Jag har aldrig klarat av att läsa långsamt. I något slags försök att kompensera för detta har jag tagit för vana att läsa vissa böcker flera gånger. Enligt mina anteckningar (som är mycket opålitliga före 1998) har jag nu läst Göran Tunströms roman Juloratoriet fyra gånger. Första gången torde ha varit i nedre tonåren, andra och tredje gången ett par år senare. 14 år har i alla fall gått mellan lästning tre och fyra.
En av de märkliga upptäckter jag gjorde när jag började studera teologi på allvar var att jag aldrig egentligen varit intresserad av skönlitteratur, trots att jag läste massor av skönlitteratur (allt från sci-fi och fantasy till klassiker) under min uppväxt. Litteratur, visade det sig, har för mig alltid varit proto-teologi, dvs jag läste skönlitteratur för det teologiska innehåll som finns i den. Min favoritförfattare är alla väldigt teologiska. Men det här innebär också att jag läst dessa böcker på ett lite märkligt sätt.
Idag lider jag mindre brist på teologisk input, så när jag återvänder till Tunström är det med en viss förvåning jag inser att Juloratoriet inte alls handlar särskilt mycket om religiösa frågor. Snarare handlar den om andra typer av transcendens: om musiken som ett rum man kan fly in i, om bekräftelsen i en annans kropp, om gränsen mellan det särpräglade och det normala. Religionen finns bara med som något slags neutral utgångspunkt med den underförstådda poängen att den utgör mallen för hur vår kultur hanterar dessa gränsöverskridningar.
Samtidigt är det för mig uppenbart att den ”prototeologi” jag hittar här har haft avsevärd betydelse för mig. Att jag, i inledningen av min teologiska bana, genast kände mig hemma i den värld som Vladimir Lossky beskriver i Östkyrkans mystiska teologi (den första ”seriösa” teologiska bok jag läste) hänger säkert ihop med att jag noga streckat för denna passage:
”Gud ”finns inte”. Jag tror på honom. Skulle han ”finnas” vore han en fånge i språket och alltså vår slav. Skulle vi ”finnas” vore vi fångar i vårt språk. Det äro vi också. Så fort jag vänder min dvärgblick till Gud och försöker fixera honom försvinner han för att bli tydlig överallt där han inte är. Hans frånvaro är förutsättningen för hans existens.
Idag ser jag det här som en fascinerande punkt i teologin där vissa drag i liberal protestantism (Tillich etc.) kommer märkligt nära ortodox apofatism eller klassisk thomism. Då, som ung, såg jag detta som en väg till en öppnare, ärligare tro, något jag inte hittade (tillräckligt av) i de kyrkliga sammanhang jag levde i.
Min vuxna läsning av boken stannar på andra saker. I bokens centrum finns en text skriven i dagboksform av en av bokens huvudpersoner kallad ”Om smekningar”. Texten är en märklig beskrivningar av personens väg in i och ut ur något slags psykos. Den börjar med en ärligt och nykter beskriv av vad avsaknaden av mänsklig närhet gör med en människa, men glider först omärkligt över i en allt mer neurotisk fixering vid kvinnokroppen som slutar i vad jag tror man idag kallar en episod, där berättaren först försöker förgripa sig på en ung kvinna och hamnar på ”dårhus”. Han hittar dock ut ur detta tillstånd och landar i en något mindre förtrollad verklighet, där han dock klarar av att hantera verklighetens splittringar.
Man kunde säga att resten av romanen utgör ramberättelse för denna text. Det märkliga här är hur temat erotik – som kanske ändå är bokens mest genomgående tema, behandlas utan minst drag av ”underhållning”, dvs det finns inget erotiskt i de beskrivningar av sexualitetens frustration och längan som undersöks. Perspektivet är manligt, men inte partriarkalt – det är de osäkra, exluderade männens röster som hörs.
Det som fascinerar mest i boken är ändå språket och hur Tunström lyckas skapa fram ett antal karaktärer som alla på väldigt olika sätt skapar väldigt ”hemsnickrade” förståelser om verkligheten, där gränsen mellan det helt verkliga och det kanske en smula overkliga på olika sätt gestaltas.
