Läsarnas julkalender: Lucka 10

Som kvinna är det svårt att hitta förebilder. Inte så att det inte finns många duktiga kvinnor. Men andliga, konstnärliga, akademiska förebilder för livet, för hur det ska levas—det finns det för få av. Kvinnorna som ägt den frihet jag sökt livet igenom—friheten att söka, att fördjupas, att leva, inte för att andra vill utan för att livet i mig vill—de kvinnorna är få. De har, som bekant, inte haft något eget rum.

De har sällan kunnat stänga dörren om sig, knäppa på gitarren i timmar, skriva obegripliga texter, pröva sig fram, söka ord, tankar, mening, riktning, skrika ilsket ”stick härifrån” när någon försiktigt knackar på dörren.

Det fanns en tid, en väldigt lång tid, när jag lyssnade på Ulf Lundell varje dag. Den sökande mannen, ute på vägen igen, låt inte de jävlarna ta dig, rom i regnet, ta mig till Damaskus, den mannen blev min kvinnliga förebild. Så ville jag leva som kvinna i tjugoårsåldern: Öppen, fri, sökande, kännande, relaterande, men själv vid rodret, själv den som styrde färden utifrån en inre kompass. Jag ville leva som kvinna såsom gubbrockarna predikade.

Senare kom Bob Dylan, Gilles Deleuze och Michel Foucault. Gubbrockare de med.

Att få leva som Dylan. Under ostyriga lockar, välja sina källor och uttryck, våga möten som förvandlar, i text och verklighet, men också kunna stänga dörren. Fuck off. Vilken kvinnlig förebild.

Deleuze och Dylan, alltså två av mina kvinnliga förebilder, har funnit inspiration hos varandra. Deleuze citerar denna del av Dylans 11 Outlined epitaphs i essän ”Samtalet”:

Yes, I am a thief of thoughts
not, I pray, a stealer of souls
I have built an’ rebuilt
upon what is waitin’
for the sand on the beaches
carves many castles
on what has been opened
before my time
a word, a tune, a story, a line
keys in the wind t’ unlock my mind
an’ t’ grant my closet thoughts backyard air
it is not of me t’ sit an’ ponder
wonderin’ an’ wastin’ time
thinkin’ of thoughts that haven’t been thunk
thinkin’ of dreams that haven’t been dreamt
an’ new ideas that haven’t been wrote
an’ new words t’ fit into rhyme
(if it rhymes, it rhymes
if it don’t, it don’t
if it comes, it comes
if it won’t, it won’t)

no I must react an’ spit fast
with weapons of words
wrapped in tunes
that’ve rolled through the simple years
teasin’ me t’ treat them right
t’ reshape them an’ restring them
t’ protect my own world
from the mouths of all those
who’d eat it
an’ hold it back from eatin’ its own food
(influences?
hundreds thousands
perhaps millions
for all songs lead back t’ the sea
an’ at one time, there was
no singin’ tongue t’ imitate it)
t’ make new sounds out of old sounds
an’ new words out of old words
an’ not t’ worry about the new rules
for they ain’t been made yet
an’ t’ shout my singin’ mind
knowin’ that it is me an’ my kind
that will make those rules . . .
if the people of tomorrow
really need the rules of today
rally ‘round all you prosecutin’ attorneys
the world is but a courtroom
yes
but I now the defendants better ‘n you
and while you’re busy prosecutin’
we’re busy whistlin’
cleanin’ up the courthouse
sweepin’ sweepin’
listenin’ listenin’
winkin’ t’ one another
careful
careful
your spot is comin’ up soon

När Deleuze kommenterar texten säger han att det är så här han vill undervisa. Han vill kunna hålla en lektion som Dylan skriver dikter. I stolthet och ödmjukhet på samma gång. Att lyda sina egna lagar, att bryta lagar, för att visa att det alltid också är annorlunda, även det jag själv säger. Att inte uttala sin mening, som om den fanns, som om den var entydig och densamma, utan att istället uttrycka sig—det som utgör mig, i min tillvaros mitt. Uttrycka de tankar jag fått till låns, de som färdas genom mig. Hundratals tusentals influenser. De tankar jag stulit, de som kommit till mig, som färdats i vinden från tider som föregått min egen.

