Vad älskar du mest av allt i hela världen?

Det var en fredagseftermiddag i början av året, på Drottninggatan i Stockholm. Just på den där snutten mellan Kungsgatan och Hamngatan där det är som mest tätt med turister, sandwichgubbar, frusna tiggare och folk som är på väg hem från jobbet. En kvinna i den senare kategorin hastade trött och irriterad fram i kylan när en ung man med piercad underläpp och blå täckjacka dök upp och började gå baklänges framför henne, med ett stort, öppet leende.

”Får jag fråga dig en sak?”

Ville han sälja något? Var det en svensexa?

”Vad älskar du mest av allt i hela världen?”

”Jesus Kristus”, svarade hon utan att tänka.

”Bra svar”, sa han och släppte fram henne.

Det märkliga var att när hon gått några steg till märkte hon att hennes sinnesstämning var totalt förändrad. I en varm glädje flöt hon fram genom folkmyllret. Hon hörde det första budet ringa i tanken och var fullständigt överrumplad över att hon faktiskt åtminstone i just denna stund hade fått nåden att leva i det. Bekännelsen hade bara slunkit ur henne. Den unge mannens enkla fråga, den viktigaste av alla tänkbara frågor, hade lockat fram en plötslig lovsång rakt ur grånaden.

Vem var han?

För mig har denna historia och historien om det lastbilsattentat som ägde rum på samma plats ett par månader senare hamnat bredvid varandra i minnet. Två fredagsögonblick på samma oansenliga plats: det ena kristalliskt klart, det andra nattsvart och grumligt.

Jag kommer att tänka på den oväntade, genialiska fredagsfrågan igen när jag läser kardinal Anders Arborelius gripande ord om sitt valspråk:

”In Laudem Gloriae” (Gud till pris och ära) är ett uttryck för att allt det jag är och gör skall vara till den treenige Gudens förhärligande. I vår tid har man ofta glömt bort att vår främsta plikt – och vårt privilegium – är att ära och förhärliga Gud. Människan förminskas inte av det, tvärtom, hon blir större, friare, lyckligare. Att hjälpa människor upptäcka det är en av mina största önskningar.

Erfarenheten av bekännelsens glädje måste vara förklaringen till att så många kristna varit beredda att dö för sin tro. I ett annat inlägg här på Läsarna skrev jag att kriteriet för en äkta andlighet är bekymmerslösheten. Samma kriterium, den inre friheten, friden och glädjen, kunde också ställas på det sanna martyrskapet. Martyrens erfarenhet av att vandra i Guds ansiktes ljus har lärt henne att om det som krävs för att rädda hennes liv är att hon säger upp sin tro, har hon i praktiken inget val.

Den död det skulle innebära att förneka Gud, att förneka sitt eget väsens grund och vända sig bort från sin Skapare, framstår för martyren som outhärdligt fasansfull. Det offer som sker i tro däremot ter sig inte alls farligt på samma grundläggande existentiella plan, även om det är smärtsamt – den döden är bara en rörelse vidare in i det eviga ljus hon redan anar.

Innan vi kan hoppas dela martyrernas värdighet måste vi alltså bli bedjande människor. Varje martyr måste först ha varit en mystiker.

Laudem Gloriae är inte bara Arborelius valspråk utan också den fras som hans ordenssyster s:a Elisabeth av Treenigheten (1880–1906) önskade skulle bli hennes himmelska namn. Hennes sista ord, innan hon dog blott tjugosex år gammal i en svår och smärtsam sjukdom, var: ”Jag är på väg mot ljuset, mot kärleken, mot livet.”

Porträtt av den lyssnande kärleken

En kvinna sitter på en säng.
Änkan Lena är en av Aleksijevitjs hjältar. Foto: Majaq Julén Brännström.

