Petras teologilogg IV

Den kristna berättelsen bär en världsbild som spränger gränserna för det vi vanligen kallar verklighet.

Om det nu är så, då har vi som kristna nedärvda verktyg för att se möjligheter. Att se att det kan vara annorlunda. För oss är verkligheten inte begränsad till det vi vanemässigt tror är allt. För oss är verkligheten också, på precis samma gång, något helt annat.

Men det stannar inte där. För med en sådan nedärvd visdom kommer ansvar, kommer kallelse. En kallelse att se mer. Den kristna apokalyptiken kräver en alternativ konstruktion av själva begreppet värld, av själva begreppet verklighet. Så resonerade Daniel Barber i det citat jag återgav i Petras teologilogg III.

Jag tänker på det när jag sitter i bilen, och bilen fylls av musik. Det är sällan jag som väljer musik i bilen numer. Nu väljer någon Laleh:

Vad var det vi sa
När vi sträckte ut våra armar

vad var det vi skrek
När drömmar bar oss bortom stan

Och jag blir gymnasialt framtidstroende där i bilen. Jag blir ung, blir ännu-inte, fylls av möjligheter, men möjligheter som ligger i framtiden. Kraft och makt sedan, inte ännu.

vi ska ta över
vi ska ta över världen
vi ska bli stora
vi ska bli mäktiga, ha ha

Men så inser jag det ofrånkomliga: Det är nu vi är mäktiga. Min generation har tagit över nu. Så är det. Vi får inte mycket mer makt än vi har nu och femton år framåt. Dessutom tillhör jag och de flesta jag känner världens rikaste 5%. Det är vi som är de stora, de mäktiga. Det är nu ”vi ska göra jorden hel, vattnet rent, aldrig skada varandra mer”. För det var ungefär så vi sa, ”det vi aldrig nånsin skulle glömma”. Gymnasienätter, uppsalanätter, framtidsdrömmarnätter, ännu-inte-nätter, ”att vi ska slåss, vi ska slåss mot Goliat”.

Och om vi dessutom tror, alltså om vi tror på en värld som inte begränsar sig till det vi vanligen kallar verklighet. Då borde vi kunna få tag i det där Davids-modet, och i så fall har vi inga undanflykter. Så tro mig, generationskamrater, det kanske inte känns så, men ”jag vet att vi är modigast”. För modigare än så här blir vi inte, och inte heller mäktigare.

Petras Teologilogg III

I teologilogg II skrev jag om kyrkan och politiken. Men den typen av resonemang är förstås alltid bara en del av något vidare. Som det jag skrev om i teologilogg I, och att jag på senare tid återvänt till en bok som jag först trodde att jag förstod genom att bläddra igenom den. Detta är redan tänkt, tänkte jag då. Men nu är jag inte lika säker. Om någon vill starta webbaserad läsecirkel kring Daniel Colucciello Barbers On Diaspora: Christianity, Religion and Secularity är jag på. Så här skriver han bland annat (det är jag som har färglagt för att dem av er som är trötta i tanken ska hitta highlights…):

…while it may be granted that apocalyptic is not reducible to an explicitly political response to an historical event, doing so does not entail an apolitical interpretation of apocalyptic. This is because apocalyptic, even when grasped through an ideological problematic, is immediately a signification of immanent excess. Apocalyptic is a counter-ideology, but it is such insofar as it claims that reality exceeds the boundaries effectuated by the covenant ideology. The ideological—or as I would put it, the significative—here implies the ontological, and the ontological implies the political. This last implication may not be evident when a delimited notion of politics is foregrounded, such that some events are “political” whereas other are “cultural” or “religious.” If, however, we understand politics more broadly as the making of reality, then nothing could be more political than the claim that reality exceeds its signification, that it exceeds even the (covenantal) mode of relation that God has established with God’s people. It is thus evident, when the above understanding of apocalyptic is given to Jesus’s declaration that the kingdom of God has come, that this declaration is political. Christian declaration, precisely because it is apocalyptic, calls for the alternative construction of the world.

Petras Teologilogg II

Några tankar om detta med Svenska kyrkan och politiken:

I februari 2009 tar den svenskkyrkliga diakonen Annika Spalde och hennes make Pelle Strindlund (teol.kand) några danssteg i vardagsrummet. De håller om varandra en sista gång innan de beger sig till Jas-fabriken i Linköping. Aktionen är planerad sedan länge. Det är natt. De klipper upp stängslet som omger fabriksområdet och tar sig sedan vidare in mot den kraftiga järndörr som leder till flygplanens skyddade rum. Dörren är nära att ge vika när de blir upptäckta. Vakten beordrar dem att lägga sig ner. Kofötterna slänger de på marken bredvid sig. Nu kan de bara vänta på polisen, och separationen.

Händelsen finns återgiven i parets senaste bok, Mystik och Politik: Befriande kristendom, utgiven i februari i år. Någon vecka tidigare släpptes 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möte med marxismen 1968-1989 av Johan Sundeen. Den senare har blåst liv i en återkommande debatt: Debatten om den ”politiserade” och ”vänstervridna” kyrkan. För prästen Annika Borg blir Sundeens studie en ögonöppnare, och en bekräftelse på det hon redan anat: ”När jag trodde att det var teologi som var både medlet och målet”, skriver hon i Axess Magasin, ”hade här pågått – och pågick – ett intensivt arbete för att sudda ut gränserna mellan kristendomen och marxismen.” Genom Sundeen och Borg framträder bilden av en kyrka som kidnappats av politisk ideologi under rödvins-vänsterns högsommar. Och aktivist-paret Spalde och Strindlund verkar bekräfta bilden av den vänstervridna kyrkan ytterligare.

Men hur historiskt och teologiskt välgrundad är egentligen tanken om en ”politiserad” kyrka? Själva tanken verkar förutsätta att det skulle finnas en enkel åtskillnad mellan politik och teologi. Att religiös övertygelse skulle kunna ta fäste i en människa, i ett kollektiv, en organisation, utan att det skulle påverka deras sätt att leva, att tänka kring samhället och politiken. Men är det möjligt? Förmodligen inte, och det tror knappast Borg eller Sundeen heller. Några snabba historiska och teologiska återblickar i Svenska kyrkans historia visar åtminstone att så aldrig har varit fallet där: Svenska kyrkan har aldrig varit opolitisk.

På jungfru Marie bebådelsedag 1827 sitter Fredrika Bremer i Storkyrkan i Stockholm och hör biskop Johan Olof Wallin predika. Den konservative Wallin tar tillfället i akt att tala på temat ”Qvinnans ädla och stilla kallelse”: ”Det är emot qvinnans både natur och ändamål, att vara sedd, vara omtalad…”, mässar Wallin. Bremer knyter näven, går hem och skriver en replik: ”…hvad har så förmörkat din klara blick, att du på förtryckets redan nog fulla wågskål ännu lägger din andas maktord?” Bremers politiska engagemang är grundat i en övertygelse om att Gud talar direkt till varje människas hjärta. Utifrån hennes kristendomstolkning kan inga auktoriteter—kyrkliga som statliga—ställas över hennes egen gudsrelation.

Hundra år senare verkar Nathan Söderblom (ärkebiskop 1914-1931) i Bremers anda. Han understryker visserligen den lutherska tvåregementsläran, d.v.s. att kyrka och stat inte bör verka som varandras motparter utan som separata, komplementära krafter för att utföra Guds vilja i världen. Men han betonar också att de två uppdragen inte är enkla att skilja åt. Kyrkan måste drivas av religiös snarare än ideologisk övertygelse, men även religiös övertygelse får konsekvenser för hur man ser på samhället. Luthers förståelse av vilodagen får Söderblom att stötta arbetarrörelsens krav på anständiga arbetsvillkor. Nästan-kärleken i Bibeln måste få konsekvenser för ”hela folkklassers eländiga villkor”, argumenterar han också. 1925 bjuder han till internationellt, ekumeniskt möte för att stärka fredsbanden i Europa. 1930 mottar han Nobels fredspris för sitt arbete för fred och enhet mellan kristna.

Går det då en rak linje från den Lutherska läran, via Bremer, genom Söderbloms social-liberala teologi, till den ”vänstervridna” 68-kyrkan, vidare till samtidens kyrkliga aktivister? Nej, så enkelt är det inte.

1938 skriver en av Söderbloms argaste kritiker, kyrkoherden Ivar Rhedin (1881-1953), att det är Adolf Hitler som borde tilldelas Nobels fredspris. Rhedin är inte ensam om att kritisera Söderblom. Söderbloms liberala teologi och liberal-socialistiska samhällssyn skulle leda till moraliskt förfall och bort från den kristna tron, menade många. De ekumeniska dialogerna skulle urvattna läran, sade man.

Anti-demokraten Rhedin var visserligen extrem, men han var inte isolerad. Han hade uppmanats att vigas till präst av Edvard H Rhode (biskop i Göteborgs stift 1888-1929) och han grundade ett fosterländskt högerradikalt parti; Kyrkliga Folkpartiet (KFP) som dock inte blev långlivat. Biskop Rhode hade delvis en annan tolkning av det kristna budskapet än Rhedin, men de var eniga i att kyrkan inte skulle drivas av socialism. En konsekvens blev att en kyrklig fattigvård växte fram i Göteborgs stift: Socialisterna fick inte lägga beslag på det som var kyrkliga samhällsangelägenheter, resonerade man.

Åter till nutid och det svenskkyrkliga aktivist-paret Spalde och Strindlund. I sin på samma gång självbiografiska som teologiska bok delar de erfarenheter från icke-våldsträning i Chicago, flyktingarbete på Lesbos, följeslagande i Palestina, människorättsarbete i Kurdistan och fredsvandring till Bofors. Men att deras gudstro skulle vara ”politiserad”, och att kyrkan borde ägna sig åt andlighet snarare än politik, är tankar som förefaller krocka med själva grunden i deras kyrkliga engagemang. Det är gudstron, snarare än politisk ideologi, som driver dem. Eller som de själva skriver: ”att längta efter en värld med fred och rättvisa är att leva i samklang med tillvarons innersta, eftersom denna längtan även finns hos Gud.”

Hos Spalde och Strindlund, liksom i de historiska exempel jag nämnt ovan framträder alltjämt samma bild: Ett liv präglat av religiös övertygelse tillåter ingen enkel uppdelning mellan religion och politik. Moderniteten må ha burit en föreställning om  att det offentliga och politiska är sekulärt medan det religiösa hör hemma i det privata eller inom de religiösa samfunden. Men samtidens religiösa karta i öst såväl som i väst får den enkla uppdelningen mellan politik och religion att framstå som alltmer naiv. Och frågan är om den någonsin varit något annat.

I fallet Svenska kyrkan är saken klar: På gott och ont har kyrkan alltid varit en röst i svensk politik (liksom politiken en röst i kyrkan). Och även om kyrkans medlemsantal och därmed hennes inflytande sjunker, finns det ingen anledning—varken historisk eller teologisk—att tro att det någonsin kommer att vara annorlunda.

Petras Teologilogg I

Teologilogg s. -en –ar: återkommande rapportering av teologiska impulser. Teologiloggen skiljer sig från den teologiska läsloggen i det att dess källor inte enbart är av litterär art.


Jag läser om konstnären Lyubov Popova (1889-1924). Hon var del av en avantgardistisk rörelse i Ryssland i början av 1900-talet. De stöttade revolutionen men förbjöds när den väl var genomförd.

Popova inspireras av den rysk-ortodoxa ikonkonsten. Hon öser färger och former ur ikonerna, in i sitt eget abstrakta och konstruktivistiska måleri. Raka linjer och färgfält på en plan yta. Inte avbildande, inte återskapande utan skapande. Men inte skapat. Inte en produkt av ett konstnärligt jag, utan en produkt av skapandet självt.

De linjal-raka strecken, cirklar formade av passare. Det är former som vem som helst skulle kunna måla, bara man har de rätta verktygen, och en manual. Konstnären är en arbetare bland andra, skriver den revolutionsrusiga Popova. Den som gjort verket är inte en konstnär, utan en konstruktör. ”Inte en konstnär.” Det är en negation som är skapare, betonar konsthistorikern Briony Fer när hon analyserar Popovas konstruktivism.

Det teologiska arvet, ikonkonstens influenser, strävan bort från individbaserad prestation, strävan mot det innevarande, för färg och form som något givet för alla, ständigt skapande. Ett skapande där kraften är ett icke-jag: något, alla, vem som helst, hela tiden, ständigt, när du vill eller inte alls. Det är som om hon för ikonkonsten djupare in i sig självt. Just nu kan jag inte förstå det på något annat sätt.

 

Läsarnas julkalender: Lucka 10

Som kvinna är det svårt att hitta förebilder. Inte så att det inte finns många duktiga kvinnor. Men andliga, konstnärliga, akademiska förebilder för livet, för hur det ska levas—det finns det för få av. Kvinnorna som ägt den frihet jag sökt livet igenom—friheten att söka, att fördjupas, att leva, inte för att andra vill utan för att livet i mig vill—de kvinnorna är få. De har, som bekant, inte haft något eget rum.

De har sällan kunnat stänga dörren om sig, knäppa på gitarren i timmar, skriva obegripliga texter, pröva sig fram, söka ord, tankar, mening, riktning, skrika ilsket ”stick härifrån” när någon försiktigt knackar på dörren.

Det fanns en tid, en väldigt lång tid, när jag lyssnade på Ulf Lundell varje dag. Den sökande mannen, ute på vägen igen, låt inte de jävlarna ta dig, rom i regnet, ta mig till Damaskus, den mannen blev min kvinnliga förebild. Så ville jag leva som kvinna i tjugoårsåldern: Öppen, fri, sökande, kännande, relaterande, men själv vid rodret, själv den som styrde färden utifrån en inre kompass. Jag ville leva som kvinna såsom gubbrockarna predikade.

Senare kom Bob Dylan, Gilles Deleuze och Michel Foucault. Gubbrockare de med.

Att få leva som Dylan. Under ostyriga lockar, välja sina källor och uttryck, våga möten som förvandlar, i text och verklighet, men också kunna stänga dörren. Fuck off. Vilken kvinnlig förebild.

Deleuze och Dylan, alltså två av mina kvinnliga förebilder, har funnit inspiration hos varandra. Deleuze citerar denna del av Dylans 11 Outlined epitaphs i essän ”Samtalet”:

Yes, I am a thief of thoughts
not, I pray, a stealer of souls
I have built an’ rebuilt
upon what is waitin’
for the sand on the beaches
carves many castles
on what has been opened
before my time
a word, a tune, a story, a line
keys in the wind t’ unlock my mind
an’ t’ grant my closet thoughts backyard air
it is not of me t’ sit an’ ponder
wonderin’ an’ wastin’ time
thinkin’ of thoughts that haven’t been thunk
thinkin’ of dreams that haven’t been dreamt
an’ new ideas that haven’t been wrote
an’ new words t’ fit into rhyme
(if it rhymes, it rhymes
if it don’t, it don’t
if it comes, it comes
if it won’t, it won’t)

no I must react an’ spit fast
with weapons of words
wrapped in tunes
that’ve rolled through the simple years
teasin’ me t’ treat them right
t’ reshape them an’ restring them
t’ protect my own world
from the mouths of all those
who’d eat it
an’ hold it back from eatin’ its own food
(influences?
hundreds thousands
perhaps millions
for all songs lead back t’ the sea
an’ at one time, there was
no singin’ tongue t’ imitate it)
t’ make new sounds out of old sounds
an’ new words out of old words
an’ not t’ worry about the new rules
for they ain’t been made yet
an’ t’ shout my singin’ mind
knowin’ that it is me an’ my kind
that will make those rules . . .
if the people of tomorrow
really need the rules of today
rally ‘round all you prosecutin’ attorneys
the world is but a courtroom
yes
but I now the defendants better ‘n you
and while you’re busy prosecutin’
we’re busy whistlin’
cleanin’ up the courthouse
sweepin’ sweepin’
listenin’ listenin’
winkin’ t’ one another
careful
careful
your spot is comin’ up soon

När Deleuze kommenterar texten säger han att det är så här han vill undervisa. Han vill kunna hålla en lektion som Dylan skriver dikter. I stolthet och ödmjukhet på samma gång. Att lyda sina egna lagar, att bryta lagar, för att visa att det alltid också är annorlunda, även det jag själv säger. Att inte uttala sin mening, som om den fanns, som om den var entydig och densamma, utan att istället uttrycka sig—det som utgör mig, i min tillvaros mitt. Uttrycka de tankar jag fått till låns, de som färdas genom mig. Hundratals tusentals influenser. De tankar jag stulit, de som kommit till mig, som färdats i vinden från tider som föregått min egen.

”Att hitta, möta, stjäla istället för att reglera, godkänna”, skriver Deleuze. Och sedan orden som för mig blivit en teologisk fyrbåk: ”För godkänna är motsatsen till att möta.”

Att bli godkänd av någon är inte att bli mött i den man är. Att tolerera, acceptera är inte att på djupet möta. Från att godkänna något, någon, är det långt till att låta sig förvandlas i mötet, att låta gränserna mellan jag och Du bli otydliga. ”Jag ska ha en väska där jag lägger allt jag möter, under förutsättning att jag också läggs i en väska”, skriver Deleuze.

Det handlar inte om att ge upp sitt jag för någon annan utan om att leva i öppenhet för det annorlunda i mig och i dem jag möter. Inte herremoral där jag sätter mig till doms över världen. Inte slavmoral där jag underkastat underordnar mig för att bli älskad. Utan istället vad vi just denna nobelhöst kanske kan tillåta oss att kalla gubbrocksmoral. En egensinnig men djupt andlig moral som söker frihet för sig och andra, som möter världen som ett andligt landskap där jag har all rätt i världen att färdas, att möta, eller att helt enkelt säga fuck off och stänga dörren. Ett gubbrocksevangelium för kvinnor i vår tid.