Bangs lilla katekes

När Barbro Alving blev katolik 1959 var det en ganska okonventionell process, där vännen Gunnel Vallquist spelade en avgörande roll i trosundervisningen. Något av det inre skeendet under denna period skildras i de dagböcker och brev som dottern Ruffa Alving gett ut i bokform med rubriken Personligt. Påskafton 1959 gör Bang följande anteckning i dagboken, en minnesanteckning som väl för oss andra kunde fungera som en kärnfull minikatekes:

Fyra ting.

1. Man måste erkänna att man har fått Guds härlighet också inom sig, inte bara synden. Mycket svårare.

2. Jag ska ha kärleken, detta nya, tron och Kristus i mitt väsens innersta lager, under alla mina förehavanden. Inte brottas med hur sysslorna ska kunna bli direkta manifestationer, för där går jag bet.

3. Vill skriva i VJ om att kärnvapenkampanjen blivit förgiftad och det får inte vara så. Vi ska se till uppsåten på båda håll, och den ärliga våndan.

4. Måste gå igenom trosbekännelsen, fråga om Gunnels förhållande till evigt liv och köttets uppståndelse.

Vad ett kyrkomöte kunde vara

Gunnel Vallquist i skaran av franska journalister under Andra Vatikankonciliet. Teckning av Sylvia Agid.

Äntligen håller jag på att ta mig igenom Gunnel Vallquists tjocka fyrabandsrapport från Andra Vatikankonciliet, Dagbok från Rom. Det är intressant att läsa den under pågående kyrkovalsdebatt och reformationsminnesår. Den säger så mycket om vad ett kyrkomöte kunde vara, vad kyrkopolitik kunde vara, vad reformation kunde vara. Några citat som särskilt anbefalles kyrkopolitiker och makthavare av alla de slag:

Guds barns heliga frihet. Ja, konciliet borde vara ett förlösande bevis på att det i Kristi kyrka kan och får existera olika meningar och olika riktlinjer inom den gemensamma ram som utstakats av dogmerna – att detta inte är någon hemlig skam man måste tiga med eller släta över, utan det bästa beviset på att kyrkan är en levande organism.

Vad vi med våra ögon fått se under den gångna sessionen är den mångomskrivna och mångomstridda traditionen i tillblivelse och i arbete. Traditionen i kyrkan, den som blir norm i kyrkans lära och disciplin, kommer inte till genom att Gud dikterar uppenbarelsen för kontemplativt lyssnande kyrkomän. Den kommer till tvärsigenom mänskliga åsiktsbrytningar och meningsmotsättningar, tvärsigenom het debatt och häftig troskamp. Först när den bakgrunden är klar, får den katolska consensus, enheten i tron, sina verkliga dimensioner. (s. 99)

Naturligtvis är det också så att man inte vill att några skall komma i det läge som den besegrade (”progressiva”) minoriteten efter Första Vatikankonciliet fick uppleva. Man vill i det längsta undvika att förödmjuka någon, hoppas att en consensus ska växa fram så småningom. (s. 220)

Felet är att kyrkan blandar sig i allting; det riktiga vore att låta de kristna engagera sig individuellt, på eget ansvar och efter bästa förstånd. En institution måste alltid bli halvhjärtad i sitt ståndpunktstagande, dialektisk, ljum, måste ta hänsyn åt alla håll. Endast den enskilde kan ge det profetiska vittnesbördet; han engagerar inte den institutionella auktoriteten. (s. 344; detta är inte Vallquists egna reflektioner utan referat av ett debattinlägg)

Om påve Paulus VI:

… omsorgen om enheten var drivkraften för alla påvens åtgärder; hans ingripanden har i stort sett alltid inneburit att minoritetens krav tillfredsställts på någon eller några – som regel inte väsentliga – punkter. Detta för att oppositionen skulle kunna ansluta sig och en åtminstone psykologisk schism kunna undvikas.

