Den stora osäkerheten

Jag vet inte vad man ska säga om 2015. Det liksom både började och slutade i terror: attackerna mot satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris i januari, attackerna på flera platser i samma stad i november. Däremellan ofattbara massmord av Boko Haram i Nigeria, Islamska Statens (eller Daesh) halshuggning av 21 kristna kopter i Libyen, alla de andra terrormorden och kidnappningarna. ISIS var (och är) en till synes ohejdbar dödskult som förmörkat världen och drivit miljontals människor på flykt.

Och i Sverige skolmorden i Trollhättan. Lisa Holm och Ida Johansson. Unga liv som släckts innan de knappt börjat.

Men ett särskilt svart år har det varit för mellanösterns kristna. Det som händer dem kan inte beskrivas som något annat än ett folkmord.

Så hur ska vi då reagera? Jag menar inte bara praktiskt, utan mentalt, psykologiskt, framförallt andligt. Ilskan ligger ju så nära till hands. Men ilska är en farlig känsla, farlig om den får makt över oss. Bibeln är tydlig med att vi ska be och överlämna domen till Gud som en dag kommer att skipa rättvisa. Det måste finnas ett sätt att känna avsky för våldsdåd utan att börja hata andra människor. Ett sätt att göra motstånd mot mörkrets krafter men samtidigt hoppas på och framför allt be om att Islamska Statens medlemmar ska omvända sig och tro på Kristus, den ende som kan skapa fred.

Det är sannerligen en utmaning.

Jag tänker på ett citat av Augustinus, som ofta sade kloka saker. Det här är kanske något av det bästa han skrivit, riktat till Herren i överlåtelse:

Light of my heart, do not let my darkness speak to me.

Jag tänker i alla fall försöka hålla fast vid det nästa år.

Möte med Marilynne & årskrönika

Robinson samtal

Häromdagen kom Läsarpoddens årskrönika, som man kan lyssna på här eller via iTunes. Det består av två delar: först pratar jag och Patrik om 2015 års böcker i en halvtimma (där jag lovar att länka till Karen Armstrongs Guardian-artikel om myten om det religiösa våldet: här är den! – övriga titlar och boktips får ni googla!) En varning för känsliga lyssnare: denna första del är lite nördigare än de vanliga avsnitten!

Den andra halvan (från minut 25) är inspelningen av den intervju med författaren Marilynne Robinson som jag gjorde tidigare i höst. Det var i samband med hon, Obamas favoritförfattare, tillika kalvinisten Robinson) besökte Sverige. (Vi gjorde ju också en podd om hennes senaste roman, Lila) Intervjun publicerades som text i tidningen Dagen, men trots att jag fick ett helt uppslag till mitt förfogande rymdes bara uppskattningsvis 25% av samtalet där. Och mycket av det mest intressanta faller bort, t.ex. när hon talar om sin syn på Bibeln,  sakramentalitet (tätt knutet till närvaro, som vi diskuterar i början av samtalet), kyrkans kallelse och hur man ska tänka om sin kallelse som pastor i en liten – kanske krympande – församling. Men det kan man alltså höra nu! (Tack till Patrik som återigen gjort ett jättefint arbete med klippning och ljudteknik!)

Tillåt mig att göra en liten meta-reflexion kring själva intervjun. Jag har läst Robinson i nästan tio år, sedan Gilead kom ut 2004. Jag har läst om böckerna och jag har använt dem i kurser. Utöver romanerna så har jag hört och läst massor av intervjuer med henne. När jag kliver in i rummet för att göra intervjun – jag har en timme på mig, men vi ska också hinna fota, så i realiteten 40 minuter – så tycker jag att jag ”känner” Marilynne Robinson. (Det är givetvis inte sant, men alla som beundrar och har följt någon länge förstår nog vad jag menar.)

