Guds barn

De senaste åren har norska kritiker börjat notera hur landets litteratur förändrades efter terrorattentaten den 22 juli 2011. Flera har påtalat att 00-talet präglades av en diskussion om autenticitet och självframställning, som nådde sin kulmen med Karl Ove Knausgårds Min kamp, men klingade av efter 22 juli. I stället är de stora frågorna, de stora berättelserna, tillbaka.

Litteraturvetaren Toril Moi påpekar i boken Språk och uppmärksamhet att den norska litteraturen, liksom hela samhället, också tycktes återfå tron på språket efter detta nationella trauma. Plötsligt blev det så uppenbart viktigt att alla inblandade fick sätta ord på vad de varit med om.

En roman som knappast hade kunnat skrivas före massakern, trots att den utspelas i Palestina för två tusen år sedan, är Guds barn, Lars Petter Sveens tredje bok, som nyligen utkommit i svensk översättning av Staffan Söderblom. En värld av terror skildras i romanen av en kör med sårade röster vi aldrig tidigare fått höra. Minst lika rätt i tiden ligger för övrigt Sveens senaste roman, Fem stjerner, en helt samtida historia om några somaliska flyktingars väg till Europa.

Att skapa fiktion med utgångspunkt ur Bibelns berättelser är ett välkänt grepp. I Guds barn låter Sveen gestalter från evangeliernas utkanter träda fram. De har alla mött Jesus, eller stött på andra som mött honom, och det har skakat om deras tillvaro. Många av dem är märkta – just det ordet återkommer – av grovt våld, sjukdomar eller handikapp. Några är soldater och yrkesmördare. Över huvud taget är det en kroppslig roman, brutal och detaljrikt stillsam.

Hårdast drabbade är, liksom i Norge, barnen. En föräldralös flicka i följet kring Jesus bär ett ”djälvulsmärke”, ett ärr efter en syraattack, utförd av pojkar i hennes egen ålder. Eller är det den Onde själv som bär ansvaret? I boken är han en cynisk skuggvarelse med kuslig övertalningsförmåga, som sår tvivel och ingår pakter som tvingar människor att göra ont.

Jesus däremot, som dyker upp vid några få tillfällen, söker inte övertyga någon eller binda någon till sig. I stället är han den som ser och lyssnar till var och en som söker upp honom. Sedan svarar han med att röra vid dem och kanske säga några få ord. Hans beröring ger var och en sin värdighet tillbaka. Han verkar ofta trött och svag, men i dessa enkla möten är han skärpt. En man som sett sin son bli helad säger att ”det verkade som om han krönte min son.” Efteråt märker de att han är kvar hos dem.

Det som i Guds barn utmärker Jesusrörelsen bland religiösa fanatiker och upprorsgäng är att den aldrig använder våld. Det gör den till den bräckligaste och sköraste av dem. Medan onda handlingar i romanen sker av tvång, sker de goda alltid av fri vilja, dumdristigt och oväntat.

Kampen mellan gott och ont sker inom alla romanens många berättare – också inom lärjungarna – och är en strid mellan historier och tolkningar. ”Jag berättar om allt detta för att försöka förstå alla ursinniga unga och allt det brutala som nu har vuxit fram”, säger en gammal rövare och slav i en betraktelse som förstås sträcker sig långt ut ur romanens historiska ram.

Kanske vill Sveen också ställa Jesu sätt att vara i underförstådd kontrast mot den institutionella kristenhet som å ena sidan faktiskt har förmått bevara hans budskap i två tusen år, å andra sidan ständigt ser ut att kväva det. Var och en som mött Jesus har sin erfarenhet, och när kyrkan har strömlinjeformat dessa till en enhet har många levande enskildheter med nödvändighet gått förlorade. Här återskapas sidoberättelserna. Vad innebär det att följa Jesus? Att lyssna, men också att omtolka skeendena utifrån hans ljusa synvinkel, kan vi utläsa av en Utøya-alluderande historia ur den unga flickan Martas mun. Hon är den som faktiskt överlistar ondskan, när hon med sina ord lyckas få de gråtande syskonen att le igen.

[En kortare version av denna text har publicerats i tidningen Dagen.]

Mellan skulderbladen

För en tid sedan fick jag en mycket säregen, egenutgiven bok i min hand. Formulerandets konsekvens av Lukas Sålby är en vit liten skrift med bara titel och författarnamn i guldbokstäver på omslaget. Innanför pärmarna är den en samling sirliga prosadikter eller lyriska anteckningar som alla utgår från och hålls samman av de första verserna i Johannesprologen. De handlar kort sagt om Ordet. De förenar språkfilosofi och civilisationskritik med en mer subjektiv längtan efter en hel och sann mellanmänsklig kontakt.

Det går att läsa boken som ett slags språkvårdsmanifest. Den påminner om att det är vårt ansvar att bevara språkets ord som meningsfulla kommunikationsverktyg. Som språkvetare håller jag i princip med, och tycker mig förstå kopplingen till Johannesprologen (varur jag också lånade mottot till min doktorsavhandling, till stor del inspirerad av Ordets filosof framför andra, Michail Bachtin), samtidigt som jag blir lite förbryllad över hur Sålby använder Johannes (och möjligen också över hur jag själv gör det).

