Reformationens klassiker

Kloka lärare (de flesta åtminstone..), engagerade studenter och väldigt bra böcker – det finns många goda skäl att läsa höstens klassikerkurs på Bjärka-Säby.

Vi har gett två stycken nu – den tidiga kyrkan i höstas, och nu pågår den medeltida kyrkans klassiker – och det har varit väldigt lärorikt och inspirerande att föra samtal utifrån grundtexterna i den kristna traditionen. Justinus Martyren, Augustinus, Anselm, Thomas Aquino, Bernard av Clairvaux, Heliga Birgitta och så vidare.

Till hösten fortsätter vi med reformationens klassiker, och ägnar en månad vardera åt den lutherska, reformerta, anabaptistiska och katolska reformationen. Det blir Luther, Kalvin, Balthasar Hubmaier, Erasmus av Rotterdam, Ignatius av Loyla och ett gäng till. Inga läroböcker, utan bara grundtexter. En träff i månaden, 15 högskolepoäng – läs mer här, och anmäl dig på antagning.se.

Fotograf: Zandra Erikshed

Läsarpodden: Flannery O’Connor

Silent Nights Paris MjYj

I det senaste avsnittet av läsarpodden diskuterar vi boken Ta himmelriket med våld (Bakhåll) av den amerikanska katolska författaren Flannery O’Connor. Boken är förtjänstfullt översatt av Görgen Antonsson.Vi pratar även om postfrikyrkliga trauman och försöker bli sams med världens (eller i alla fall Sveriges) exegeter…

O’Connor tillhör en av USA:s mest inflytelserika författare. Hennes stil kallas ibland ”southern goth” på grund av det mörker som präglar dem. Berättelserna är ofta våldsamma, ofta med makabra eller groteska inslag. Men samtidigt är det gudomliga och det heliga ofta närvarande – ofta just i våldet eller det groteska. O’Connor svarade dem som ogillade brutaliteten i hennes berättande med att det hon skrev var ”christian realism”.

John Sjögren har recenserat Ta himmelriket med våld i Svenska Dagbladet. Vill man läsa nån introduktion till O’Connors författarskap kan jag rekommendera The Incarnational Art of Flannery O’Connor av  Christina Bieber Lake. Här finns även en intressant recension av hennes ”bönbok” av den läsarna-bekante författaren Marilynne Robinson. O’Connor finns även porträtterad (tillsammans med Thomas Merton, Dorothy Day och Walker Percy) i den fantastiskt fina The Life You Save May Be Your Own: An American Pilgrimage.  

Ingen läsarpodd idag

Idag är första måndagen i månaden, men april månads avsnitt av Läsarpodden dröjer ytterligare någon vecka. Orsaken är att vi har frustrerats av att spela in via dåliga internet-uppkopplingar, som gjort samtalen hackiga. Det har inte märkts på ljudet (på grund av Patriks fantastiska arbete med klippningen) men fördröjningar och störningar har gjort det svårt för oss att vara följsamma mot varandra i samtalen. Till slut fick vi nog, och bestämde oss för att vänta till påsk, då vi träffas, och spela in då. April-avsnittet kommer således strax efter påsk. (Då spelar vi även in maj-avsnittet, som kommer att handla om Jan Eckerdals bok Kyrka i mission, för den som redan nu vill skaffa och läsa!)

För den som lider av podd-abstinens kan vi rekommendera podden Aten och Jerusalem, inte minst deras senaste avsnitt som är en intervju med teologen Stanley Hauerwas.

Replik från Anders Gerdmar

För en vecka sedan diskuterade Rikard Roitto sin kollega Anders Gerdmars hermeneutik och bibelsyn här på läsarna.se. Roitto var kritisk till talet om en ”enkel bibeltro” i boken Guds ord räcker och menade att detta var en förenklad retorik som rimmade illa med de resonemang Gerdmar för i andra böcker som han skrivit. Läsarna.se inbjöd Gerdmar att skriva en text för att förklara hur han själv ser på hermeneutiken, det vill säga förutsättningarna för hur bibeln läses och tolkas, och förhållandet mellan sitt vetenskapliga och pastorala skrivande. Till vår glädje accepterade Gerdmar inbjudan, och hans replik publiceras nedan:

 

Om ”Enkel bibeltro” och akademisk bibeltolkning
av doc. Anders Gerdmar,

Jag kommer ihåg hur upprörd jag var när Uppsala universitets rektor Bo Sundqvist vid promotionshögtid i universitetets aula år 2000 skulle sammanfatta 1900-talets vetenskapliga landvinningar. Han nämnde tre säkert viktiga teknologiska uppfinningar, bl a transistorn. Javisst, han är fysiker och är i sin fulla rätt att betona vad han vill. Men jag gick hem och tänkte: såg han inga humanistiska landvinningar och varför nämnde han inte hermeneutiken?