Hon har emellertid ingen aning om vem jag är. Hon har varit i Sverige i ett par dagar och mött tonvis av journalister. (Den morgonen har hon redan gett två intervjuer.) Detta är den stora utmaningen, som jag misstänker att journalister ständigt ställs inför: jag vet att vi kan förstå varandra, att vi kan ”mötas”, men jag kan samtidigt inte forcera det mötet. Jag måste ge henne tid att förstå  vem jag är och var jag kommer ifrån – och samtidigt har jag jut väldigt lite tid! (Lägg till det mikrofonerna och fotograferingen, som gör det till ett något konstlat möte…)

På de första två-tre frågorna svarar hon inte alls som jag tänkt. Jag blev ställd och förmådde inte riktigt ta till mig det hon sa, utan fokuserade mer på hur jag skulle gå vidare, så att vi hamnade på samma spår. Först när jag lyssnade i efterhand  hör jag att hon säger kloka saker redan där! Men sen långsamt ställs frekvenserna in, så att kontakt uppstår. Det är en väldigt speciell erfarenhet, och jag är glad att jag spelade in det så att jag kan höra det i efterhand. Vid ungefär minut 33-34 börjar vi hamna på samma våglängd, och vid minut 38-39 upplever jag att vi är ”synkade” – i alla fall så synkade som vi kan bli. Vi förstår båda undertexterna i det som sägs, och har en någorlunda gemensam bild om de sammanhang (kulturen, väst, kyrkan) vi talar om.

Erfarenheten av att göra denna intervju ökade min respekt journalist-yrket. Jag har, som många andra, lyssnat mycket på Eric Schüldts samtals-podd 60 minuter. Han har en intuition och en närvaro som jag inte är i närheten av. Och jag märker också vad det betyder att jag inte är journalistiskt utan akademiskt skolad. Jag ställer egentligen väldigt få direkta frågor, för så som jag är skolad går ett samtal till så att en person gör en analys eller kommentar, och den andra personen responderar på det, och fyller i eller säger emot. Jag tycker det är ett givande sätt att samtala, men som intervju-teknik betraktat är det katastrofalt! Skälet till att den ändå fungerar någorlunda i detta fall är, tror jag, att Marilynne också är akademiker, så hon är van vid detta sätt att konversera.

Det finns ett tillfälle i intervjun som är väldigt komiskt, och som jag ler  åt i efterhand. Bakgrunden är att jag, som läsare, tycker mig ”äga” böckerna lika mycket som författaren. Personerna är liksom levande varelser för mig, inte bara hennes skapelser. Så tänker jag verkligen att det är, och det är ett perspektiv som jag uppfattar som en styrka då man talar med författare. Men vid minut 38-39, när vi talar om hur Lila förstår saker om sin livshistoria genom de ”nycklar” hon får av John Ames, slår det över en aning. Robinson kommenterar att ordet ”existence” är ett exempel på en sådan nyckel, och jag säger ”Ja, precis: existence is a very good example!” Jag berömmer med andra ord författaren för att hon förstår sin egen bok! Där märks det att jag är lärare, inte journalist. För det som hörs är just läraren, som gläds över att studenten har fattat texten så bra att hon ger mig en ny insikt om den! Man kan ta läraren ut ur klassrummet, men aldrig klassrummet ur läraren…

Med detta vill vi tacka våra läsare och lyssnare för det här året! Vi hörs igen 2016. Nu i december månad läser vi Tiden second hand: slutet för den röda människan av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitsj. Men föreslå gärna böcker som vi ska läsa under 2016: de ska vara på svenska och vara relativt nya. Hör av er på twitter (#läsarpodden) eller via får facebook-sida, där vi lägger upp en tråd för detta avsnitt!

 

Manetgudinnan och språket

I långdikten ”Rosariet, det marina” målar poeten Maria Küchen upp en sorts skapelseberättelse. En berättelse som tar avstamp i en bild av gudsmodern Maria som är insatt i ett tillstånd långt innan det att världen, med hjälp av språket, skapas.

artbestämningar: ave maris stella, manetgudinnan. över
havsväxtsskogarna svävar hon    en pumpande blomma, urdjuret:
köns- och matsmältningsorgan,
underskönt formaterade

För det är lika mycket en bild av skapelsen som en bild av språket som en bild av människan. En bild av det som vi alla kommer ifrån: världen utan språk. Och en bild av vad som sker när språket invaderar en människa, omformar henne och förvandlar henne till något som redan finns.

Något måste sägas. Om alla konstruktioner som kommer att
uppstå. Här före
viskar en profetisk röst
in i ingens öra. det finns inget öra. öronmaneten,
den heliga, helt omedvetet liv, hör inte: nirvana, rösten sveper över
vattenytan.

avsöker. den kommer senare att felaktigt kallas ”vind”. den
kommer senare
att felaktigt kallas ”ande”. Den kommer att tillvitas en mängd
namn. konstruktionerna,
de kommer att börja så, sedan fortsätter och fortsätter och
fortsätter de bara. det kommer att förstöra allt.”

