Läsning 2014: En slags årskrönika

Den första boken jag skulle vilja lista i denna tillbakablick över årets läsning är en som i någon mån bidrog till att förändra mitt läsande. Eller hjälpte mig att hitta tillbaka till ”den första kärleken”, som vi säger i väckelsen!

Mellan lektionsförberedelser, eget skrivande, mail och familjelogistiken har jag svårt att få tid att läsa. Och när det väl dök upp en timme tänkte jag ofta: ”Jag har 1000 sidor jag behöver läsa, och på en timme kanske jag hinner läsa 20…” Det kändes som att försöka slipa ner berget med en nagelfil – ett berg som dessutom ständigt växte. — Oftast slutade det med att jag svarade på några mail i stället.

Men så läste jag, det var i vintras, Alan Jacobs fantastiska The Pleasures of Reading in an Age of Distraction och påmindes om en sak: Jag tycker faktiskt om att läsa! Det är en njutning – även om jag inte ”hinner igenom” allt jag skulle vilja. Det blev inte bara ett återvändande till en passion för mig, utan också en upptäckt av hur något så personligt och nära som läsandet varit i mitt liv kommit att perverteras genom att det professionaliseras.

Under våren läst jag också den tyske filosofen Josef Piepers Leisure: The Basis of Culture och fick tillfälle att fundera vidare i dessa banor. Hur förenas personligt och professionellt när ord och tankar är det man arbetar med? Kan det bli ett sätt att leva – utan att ett sådant förhållningssätt blir en ursäkt för att ”alltid arbeta”? Läsingen av Ingmar Svantesons, OSB, insiktsfulla kommentar till Benedikts Regel gav ytterligare vägledning (något jag försökte formulera mig kring här).

Till det professionella läsandets avarter hör att man sällan får eller tar sig tid att läsa hela böcker. I stället scannar man – eller åtminstone jag – hastigt igenom texter, och söker efter saker att använda. Ett sätt att komma ifrån detta är att recensera. Då tvingas man läsa hela böcker (även om den som själv skrivit och blivit recenserad snart inser att rätt många skriver utan att ha läst hela boken…) Jag gillar det – och jag gillar verkligen genren. Årets höjdpunkt vad gäller böcker jag recenserat var Jill Lepores Book of Ages. The Life and Opinions of Jane Franklin (recenserad här).

Lepore är en eminent historiker, och har här gjort något av det mest utmanande: skrivit om en helt vanlig person. En 1700-talskvinna vid namn Jane Franklin. Hennes liv, slit, reflexioner och slutligen död. Helt vanlig var hon kanske inte, eftersom hon var syster till den berömde Benjamin Franklin. Men medan han steg mot ära, rikedom och berömmelse så blev hon kvar i vanligheten. Det är en fantastiskt känslig och insiktsfull bok, skriven på en ovanligt vacker akademikerprosa.

Ytterligare en bok som jag läser för att recensera tränger sig in på denna lista, trots att jag inte är helt igenom än. Det är den tidigare nämnda America’s Pastor: Billy Graham and the Shaping of a Nation av Grant Wacker. Wacker tillhör den hotade art akademiker som är oerhört kompetenta men skriver tämligen lite. Hans senaste monografi kom för drygt tio år sedan och handlade om pingstväckelsen. Wacker är expert på amerikansk popular religion, och boken om Graham rymmer ett liv av kompetens och reflexion. Han kastar ljus över så mycket: amerikansk religion, evangelikalism, politik, kultur – allt belyst genom Grahams liv och verksamhet. En enormt kunnig och inte minst analytisk historiker som förmår att skapa sammanhang och se de stora linjerna, även i den nära samtiden. Dessutom skriver även han fantastiskt.

Slutligen årets stora skönlitterära upplevelse, som jag fick och läste efter rekommendation av Matthew Milliner. En bok som jag aldrig hört talas om, och vars omslag utan tvekan hade stött bort mig:  Glittering Images av Susan Howatch. Öppningsmeningen lyder:

My ordeal began one summer afternoon when I received a telephone call from the Archbishop of Canterbury.

You had me at hello, som det heter! Vad som sedan följer ‘r en fantastisk historia som väver samman teologi, kärlek, kyrkopolitik, psykologi och andlig vägledning på ett fantastiskt sätt. En sån där bok som det är svårt att lägga ifrån sig, samtidigt som man vill läsa långsamt så att den aldrig tar slut.

Något som slog mig under läsningen var hur viktigt det är med litterära gestaltningar av kristen tro. De har en sällsam kraft, och bidrar – när de är välskrivna – till en särskild form av självreflexion.  Låt mig avsluta med ett citat ur boken, en konversation mellan en präst och den kvinna han lite tidigare haft ett kärleksmöte med:

”I’ve failed you”
”No,” she persisted, ”you dream the dream. That’s all that matters. It’s just an imperfect world no dreams can come true all the time.”
”How comforting life must be for you soft-hearted liberal Deists! But Christianity’s much tougher and more virile than that. I ignored the care of your soul in order to exploit you for my own selfish purposes. That’s acting without love and compassion. That’s sin. That’s failure.”
But she still struggled to comfort me. ”You’re the one who’s hurt here. I exploited you every bit as much as you exploited me.”
”That wasn’t exploitation. You action was a cry for help as you sought an end to loneliness – a loneliness which I’ve completely failed to alleviate. […] The psycho-analyst helped you. The Christian priest rejected you. What a travesty, what an unforgivable debasement, of the way things ought to be!”

(s. 164)

 

4 thoughts on “Läsning 2014: En slags årskrönika

  1. Du är medveten om att Howatch har skrivit en hel serie av romaner om anglikanska kyrkans präster? Absolut läsvärda, även om man så småningom börjar irritera sig på vissa av hennes tolkningar – andlighet är för henne typ en muskel som behöver hållas i trim. Men böckerna har absolut skapat en lite romantisk kärlek till engelska kyrkan hos mig som säkert alltid kommer finnas där.

  2. Jo, jag har sett det och tänkte fortsätta läsa dem i sommar. Men vadan denna kritik av habituerad fromhet?

Kommentera