Och om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den

Det är sena april. Våren har kommit till England och England är aldrig så vackert som om våren: gröna kullar översållade med påskliljor och klockhyacinter, lamm som buffar med nosarna mot fårens magar, blåa himlar. Vi navigerar mellan husen på de små bygatorna med sina vittrande röda stenmurar. I bilen har vi en plastficka med flygblad som vi själva designat och skrivit ut i den lokala pappershandeln. Middle Eastern Christian Genocide 2016. Ovanför texten nun-symbolen, den som fick en tillfällig popularitetstopp på Facebook förra året, den som står för Nasara, nasaren, det vill säga kristen. Den som målades på kristnas dörrar i Irak.

De anglikanska kyrkorna slumrar, omgivna av sina kyrkogårdar med sneda stenar och väldiga träd. Vi väljer ett par frikyrkor, knackar dörr och står där med våra flygblad i händerna. Vi erbjuder att komma och ge en kort föreläsning om vad som sker i mellanöstern. Om de kristna som jagas, förföljs, våldtas, säljs, mördas, drivs på flykt. Vi vill sprida information, berätta om vad kyrkorna kan göra rent konkret. Vi vill be tillsammans med andra kristna. Mottagandet är skiftande. Vissa vill höra, andra är mer avvaktande, undrar kanske om vi är mormoner eller Jehovas vittnen som dyker upp så här oannonserade och oinbjudna. En hänger ut genom ett fönster och säger att prästen inte är där. Andra tar en lapp och våra kontaktuppgifter men hör inte av sig. Vi frågar oss varför, senare, när vi sitter med hummus och bröd och summerar kampanjen. Varför verkar så många så påtagligt ointresserade av sina bröder och systrar i Irak och Syrien?

Var det för att vi kom självmant, två vanliga kyrkomedlemmar från två olika samfund, utsända inte av en organisation utan helt frivilligt? Var det vi, eller var det budskapet? Jag måste ställa mig frågan. Jag måste särskilt ställa mig frågan när Sveriges riksdag röstar nej till att erkänna folkmordet på kristna i mellanöstern. När Svenska Kyrkan har svävat på målet om frasen ”folkmord”. För om inte vi kämpar för vår kristna familj, vem ska då göra det?

 Så låt oss därför göra gott mot alla medan vi har tillfälle, och särskilt mot dem som tillhör trons familj.

(Galaterbrevet 6:10)

 

Steven Pinker, medvetandet, teodicéproblemet och frågan om mysterier

Språkpsykologen Steven Pinker, mer känd som populärvetenskaplig författare av böcker som The Bland Slate och The Better Angels of Our Nature, har under decennier skrivit relativt tekniska,

Steven Pinker (Photo credit: Rose Lincoln / Harvard University)

detaljspäckade och ganska avancerade böcker där han försöker att förklara vår mänskliga natur. Detta är kanske inte speciellt anmärkningsvärt, om det inte vore för den otroliga popularitet dessa böcker har haft varav ett flertal har legat på de mest prestigefyllda bästsäljarlistorna i USA. Ibland nämns han i samband med nyateismen och i många fall delar han argument emot en gudstro med sådana som Richard Dawkins eller Christopher Hitchens, men Pinker är inte riktigt lika kategorisk i sin syn på religiöst utövande. Han anser absolut att tron på en högre makt är befängd och att basera sin moral och etik utifrån en högre gudom kan vara direkt farligt, men han hävdar att vissa religiösa rörelser, inte minst anabaptismen, har varit en viktig del för minskandet av våldet i historien. Och Pinker menar även att det fortfarande finns mysterium och gränser för människans vetande. Inte minst när det kommer till medvetandet, eller ”the sentient consciousness” som han benämner det.

Pinker vill skilja på tre sorters medvetande varav de två första inte är ett mysterium menar han. En del av medvetandet är, menar Pinker, vår kunskap om oss själva, eller medvetandet om att jag är ett jag. Detta menar Pinker inte är ett mysterium, eller oförklarligt. Inte heller är den andra aspekten av medvetandet det, nämligen tillgång till information, eller rättare sagt tillgång till den information som ditt jag ”tillåts” ha tillgång till. Men, när det kommer till den tredje aspekten av medvetandet, den att våra erfarenheter kommer tillsammans med en upplevelse, ”våthet” till exempel när det kommer till vätska, upplevelsen av en färg som ”röd” osv osv. Detta är vår subjektiva upplevelse och det är enligt Pinker fortfarande ett mysterium. Han skriver att,

consciousness or sentience, the raw sensation of toothaches and redness and saltiness and middle C, is still a riddle wrapped in a mystery inside an enigma. When asked what consciousness is, we have no better answer that Louis Armstrong’s when a reporter asked him what jazz is: ”Lady, if you have to ask, you’ll never know.