Bland de många som fascinerats av författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs arbetsmetod finns den svenska dokumentärfilmaren Staffan Julén. Medan Aleksijevitj reste runt i Ryssland och Belarus för att göra intervjuer till en kommande bok om kärlek följde han henne med kameran, för att sedan klippa ned sitt stora material till två filmer. Lyubov – kärlek på ryska, som just nu visas på bio, är den film som ursprungligen var planerad. I blickfånget finns Aleksijevitjs intervjupersoner – eller hjältar, som hon kallar dem – som i böckerna är helt anonyma, samt de omgivningar som heller aldrig skymtar där: sovjetiska höghusområden, parkträd i vinden. Liksom Aleksijevitjs verk befinner sig filmen Ljubov i skärningspunkten mellan konst och journalistik.

Den andra filmen, Den värsta lögnen är den dokumentära, skildrar inspelningen av den förra. Här ser vi en mer traditionell, journalistiskt berättad K Special-dokumentär, och när Julén sätter ord på sina iakttagelser blir det klart mindre utrymme för själva samspelet mellan bild och betraktare, även om filmen är upplysande, inte minst vad gäller de hårda villkor som en författare verkar under i dagens totalitära Ryssland.

Åter, ändå, till den mer suggestiva Lyubov. Kärleksporträtten är inga idealbilder utan skildrar levda erfarenheter, och Aleksijevitjs öppna intervjuteknik låter varje person reflektera fritt över den invecklade verklighet hon lever i. I början av filmen tänker en kvinna tillbaka på sin barndom och ser häpen ut när hon inser att hon alltid upplevt att omvärlden anklagar henne för att hon är lycklig – som om det var ett brott!

Svetlana Aleksijevitjs livsverk är lyssnandets, och Juléns film gestaltar skörheten i denna konstforms avvägning mellan följdfrågor, tyst väntan och egna, förtroliga inspel. Aleksijevitj bemästrar den kanske inte hundraprocentigt – om något sådant alls är möjligt – men gör uppenbarligen sitt yttersta. Intervjuerna brådskar inte; det finns tid för motsägelser och tvekan. Aleksijevitj utstrålar ett intensivt intresse för sina intervjupersoner och frågorna tycks härröra från en genuin förväntan om att de ska lära henne något. Varje samtal blir en skärva i de kollage av hundratals intervjuer som utgör Aleksijevitjs romaner.

Aleksijevitjs lyssnande är journalistiskt i det avseendet att hon har en förutbestämd vinkel, men konstnärligt i det avseendet att hon inte detaljplanerar sina projekt utan trevar sig fram längs sin idé i tillit. Också sociologiska frågeställningar driver henne: Hur påverkade den stalinistiska ideologin människors känsloliv och privata relationer? Eller mer specifikt: Hur är det att vara gift med en f.d. KGB-agent?

Ändå kommer filmen att skildra inte så mycket ämnet för berättelserna som själva berättandet – detta är inte Aleksijevitjs film, utan Juléns. Han fick visserligen göra den på villkor att den inte skulle handla om henne, utan om kärlekens betydelse ”i den ryska folksjälen”. Men hans intresse för författaren och hennes metod skiner igenom likväl, och de starkaste intervjupartierna är de när hon gått med på att själv vara med i bild, så att båda parterna i samtalet syns. Så ligger filmens styrka i föreningen av två skilda konstnärers intentioner.

Borde inte Kyrkan vara en given plats för den här sortens förlösande lyssnande? tänker jag efteråt. Det händer också att hon är det, men kanske ändå alltför sällan. Vad krävs egentligen för att bli en god lyssnare? Rimligen krävs övning och erfarenhet, men sådan kan man skaffa sig tidigt i livet och ökad lyhördhet kommer definitivt inte automatiskt med åldern … Den främsta förutsättningen är kanske en ansats liknande Aleksijevitjs, av nyfikenhet och impulsen att ta god hand om varje fragment som den man möter delar med sig av, vårda yttrandena som skatter eller bräckliga små liv. Lägg därtill modet att uppehålla sig i sin egen svarslöshet.

Och så förstås: en människa som är beredd att öppna sig och tala. En sårad hjälte.