Min kanske lite udda reaktion kanske inte var helt rationell men visar att hermeneutiken är viktig för mig. Jag insåg tidigt dels att all ”vetenskap” är teoriberoende (till exempel genom att läsa Karl Popper) och anammade något Gadamers vetenskapskritiska hållning, där man dels ifrågasätter objektiviteten, och modernitetens positivistiska syn på vetenskapens och metodens förmåga, dels myndigförklarar tolkaren och hennes perspektiv. Detta kan man kalla negativ hermeneutik. Utan att på något sätt kunna greppa hela Gadamers tänkande eller skriva under på det som helhet blev ett hermeneutiskt förhållningssätt en nödvändighet för mig när jag började forska. Det betyder inte ett postmodernt förnekande av att det varken finns en sant eller falskt, rätt eller fel, men en ödmjukhet inför vad vi faktiskt kan uppnå med vetenskaplig metod. Jag brukar säga till mina hermeneutikstudenter: ”Det finns en sanning, men med våra mänskliga metoder är det förfärligt svårt att ta redan på den”. Man kan också tala om en positiv hermeneutik: det faktum att mina eller dina utgångspunkter är en tillgång för analysen; utifrån våra intressen, erfarenheter och profiler kan vi se saker inte andra ser.

Därför blir det lite märkligt för mig när Rikard Roitto i sin artikel ”Finns ”den enkla bibeltron”?” på Läsarna har svårt att se att hermeneutiken är grundläggande för min forskning och vetenskapliga verksamhet bara på grund av några lösryckta citat i min senaste bok Guds Ord räcker. Han väljer att bygga sin kritik på några sådana istället för att lita på vad jag säger i de böcker han själv anför.

Redan min doktorsavhandling Rethinking the Judaism-Hellenism Dichotomy. A Historiographical Case Study of Second Peter and Jude, Stockholm, 2001 citerar jag Wittgensteins berömda påstående: ”Die Idee sitzt gleichsam als Brille aug unsere Nase, und was wir ansehen, sehen wir durch sie. Wir kommen gar nicht auf den Gedanken sie abzunehmen.” (Philosophische Untersuchungen §103).

Det är ju trevligt att Roitto haft vänligheten att läsa mina böcker Roots of theological anti-Semitism. German Biblical Interpretation and the Jews, from Herder and Semler to Kittel and Bultmann och Vägar till texten: metoder, tekniker och verktyg för nytestamentlig exegetik, och dessutom nu Guds Ord räcker, men han kan inte tro att jag kan förena den hermeneutiska approach som jag beskriver i den senare boken med min egen bibelsyn. Man förstår att boken gör Roitto på lite dåligt humör. Han talar om mina ”förenklande retoriska excesser”, ”Gerdmars tal om en kanon som kan läsas ’som den är’ så att den ger oss en tidlös enhetlig teologi fromma men i slutänden meningslösa floskler” och säger att

den rimliga slutsatsen utifrån Gerdmars egen medvetenhet om tolkarens förståelsehorisont är väl i så fall att allt tal om ”enkel bibeltro”, där man varken drar ifrån eller lägger till, är självbedrägeri. Inte desto mindre svingar han nu med dessa floskler, om uttrycket tillåts, som om han inte visste något om hermeneutik. Men det är alldeles uppenbart att han egentligen vet.

Roitto utgår alltså ifrån att jag är oärlig och bortser ifrån min hermeneutiska grundhållning när jag skriver Guds Ord räcker.

Det är uppenbart att vi haft helt olika resor: han från en (frikyrklig?) miljö där man inte kunde ge de svar han sökte, jag från en prästgårdsmiljö där många av familjens vänner och olika ledargestalter var disputerade eller ännu mer kvalificerade teologer som med Novum i hand satt hemma i vardagsrummet och diskuterade teologi. Jag minns G A Danells bibelstudier i Galaterbrevet med näsan i Novum; själva metoden att gå till källan satte spår i mig. Jag behövde aldrig uppleva den vetenskapliga exegetiken som ett hot förrän jag mötte en ganska positivistisk bibelkritisk bibelvetenskap. Min berättelse om detta hade Roitto också plockat upp, Bibelkritiken höll på att förstöra min gudsrelation.