”Det kommer att förstöra allt” proklamerar Küchen och svarar på en fråga som hennes diktsamling kretsar kring, nämligen frågan: ”Kan vi lita på språket?”

Det är en fråga som i viss mån skär genom hela mänskligheten, genom religioner och filosofier, genom biblar och koraner och andra heliga texter. ”Kan vi lita på det som står?” Kan (eller skall!) vi läsa texten som om den vore skriven av Gud, som om varje bokstav, till och med ett litet jota, bär en betydelse som vi inte får bortse ifrån? Kan vi ta till oss allt som står, sluka mask och krok, lägga ut texten som en ritning över vår omvärld och hoppas att bilden passar? Eller bär språket i sig på felaktigheter, på lögner och maktanspråk som sedan länge har korrumperat oss?

Det är en fråga om förtroende förstås. Har jag fått någon anledning att tvivla på språket eller har det visat sig bärkraftigt? Finns det luckor i språket som jag inte kan fylla? Finns det outtalade ord, meningar och betydelser som aldrig sagts men som ändå existerar? Eller är språket i mångt och mycket en neutral betraktare av vår omvärld? Det är förstås också en fråga om inställning: vill jag att språket skall ge mig svar, vill jag att grammatiken förklarar allt, innefattar allt, styr allt i himmel och på jord, då finns det förstås mindre anledning att misstro språket. Det blir också en fråga om estetik, något vi varit inne på här tidigare. Är skönheten och språket sammanvävda, eller är det i sprickorna, i det trasiga och skeva, mellan orden som det vackra skiner igenom, ljuset från en annan värld?

Fanns det en värld före språket? En värld där manetgudinnan, urdjuret, existerade i kaoset innan allt fick sin plats, innan allt fick sitt ord. Eller är också den tanken en efterhandskonstruktion skapad av ett språk som inte kan ge svar på allt?

Ludvig Lindelöf

Från och genom det skapade

Julen är djurens, stjärnornas, stallens, barnens, herdarnas, krubbornas, kropparnas, rörelsernas, blickarnas och hjärtslagens högtid. Det är skapelsens högtid. Julens evangelium talar inte om tingen och kropparna, det talar från och genom tingen och kropparna. Julens budskap finns inte bakom eller bortom kropparna, byggnaderna och det nyfödda barnet. Det är från och genom det skapade som budskapet tar gestalt och kan tas emot.

Jag läser en artikel av den franske sociologen Bruno Latour där han, på sitt sedvanligt underhållande sätt, gör upp med vedertagna sanningar om religion och vetenskap. Han skriver inte om julen men väl om inkarnationen och den kristna traditionen så som han lärt känna den genom den Romersk katolska kyrkan.

What I am going to argue is that religion – again in the tradition which is mine – does not speak of things, but from things, entities, agencies, situations, substances, relations, experiences, whatever the word, which are highly sensitive to the ways in which they are talked about. They are so to say manners of speech – John would say Word, Logos, or Verbum. Either they transport the spirit from which they talk and they can be said to be truthful, faithful, proven, experienced, self-verifiable, or they don’t reproduce, don’t perform, don’t transport what they talk from, and immdediatley, without any intertia, they begin to lie, to fall apart, to stop having any reference, any ground.

Latour påpekar att hans poäng inte är att det religiösa ”sättet att tala” (som inte bara handlar om orden som sägs) skulle vara andligare eller mer mysteriöst än andra sätt att tala. Han exemplifierar med ”kärleksprat” som ju inte utvärderas utifrån hur väl det korresponderar mot faktiska förhållanden utan mot bakgrund av kvaliteten på de interaktioner det skapar – skapar det älskande? Religiöst språk, liksom kärleksspråk, syftar primärt till att förvandla snarare än att förmedla information.

Information talk is one thing, transformation talk is another.