I ett par scener sitter Aleksijevitjs medarbetare och transkriberar intervjuerna, ensam i ett rum med en bandspelare och en gammal skrivmaskin. Ibland rinner tårar över kinderna. Hon påminner mig om läsaren, om översättaren. En extra instans för tillvaratagandet av dessa vardagliga hjälteberättelser.

Den scen som inramar filmen etsar sig också fast: En flicka för vilken världen är alltför råbarkad tittar hänfört upp över fönsterkanten, i väntan på sin pappa. Kameran befinner sig nedanför henne, ute på gatan. Flickan kan inte tala – just hennes berättelse är som gjord för filmen. Precis som Aleksijevitj själv visar flickan i fönstret – genom sitt minspel, sin blick, sitt sätt att vara – på kärlekens intima samband med uppmärksamheten.

[En något kortare version av texten publiceras i tidningen Dagen.]

Läs och hör mer om Lyubov – kärlek på ryska hos Liljevalchs.

Bangs lilla katekes

När Barbro Alving blev katolik 1959 var det en ganska okonventionell process, där vännen Gunnel Vallquist spelade en avgörande roll i trosundervisningen. Något av det inre skeendet under denna period skildras i de dagböcker och brev som dottern Ruffa Alving gett ut i bokform med rubriken Personligt. Påskafton 1959 gör Bang följande anteckning i dagboken, en minnesanteckning som väl för oss andra kunde fungera som en kärnfull minikatekes:

Fyra ting.

1. Man måste erkänna att man har fått Guds härlighet också inom sig, inte bara synden. Mycket svårare.

2. Jag ska ha kärleken, detta nya, tron och Kristus i mitt väsens innersta lager, under alla mina förehavanden. Inte brottas med hur sysslorna ska kunna bli direkta manifestationer, för där går jag bet.

3. Vill skriva i VJ om att kärnvapenkampanjen blivit förgiftad och det får inte vara så. Vi ska se till uppsåten på båda håll, och den ärliga våndan.

4. Måste gå igenom trosbekännelsen, fråga om Gunnels förhållande till evigt liv och köttets uppståndelse.

Vad ett kyrkomöte kunde vara

Gunnel Vallquist i skaran av franska journalister under Andra Vatikankonciliet. Teckning av Sylvia Agid.

Äntligen håller jag på att ta mig igenom Gunnel Vallquists tjocka fyrabandsrapport från Andra Vatikankonciliet, Dagbok från Rom. Det är intressant att läsa den under pågående kyrkovalsdebatt och reformationsminnesår. Den säger så mycket om vad ett kyrkomöte kunde vara, vad kyrkopolitik kunde vara, vad reformation kunde vara. Några citat som särskilt anbefalles kyrkopolitiker och makthavare av alla de slag:

Guds barns heliga frihet. Ja, konciliet borde vara ett förlösande bevis på att det i Kristi kyrka kan och får existera olika meningar och olika riktlinjer inom den gemensamma ram som utstakats av dogmerna – att detta inte är någon hemlig skam man måste tiga med eller släta över, utan det bästa beviset på att kyrkan är en levande organism.

Vad vi med våra ögon fått se under den gångna sessionen är den mångomskrivna och mångomstridda traditionen i tillblivelse och i arbete. Traditionen i kyrkan, den som blir norm i kyrkans lära och disciplin, kommer inte till genom att Gud dikterar uppenbarelsen för kontemplativt lyssnande kyrkomän. Den kommer till tvärsigenom mänskliga åsiktsbrytningar och meningsmotsättningar, tvärsigenom het debatt och häftig troskamp. Först när den bakgrunden är klar, får den katolska consensus, enheten i tron, sina verkliga dimensioner. (s. 99)

Naturligtvis är det också så att man inte vill att några skall komma i det läge som den besegrade (”progressiva”) minoriteten efter Första Vatikankonciliet fick uppleva. Man vill i det längsta undvika att förödmjuka någon, hoppas att en consensus ska växa fram så småningom. (s. 220)