Det Ord som är Kristus återuppstår ju enligt kristen tro inte tack vare någon människas ansträngning utan som ett rent mirakel, trots att vi dödade honom och spärrade för graven. Sålby tycks i stället beskriva ordets uppståndelse som avhängigt dig och mig. Jag blir inte helt klok på om han enbart använder det kristna språket som metafor för en helt inomvärldslig, mänsklig ansvarsstruktur eller om han också betraktar Kristus som en levande gudomlig person som faktiskt verkar eller skulle kunna verka på eget initiativ, i oss, och samtidigt överskrider oss.

Boken svajar lite i tilltalet. Ibland låter det dikt, ibland vägledning. Det får texten att kännas bitvis ofärdig, på ett sätt som samtidigt berör. Det är synd att den inte blev utgiven på ett etablerat förlag, tycker jag, och kanske ett symptom på de allmänlitterära förlagens kompetensbrist på (och ointresse för?) den andliga domänen, och de kristnas på den litterära. Men det är fint att författaren gav ut den på eget bevåg, så att vi får läsa:

Om vi vill förvandla ordet till ljus behöver värmen stegras. Då behöver luftströmmen fördjupas. Det är möjligt att omfamna världen med ordet. En utsträckning av armarna, som börjar och slutar mellan skulderbladen. Där finns en plats där vi är sårbara. En väg till ett heligt rum, där ordet fortfarande kan beröra.

som ser igenom allt

Vem är du
som ibland står inom mig
men ingenting säger
bara betraktar mig
med det tredje ögat
det stränga och förstående
det som ser igenom allt
och slutligen
allt förlåter.

Ur Urban Andersson: Den andra natten (2013)

Ulla Wiggen: Iris II (2017)

Det heligas tramsiga sida

Lawrence Carroll: Untitled.

De hundratusentals kristna predikanter världen över som nyligen tampades med utmaningen att Askonsdagen inföll på Alla hjärtans dag (eller S:t Valentins dag) börjar väl snart förbereda sig inför nästa ovanliga sammanträffande: en påskdag som också är 1 april.

(Den predikan jag själv råkade höra på Askonsdagen var briljant, men jag kunde inte låta bli att undra vad den stackars deprimerade pastorn i Sven Delblancs roman Samuels bok hade tagit sig till när postillans utläggning inte längre gick att kopiera rakt av.)

Kanske kan de finna inspiration hos poeten Ingemar Leckius? Han började som absurdistisk nihilist och slutade som mystiker – en väg hans vän Birgitta Trotzig betecknade som helt obruten och enhetlig.

Min egen Leckiusläsning har på sistone fått mig att tänka på ordet trams. I den politiska debatten används denna etikett när man vill avfärda något utan att behöva argumentera emot det. Kommer man undan med detta billiga retoriska knep är det nog för att lyssnarna redan delar ens uppfattning, eller saknar mod eller makt att säga emot. Också kyrkliga företrädare talar på detta sätt. Men har inte det heliga alltid ett tramsigt, (galg)humoristiskt ansikte, likaväl som ett (grav)allvarligt?

Det finns en hånfull form av trams som vill bannlysa allvaret, och det finns ett lika svartsynt allvar som avskyr allt trams. Men det finns också ett slags hjärtligt trams, och ett hjärtligt allvar, och dessa trivs med att spegla sig i varandra.

Här är en dikt ur Leckius första samling, Andra riter (1951), följd av en ur hans sista, Vid terebintträdet (1989). På något vis tycker jag att bägge har något av både påskdag och aprilskämt i sig.

 

Gräv mjukt

Gräv mjukt
och med omsorg.

Vi andra, vi är här uppe,
vi väntar här.

Gräv inte för djupt,
det kan hända att du finner
vad du söker.

Gräv bara mjukt
och med omsorg.

Tills den dag kommer
då du lugnt kan säga:

I dag, mina vänner, i dag
har jag ingenting funnit.

 

Själens berg

Uthuggna ur azurn,
branta som vår åtrå
reser sig bergen:
Sinai, Karmel, Tabor.

O ansikte i zenit!

Kring klippspetsen en ljus åska,
där mysteriet springer fram
som en mörk ljungeld.

Bländade av det osynliga
faller vi handlöst.

Så återvänder vi till vardagen
med munnen full av jord
och ögonen svedda.

Men natten är hädanefter
ljusare än dagen.

Herre, ge mig det vattnet

Duccio di Buoninsegna
Cristo y la samaritana, 1310-1311
Museo Nacional Thyssen-Bornemisza, Madrid

 

Tänker någon be mig sjunga snart?

Är det guld att tiga även om det är vad alla väntar sig?

Känns det bättre om jag pressar ner mig i tenorläge?

Finns det någon pelare man kan stå bakom och andas en stund?

Sitter kjolen fult över rumpan nu eller sitter den för bra?

Var ligger syrgasmasken för nertrampade kyrktanter?

Är det okej om vi sätter upp en syster på talarlistan?

Vill du berätta hur du håller kväljningarna tillbaka?

Kan pennan bredda väggarna i vapenhuset?

Vore chansen större med ett pastellfärgat tangentbord?

Hur smakar det ord som får magknipet att släppa?

Går det att skriva in sig i något annat rum än det egna?

Kan bokstävernas tårar börja blänka, glimra, stråla?

Kan toners tryck mot luften likna smekningar?

Vem vill ge plats för sådana ljusa flöden?