Best of 2014: Fem läsupplevelser

Här mina fem största läsupplevelser från det gångna året. För mig har det varit ett år då jag läst väldigt lite, speciellt lite teologi, av olika orsaker. Ingen av dessa böcker har utkommit 2014.

  • Thomas Piketty: Capital in the 21th Century

Läsupplevelser kan vara av väldigt olika slag. Piketty är varken särkilt rolig att läsa eller i sig så världsomvälvande. Belöningen av att läsa den handlar mera om den rent ego-byggande upplevelsen att inse hur många som debatterat boken utan att ha läst mer än inledningskapitlet; samt mera konstruktivt att den ger en vanlig teolog en betydligt solidare uppfattning om hur ekonomin fungerar. Och då menar jag inte så mycket ekonomin som en empirisk verklighet som ekonomi som intellektuell syssla. Ta till exempel det här med BNP. Jag är säker på att de flesta ekonomer vet att befolkningsökning är den överlägset största faktorn i tillväxt mätt i BNP – ändå är detta faktum helt frånvarande i den offentliga debatten. I klartext: Att Sveriges ekonomi är betydligt starkare än Finlands just nu beror inte på något finansministerierna gör. Skillnaden är framför allt invandringen som alltså starkt bidrar till den svenska ekonomins tillväxt. En annan viktig insikt är hur mycket av det vi tror oss veta när det gäller ekonomi är rena uppskattningar. Pikettys stora bidrag är ju att han samlat ihop empirskt data som tidigare inte varit tillgängligt – väldigt mycket ekonomisk forskning verkar inte bygga på data alls. Men även med Pikettys imponerande insamlinga av beskattningsdata finns det väldigt mycket vi inte vet – t.ex. hur mycket de rikaste människorna i världen äger och var deras tillgångar finns – alla uppgifter om detta är mer eller mindre insiktsfulla gissningar. Hårddata finns inte.

  • David Graeber: The Democracy Project: A History, a Crisis, a Movement

Grabers bok från 2013 kommer inte upp till samma svindlande höjder som Debt: the first 5000 years från 2011 – antagligen den viktigaste bok som kommit ut det senaste decenniet för den som vill förstå vår värld –  men är ändå synnerligen läsvärd. Graeber delar alltså sin tid mellan att vara framstående antropolog och anarkistisk aktivist. I den här boken berättar han rätt mycket om erfarenheterna från Occupy Wall Street, mycket om vad som varit framgångsriket, vad som skapat problem och hur rörelsen utvecklats sedan mainstreammedia tappade intresset. Men minst lika intressant är hur han dekonstruerar demokratibegreppet i dess moderna liberala form. T.ex. visar han hur problematiskt det faktiskt är att kombinera tanken på demokrati med tanken på representation, en i grunden oligarkisk idé. Graeber skriver bra och hans antropologbakgrund ger honom en konkretion som ”vanliga” politiska tänkare ofta saknar. Han förtjänar att läsas även utanför anarkistkretsarna – här finns t.ex. utrymme för mycket politisk-teologisk diskussion.

  • Rowan Williams: Språk, tro och sanning hos Dostojevskij

Det finns teologer man läser, blir inspirerad av, och tänker: ”Hmm, jag kanske kunder göra något liknande”. Så finns det teologer som Williams, där reaktionen snarare är ”Något sådant här skulle jag aldrig kunna komma nära av att klara av”. Williams är svårläst i meningen att det inte finns någon eller några centrala böcker som man självklar skall läsa först. Han är en av de mest ecklektiska av nutidens främsta teologer, skriver om lite av varje – ikoner, Wittgensteing, Augustinus, erotik, Merton etc. – och det är inte lätt att säga vad som är viktigare än något annat. Det här är i alla fall den av hans böcker som gripit mig starkast. Delvis för att han sätter ord – som jag alltså själv aldrig skulle klara av att sätta – på min egen upplevelse av att läsa Dostojevskij, men också för att han öppnar upp djup i Dostojevskijs värld som jag aldrig kunnat ana fanns där. Det säger inte lite när det gäller Dostojevskij – där finns en hel del djup.