Jag tycker mig se ett antal exegeter med frikyrklig bakgrund för vilka akademin blev en befrielse från en, som man upplevde det, alltför enkel bibelsyn som inte tillräckligt problematiserade innehåller i Bibeln. Den kognitiva dissonans de upplevde och som tydligen upphörde i och med anammandet av bibelkritiken upplevde jag först när min lärare i exegetik skulle pådyvla mig sin av sin egen ateistiska världsbild formade syn på Nya testamentet. Han opererade utifrån en upplysningsorienterad vetenskapssyn som auktoritärt menade sig ha monopol på sanning och vetenskaplighet. Som jag ska återkomma till menar jag att dagens diskussion inom exegetiken efter att hermeneutik och ”intresserade läsningar” fått ett genomslag inte medger ett sådant monopol. Men att Roitto tycks bejaka det.

Vad gör då Roitto i sin essä? Istället för att försöka förstå hur jag ser på bibeltolkning i min metodbok, där jag skrivit 85% av texten, tolkar han några utsagor i min bok Guds Ord räcker på samma sätt som en viss person läser Bibeln. Boken är nämligen inte en bibelsynsbok med anspråk på att ge kompletta eller kvalificerade svar på frågor om bibeltolkning utan en bok som utifrån en väl redovisad konfessionell utgångspunkt ger en vägledning till troende:

Det är främst utifrån detta pastorala (själavårds-) behov jag skriver denna bok, inte som ett debattinlägg för att diskutera med mina romersk-katolska teologkollegor. Det hade blivit en annan, tjockare bok med fotnoter och försök att bemöta alla motargument. Boken är tänkt som vägledning till många bröder och systrar i tron, inte minst i pingst-karismatiska sammanhang, som är förvirrade och undrande.

Då Roitto också är pastor undrar jag om inte han också i sin praktik som pastor, predikant, själasörjare med mera skulle göra liknande ”enkla” bibelläsningar och ”harmoniserande utläggningar”? Eller håller alla akademiskt utbildade predikanter problematiserande exegetiska föreläsningar i sin pastorala verksamhet? Och var det det som var syftet med studiet? För mig är det som exeget självklart gör en saklig analys av texterna som de föreligger, och som evangelisk teolog är det självklart att jag utgår från en syn på kanon där Skrift tolkar Skrift, där olika liknande utsagor hör ihop och tillsammans kan bilda en ”biblisk teologi” kring en viss fråga och där man faktiskt gör en ”enkel bibelläsning”. Jag tror att kanons utformning inte är en tillfällighet utan ett resultat av Guds finger, från dess begynnelse till färdigt originalmanuskript. Det kan synas naivt, men jag ser (till min glädje) att Roitto tror på Treenigheten. På samma sätt som tro kan omfatta Treenigheten kan den omfatta trons att Bibeln är Guds Ord. Eller hur får Roitto ihop sin tro på Treenigheten och förhoppningsvis fler för förnuftet ”omöjliga” saker?

Det som stör Roitto är när jag talar om ”den enkla bibeltron”. Men hur läser jag Bibeln? – lustigt nog hade jag f ö undervisat en grupp därom ovetande karismatiska församlingsplanterare om grundläggande tolkningsregler samma dag som Roittos blogg kom. Jag läser som vi alla naturligtvis kontexten, den syntaktiskt bestämda, den större innehållsligt bestämda, texten som helhet och kanske beaktar en viss korpus, t ex Paulus. Jag gör vid behov ordstudier, tar hänsyn till det man kan veta om historisk kontext och försöker se den teologiska helheten. Om jag har tid och det är viktigt bedömer jag eventuella textvarianter så långt min kompetens medger. Det vill säga jag försöker förstår vad texten i dess originalkommunikation kan ha velat säga. Jag tror att författarens intention är grundläggande för förståelsen, om än ofta svårgripbar. Om uppgiften är att se vad en viss författare eller Nya testamentet som helhet säger om någonting så tittar jag på alla relevanta texter och försöker konfrontera dess innehåll med varandra, inte för att harmonisera (som Roitto påstår) utan för att få så bred bild som möjligt.

