som han), utan Gud har också givit henne en kropp, som skall ikläda sig oförgänglighet och odödlighet – en kropp som han inte har givit åt någon enda av änglarna.

Hur mycket en ängel än kan önska att få bli en ärkeängel, eller en ärkeängel att få bli en kerub, så kan människan inte med vett och vilja önska att få bli en ängel, eftersom hon genom denna önskan skulle gå miste om, och redan sakna den härlighet som skall tillfalla henne i hennes kropp. Vi skall förvisso bli som änglar (Mark 12:25), säger Kristus: i det som vi kan likna dem skall vi likna dem, genom upphöjandet och förfinandet av våra själsförmågor; men änglarna skall aldrig nå fram till att likna oss i våra förhärligade kroppar. Inte heller har Gud förbehållit människan denna skatt och värdighet endast till den kommande världen, utan redan här och nu har han gjort människan till Guds son (Lukas 6:35), Guds säd (1 Joh 3:9), delaktig av gudomlig natur (2 Pet 1:4) och till och med till själva gudar, för ”han har sagt: ni är gudar” (Ps 82:6).

Därför, som om himlens härlighet var för stor för Gud att hålla för sig själv, har Gud kallat människan dit upp för att ta del av den vid hans Sons himmelsfärd; och som om en enda Gud inte var tillräcklig för att råda över denna värld, har han förmerat gudarna här på jorden och överfört inte bara sin makt till varje rådman utan själva den gudomliga naturen till varje heliggjord människa. Kung David frågar sig med helig förundran: ”Vad är en människa att du tänker på henne?” (Ps 8:4) Men jag måste be om hans lov, och den helige Andes, att vidare få säga – eftersom Gud nu tänker på människan, har skänkt tanke åt henne – vad är inte människan? Människan är allt…

John Donne, ur en predikan den 8 maj 1625.

(Bild: Macha Chmakoff, Nativité au petit Christ jaune)