Pinker avslutar sin stora bok How the Mind Works med att återkomma till frågan om medvetandet, citatet ovan kommer från den. Han vidhåller emot sådana som vill mena att medvetandet inte är ett problem för att det inte är viktigt eller att det inte ens existerar (Daniel Dennett) att medvetandet är grundläggande för vårt moraliska tänkande och att han är lika säker på sitt medvetandets existens som något annat han har kunskap om. Men, trots det är det ett mysterium eftersom problemet inte enbart ligger i att vetenskapen inte är tillräckligt sofistikerad för att undersöka det – som att tekniken inte var tillräckligt utvecklad för månresor förrän på 1960-talet. Problemet är att vi inte ens vet hur vi skulle börja att undersöka medvetandet. Han skriver,

Problems such as how a child learns language or how a fertilized egg becomes an organism are horrendous in practice and may never be solved completely. But if they aren’t, it will be for mundane reasons. […] [S]cientists can imagine the kinds of theories that might be the solutions, right or wrong, feasible to test or not. Sentience and will are different. Far from being too complicated, they are maddeningly simple – consciousness and choice inhere in a special dimension or coloring that is somehow pasted onto neural events without meshing with their causal machinery. The challenge is not to discover the correct explanation of how that happens, but to imagine a theory that could explain how it happens, a theory that would place the phenomenon as an effect of some cause, any cause.

Här ligger förstås problemet då vissa tänkare som till exempel David Chalmers verkar mena (om jag förstått honom) att medvetandet är icke-fysiskt och, som även Pinker faktiskt är inne på i citatet ovan, man kan undra om det går att tala om ”orsak” alls när det kommer till medvetandet? Vad blir då Pinkers svar? En del av det är att vissa filosofiska frågor kanske helt enkelt aldrig kommer att kunna bli besvarade av en homo sapiens med en hjärna utvecklad för problem den stötte på i dess miljö för 200 000 år sedan. Vi har begränsad begreppsförmåga med andra ord, men med en förmåga att vara bättre på att ställa frågor än att kunna ge svar.

Med tanke på att han både öppnar upp för att mysterier, såsom det nämndes ovan, existerar samt att människans hjärna är begränsad kan man tycka att det borde öppnas upp en liten lucka eller möjlighet till acceptans för religiös tro hos Pinker, men så är inte fallet. Han säger snarare att istället för att möjliggöra tro på det mystiska så förklarar det faktum att våra hjärnor är begränsade varför vår religiösa tro är meningslösa och fåfänga.

Pinker går inte in närmare på just här varför religiös tro är fåfäng utifrån vår begränsade förståelse, på andra ställen gör han det förstås, men inte just utifrån vår begränsade begreppsförmåga. Jag kan tycka att om han accepterar att det finns begränsningar för vår förmåga att ge svar på komplexa frågor borde han i varje fall vara sympatisk till att teodicéproblemet kan tänkas vara över vår mänskliga förmåga att förstå. Det borde i varje fall vara så att teodicéproblemet inte kan användas som ett argument emot religiös tro på grund av att tänkare inte tycks har lyckats formulera ett tillräckligt acceptabelt svar för att en ateist ska vara övertygad på det. Om det är ett faktum, vilket Pinker verkar framhålla, att vår hjärna är begränsad i sin förmåga att ge svar och att vi behöver acceptera att vi kanske kan ställe frågor som är för svåra för oss att besvara, hur kan det då ses som en billig väg ut att hänvisa till Guds mysterium i vissa fall? Pinker skulle aldrig någonsin hävda att vi, på grund av att vår hjärna är begränsad, bör sluta att utforska och undersöka universum och människans plats i det. Likaså finns det ingen anledning för en teolog att ge upp sina försök att formulera sig om Gud och människans relation till Gud och skapelse. Och det gör absolut inte att man bör minimera lidandets problem, som teologen Jürgen Moltmann skriver,

The suffering of a single innocent child is an irrefutable rebuttal of the notion of the almighty and kindly God in heaven. For a God who lets the innocent suffer and who permits senseless death is not worthy to be called God at all.

Men, som Moltmann fortsätter,

if suffering calls into question the notion of a just and kindly God, then conversely the longing for justice and goodness calls suffering into question.