Att jag läser texterna genom mina glasögon är ofrånkomligt. Jag utgår från en viss syn på kanon och är naturligtvis präglad av min andliga profil, vem är inte det? Samtidigt är det en nödvändighet för mig att mina trosövertygelser bygger på en sund bibelläsning och inte på en slapp eller godtycklig sådan. Jag kan heller inte acceptera en dogmatisk läsning som anakronistiskt ”läser tillbaka” senare dogmatiska slutsatser in i texten. Det vill säga min enkla bibelläsning är nog inte så banal som Roitto försöker göra gällande. Men å andra sidan skäms jag inte för evangelium som jag men min enkla bibelläsning läser: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv?” Jag tror Gud finns, att han gav sin Son till försoningsoffer, som ett offerlamm (Joh 1:29) som var en punktuell kärlekshandling som ändrade allt i den mänskliga tillvaron så att var en som lever i tron på honom (durativt) inte ska går förlorad utan ha evigt liv eskatologiskt. Kan en pastor utbildad av Roitto göra en så enkel läsning av denna text: jag hoppas det.

Roitto berör både treenigheten och kristologin. Naturligtvis finns inte en ousia-hypostasis-dogmatik i Nya testamentet, men enligt min uppfattning finns Treenigheten betygad där: Matt 28:20 och 2 Kor 13:14 och i sammanhangen i 1Pet 1:10–12;1Kor 12:4–6; 2Kor 1:21–22; Gal 4:6; 2Thess 2:13–14; Tit 3:4–6 och senare förklarad i trosbekännelserna. Joh 13–17 är också material för detta. De senare har för mig bara sin auktoritet från Skriften. Jag har verkligen inte påstått att treenighetsläran kan förstås utan en senare utveckling.

Roitto säger: ”Påståendet att treenighetsläran är något som kan utläsas ur bibeln med självklarhet utan någon som helst förståelsehorisont är helt enkelt inte sant.” Men jag skriver:

… nu var det nya generationers uppgift att förmedla Skriftens uppenbarelse, inte att fortsätta den. Däremot fortsatte den tidiga kyrkan arbetet med att förtydliga och sätta ord på den tro som överlämnats i Skriften och som senare resulterade i både trosbekännelserna och bibliskt förankrade teologiska begrepp såsom Treenigheten.

Jag står för att Treenigheten är förankrad i Skriften, men är naturligtvis sedan jag på 1970-talet började med patristiken medveten om de spännande turerna fram till de slutgiltiga formuleringarna.

Men nu till det ställe i min text (s. 51) som upprör Roitto:

När den enkla bibeltron ifrågasätts undermineras kraften i Guds ord och ersätts av annat. Detta är den viktigaste evangeliska kritiken mot tron på att Bibeln behöver kompletteras av Traditionen.

Traditionen tar då kraften ur Gudsordet och lägger till andra saker som inte alls är bibliska, exempelvis tron på Maria och påven. Detta kan vi kalla Bibel Plus. Den andra attacken är Bibel Minus, när liberalteologin drar ifrån och ifrågasätter den bibel vi har.

Låt oss ta lite grundläggande kontextanalys. Mitt syfte med boken är att ge en evangelisk vägledning i synen på romersk-katolska kyrkan, och rubriken för kapitlet är ”Om Bibeln och traditionen”. I min text ställer jag ”den enkla bibeltron” emot att man lägger till element ur den s k Traditionen.

Jag tycker inte mina påståenden ovan är ett dugg märkliga för en evangelisk teolog,

Jag förstår Roittos närmast raseri utifrån hans egen resa, men tycker ändå han kunde försökt beskriva mina uppfattningar på ett justare sätt. Om han är intresserad av min syn på bibeltolkning hänvisar jag alltså först till min bok Vägar till Nya testamentet.