”Att hitta, möta, stjäla istället för att reglera, godkänna”, skriver Deleuze. Och sedan orden som för mig blivit en teologisk fyrbåk: ”För godkänna är motsatsen till att möta.”

Att bli godkänd av någon är inte att bli mött i den man är. Att tolerera, acceptera är inte att på djupet möta. Från att godkänna något, någon, är det långt till att låta sig förvandlas i mötet, att låta gränserna mellan jag och Du bli otydliga. ”Jag ska ha en väska där jag lägger allt jag möter, under förutsättning att jag också läggs i en väska”, skriver Deleuze.

Det handlar inte om att ge upp sitt jag för någon annan utan om att leva i öppenhet för det annorlunda i mig och i dem jag möter. Inte herremoral där jag sätter mig till doms över världen. Inte slavmoral där jag underkastat underordnar mig för att bli älskad. Utan istället vad vi just denna nobelhöst kanske kan tillåta oss att kalla gubbrocksmoral. En egensinnig men djupt andlig moral som söker frihet för sig och andra, som möter världen som ett andligt landskap där jag har all rätt i världen att färdas, att möta, eller att helt enkelt säga fuck off och stänga dörren. Ett gubbrocksevangelium för kvinnor i vår tid.

Om Isaac Newton, kunskapen och vad jag menar när jag säger att jag tror på Gud

Newton_wide

Isaac Newtons pappa kunde inte skriva. Han skrev under sonens födelseattest med ett kryss. Isaac skulle ta över gården var det tänkt men för sådant hade han ingen fallenhet alls. Pappan dog när Isaac var tre och när mamman gifte om sig med prästen fick Isaac flytta till mormor. Han kom aldrig över det sveket, sägs det.

Hur det nu var fick han åka till Cambridge för att studera. Förmodligen tack vare prästens arv (mamman överlevde även honom) och mammans klokhet. Men i Cambridge på 1600-talet fanns det inte så många böcker och definitivt inget om de nya teorier kring universum och mekaniken som Isaac hört skulle finnas trots mäktiga teologers motstånd.

Dessutom kom pesten så studenterna fick åka hem. Men eftersom det ändå inte fanns något att läsa i Cambridge gjorde det inte så mycket. För medan Newton (nu måste jag byta till efternamn för nu är han på väg att bli just Newton) var hemskickad från pesten i Cambridge satt han i sitt rum i den lilla byn Woolsthorpe och skrev, räknade och ritade fram det mest banbrytande vetenskapliga verk som någonsin skrivits. I alla fall lade han grunderna då.

Han var troende, förstås. Ett så fantastiskt system som universum med dess rörelselagar kunde inte ha skapats utan en yttersta intelligens, det var han övertygad om. Men han trodde inte på treenighetsläran och inte på själens odödlighet. Vissa såg honom som heretiker och ville tysta honom. Det han kunnat visa var dock alltför avgörande och när han dog var han redan världskändis. Det blev en stor begravning i Westminster Abbey. Själv hade han skrivit några tillbakablickande rader strax före sin död:

Jag vet inte hurdan jag framstår för världen, men själv tycker jag mig bara ha varit en pojke som lekt på stranden. Jag har roat mig med att då och då leta upp en ovanligt slät och fin sten eller ett ovanligt vackert snäckskal, samtidigt som sanningens stora ocean legat outforskad framför mig.

Men varför skriver jag om Newton 2016? Nej, det är inget jubileum. Jag hörde hans liv och verk beskrivas på P1 medan jag körde genom Stockholmsslasket en februarikväll. Det var inte Eric Schüldt och Per Johanssons podd även om den också är bra. Faktum är att jag inte kan hitta programmet jag hörde, men Isaac Newton framstod som en andlig förebild för mig i kvällstrafiken. Trots, eller tack vare, hans naturvetenskapliga iver.