Detta ifrågasättande och upplösande av lidandet blir bara en verklighet i den sista tiden för Moltmann, då Guds rike blivit förverkligat. Men korset är redan det tecknet på att Gud har tagit på sig att övervinna lidanden och orättvisor och att det finns befrielse att få. För som Pinker menar om medvetandet och viljan så är det den teoretiska formuleringen som är komplex intill det oförståeliga. Likaså är det med teodicéproblemet, i varje fall om man ser till en kristen förståelse av korset. För om Thomas av Aquino har rätt att Gud är ett verb blir detta som mest synligt i frågan om människans lidande. Gud blev människa för att ta på sig vår smärta, lida med oss, gråta med oss och hungra med oss och genom att bli människa också ge befrielse.

Gud har agerat och om detta är Guds svar på frågan om lidande finns det i varje fall en sak som inte är ett mysterium. Det är hur den gemenskap som är Kristi kropp bör agera i den värld där vi ser krig, flyktingar och nu, återigen, jordbävningar där människor förlorat sina hem och sina kära. Jag hoppas att mitt agerande skulle bättre spegla det rike jag tror en dag ska vara svaret på teodicéproblemet.

 

The question of theodicy is not a speculative question; it is a critical one. It is the all-embracing eschatological question. It is not purely theoretical, for it cannot be answered with any new theory about the existing world. It is a practical question which will only be answered through  experience of the new world in which ‘God will wipe every tear from their eyes’. It is not really a question at all, in the sense of something we can ask or not ask, like other questions. It is the open wound of life in this world. It is the real task of faith and theology to make it possible for us to survive, to go on living, with this open wound. The person who believes will not rest content with any slickly explanatory answer to the theodicy question. And he will also resist any attempts to soften the question down. The more a person believes, the more deeply he experiences pain over the suffering in the world, and the more passionately he asks about God and the new creation. – Jürgen Moltmann, The Trinity and the Kingdom of God

Cassianus och trons kläder

cassianus07
Cassianus i lämpliga skor

Michel Foucault menar att tankegods i den tidiga kristna klosterrörelsen bär skulden till modernitetens besatthet av det egna jaget. När vi låg på svarta soffor och letade i vårt inre efter våra sanna jag guidade av terapeuter var vi i rakt nedstigande led arvingar till systrarna och bröderna i Cassianus kloster, menar Foucault. Precis som munkarna och nunnorna fick vi vrida och vända på tankarna inför våra andliga vägledare som likt Antikrundans experter nagelfor varje känsla och tankeflaga i jakt på dess ursprung, dess sanna identitet: Sant eller falsk, äkta jag eller överföring, Gud eller Satan?

Men så läser jag Cassianus, efter alla år. Och för honom börjar det inte inifrån utan utifrån. Vi hittar inte sanningen om oss själva först för att sedan kunna leva i sann relation till Gud och andra, för att sedan kunna leva och agera sant, utan tvärt om. Klosterlivet i Kristi efterföljd börjar med kläderna. Det börjar med kroppen och handlingarna som sedan lär tanken, sakta men säkert och så småningom. Man ska inte ens läsa de där kapitlen om tankarnas ursprung i Cassianus böcker förrän man gått många år i rätt kläder. Kroppen, kläderna, gesterna och riterna skapar visdomen och kunskapen.

AS we are going to speak of the customs and rules of the monasteries, how by God’s grace can we better begin than with the actual dress of the monks, for we shall then be able to expound in due course their interior life when we have set their outward man before your eyes.

Elva kapitel först bara om kläderna. I kapitel X också lite om att anpassa kläder efter väder. Cassianus och hans vän Germanus hade nämligen varit i Egypten och inspirerats av klosterliven där under ca 15 år innan de vände hem med sina kunskaper och allt gick inte att översätta rakt av:

SO much may be said, that we may not appear to have left out any article of the dress of the Egyptians. But we need only keep to those which the situation of the place and the customs of the district permit. For the severity of the winter does not allow us to be satisfied with slippers

Vad lär vi oss då av detta? Att HM går mer i Kristi efterföljd än vad Freud gjorde? Att vi kan klä oss kloka? Eller har kristet monastiskt tänkande mer gemensamt med samtidens KBT än med modernismens subjektssyn? Har modernismen tydligare kopplingar till det antika grekiska tänkandet än till det kristna, och uppgörelsen med moderna föreställningar därför öppningar mot bortglömt kristet tankegods? Kanske, jag vet inte. Vi får fundera vidare.

