Vänskapen som Guds kärleks uttryck i skapelsen

St. Aelred of Rivelaux

Under de första fasteveckorna har jag läst S:t Aelred av Rievaulxs Spiritual friendship (De Spiritali Amicitia; tyvärr finns texten inte utgiven på svenska). Skriften hör till de mest berömda av denna engelska cisterciensermunk från 1100-talet, och utgör ett slags svar på Ciceros Om vänskap (De Amicitia), uppställd som en dialog där Aelred undervisar två av bröderna i klostret i vänskapens mysterier.

Aelred hämtar mycket inspiration från Cicero, men som titelns tillägg antyder menar han att Ciceros förkristna skildring är otillräcklig, för att den sanna vänskapen alltid har relationen till Gud som utgångspunkt; kärleken till vännen hänger samman med kärleken från och till Gud. Aelred skriver till och med om 1 Joh 4:16, så att ordet lyder: ”den som förblir i vänskapen förblir i Gud och Gud i honom”. Hans skildring av till exempel hur vi noga bör välja våra vänner, hur vi sedan bör vårda vänskapen och hur den sanna vänskapen aldrig kan ta slut påminner också i många avseenden om en kristen relationsdiskurs som annars ofta brukar vara eller tyckas förbehållen den äktenskapliga kärleken.

I likhet med sin vän och ordensbroder Bernhard av Clairvaux betonar Aelred gång på gång i sina skrifter hur Guds kärlek tar plats i skapelsens kärleksfulla relationer – det vill säga, inte uteslutande i mänskliga relationer; i en kort men intressant passage i Spiritual friendship tar Aelred djuren som exempel:

And surely in animate life who can easily describe how clear the picture of friendship is, and the image of society and love? And though in all other respects animals are rated irrational, yet they imitate man in this regard to such an extent that we almost beliece they act with reason. How they run after one another, play with one another, so express and betray their love by sound and movement, so eagerly and happily do they enjoy their mutual company, that they seem to prize nothing else so much as they do whatever pertains to friendship.

 

Gutenberggalaxens nova och reformationens skilsmässobarn

studies-of-the-hands-of-erasmus-of-rotterdam
Omslaget till Gutenberggalaxens nova pryds av en förstudie av målaren Holbein, föreställande Erasmus händer.

Augustpriset för Årets svenska fackbok gick 2016 till Nina Burtons Gutenberggalaxens nova: En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, renässanshumanismen och 1500-talets medierevolution.

Det får plats mycket i den titeln. Lägg märke till ordet essäberättelse, som beskriver formen mycket väl. För Burton är essän en skönlitterär genre. ”Essäisters stigar slingrar sig lika ogenerat mellan ämnen som mellan fakta, filosofi och lyriska betraktelser”, har hon skrivit på annat håll (i texten Essävandring). Burton lever sig in i de historiska figurer hon skildrar, föreställer sig deras inre liv. Denna metod kan förstås tyckas vansklig, men dess fördel är att den krymper det femhundraåriga avståndet mellan då och nu. Burtons efterforskningar är gedigna, men de redovisas inte pliktskyldigt, utan endast när de för berättelsen framåt. Hon har ju ingen akademisk anknytning och tycks främst vara lojal mot konsten. Bilden av Erasmus som den fristående och självständiga tänkaren är i någon mån ett självporträtt, kan man förmoda.

Ett ämne som faller utanför den innehållsrika titeln, men har en viktig plats i boken, är reformationen. Därför är boken utmärkt läsning inför minnesåret 2017. Med inlevelse skildrar Burton hur reformationstidens polarisering och ömsesidiga brännmärkningar stympade renässanshumanismens odling av det lärda, nyfikna och eftertänksamma samtalet. Erasmus var själv kritisk mot mycket inom kyrkan och dess institutioner, men ville inte göra uppror utan föra ett samtal. Han vägrade ta ställning i konflikten, men blev gång på gång hopbuntad med än det ena, än det andra lägret. Alla som förespråkar dialog framför debatt kan med andra ord känna igen sig. Fortfarande är intet nytt under solen.