Det är något med hans sökande. Ett sökande utan skrivna böcker. Ett trosvisst famlande i mörker. Att bryta helt ny mark i ovisshet. Utan ledstång.

Missförstå mig inte nu. Jag känner inte igen mig i Newtons matematiska tankekraft, i hans förmåga att klara allt mot alla odds eller i hans lätta avfärdanden av hårda kritiker. Tyvärr. Men jag känner igen något i själva drivkraften i hans sökande: Ett sökande som handlar mer om kunskapsfördjupning än om visshet. Målet är inte att veta, utan att se mer.

Jag känner igen mitt eget kunskapssökande men även mitt andliga sökande i det förhållningssättet. För mig handlar tro inte om att finna enkla svar på svåra frågor. Inte alls. Och därför förundras jag, som så många, över hur några av dem som kallar sig ateister ser på oss som kallar oss troende. Att vi skulle ha tvärsäkra svar, att vi skulle rygga för naturvetenskapens magi, att vi skulle saluföra religiösa villfarelser som vetande.

För mig är ordet Gud så vackert just för att det vittnar om att människor i alla tider velat påminna sig om allt de inte vet; att livet är större än vi anar; att varje människa vi möter har så många fler nivåer, nyanser och sidor än dem vi ser. Även dem vi känner väl förblir delvis outforskade oceaner för oss.

Ordet Gud är för mig det ord som säkrar vår okunskap om hur världen ytterst är beskaffad. För när jag som kristen talar om det yttersta, när jag säger ”Gud är…”, är jag ofrånkomligen ute på djupt vatten. Vad jag än påstår kommer jag att kunna bemötas med hyllmeter som påstår motsatsen. Hyllmeter av tänkande under årtusenden.

Ordet Gud har för längesedan frigjort sig från de enkla svarens bojor. Själva ordet är toppen av ett isberg av mänskligt grubblande och vittnar därmed om vår djupa ovisshet vilket i sin tur manar till ödmjukhet. Ödmjukhet inför livet, inför alla sanningar, alla livsomständigheter som människor lever under, de olika gudsbehoven, alla olika sätt att tro, tänka och leva. Det finns så många som tänkt om Gud att själva ordet har blivit ett slags osäkerhetsprincip.

Den walesiske prästen och poeten RS Thomas beskriver det i en dikt som följt mig genom alla prästår, Via negativa.

Nej, jag har förvisso aldrig trott

annat än att Gud är den stora frånvaron

i vårt liv, den öde tystnaden

i det inre, platsen dit vi beger oss

för att söka, utan hopp om att nå fram

eller finna. Han bevarar sprickorna

i vår kunskap, mörkret mellan stjärnorna.

Och detta är en tro som får konsekvenser för den uppmanar oss att bli ödmjuka. Inte handlingsförlamade eller tysta utan medvetna om att vi inte har hela bilden och att vi just därför bör vara aktiva i kampen mot allt slags förtryck som sker genom förenklande beskrivningar av världen.

När jag säger att jag tror på Gud betyder det för mig att jag tror att vi som människor måste sträva efter ödmjukhet för att i grunden vet vi ingenting: Om oss själva, vad vi är kapabla till och inte, om varandra, om världen.

Att tro på Gud handlar inte om att veta hur det ligger till utan om att ständigt påminnas om att det kanske är helt annorlunda. Det handlar inte om att söka kunskap för att finna visshet, utan om att söka för att ständigt påminna sig om mörkret mellan stjärnorna. Att ge sig ut på ett livslångt sökande i hängiven okunskap, medveten om att man aldrig kan överblicka alla konsekvenser.

Lite som Isaac Newton, i bästa fall.