Latour konstaterar att den moderna människan (eller snarare människan som föreställer sig vara modern) gärna uppfattar religion som något som handlar om det transcendenta, det abstrakta och det avlägsna, medan naturvetenskapen rör det konkreta och det påtagliga. Inget kunde vara mer fel menar Latour. Som han har visat genom etnografiska studier i naturvetenskapliga laboratorier handlar inte naturvetenskap om det synliga, konkreta, direkta eller självklara. Tvärtom är de världar man försöker nå fram till osynliga eftersom de antingen är för små, för stora, för kraftfulla eller för överraskande. Och för att nå fram till dessa världar förutsätts långa, komplicerade, förmedlade och sofistikerade stigar av instrument, modeller och tolkningar.

Religion däremot, i den kristna form han tar som exempel, försöker inte nå något bortom,

but to represent the presence of that which is called in a certain technical and ritual idiom the ”Word incarnate” – that is to say again that it is here, alive, and not dead over there far away.

Latour menar att lika lite som naturvetenskap är direkt och oförmedlad kunskap (knowledge) så kan religion reduceras till tro (belief) i form av kognitiva föreställningar.

Belief is not a quasi-knowledge question plus a leap of faith to reach even further away; knowledge is not a quasi belief question that would be answerable by looking directly at things close at hand. In religious talk, there is indeed a leap of faith, but this is not an acrobatic salto mortale in order to do even better than reference with more daring and risky means, it is a somersault yes, but one which aims at jumping, dancing toward the present and the close, to redirect attention away from indifference and habituation, to prepare oneself to be seized again by this presence that breaks the usual, habituated passage of time. As to knowledge, it is not dircect to grasp of the plain and the visble against all beliefs in authority, but an dinarliy daring, complex, and intricate confidence in chains of nested tranformations of documents that, through many different types of proofs, lead toward new types of visions that force us to break away from the intuitions and predjudices of common sense. Belief is simply immaterial for any religious speech-act; knowledge is not an accurate way of characterize scientific activity.

Latour kan hjälpa oss att se det självklara: att ta emot julens evangelium innebär att förvandlas. Evangelium är inte ett förmedlande av information. Evangelium är ett budskap, ett tilltal som blir sant i den stund det förvandlar, i den stund det rör vid vårt hjärta och föder tro. Och liksom kärlekens ord mellan två älskande förutsätter kroppar, tonläge, en tid och en plats förutsätter Guds kärleksfulla tilltal tid, rum, plats, kroppar och personer i skapelsen. Guds frälsande Ord är inte information som transporteras, det är ett tilltal som gestaltas och förvandlar. Bibelns berättelser och vittnesbörd visar ju hur Guds Ord och tilltal förutsätter att det om och om igen förmedlas och förvandlas genom människor, kroppar, platser, ting, artefakter och allt det som den skapade världen rymmer. I julens evangelium möter vi ett tilltal som vill förvandla oss så att vi förmår ana Guds närvaro i det helt nära. Inte så att Gud reduceras till det skapade, men med evangeliets blick kan den skapade världen öppna sig på sätt som låter oss ana Guds storhet, nåd, kärlek och närvaro här och nu.

Så får vi i år igen gestalta julens evangelium i sånger, krubbor, förkunnelse, ljus, bröd och vin, altaren, korstecken, blickar, gåvor och kroppar för att på så sätt gör det möjligt att ana Guds närvaro i det nära och påtagliga. Det är genom denna ständigt pågående gestaltning av det som tidigare har gestaltats, om och om igen, som vi kan beröras och förvandlas av den sanning som kommer oss till mötes i ett barn.

Här hittar du artikeln av Bruno Latour:

Latours artikel

Inte svaghet, men helande

img_9435-1
Sieger Köder, ”Kristi födelse”

Gregorios av Nazianz (Orationes 38) om skälet till att kristna firar Kristi födelses fest, Guds framträdande i en trasig värld för att läka och omdana den:

The name of the feast, then, is ‘Theophany’ because he has appeared, but ‘Nativity’ because he has been born. This is our feast, this is what we celebrate today: God’s coming to the human race, so that we might make our way to him, or return to him (to put it more precisely), so that as we have died in Adam so we might live in Christ, being born with Christ and crucified with him and buried with him and raised with him. For I must experience the lovely reversal: as pain came out of happiness, so happiness must return from pain. ‘Where sin has abounded, grace has abounded all the more,’ and if the taste of the fruit brought judgment upon us, how much more have Christ’s sufferings brought us righteousness? Let us celebrate, then: not like a public festival, but in a divine way; not like the world, but above the world; not celebrating weakness, but healing; not celebrating this creation, but our re-creation.