Vi kan käbbla for ever om olika synsätt, men jag tycker det är mer fruktbart att se om det finns möjlighet till dialog. Jag tror nämligen inte på en monolitisk objektiv vetenskap, där en vetenskapsman (!) i vit rock skolmästaraktigt kan berätta för klassen av hermeneutiskt oupplysta ”hur det är”. En bok som betydde mycket för mig under mina doktorsstudier var Daniel Pattes Ethics of Biblical Interpretation, 1995, som presenterade mer av en rundabordsmodell än en katedermodell för bibeltolkning. Han noterar att det finns olika ”intresserade” (en klumpig översättning av ”interested”) tolkningar, när han skrev boken kanske bäst representerade av den feministiska exegetiken. Det positiva med den senare, utöver att den hjälpte oss att se kvinnorna i Bibeln, var att den frimodigt och öppet kom med i diskussionen och redovisade sitt intresse. Nästan som ett mantra upprepar Patte för att deklarera sin utgångspunkt att han är en vit, västerländsk, heterosexuell man et cetera. Det han säger är att likaväl som den feministiska tolkningslinjen är välkommen vid bordet gäller det en konservativ evangelikal linje, eller en annan linje med vissa ”intressen”. Angående de senare säger han att ett totalt förkastande av desammas tolkning ”through our one-dimensional critical practice” är förödande (ss. 85–86). Från mitt perspektiv var det en välkommen synpunkt. I den amerikanska verklighet där Patte skrev var den konservativa evangelikala närvaron mer påtaglig än den hittills varit i Sverige.

Men en annan poäng han gör är att visa att en historisk-kritisk läsning också är ’interested’ och bara en av flera möjliga, samt att den inte uttömmer textens möjligheter eller får utesluta en mångfald av tolkningar.

För den historisk-kritiska bibeltolkningen är barn av en viss världsbild, född som den är i deismens och Upplysningens rationalism. Beslutet att läsa Bibeln som om Gud inte fanns (vilket ju Wassén-Hägerland har som ”metod” när de beskriver Jesus som en misslyckad profet) är ju ett trosställningstagande. Man har valt att inte tro på Gud, skapelse, frälsningshistoria, att Guds handlar i historien, att Gud gör under och att Jesus gick på vattnet, dog en offerdöd, uppstod et cetera. Utifrån denna världsbild skapar man en ny religion, den Akademiska religionen, med professorn som präst och (den kantianska) etiken som innehåll. De enda riter som tillåts är de lärda salongernas samtal i Berlin m fl städer, där till exempel Schleiermacher deltog. Bekännelsen är rationalistisk (ibland också ett barn av romantiken) och positivistisk och man tror sig framgångsrikt kunna sålla bort vad som är historiskt och inte i det som beskrivs i Gamla testamentet eller det Jesus sa och gjorde. Egentligen bara med sin egen måttståck för vad som är möjligt och önskvärt som enda kriterium.

I denna miljö utvecklas den nytestamentliga forskningstraditionen. Ska vi vara ärliga så är det mycket som formas där och som bara fått leva vidare som forskningstradition och konsensus, vilket är en av mina lärdomar från många års studium av nytestamentlig forskningstradition. Stora delar av det handböckerna tar som självklarheter vilar på ganska svag grund vad gäller kriterier i Jesusforskning, robusta dateringar av skrifter och traditioner, äkthetsfrågor med mera. De historiska Jesusarna är många och ofta präglade av den aktuella Jesusforskarens egen profil, lite av Narcissus spegelbild. Det är också svårt att bryta mot dessa forskningstraditioner, som fungerar som vad Kuhn kallar normalvetenskap; min forskning både kring bruket av den judisk-hellenistiska dikotomin och antisemitisk bibeltolkning visar forskningstraditionens makt. Att ha en egen tolkningslinje är både svårt och missgynnar karriären.

Denna akademiska religion finns fortfarande och den kräver av oss andra att vi ska hålla med för att vara ”vetenskapliga”. Jag köper inte att kollegor som tror att de själva är oberoende av teori och perspektiv förmenar mig eller feminister eller vilka andra ”intresserade” forskningslinjer som helst att arbeta utifrån våra perspektiv. Ställ det kravet på genusforskningen och man undrar vad det blir kvar av deras verksamhet.

Vi kommer till studiet av Nya testamentet från olika håll och jag tror faktiskt att exegeter med olika bakgrund kan berika varandra. Jag nämnde feministerna och det finns ju fler exempel.

När jag själv kom till doktorsstudiet i Uppsala 1995 var det emellertid utifrån en miljö där till exempel det övernaturliga var ganska normalt. Jag får fortfarande rapporter varje vecka om sådan under som Jesus rapporterar till Johannes: blinda ser, döva hör, lama går. Visst kan någon hävda att sådant inte kan hända, men när en stum börjar tala för första gången i ett kristet möte: vad ska man tänka? (Ja, allt kan problematiseras, men tänk om det faktiskt är sant?) Det är klart att man ser på Bibeln på ett annat sätt med en sådan utgångspunkt än om man kanske aldrig upplevt Guds direkta ingripande.