 

Är dumhet ett hinder för tro?

bp
Bouvard och Pécuchet

Ni får ursäkta mina smalspåriga inlägg. Jag är inne i en nördfas av Foucault, ord, ting och helighet. Men det handlar om vad tro egentligen är. Sitter tron i huvudet eller kroppen? Är helig kunskap alltid förnuftig eller kan den vara en ogenomtänkt handling? Är dumhet ett hinder för tro, eller en hjälp? Kan en handling vara tro, kan en gest vara övertygelse?

I essän ”La biblioteque fantastique”, 1967, diskuterar Michel Foucault som så ofta relationen mellan kunskap och materialitet, ord och ting. Denna gång sker det genom Flauberts La Tentation de Saint Antoine och Bouvard et Pécuchet, och då framträder vad som kanske kan kallas ett slags tingens mystik som får utmana den kristna transcendenta trostraditionen. Genom Flaubert låter Foucault nämligen den sakrala så väl som den profana kunskapen framstå som påtagliga, diskursiva uttryck; ord och ting som framträder på kunskapens yta och därmed skapar världen såsom vi känner den. Det finns inget att nå, i höjden eller i djupet, och i enlighet med denna kunskapssyn blir den högsta formen av kunskap just att låta sig förenas med ytan. Det länge rådande idealet inom såväl akademi som kyrka—idealet av att höja blicken och nå den gudomliga sanningen alternativt det högre perspektiv som ska avslöja vad som ytterst är fallet—ersätts av ett nytt: att förenas med världen såsom den framträder. Att nå den ”högsta” kunskapens frälsning handlar nu om att böja sig ner och låta sig marineras i tingens mystik; kunskapen som yta. Hur sker då detta?

Låt oss börja med Foucaults läsning av Flauberts berättelse om Bouvard och Pécuchet. (I svensk översättning av Monika Lundgren är denna berättelse om två mindre begåvade kopister som möts och blir oskiljaktiga vänner titulerad Den eviga dumheten.) Bouvard och Pécuchet är snarast identiska till temperament och karaktär och utgör ett slags dubbelt jag som söker kunskap; inte inom något specifikt område utan snarare överallt, utan urskiljning. Deras sökande leder dem dock bara till besvikelser. I sitt ivriga men regellösa kunskapssökande har de ofta setts gestalta den mänskliga kunskapens bristfällighet, men för Foucault är de inte misslyckade, tvärt om. Han beskriver dem som outtröttliga pilgrimer och som sådana inte bara en bild av modernitetens oändliga kunskapsyta utan som själva denna yta personifierad, materialiserad.

Deras kunskapshunger får dem att pröva allt, att vidröra och dras till allt. Allt de läser, allt de hör blir omedelbart saker för dem att göra, att pröva, att utforska. Foucault ser dem som moderna pilgrimer i jakt på sin tids högre sanning. Men precis som Job överges de av sin Gud, av vetenskapen, och likt Job ger de ändå inte upp. Deras trohet och lojalitet är stark och deras längtan efter kunskap gör dem uthålliga. ”De är helgon”, konstaterar Foucault. Bouvard och Pécuchet, skriver Foucault, frestas av böckerna, av deras ändlösa mångfald:

”…av det oändliga skummandet av böcker i bibliotekets grå rymd”.

Deras pilgrimsfärd är en jakt på kunskap, men på det moderna kunskapsplan där kunskapen ständigt multipliceras kan ett förbehållslöst omfamnande av kunskapen inte leda någon annanstans än till dumhet och nonsens. Är de då dömda att misslyckas? Nej, det är just här som Foucault vänder bilden av kopisternas misslyckande till sin motsats. För Flaubert, menar Foucault, är kopplingen mellan helighet och dumhet central. I sitt sanningssökande förenas Bouvard och Pécuchets med kunskapsytan; de gör vad de läser och blir vad de gör. De förenas med den yta vilken, i sin oändliga totalitet, inte kan beskrivas som annat än dumhet. De förvandlas till bokens fortgående rörelse. Och detta är för Foucault kopisternas stora bedrift—de har förenats med kunskapen såsom den faktiskt framträder, bortom våra illusioner och inbillade föreställningar om sanningar i höjden och i djupet. Följaktligen gestaltar inte deras berättelse ett misslyckande. Den beskriver inte det mänskliga kunskapssökandets omöjlighet, tvärt om. Bouvard och Pécuchet når faktiskt den kunskap moderniteten har att erbjuda.