Nina Burtons skildring av de befängda kyrkostriderna ger perspektiv på dagens kaotiska världsläge. Var och en som blickar bakåt inser förstås att detta inte är första gången i historien som stormakterna tycks styras av de allra sämst lämpade individerna. Men om vi betraktar just relationen mellan lutheraner och katoliker kan en återblick som denna också ge hopp. Sett i relation till de strider som pågick för fem hundra år sedan framstår verkligen ett dokument som Från konflikt till försoning som ett mirakel. De forna fiendekyrkorna enas nu om historieskrivningen, om vilka övergrepp som begicks från bägge håll, och om en gemensam längtan och strävan:

Som lemmar i en och samma kropp minns katoliker och lutheraner gemensamt reformationstidens händelser, som ledde till att de därefter levt åtskilda trots att de tillhör en och samma kropp. Denna realitet är en omöjlig möjlighet som orsakar stor smärta. Eftersom de tillhör en och samma kropp strävar katoliker och lutheraner i denna splittring mot kyrkans fulla katolicitet.

Kanske kan man kalla något för ett mirakel också om det inte skett plötsligt och oförutsett, utan genom långsamt, mödosamt arbete, i lyhördhet för Andens ledning och med många pauser för bön. För detta gemensamma erkännande av splittringens smärta är viktigt och nytt.

Och ändå: varje enskild kristen som stämmer in i Jesu egen enhetsbön (John 17:20-23) lever ännu kvar i Erasmus-tillståndet. Vi tvingas tillhöra det ena eller det andra samfundet; vi tillåts inte leva i samma gemenskap med alla kristna. Söker vi gemenskap med en del av kyrkan innebär det, så länge vi inte delar nattvardsbord, automatiskt ett avståndstagande från en annan del. I kyrkosplittringens tid är alla kristna skilsmässobarn, som tvingas välja: Mamma eller pappa? Katolik, protestant eller ortodox? Vi förväntas dessutom välja för livet. Enstaka besök hos en annan förälder går bra, men varannan vecka-lösningar är uteslutna.

För Erasmus del ledde oviljan att välja sida till att han under lång tid efter sin död betraktades som lika suspekt från båda sidor. Kanske är detta det pris som varje enhetsivrare måste vara beredd att betala.

När vi befinner oss någonstans i kroppen är vi alltså åtskilda från andra kroppsdelar, genom den ”omöjliga möjlighet” som våra klantiga föregångare har åstadkommit. Har vi tur befinner vi oss i ett kyrkligt sammanhang där vi kan leva och växa som kristna i bön och gemenskap, i lyhördhet inför Treenigheten och i enlighet med vår kallelse. Men vi borde avhålla oss från att vara självgoda och tro att vår bortkopplade del skulle vara väsentligare än de andra. Skenbenet och knäskålen är inte konkurrenter utan, som Peps Persson konstaterade en gång, sammankopplade. Allt annat än enhet är faktiskt bisarrt.

Läsarnas julkalender: Lucka 24

Julkrubbans instiftelse vid Greccio. Fresk av Giotto. Övre Franciskusbasilikan, Assisi.

Den första julkrubban var ett påhitt av den helige Franciskus, en konstnärssjäl som ville gestalta Jesu födelsescen för att bättre kunna leva sig in i den. Den första julkrubban var levande och helgonet fick hjälp av bröder och en lokal präst att samla ihop allt och alla som behövdes i staden Greccio. Celano beskriver händelsen i sin första biografi över Franciskus:

Till slut hade glädjens dag närmat sig,
tiden för jubel hade kommit.
Bröderna hade sammankallats från en mängd olika platser.
Med jublande hjärtan förbereder män och kvinnor från platsen
ljus och facklor som lyser upp denna natt
vars klara stjärna upplyst varje dag och år.
Till slut kom Guds helige man
och när han fann att allt var förberett
såg han det och gladde sig.
Man hade faktiskt förberett en krubba.
Man bär in hö,
och oxen och åsnan leds dit.
Där ges enkelheten hedersplatsen,
fattigdomen upphöjs,
och ödmjukheten beröms.