Felet är att kyrkan blandar sig i allting; det riktiga vore att låta de kristna engagera sig individuellt, på eget ansvar och efter bästa förstånd. En institution måste alltid bli halvhjärtad i sitt ståndpunktstagande, dialektisk, ljum, måste ta hänsyn åt alla håll. Endast den enskilde kan ge det profetiska vittnesbördet; han engagerar inte den institutionella auktoriteten. (s. 344; detta är inte Vallquists egna reflektioner utan referat av ett debattinlägg)

Om påve Paulus VI:

… omsorgen om enheten var drivkraften för alla påvens åtgärder; hans ingripanden har i stort sett alltid inneburit att minoritetens krav tillfredsställts på någon eller några – som regel inte väsentliga – punkter. Detta för att oppositionen skulle kunna ansluta sig och en åtminstone psykologisk schism kunna undvikas.

Denna omsorg om enheten kan jag inte låta bli att känna stor respekt för. Den människa som är medveten om att ha ansvar för en världskyrka och för hundratals miljoner människors andliga väl har mindre lätt än vi andra att välja radikala lösningar. Det rätta är ingen abstraktion, utan en väg som konkreta, levande människor skall gå. Vi kan ha en annan mening än påven om hur han borde handla i ena eller andra fallet, och vi bör ha rätt – eventuellt plikt – att deklarera den, men vi har aldrig hans överblick. Jag förvånar mig också alltid över att somliga icke-katoliker kan vara så säkra på att vi har fel när vi håller fast vid enheten med påven även då vi inte gillar hans åtgärder. Ett av de verkligt stora religiösa problemen förefaller mig vara hur man skall kunna undgå att lura sig själv och att identifiera sina egna önskningar och sin egen vilja med Guds. Lojaliteten – inte blind, utan fri – mot den man tror har fått Kristi uppdrag att leda, bör väl, kristna emellan, kunna betraktas som ett ganska respektabelt alternativ till troheten mot det egna omdömet – självfallet med reservation för att ingen har rätt att gå emot sitt samvete. (s. 416-417)

Om debatten om ekumenik:

Vi står uppenbart inför oförenliga övertygelser, som förpliktar de olika kyrkornas samveten. Det är ett faktum, men inte bara ägnat att slå ned det ekumeniska modet. Djupast sett ger det orsak till hopp. Just detta att varje part känner sig så absolut bunden av vad som är sanning och Kristi vilja, kan till slut vara en garanti för att det verkligen är Guds allmänneliga kyrka och inte vår sekterism, Kristi enhetsvilja och inte vår konfessionella egenvilja, som skall vinna seger en dag. (s. 219)

Vargtimmens evangelium (Matt 14:22–33)

 

När Jesus kommer gående på vattnet känner lärjungarna inte igen honom. Det är strax före gryningen.

Vargtimmen, har Ingmar Bergman lärt oss att kalla den. Den stund då vi vaknar kallsvettiga, vrider oss av och an. Med Bergmans ord:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

En av dessa paradoxer som varje människa lär sig av erfarenhet är att det är just när ljuset verkligen är på väg att gry som det ter sig som mest avlägset.

Det måste vara en vålnad, är lärjungarnas omedelbara reaktion när de ser Jesus stilla komma gående över de mörka stormvågorna. Vi kan inte föreställa oss att det kunde finnas ljus, att det kunde finnas hopp, när vi vaknar upp i denna timma.

Tiden mellan tre och fem på natten är också tiden för vigilian, nattvakans tidebön, i många kloster. I vigilian bär klosterfolket fram världens djupaste nöd inför Gud, medan de framhärdar i hoppet om att Kristus ska komma alla plågade och övergivna till mötes. Medan insomnin håller de olyckliga i sitt grepp sjunger de bedjande ur psalm 25:

Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.

Psaltaren och ordningen för vigilian kunde skrivas ut på recept åt dem som tröttnat på att experimentera med sömnmedel. Och vore det inte en idé att införa vigilia i landets alla sjukhuskapell?

Men också när vi inte själva tar oss upp ur sängen för att be kan det vara en tröst att veta att det finns andra som gör det.