Sankt Antonius, å andra sidan, söker inte modernitetens Gud, vetenskapens helgelse, men väl den kristna gudens välsignelse och likt kopisterna kantas hans väg av motgång och besvikelse. I Foucaults läsning visar Flaubert även här sin fascination för det nära sambandet mellan salighet och dumhet. Sankt Antonius befinner sig slutligen vid en punkt av total uppgivenhet. Efter en lång och mödosam strävan mot att transcendera den materiella världen har han nu gett upp denna längtan. Han vill inte längre annat än förtingligas. Han vill bli ett med den materialitet han så länge och utan framgång sökt befria sig ifrån. Han vill vara en dum organism, ett djur, en växt, en cell. Han vill få bli ren materialitet, förklarar Foucault. Och det är då, precis när denna hans sista, inverterade önskan är på väg att gå i uppfyllelse som han möter Kristus. Han möter sin Gud ansikte mot ansikte, varpå han knäfaller och återgår till sina böner.

Men vad betyder detta?, undrar Foucault. Är han tillbaka där han började? Eller har han trots allt förenats med materialiteten, med sig själv som ting och handling, precis som Bouvard och Pécuchet? Är han kanhända nu kapabel att uttrycka, genom sina böner, prostrationer och läsningar, den huvudlösa, själlösa helighet han har blivit? För Foucault framstår Sankt Antonius nu som ett helgon som lyckats förenas med den högsta saligheten, den gudomliga kunskapen där den faktiskt vilar; i den sanna meningslösheten, huvudlösheten, på den yta där de kristna praktikerna blir vad de är: rörelser, handlingar, ting, och därmed saliga. Sankt Antonius, sammanfattar Foucault, lyckades besegra den Eviga Boken genom att själv inkarnera materialitetens språklösa rörelse. Sankt Antonius har överkommit distansen till de heliga handlingarna och förenats med sin tro. Han uppenbarar därmed en kristen praktik befriad från transcendensens distans, medan Bouvard och Pecuchét blottlägger modernitetens kunskapsplan frigjort från subjektets dito. Vi ser alltså hur Foucault genom Flaubert nu låter såväl Gud som gudslängtan framträda på kunskapens yta. Gud har flyttat in i diskursen och bönen har blivit handling, rörelse—bönen har blivit bön. Inget annat.

En sak till: Mårten som kommenterade mitt förra nördinlägg; snälla, läs mitt svar. Jag vill prata mera!

 

Cassianus och trons kläder

cassianus07
Cassianus i lämpliga skor

Michel Foucault menar att tankegods i den tidiga kristna klosterrörelsen bär skulden till modernitetens besatthet av det egna jaget. När vi låg på svarta soffor och letade i vårt inre efter våra sanna jag guidade av terapeuter var vi i rakt nedstigande led arvingar till systrarna och bröderna i Cassianus kloster, menar Foucault. Precis som munkarna och nunnorna fick vi vrida och vända på tankarna inför våra andliga vägledare som likt Antikrundans experter nagelfor varje känsla och tankeflaga i jakt på dess ursprung, dess sanna identitet: Sant eller falsk, äkta jag eller överföring, Gud eller Satan?