För att använda Gadamers så etablerade beskrivning är det denna min tolkningshorisont som smälter samman med Nya testamentets. Det blir då inte svårt att tro att Jesus gick på vattnet. På tal om den aktuella Adam & Eva-debatten sa en afrikamissionär häromdagen att han inte utifrån sina möten med demoniska manifestationer har ett dugg svårt att tro att djävulen talade genom en orm.

Jag förstår dock om andra som kommer till samma texter utifrån en agnostisk eller traditionell kristen utgångspunkt (som en gång var min egen) har svårt att acceptera undret som möjligt. Men vad jag inte kan köpa är att man a priori utesluter dem med en feministisk eller karismatisk eller evangelikal syn från ett rundabordssamtal om texterna, och att en historisk-kritisk skolmästare kommer och slår de andra (som han tror är hans oupplysta discipler) på fingrarna för att de inte är konforma med den akademiska religionen. Jag vägrade själv betala tribut till sådan skolmästare för att få komma in i det akademiska rummet och är mycket glad för det. Jag ser också att jag utan problem rör mig i internationella forskningssammanhang, medan den hermeneutiska friheten i svensk kontext är mycket mer begränsad. Kanske spökar ännu gamle Hedenius…

Istället tror jag att samtal mellan olika ’interested’-perspektiv kan vara intressant. Den negativa hermeneutiken gör oss självkritiska och kritiska till alla olika tolkningar, men den positiva hermeneutiken uppskattar det perspektiv som var och en har med sig till bordet. Feministen ser kvinnor och kan hjälpa oss andra se det, katolikerna brukar se eukaristin när vi andra inte gör det (eller den kanske inte finns där ;)), lutheraner ser lag och evangelium överallt och karismatikerna har kanske ögon för Andens liv och det övernaturliga – strängt taget kanske de kan förstå karismatikerna Petrus och Paulus ganska bra? Alla måste vi naturligtvis samtidigt använda de grundläggande tolkningsmetoder som står till buds.

Men i dagsläget ser jag ingen annan väg än den intersubjektiva dialogens mellan dessa olika röster. Eller ingen dialog alls.

Själv högintresserad av Paulus brev till Efesierna skulle jag gärna diskutera detsamma med Rikard Roitto som är expert på området, och kanske någon annan kunde vara intresserad av hur jag ser att antijudisk ideologi präglat alltför mycket av modernitetens bibeltolkning. Eller kanske till och med två spännande palestinensiska brev som jag tror står nära både Jerusalem och Jesus.

Låt oss istället för tolkningsmonopol vara ärliga, erkänna att det finns olika perspektiv, läsa varandras texter innantill och försöka förstå den Andre. Den Andre kan nämligen också vara en ”naivt” bibeltroende kristen eller till och med docent i Nya testamentets exegetik. För om den akademiska religionens präster alienerat den kristna församlingen från sig och underkänner tro samtidigt som man själv oreflekterat håller sig med ett värderingspaket, skapas en klyfta mellan tro och vetenskap som inte alls är nödvändig. Att den klyftan blir tragisk bekräftas av att många i konfessionella miljöer upplever att de akademiska teologerna lever i en egen värld, med egna frågeställningar, långt ifrån den pastorala verkligheten.

Roitto slutar sin text med att berätta om vänner som tappat tron därför att ”kyrkan gett dem budskapet att den enda formen av kristen tro som duger är att tro på allt väldigt bokstavligt”. Samtidigt finns många exempel på motsatsen; jag har till exempel på sistone lyssnat in hur ett flertal troende på professorsnivå ser på Adams och Evas historicitet. I dessa fall var de trygga med att Adam & Eva är historiska personer. Tvivel på Bibeln kan också få förödande konsekvenser. Jag hörde nyligen hur en nyfrälst man med bakgrund i droger och kaos kom till en frikyrka och fick höra en predikan som ifrågasatte både Jona och Adam & Eva. Han blev förtvivlad, och andra än den predikande pastorn fick med mycket möda och stort besvär föra honom tillbaka till en trygg tro. Någon skulle säkert säga: varför har han fått en så naiv bibeltro? Det var en sådan som för honom blev porten till livet. Och hans fall är representativt för så många som kommer till tro. Den kristendom som växer och expanderar i världen inte bygger på några få exegeters problematiserande produkter utan på ett tydligt, bibelförankrat evangelium där tillit till Bibeln är essentiell.

Anders Gerdmar

 

Anders Gerdmar är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola.