Om att arbeta längs med tillvarons fibrer

Den som någon gång slöjdat eller arbetat med trä vet att det är viktigt att ta träets fiberstruktur i beaktande. Att till exempel slipa tvärs emot en plankas fibrer är både svårt och ger fult resultat. Hantverksskicklighet handlar därför till stor del om att lära känna materialets struktur och egenskaper  – och lära sig samarbeta dem.

I sin Gifford-föreläsning om naturlig teologi och kyrkans vittnesbörd utgår Stanley Hauerwas från ett längre citat från den mennonitiske teologen John Howard Yoder. Den centrala meningen i citatet, som också fått gett namn till Hauerwas förläsning, lyder:

people who bear crosses are working with the grain of the universe.

Att arbeta ”with the grain” betyder just att arbeta med fibrerna. Kanske kan man därför översätta Yoder som att de som bär kors (eller förnekar sig själva till förmån för andra) arbetar i harmoni med universums fiberstruktur.

Föreställningen om att tillvaron har en struktur – en underliggande metafysisk ordning av sanning, godhet, och skönhet – är en central skapelseteologisk dogm. Gud skapade och såg att allt var gott (1 Mosebok 1:31). Hur tydlig denna struktur är, eller i vilken utsträckning synden brutit ner vår förmåga att uppfatta den, är föremål för ständig teologisk debatt. Men även den som hävdar att att det inte finns någon ordning eller struktur i tillvaron gör i regel så mot bakgrund av just struktur och ordning. Föreställningen om oordning förutsätter nämligen ordning, liksom lögn förutsätter sanning.

Det kristna anspråket är att tillvarons struktur djupast sett är kärlek och frid, och att vi är kallade att leva i harmoni med denna ordning – med Gud själv. Detta trots att många väljer att arbeta tvärs emot denna ordning.

Insikten om tillvarons struktur, och vår möjlighet att samverka med den, är en central utgångspunkt i kristen politisk teologi. Vår uppgift som kristna är – efter de förutsättningar och möjligheter vi har – att fortsätta skapa och forma världen i enlighet med denna struktur. Denna uppgift kan utföras på ett oändligt antal olika vis – allt i från att försöka leva kärleksfullt och utgivande till

the construction of a social order that at last conforms to the moral order, to the interconnection between moral and social spheres, and to the link between politics and the economic and civil spheres (Caritas in veritate).

Det som gäller för hantverkaren med träbiten, det gäller även för tillvaron i stort: det handlar om att lära känna strukturen, och lära sig att samarbeta med den.


För den om önskar återfå fascinationen inför ordningen och skönheten i skapelsen – missa inte detta tre-minuters klipp om den japanska blåsfiskens konstverk:

Med blommor och vapen

Paris-attacks-candles

I kölvattnet efter det senaste terrordådet i Paris har vi åter tvingats konfrontera de frågor som terrorn oundvikligen ställer oss inför; varifrån kommer denna ondska, och på vilka sätt kan den bekämpas? Ett försök till svar som fått stor spridning ges i en video där en pappa försöker ge tröst och trygghet åt sin son. Pappan och sonen står framför de drivor av blommor och ljus som Paris invånare lagt ned för att hedra terrorns offer. Pappans svar till sonen är att vi inte behöver vara rädda för terroristernas vapen – därför att vi har ljus och blommor.

Svenska Kyrkans förre ärkebiskop KG Hammar uppmärksammande videon i en krönika där han kritiserade Frankrikes president Hollandes beslut att förklara krig mot terrorn, och frågade Har vi inte lärt oss någonting?:

Pojken frågar om vi inte ska försvara oss mot våldsverkarna. Det är det vi gör, svarar pappan, med alla dessa blommor och ljus. Pojken accepterar svaret.
Det är med blommor och ljus vi ska försvara oss, upprepar han.
Den som vill fred måste nog reflektera över den lilla pojkens ord och fundera över vad de kan betyda i en värld som satsar miljarder på att utveckla en förstörelsekapacitet som hittills bara mångfaldigat terroristernas antal.

Hur skall man förstå talet om att vi bör försvara oss mot terroristernas våldsdåd med blommor och ljus? Bör vi ta Hammars uppmaning som en seriöst menad strategi för att motverka terrorism? Eller, är uppmaningen ett uttryck för sentimentalt önsketänkande, och bör vi kanske snarare se videon som ett uttryck för en förälders stävan att få sitt barn att känna trygghet efter en traumatisk upplevelse?

Oavsett vilket är det intressant att fundera över under vilka villkor som blommor och ljus kan ses som meningsfulla strategier för att bekämpa ondska. Hammar utvecklar inte närmare på vilket sätt blommor och ljus kan bekämpa terrorism, men jag föreställer mig att han menar att vi med dessa symboler manifesterar övertygelsen om att ett fredligt svar kan bryta våldets spiral, och att det finns hopp om en värld utan våld.

Vi bär på ett närmast oändligt behov av att manifestera övertygelsen om att hatet och våldet inte har sista ordet – att livet och ljuset övervinner döden och mörkret. Blommor och ljus ger oss möjlighet att med händerna uttrycka denna förhoppning, men detta hopp är djupast sett en teologisk övertygelse som genom sekularisering klippts loss från sina kristna rötter. Utan föreställningen om en transcendent Gud som bryter in i vår värld är sådana symboler ytterst sett bara fromma förhoppningar. Utan transcendens blir föreställningen om att ondskan en dag kommer utrotas en naiv dröm för upplysningsromantiker och transhumanister, eller i värsta fall en totalitär politisk mardröm. Utan transcendens finns ingen annan verklighet att drömma om – ingen klangbotten för blommornas och ljusens symbolik.

Jag tolkar därför talet om att terrorn endast bör bekämpas med ljus och blommor som uttryck för en sorts sekulariserad teologi (eller som en över-realiserad eskatologi) som föreställer sig att himmelriket redan är här. Givet det intima sambandet mellan fred, lag och rättvisa ser jag därför principiell eller absolut pacifism som en i praktiken omöjlig hållning. Å andra sidan tycks även våld utgöra en lika omöjlig hållning mot det onda – terrorism går inte att bomba bort, och kampen mot det onda riskerar att förvandla oss till de monster vi bekämpar. Frankrikes president Hollande lovade i sitt tal till nationen att ”inte visa någon nåd mot barbarerna i Daesh” – en retorik som onekligen påminner om ISIS egen.

Fred uppnås dock inte genom pacifism, utan genom rättvisa. Därför behövs inte bara ljus och blommor, utan dessvärre ibland också vapen. Vapen – inte för att löna ont med ont – utan för att värna rättvisan. Men, också blommor och ljus – för att påminna oss om att skönheten ytterst inte kan skiljas från den godhet som rättvisan måste gestalta.

Vetenskapsteori för sökare

Den senaste veckan har jag via youtube tagit del av två olika sätt att bemöta människor som säger sig vilja, men är oförmögna, att tro på Gud. Det första var KG Hammars svar på Sigge Eklunds fråga under Bokmässan (som väl lämnade en del övrigt att önska). Det andra, och högst sevärda, är den brittiska teologen Sarah Coakley’s svar som på ett ödmjukt men samtidigt utmanande sätt tar sig an, Robert Lawrence Kuhns fråga: Varför ska jag tro på Gud?

Coakley börjar med den klassiska motfrågan: Vad är det du söker?
Då ingen fråga ställs i ett vakuum menar Coakley att denna motfråga blottlägger omedvetna föreställningar och motiv som omgärdar frågeställningen om Guds existens. I videon invänder Kuhn att frågan om Guds existens väl ändå inte skall handla om honom och hans föreställningar, utan om verkligheten. Coakley invänder då med ännu en motfråga: Varför tror du att verkligheten inom dig är mindre verklig, eller möjlig att separera, från verkligheten utanför dig? Kuhn svarar att anledningen att han vill separera sina föreställningar och förhoppningar kring frågan om Gud är att han inte vill att dessa skall påverka hans analys och sökande.

Föreställningen om att intellektuell verksamhet kan förmå att stå opåverkad av omgivningen, vittnar dock, menar Coakley, om en naiv och individualistisk syn på kunskap. Föreställningen att sökarens perspektiv kan skiljas från frågan om Guds existens är samma förställning som utgår från att vetenskapsmannen kan stå neutral och opåverkad av sitt studieobjekt.