Men så läser jag Cassianus, efter alla år. Och för honom börjar det inte inifrån utan utifrån. Vi hittar inte sanningen om oss själva först för att sedan kunna leva i sann relation till Gud och andra, för att sedan kunna leva och agera sant, utan tvärt om. Klosterlivet i Kristi efterföljd börjar med kläderna. Det börjar med kroppen och handlingarna som sedan lär tanken, sakta men säkert och så småningom. Man ska inte ens läsa de där kapitlen om tankarnas ursprung i Cassianus böcker förrän man gått många år i rätt kläder. Kroppen, kläderna, gesterna och riterna skapar visdomen och kunskapen.

AS we are going to speak of the customs and rules of the monasteries, how by God’s grace can we better begin than with the actual dress of the monks, for we shall then be able to expound in due course their interior life when we have set their outward man before your eyes.

Elva kapitel först bara om kläderna. I kapitel X också lite om att anpassa kläder efter väder. Cassianus och hans vän Germanus hade nämligen varit i Egypten och inspirerats av klosterliven där under ca 15 år innan de vände hem med sina kunskaper och allt gick inte att översätta rakt av:

SO much may be said, that we may not appear to have left out any article of the dress of the Egyptians. But we need only keep to those which the situation of the place and the customs of the district permit. For the severity of the winter does not allow us to be satisfied with slippers

Vad lär vi oss då av detta? Att HM går mer i Kristi efterföljd än vad Freud gjorde? Att vi kan klä oss kloka? Eller har kristet monastiskt tänkande mer gemensamt med samtidens KBT än med modernismens subjektssyn? Har modernismen tydligare kopplingar till det antika grekiska tänkandet än till det kristna, och uppgörelsen med moderna föreställningar därför öppningar mot bortglömt kristet tankegods? Kanske, jag vet inte. Vi får fundera vidare.

 

 

Postsekularismens många ansikten

Punk-Prayer-Banner

Jag vet att jag redan har skrivit om Pussy Riot här på sajten, men jag har haft anledning att fördjupa mig i rörelsen på senare tid så låt mig berätta lite mer. Det är nämligen så att Pussy Riot-fenomenet är ett exempel (av många) som tecknar bilden av vad det postsekulära samhället är och kan vara.

Som ni belästa läsare redan känner till är det postsekulära ett begrepp som söker fånga det som på olika sätt är en rörelse bortom det sekulära. Om det någorlunda nyligen ansågs självklart att upplysta samhällen och människor i största allmänhet förstår att staten måste vara religiöst neutral, sekulär, och att det sunda förnuftet säger oss att det där med religion mest bara är villfarelser, så har detta nu förändrats. Det är inte längre självklart att tro på religiös neutralitet varken som statliga eller individuella religiösa tomrum. Dels för att många tänker att religionen sipprar in i alla fall, vare sig vi vill eller inte, och dels för att många tror att den faktiskt kan göra viss nytta. Men en sak som jag inte hade reflekterat över så mycket innan jag satte mig in i Pussy Riot-fallet var att det postsekulära har så många ansikten.

Filosofen och kulturforskaren Dmitry Uzlaner menar att Pussy Riot-fallet utgör ett titthål in i ett postsekulärt samhälle idag. När de unga aktivisterna satt i den ryska rättssalen hände något paradoxalt. Den sekulära rätten hamnade plötsligt i ett läge där den fick fungera som teologisk uttolkare. Eviga teologiska frågeställningar behövde få snabba och konkreta svar för att rätten skulle kunna ha sin gång. Hur då? Jo, för att veta hur fallet skulle dömas behövde man för det första ta ställning till vilken typ av framträdande de unga kvinnorna hade gjort i Kristi Frälsarens katedral. Eller, närmare bestämt, man var tvungen att besvara frågan: Vad är en bön? De unga kvinnorna själva liksom många teologer och präster i förgreningar av ortodoxa kyrkan menade att de faktiskt hade bett i kyrkan. De hade utfört en ”pank-moleben”, alltså ”punk-bön”, men moleben är inte vilken bön som helst utan en särskild gudstjänstform som kan utföras av en lekperson eller präst i tider av nationell kris. Namnet var alltså inte taget ur luften utan visade på en vilja att be liturgiskt ur folkets snarare än maktens perspektiv i ett läge när de upplevde att den kyrkliga liksom den statliga makten gått vilse. Nåväl. Om domstolen hade ansett att man faktiskt kan be uppriktigt såsom de unga kvinnorna gjorde hade de kunnat åberopa religionsfrihet och kanske inte blivit dömda. En sådan slutsats hade dessutom ifrågasatt den rysk-ortodoxa kyrkans ordning. Om det gick att be på ett sätt som stred mot kyrkans traditioner (såsom den som säger att lekpersoner inte får vistas direkt nedanför Iconostasen) skulle dess traditioner ha relativiserats i ett enda slag. Men varför vore det då problematiskt för en sekulär stat? Varför skulle den ryska rätten vilja stödja religiösa traditioner? Ja, det är det som är intressant, och som låter oss ana att Ryssland är en postsekulärt. Putins regim och kyrkan går hand i hand, och om den enas status ifrågasätts relativiseras den andra i samma andetag.