  • Augustinus: Gudsstaden

Jag vill säga detta: Augustinus är bäst. Rent objektivt alltså. Det finns kanske några tänkare, teologer som är skarpare än honom (Tomas, kanske Gregorius av Nyssa), men Augstinus, speciellt den mogne men inte åldrade Augustinus som skriver Gudsstaden, kompenserar med en kreativitet, belästhet, öppenhet och – jag vet inte om det är rätta ordet – ödmjukhet som gör läsandet i detta verk till en sådan njutning. Det är tredje gången jag läser Gudsstaden (bara en av dessa har varit från pärm till pärm) och det som särskilt slår mig nu är hans sätt att hantera Bibeln – med fullständig medvetenhet om dess komplexitet (givetvis modern historisk kritik undantaget) och mångfalden av möjliga tolkningar. Det är också klart att det är en svår bok – framför allt för att det är svårt att få grepp om den stora linje Augustinus arbetar med, eftersom han hela tiden är så detaljerad. Och detta är helt avgörande för att man ska tolka boken rätt, tror jag. Som akademiker är Augustinus givetvis hopplös att arbeta med – litteraturen är för stor för att man utan att använda hela sitt liv åt det ens kan skapa sig en grov överblick. Men man kan läsa honom för sin egen bildnings skull. Och eget nöje.

  • Morrissey: Autobiography

Många har påpekat att det är träffande att Morrisseys självbiografi gavs ut i Penguins ”Classics” serie – det passar ihop med mannens ego. Och det skall sägas, till sist blir det för mycket av just den varan – ingen oförätt lämnas oömkad. Det gör att speciellt andra hälften av boken blir rätt tradig. Men Morrissey kan ju skriva – här finns tillräckligt mycket typiska Morrissey-ordvändingar för att man ska våga tro att eventuellt spökskriveri mestadels hållit sig på redigerarnivå. Den bästa biten är uppväxtskildringen som faktiskt förmår ifrågasätta en hel del klichéer: inte minste det sexuella uppvaknandet som aldrig kommer. Det är svårt att bedöma den historiska tillförlitligheten i t.ex. skildringarna av den ena skolan värre än den andra. Men som subjektiva minnen är de synnerligen starka.  Det finns också något intressant i en människa som inte på någon punkt ber om ursäkt för hur han beter sig. Skulle man göra detta till ett moraliskt ideal är det givetvis korrupt, men det är inte någon poäng Morrissey försöker göra – inget bombastiskt I did it my way. Snarare är det som om han inte kommit att tänka på att man kunder vara annorlunda.

3 thoughts on “Best of 2014: Fem läsupplevelser

  1. Den enda av dessa böcker jag läst är Rowan Williams om Dostojevskij. Jag håller helt med dig. Så beläst, kunnigt och fascinerande. Samtidigt fick läsningen mig att verkligen undra över några av de mest grundläggande antagandena i kristendomen. Som att epilepsi skulle vara ett tecken på ondska?…

    1. Riktigt så enkelt är det väl inte hos Dostojevskij? Furst Mysjkin i Idioten är ju D:s försök att teckna ett porträtt av en helt god människa, och han lider ju också av psykisk sjukdom. Men det är klart att han utgår från sin tids syn på medicin och sjukdom. Att epilepsi är tecken på ondska är hursomhelst inge antagande i kristendomen så vitt jag kan se?

      1. Har jag missuppfattat eller menar inte Williams att Mysjkin INTE är den goda person som läsare velat göra honom till. Hans godhet tar inte hänsyn, det är någon sorts tidlös kärlek som inte regerar på hur människor verkligen är. En kärlek som gör dialog omöjlig.

Kommentera