Bakom dessa antaganden om att sökarens perspektiv kan skiljas från verkligheten döljer sig kärnan i det moderna projektet såsom det formulerats av Descartes, och senare Kant. Mot ett sådant individualistiskt perspektiv kan man med fenomenologiska tänkare som Husserl invända: Kan verkligen förnuftet och det som finns till separeras, när förnuftet i form av vetande fastställer vad som finns till? Eller med Hegel: Inte kan man väl vänta med att gå i vattnet tills man lärt sig simma? Eller varför inte med Thomas Pfau’s utläggning kring betydelsen av den skolastiska termen synderesis, som implicerar att:

… the fact that we are not simply neutral and arbitrarily located in a world but, on the contrary, that we have that world by being intentionally oriented toward it as interpretive, evaluative, and responsible human beings.” (Minding the Modern, 320)

Det finns ingen neutral plats från vilken vi kan bedriva ett objektivt sökande efter Gud. Ytterst sett därför att Gud enligt kristen tro inte är en varelse, utan varandet självt – det varande i vilket vi lever, rör oss och är till. Inkarnationen gestaltar att ”det rent mänskliga” eller det ”rent materiella” är omöjliga att separera från det ”rent andliga”. Den som söker Gud är därför inte skild från Gud!

Om historiens riktning och tidens mening

Världsanden till häst

Vad förenar kristna, marxister, och upplysningsliberaler?
En gemensam nämnare för dessa tre (delvis överlappande) grupper är synen på tid och historia. Samtliga är nämligen överens om att tiden bär på mening och att historien har en riktning – men skiljer sig naturligtvis åt i synen på vad som styr historien och vart framtiden kommer leda. Milleniarism är inte en unikt kristen föreställning i den meningen att tanken om ett kommande jordiskt paradis återfinns i sekulariserad form i såväl marxism som liberalism.  Den socialistiska och den liberala franska revolutionen handlade båda i teorin om att kasta av sig förtryckets bojor (i form av kapitalism och oförnuft) till förmån för stundande tusenårsriken (i form av proletariatets diktatur och förnuftets tidsålder).

Ur ett längre historiskt perspektiv är dock synen på historien som meningsfull eller meningsbärande anmärkningsvärd. Nyligen har jag stött på tre olika läsvärda texter som alla uppehållit sig vid detta. I det följande tänkte jag delge tre korta utdrag från dessa texter:

1. Youval Noah Harari skriver i sin bok Sapiens (som vi snart kommer få höra mer om), bland annat om mänsklighetens skiftande syn på tid och framsteg:

Until the Scientific Revolution most human beings did not believe in progress. They thought the golden age was in the past, and that the world was stagnant, if not deteriorating. (p.294)

2. Under semestern har jag läst den katolske historikern Christopher Dawsons Progress & ReligionBoken som är skriven 1925 är en mycket läsvärd kritik av det förra sekelskiftets obändiga tro på framsteg och om synen på historien som ett kontinuerligt framåtskridande i form av rationalisering och sekularisering:

It is owing to this historical sense that the modern Western European differs most profoundly from men of other ages and cultures. World history means infinitely more to him than it meant to the ancient Greek or Oriental thinkers. To the latter, Time, and consequently History, were without ultimate value or significance; to the modern European they are the very foundation of his conception of reality. (p.30)

 

3. Nyligen läste jag en artikel av Stanley Hauerwas som berör den specifikt kristna synen på historien. Hauerwas kommenterar där David Bentley Harts kritik av den så kallade ”nya ateismen” och dess tro på att en ljusnande framtid är vår – om vi bara kastar av oss religionens ok.

Christians, drawing as they must on God’s calling of Israel to be the promised people, cannot help but believe that time has a plot – that is to say, Christians believe in history. A strange phrase to be sure, but one to remind us of how extraordinary it is for Christians to believe we come from a past that will find its fulfillment in the future.
Accordingly, we believe that time has a narrative logic which means time is not just one damn thing after another. The story of creation is meant to remind us that all that exists lends witness to the glory of God, giving history a significance otherwise unavailable. Creation, redemption, reconciliation are names for Christians that we believe constitute the basic plot line that makes history more than a tale told by an idiot.
Yet the very assumption that history has a direction is the necessary condition that underwrites the story of modernity earlier characterized by Hart – the story that has underwritten the new atheists’ presumption that, if history is finally rid of Christianity, we will discover through unconstrained reason how our politics can be made more just and humane.

Nu går vi mot helg!