Denna omsorg om enheten kan jag inte låta bli att känna stor respekt för. Den människa som är medveten om att ha ansvar för en världskyrka och för hundratals miljoner människors andliga väl har mindre lätt än vi andra att välja radikala lösningar. Det rätta är ingen abstraktion, utan en väg som konkreta, levande människor skall gå. Vi kan ha en annan mening än påven om hur han borde handla i ena eller andra fallet, och vi bör ha rätt – eventuellt plikt – att deklarera den, men vi har aldrig hans överblick. Jag förvånar mig också alltid över att somliga icke-katoliker kan vara så säkra på att vi har fel när vi håller fast vid enheten med påven även då vi inte gillar hans åtgärder. Ett av de verkligt stora religiösa problemen förefaller mig vara hur man skall kunna undgå att lura sig själv och att identifiera sina egna önskningar och sin egen vilja med Guds. Lojaliteten – inte blind, utan fri – mot den man tror har fått Kristi uppdrag att leda, bör väl, kristna emellan, kunna betraktas som ett ganska respektabelt alternativ till troheten mot det egna omdömet – självfallet med reservation för att ingen har rätt att gå emot sitt samvete. (s. 416-417)

Om debatten om ekumenik:

Vi står uppenbart inför oförenliga övertygelser, som förpliktar de olika kyrkornas samveten. Det är ett faktum, men inte bara ägnat att slå ned det ekumeniska modet. Djupast sett ger det orsak till hopp. Just detta att varje part känner sig så absolut bunden av vad som är sanning och Kristi vilja, kan till slut vara en garanti för att det verkligen är Guds allmänneliga kyrka och inte vår sekterism, Kristi enhetsvilja och inte vår konfessionella egenvilja, som skall vinna seger en dag. (s. 219)

Vargtimmens evangelium (Matt 14:22–33)

 

När Jesus kommer gående på vattnet känner lärjungarna inte igen honom. Det är strax före gryningen.

Vargtimmen, har Ingmar Bergman lärt oss att kalla den. Den stund då vi vaknar kallsvettiga, vrider oss av och an. Med Bergmans ord:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

En av dessa paradoxer som varje människa lär sig av erfarenhet är att det är just när ljuset verkligen är på väg att gry som det ter sig som mest avlägset.

Det måste vara en vålnad, är lärjungarnas omedelbara reaktion när de ser Jesus stilla komma gående över de mörka stormvågorna. Vi kan inte föreställa oss att det kunde finnas ljus, att det kunde finnas hopp, när vi vaknar upp i denna timma.

Tiden mellan tre och fem på natten är också tiden för vigilian, nattvakans tidebön, i många kloster. I vigilian bär klosterfolket fram världens djupaste nöd inför Gud, medan de framhärdar i hoppet om att Kristus ska komma alla plågade och övergivna till mötes. Medan insomnin håller de olyckliga i sitt grepp sjunger de bedjande ur psalm 25:

Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.

Psaltaren och ordningen för vigilian kunde skrivas ut på recept åt dem som tröttnat på att experimentera med sömnmedel. Och vore det inte en idé att införa vigilia i landets alla sjukhuskapell?

Men också när vi inte själva tar oss upp ur sängen för att be kan det vara en tröst att veta att det finns andra som gör det.

Att besluta eller ta emot

P1 sände i går dokumentären Beslutet, där Kicki Möller skildrar sitt eget inre velande inför beslutet att låta sig insemineras som ensamstående kvinna. Hon är 38 år, har nyligen genomgått en smärtsam separation och längtar efter barn. Det är en mycket självutlämnande dokumentär, och jag känner stor respekt för den som vågar på detta sätt vädra sitt innersta i offentligheten. För mig gav programmet en intressant inifrånbild av hur etiskt lamslagen en människa kan bli om hon inte har ett sammanhang som stödjer den etiska reflektionen, ett sammanhang av tillit inför Gud och själva livet. Och vilken enorm brist på sådana sammanhang som råder i det sekulära samhället, vilken språkbrist.

Möller är uppenbarligen en person med ett känsligt samvete, en inre moralisk kompass. Men som alla människor har hon också behov av vägledning, att få respons, något att stödja sig mot. Så hon vänder sig till vänner och familj, men de tycks ganska oförstående inför hennes etiska bryderier – eller så säger de bara vad de tror att hon vill höra.

Hon frågar: Är det inte väldigt egoistiskt?

Väninnan svarar: Alla som skaffar barn gör det av egoistiska skäl, även om det sker i en parrelation och på naturlig väg.