 

 

My Sweet Lord/Today is a Killer

 

I ”My Sweet Lord/Today is a Killer”, Nina Simones 18 minuter långa liveversion av George Harrisons ”My Sweet Lord”, är det i första hand – ja, vad är det egentligen? Något med Simones närvaro, allvar och uthållighet är det väl som gör denna inspelning så enastående och tusen gånger starkare än Harrisons gitarrplink.

Men också texten har Nina Simone förstorat. Hennes tillagda rader tycks vidga sången till att handla inte bara om en personlig längtan efter att se Gud, utan om hela världens splittring och oro, om de skapelsens rop som individens längtan är sammankopplad med och ett uttryck för. I denna förening av individuell och universell sorg och längtan, där den personliga bönen i ödmjukhet och förtvivlan bär fram världens nöd inför Herren, liknar hennes version en psaltarpsalm. Visst hade väl David kunnat skriva dessa rader:

The whole world’s looking for u,
Doing all kinds of things looking for u,
Won’t u show yourself Lord,
Don’t u know what they’re trying to do,
Don’t u know they mean to see u,
But everything today is a killer,
Today is a killer,
How am I going to see u Lord?
How am I going to be with u Lord?
Nobody has taught us any patience, Lord,
And about now it’s to late,
I hope it’s not too late,
But I’m afraid its too late, my Lord,
Can’t get close to nobody no more,
No matter how much you try,
You can’t get close to nobody no more,
Because today is a killer,
And only you can save us Lord,
I never dreamed,
I certainly never hoped,
That one day I’d be screaming,
For something my mother told me I needed in the beginning.

Klassiker-kurs på Bjärka-Säby

Skärmavbild 2016-04-06 kl. 17.03.02

Det första som slog mig när jag tillbringade ett år vid ett amerikanskt universitet var hur mycket fler originaltexter studenterna där tvingades läsa. På luncherna satt man och diskuterade Schleiermacher utifrån hans Reden eller hur man egentligen borde tolka Augustinus Guds stad. Jag höll en låg profil under samtalen – det finns en gräns för hur många gånger man med bibehållen värdighet kan svara ”nej” på frågan om man läst en viss bok…

Men sanning är att vi i Sverige inte har samma tradition av att läsa originaltexter i våra utbildningar (möjligen litteraturvetenskapen undantagen) – inte ens klassiker inom ämnet. Vi läser utdrag hur dem, men inte hela böcker. Vad detta beror på kan man fundera på (jag har vissa teorier, men det får bli en annan post) men det är utan tvekan bekymmersamt.

Nu, som ett försök att råda bot på detta, lanseras en klassiker-kurs på Nya Slottet Bjärka-Säby. Det är Linköpings universitet som ger kursen, men det sker i ett unikt samarbete med tre seminarier: Teologiska högskolan Stockholm, Örebro Teologiska Högskola och Johannelunds Teologiska Högskola. Kursen går på halvfart en termin, det vill säga 15 hp. Undervisning och seminarier sker ett dygn i månaden, från lunch till lunch – vilket gör att det går bra att läsa kursen även om man inte bor i Linköping med omnejd.

Tanken är att det – om intresse finns – ska ges fyra kurser under två år: den första (nu till hösten) med inriktning på den tidiga kyrkna, nästa medeltiden, därefter reformationstiden och slutligen den moderna tiden.

Kursplan för den första kursen finns här, och en litteraturlista hittar man här. (En roligt detalj med första kursen är att all litteratur finns tillgänglig på svenska tack vare det enorma översättningsarbete som skett via Artos förlag de senaste decennierna.) Anmälan sker som vanligt på antagning.se.

C S Lewis har för övrigt skrivit fantastiskt om läsningen av gamla böcker – klassiker – i sitt förord till Athanasios Om inkarnationen:

There is a strange idea abroad that in every subject the ancient books should be read only by the professionals, and that the amateur should content himself with the modern books. Thus I have found as a tutor in English Literature that if the average student wants to find out something about Platonism, the very last thing he thinks of doing is to take a translation of Plato off the library shelf and read the Symposium. He would rather read some dreary modern book ten times as long, all about “isms” and influences and only once in twelve pages telling him what Plato actually said. The error is rather an amiable one, for it springs from humility. The student is half afraid to meet one of the great philosophers face to face. He feels himself inadequate and thinks he will not understand him. But if he only knew, the great man, just because of his greatness, is much more intelligible than his modern commentator. The simplest student will be able to understand, if not all, yet a very great deal of what Plato said; but hardly anyone can understand some modern books on Platonism. It has always therefore been one of my main endeavours as a teacher to persuade the young that firsthand knowledge is not only more worth acquiring than secondhand knowledge, but is usually much easier and more delightful to acquire.