Men är Kristi frälsarens katedral verkligen en kyrka? Vad är en kyrka? Det var den andra teologiska fråga rätten hade att ta ställning till. Det kan tyckas underligt att man behövde ägna långa diskussioner åt detta, men ägarskap och användning av katedralen gör det möjligt att ifrågasätta att det faktiskt är en kyrka. Men det var det, enligt rysk rätt.

Den tredje stora teologiska frågan rätten fick besvara var: Vad är en troende kristen? Det var nämligen så att om bönen inte ansågs vara en bön utan en provokation, huliganism, och om kyrkan ansågs vara en kyrka, då kunde denna huliganhandling anses kränka heligt rum och därmed förolämpa troende människor. Men vilka var då de troende? Många kristna röster höjdes för de unga kvinnornas sak och många teologiska tolkningar gjordes av deras bön som just en bön och som ett liturgiskt uttryck, men dessa röster ansåg alltså rätten i slutändan inte vara kristna. Uzlaner visar övertygande hur de troende som grupp skapades i den ryska rättssalen utifrån deras inställning till Pussy Riots aktion. Om man ansåg sig vara förolämpad av Punk-bönen, då tillhörde man gruppen troende. De som kände sig provocerade fick vittna som troende, ingen annan. Följaktligen dömdes tjejerna för huliganism, med förakt för troende, på en helig plats. Den postsekulära rättens teologiska dom var fälld, och på några veckor hade man hade avgjort vad en bön, en kyrka och en troende människa var.

Men hade man verkligen det, undrar Uzlaner? Det vill säga, hade man inte gjort precis motsatsen? Genom långa diskussioner om vad en bön, en kyrka och en troende är i Ryssland idag hade man snarare väckt teologiska tankar som gick utanför de enkla kategoriseringarna.

Jaha, är det alltså möjligt att det där de gjorde i de där klänningarna och mössorna är en bön?

För många var tanken lika ny som oåterkallelig.

Kan detta vara religiositet? Kan detta vara troende människor?

Jaså, är det inte självklart att katedralen är en kyrka?

I efterdyningarna av Pussy Riot-fallet blev plötsligt begrepp som många tidigare oreflekterat betraktat som eviga—bön, troende, kyrka—tvetydiga, mångtydiga och föränderliga. Dessutom framträdde andra bilder av det postsekulära. Andra bilder än den som handlar om den nära relationen mellan Putin och patriarken, för plötsligt fanns en grupp unga kvinnor som ville vara troende och politiska på precis samma gång men som ville vara det på ett helt annat sätt. Lite som föreningen Vildåsnan, eller som kollektivet Gandhi i Brandbergen. Lite som att kungen och hans nyfödda barnbarn bär kyrkans traditioner samtidigt som vildåsnorna gör det. Fast på olika sätt. Alla är de politiska och religiösa, alltså postsekulära. Fast olika.