Det är som om väninnan värjer sig mot hennes önskan om att få handla icke-egoistiskt. Den som uttrycker en längtan efter att handla av andra skäl än egoistiska, blir kanske alltför utmanande för omgivningen; det kan uppfattas som ett indirekt ifrågasättande av andras egoism. Alltså måste denna längtan kuvas!

Hon frågar: Det är väl ingen mänsklig rättighet att få barn? Det kanske inte är meningen att jag ska ha barn?

Väninnan svarar: Vissa som får barn har väldigt trassliga relationer och barnen mår jättedåligt. Du skulle bli en jättebra mamma. Varför skulle du då inte ha rätt att ha barn?

 

Jag kan inte låta bli att undra hur det hade blivit om hon i stället hade vänt sig till någon som hade besvarat hennes frågor med, till exempel:

– Det är en stor sorg när relationer går sönder och livet inte blev som man hade tänkt sig.

– Det kan ta tid för en sådan sorg att läka. Kanske består ärret för alltid.

– Alla människor drabbas av sorg. Inte minst föräldrar! Sorg är en del av livet och ingenting som gör det mindre meningsfullt.

– Människor som inte har egna barn blir inte sällan betydelsefulla för andras barn.

– Människor som inte har egna barn har också ofta mer tid, kraft och omtanke över för andra som behöver särskilt stöd och särskild uppmuntran och omsorg.

– Livet är inte något vi ska roffa åt oss av, utan något vi får ta emot som gåva.

– Livet är ingenting vi ska eller kan planera in i minsta detalj – det är ett äventyr!

– Det finns en särskild sorts glädje: glädjen över de gåvor andra fått. Den kan tyckas långt borta just när man är mitt i sorgen. Men om du tänker efter har du kanske någon gång ändå anat den? Är man mottaglig för den, kan den skölja över en när man minst anar det, friskare och renare än någon annan glädje.

– Gud vill ha en kärleksrelation med dig. Den relationen är mer hisnande än någon annan, och vad som föds ur den kan ingen på förhand veta.

Hade dessa ord då uppfattats som hänsynslöst moraliserande? Eller tvärtom som djupt befriande?

När hon inte orkar grubbla längre sätter hon sig vid pianot. Hur hade det varit om någon sjungit psalm 779 med henne, gång på gång, eller 217, eller en Bachkantat?

 

Jag kom att tänka på en annan sann historia, om en annan kvinna som befann sig mitt i sorgen över en krossad familjeframtid. Genom försynen träffade hon en dag på en äldre man, en svenskkyrklig präst som levt ensam större delen av livet, utan att få barn och bilda familj. Det hade bara inte blivit så. De gick en promenad och hon frågade om han sörjde detta. Ibland, sa han. Han kunde känna ett styng av sorg och längtan när han såg på sin brors familj. Samtidigt visste han att det ensamstående livet gett honom mycket annat: framför allt tid för andlig fördjupning och bön. Det var han tacksam för.

Tid att fasta från stiliserade hjärtan

Jag har inte kunnat slita mig från bevakningen av rättegången om de så kallade sommarstugemorden. Kanske beror det på att extrema fall ibland tycks blottlägga mer alldagliga mönster. En sådan detalj finns i de lappar den åtalade kvinnan försökte smuggla ut från häktet, för att instruera sina närstående om vad de skulle säga till polisen. Lapparna är fulla av hjärtan och ”jag älskar dig”, vilket kontrasterar på ett intressant och svårgripbart sätt mot det övriga innehållet. Är detta kärleksbrev eller hotbrev? Kärleksuttrycken tycks avsedda att släta över och mildra de bestämda direktiven och hela den bisarra situationen. Det handlar mindre om en bekräftelse av en djup relation än om att i situationen uppnå sina egna mål.

I kristna sammanhang betonas ofta att den kristna kärleken är något annat än det som gemene man avser med kärlek. Även inom kristen teologi finns olika kärleksbegrepp, men när den kristna förståelsen av kärlek på detta sätt kontrasteras mot en utomkristen förståelse är det ofta agape-kärleken som lyfts fram som det kristna idealet. ”Kärlek ska här givetvis inte uppfattas som någon sentimental känsla, utan som en viljeakt som sätter den andres bästa framför det egna”, skrev exempelvis John Sjögren i SvD häromsistens.

Jesu heliga hjärta
Sacred Heart of Jesus. C. D. Smith.

