Predikan: Willimon & Bonhoeffer

Just nu håller vi på och översätter ”predikanternas pastor” William Willimon för en framtida utgåva av Tro & Liv skriftserie (Willimon kommer ju till Sverige och Equmeniakyrkans Vinterkonferens nu i januari!) Här är ett smakprov från verkstaden:

 

Predikan börjar i ett möte med den bibliska texten. Som predikanter krafsar vi inte omkring i andra texter förrän vi har hanterat den texten. Inte förrän vi bedjande, lekfullt och lydigt har försökt lyssna till texten. Detta uttolkande arbete görs å församlingens vägnar. Predikanten är den som är ordinerad av kyrkan att gå in i det Leander Keck har kallat för ”prästerligt lyssnande”: att lyssna till texten å församlingens vägnar, och att lyssna på församlingen – så att predikanten kan lyssna på texten tillsammans med dem.Predikanter karakteriseras ibland av att de är goda talare. Men om vi vill vara nyttiga och trofasta ska vi faktiskt vara goda lyssnare. Bonhoeffer talar om lyssnandet som en helig handling:

”Kristna, speciellt pastorer, tror så ofta att de alltid måste bidra med något när de är i sällskap med andra, att detta är den tjänst de måste göra. De glömmer att lyssnandet kan vara en större tjänst än talandet.

Många människor letar efter ett öra villigt att lyssna. De hittar det inte bland kristna, för de kristna talar när de borde lyssna. Men den som inte kan lyssna på sin bror [eller syster] kommer snart inte att lyssna på Gud heller […] Detta är början på döden för det andliga livet, och till slut finns det inget kvar förutom andligt tjatter och prästerligt nedlåtenhet klädd i fromma ord.”

(Utdraget kommer från Willimons bok Pastor)

Läsarna med Norman Wirzba

Givande samtal med en intressant och oerhört sympatisk teolog. Här är en spin-off på Wirzbas vecka i Sverige, en reflexion utifrån hans samtal med fd. miljöminister Andreas Carlgren i St. Eugenia, Stockholm. Om miljökrisen som djupast sett en kulturkris. Varken politik och ekonomi har redskapen att vända utvecklingen om inte kulturen förändras.

IMG_3910

Att ha en åsikt

Att ha en åsikt är för mig både för mycket och för lite; Det förutsätter en trygghet och ett välbefinnande i tillvaron besläktat med att ha en hustru en barn i detta jordiska liv, något som inte beviljas en person som måste vara uppe natt och dag och ändå inte har någon fast inkomst. I andlig mening är detta min situation, för jag har tränat mig själv att dansa lätt i tankens tjänst; så långt som möjligt för att ära Gud men även för min egen njutning, att avstå från hemkänslans välsignelse och medborgarskapets trygghet, från communio bonorum och alla de glädjeämnen som följer med att ha en tydlig åsikt.

ur Filosofiska fragment av Kierkegaard alias Climacus

Läsarna är afk

Frånvaron av texter på bloggen i dessa dagar beror på att läsarna denna vecka träffas i köttet för att samtala kring temat ”Nature, Theology, and Place” med Norman Wirzba på Bjärka-Säby. Därefter är flera av oss inblandade i Pilgrims höstmöte, dit det faktiskt finns en handfull platser kvar.  Den som har abstinens kan kika efter taggen #läsarna på instagram eller twitter, så kanske det dyker upp lite bilder…

Encore: Att läsa Tunström igen och igen och igen

Jag har aldrig klarat av att läsa långsamt. I något slags försök att kompensera för detta har jag tagit för vana att läsa vissa böcker flera gånger. Enligt mina anteckningar (som är mycket opålitliga före 1998) har jag nu läst Göran Tunströms roman Juloratoriet fyra gånger. Första gången torde ha varit i nedre tonåren, andra och tredje gången ett par år senare. 14 år har i alla fall gått mellan lästning tre och fyra.

En av de märkliga upptäckter jag gjorde när jag började studera teologi på allvar var att jag aldrig egentligen varit intresserad av skönlitteratur, trots att jag läste massor av skönlitteratur (allt från sci-fi och fantasy till klassiker) under min uppväxt. Litteratur, visade det sig, har för mig alltid varit proto-teologi, dvs jag läste skönlitteratur för det teologiska innehåll som finns i den. Min favoritförfattare är alla väldigt teologiska. Men det här innebär också att jag läst dessa böcker på ett lite märkligt sätt.

Idag lider jag mindre brist på teologisk input, så när jag återvänder till Tunström är det med en viss förvåning jag inser att Juloratoriet inte alls handlar särskilt mycket om religiösa frågor. Snarare handlar den om andra typer av transcendens: om musiken som ett rum man kan fly in i, om bekräftelsen i en annans kropp, om gränsen mellan det särpräglade och det normala. Religionen finns bara med som något slags neutral utgångspunkt med den underförstådda poängen att den utgör mallen för hur vår kultur hanterar dessa gränsöverskridningar.

Samtidigt är det för mig uppenbart att den ”prototeologi” jag hittar här har haft avsevärd betydelse för mig. Att jag, i inledningen av min teologiska bana, genast kände mig hemma i den värld som Vladimir Lossky beskriver i Östkyrkans mystiska teologi (den första ”seriösa” teologiska bok jag läste) hänger säkert ihop med att jag noga streckat för denna passage:

”Gud ”finns inte”. Jag tror på honom. Skulle han ”finnas” vore han en fånge i språket och alltså vår slav. Skulle vi ”finnas” vore vi fångar i vårt språk. Det äro vi också. Så fort jag vänder min dvärgblick till Gud och försöker fixera honom försvinner han för att bli tydlig överallt där han inte är. Hans frånvaro är förutsättningen för hans existens.

Idag ser jag det här som en fascinerande punkt i teologin där vissa drag i liberal protestantism (Tillich etc.) kommer märkligt nära ortodox apofatism eller klassisk thomism. Då, som ung, såg jag detta som en väg till en öppnare, ärligare tro, något jag inte hittade (tillräckligt av) i de kyrkliga sammanhang jag levde i.

Min vuxna läsning av boken stannar på andra saker. I bokens centrum finns en text skriven i dagboksform av en av bokens huvudpersoner kallad ”Om smekningar”. Texten är en märklig beskrivningar av personens väg in i och ut ur något slags psykos. Den börjar med en ärligt och nykter beskriv av vad avsaknaden av mänsklig närhet gör med en människa, men glider först omärkligt över i en allt mer neurotisk fixering vid kvinnokroppen som slutar i vad jag tror man idag kallar en episod, där berättaren först försöker förgripa sig på en ung kvinna och hamnar på ”dårhus”. Han hittar dock ut ur detta tillstånd och landar i en något mindre förtrollad verklighet, där han dock klarar av att hantera verklighetens splittringar.

Man kunde säga att resten av romanen utgör ramberättelse för denna text. Det märkliga här är hur temat erotik – som kanske ändå är bokens mest genomgående tema, behandlas utan minst drag av ”underhållning”, dvs det finns inget erotiskt i de beskrivningar av sexualitetens frustration och längan som undersöks. Perspektivet är manligt, men inte partriarkalt – det är de osäkra, exluderade männens röster som hörs.

Det som fascinerar mest i boken är ändå språket och hur Tunström lyckas skapa fram ett antal karaktärer som alla på väldigt olika sätt skapar väldigt ”hemsnickrade” förståelser om verkligheten, där gränsen mellan det helt verkliga och det kanske en smula overkliga på olika sätt gestaltas.