Man kan också uttrycka detta som att agape-kärleken är en utåtriktad handling, mer som ett verb, en rörelse från Gud, genom människor och ut i skapelsen, medan den världsliga eller sentimentala kärleken är ett tillstånd hos en individ.

”Tro mig, jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar”, säger den åtalade kvinnan i en utfrågning. Det är här tydligt att hon inte menar ”älskar” i den kristna betydelsen. Om kärlek är något vi gör, är denna handling alltid livsbefrämjande och livsunderstödjande; den är en skapande kärlek eftersom den ytterst har sitt ursprung i Skaparen, som gett allt levande liv – av, i och genom sitt kärleksfulla väsen i den heliga Treenighetens gemenskap. Frågan om huruvida det är möjligt att döda och älska samtidigt har därför inte att göra med den enskilda individens moral, förmåga eller tillstånd; det är per definition omöjligt, om vi menar ”älska” i kristen mening. Dödsbringandet är per definition en kärlekslös handling. Om en kristen talar om död och kärlek i samma mening måste det vara för att tala med och om Jesus Kristus: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”.

Säger vi ”jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar” måste vi alltså mena ”älskar” i den affektiva betydelsen: ’om jag känner vissa känslor för någon så förmår jag inte döda den’. För dem som redan är övertygade om kvinnans skuld är argumentet ”jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar” föga övertygande; tar vi påståendet på allvar, kan vi ju av det lika gärna dra slutsatsen att hon troligen inte älskade personen ifråga. Ändå finns det något slugt i formuleringen; det är förnuftsmässigt svårt att motbevisa känslor, och det är socialt knepigt att ifrågasätta dem.

Men uttrycket ”jag älskar dig” tycks inte alls användas enbart i fråga om förälskelse. Det tycks ha blivit en fras vi kan ta till när vi har dåligt samvete, men inte vill kännas vid det. I stället för att bekänna vårt kärlekslösa handlande och be varandra om förlåtelse, försöker vi kompensera och släta över genom att använda en förment kärleksfull fras. ”Jag älskar dig, puss”, hörde jag en pappa fräsa surt till sin sjuåriga dotter, som avslutning på en lång utskällning.

Det finns ett märkligt självcentrerat element i alla dessa exempel: lapparna med hjärtan, ”jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar” och pappans sura ”jag älskar dig”. Det är som om vi använder kärleksbegreppet för att betyga den älskandes, vår egen, godhet. Detta kan nog inte enbart förklaras med att kärlek blir beteckning för ett affektivt tillstånd; vi betraktar väl inte förälskade människor som mer moraliskt högtstående än andra? Kanske är det ändå en rest från agape-kärleken som anas här, men förvrängd, eftersom det inte längre handlar om att som tjänare utföra kärleksfulla gärningar, utan om att framstå som en kärleksfull och därmed något upphöjd person, trots våra gärningar.

Jesu heliga hjärta, omsorgsfullt målat på en plåtjalusi i Cannes. Foto: Aron Lamm.

Sofia Lilly Jönsson talar om begreppsförvirringen i fråga om förlåtelse- och kärleksbegreppen som en bildningslucka. Språkligt lär vi oss dock betydelse helt enkelt genom att använda språket; vi bildar varandra genom att kommunicera med varandra. Jag funderar på vilken förståelse av ordet älska den sjuåriga flickan skapar när hon hör sin far använda det. Och vad menar och förmedlar jag egentligen själv när jag till exempel avslutar mina sms med en hjärtikon? ♥

Min lärdom av sommarstugerättegången blir att det är dags att fasta från reflexmässiga maskinhjärtan och vaga kärleksmanifestationer och söka efter mer konkreta uttryck för vad det är vi vill säga. Det krävs en betydligt större ansträngning för att formulera sig precist och noggrant, oavsett om det är välvilja eller tillgivenhet vi vill uttrycka, än för att klistra in ett hjärta. Vi kommer också att löpa stor risk att uppfattas som glädjedödare. Jag tror att det är värt det. Om vi ska lära oss urskilja de olika betydelserna av kärlek krävs ransonering.

Bilden av Jesu heliga hjärta är så totalt annorlunda än den stiliserade symbolen. Jesu hjärta är ett lidande hjärta, ett hjärta av kött, det ömmande hjärta som är hela skapelsens centrum och nollpunkt.