Natten blir upplyst som dagen
och gläder både människa och djur.
Folket anländer, exstatiska vid detta nya mysterium
som medför en ny glädje.
Skogen förstärker ljuden av rop
och stenblocken sänder ett eko tillbaka till den glada folkmassan.
Bröderna sjunger och frambär tillbörlig lovsång till Gud,
och hela natten fylls av jublande röster.
Guds helige man står framför krubban
uppfylld av innerliga suckar,
ångerfull i sin fromhet,
och överväldigad av förundran och glädje.
Den heliga Mässan firas högtidligt över krubban
och prästen upplever en ny sorts tröst.

Ur: Tomas av Celano: Den helige Franciskus levnadshistoria. Övers. Kerstin Hedberg Nyqvist. Artos 2014.

Läsarnas julkalender: Lucka 20

Det är andra söndagen i advent. I ett års tid har jag bevistat mässan i denna katolska kyrka. Varje söndag i ett år har jag stuckit hemifrån och hoppat in på cirkusen som en dansande björn. Vi dansande björnar har klätt oss i knäppta kläder, vi trippar runt i manegen på två ben. I dag var vi rastlösa, vi föll hela tiden ner på framtassarna.

Ingen, minst av alla organisten, kunde hitta inledningspsalmen. Sen kunde ingen den. Sen kunde ändå ingen sjunga.

Det blev ingen predikan, bara tillkännagivanden.

Prästen presenterade stolt den odygdige akolyten som skulle tända de två adventsljusen. Som vi alla klart och tydligt kunde se hade den odygdige akolyten redan tänt dem.

[…]

En pjäs framförd i gymnasiet är mer finslipad än denna gudstjänst vi har övat på sen år ett. På två tusen år har vi inte fått bort skavankerna. Vi formligen lovprisar dem. Vecka efter vecka bevittnar vi samma under: att Gud är så mäktig att han kan kväva sitt eget skratt. Vecka efter vecka bevittnar vi samma under: att Gud av outgrundliga skäl avhåller sig från att göra slarvsylta av vårt nummer med den dansande björnen. Vecka efter vecka tvår Kristus lärjungarnas smutsiga fötter, griper sig till och med an tårna, och upprepar: det är OK – tro det eller ej – att vara människa.

Vem kan tro det?

Vid nattvarden gav prästen mig en oblat som visade sig sitta ihop med fem till. Jag väntade medan han slet klumpen i oblatbitar och motstod impulsen att hjälpa till- Alldeles till vänster om mig, och under hela nattvarden, hamrade en kvinna fram ledmotivet från The Sound of Music på ett piano.

Ur Annie Dillard: Att lära en sten att tala. Övers. Niclas Nilsson. Ellerströms 2015 [1982].

Läsarnas julkalender: Lucka 15

Veronikas svetteduk. Francisco de Zurbarán.
Veronikas svetteduk. Francisco de Zurbarán.

”Bön är att se Gud i varje människa – och i varje skapad varelse som vi kommer i kontakt med.

[…]

Det betyder inte att denna människa som kommer i min väg – hurdan hon än må vara i mänskliga ögon – med nödvändighet är utrustad med alla de underbara egenskaper som vi vill tillskriva Gud. Speglar vi själva egentligen så fullkomligt Gud till själ och kropp, i vårt beteende? Det viktiga är att mitt möte med den människan, just på den platsen och i det ögonblicket, ännu tydligare, ännu mer uppenbart framkallar Guds bild, avslöjar hans dolda mysterium i oss bägge. Det är just i sådana möten, i människors gemenskap med varandra som Gud manifesterar sig själv och uppenbarar sin kärleks hemlighet. Livet i den heliga Treenigheten är ett gemenskapens mysterium, ett ”möte”, då man kommer samman, står ansikte mot ansikte i den helige Andes enhet. Gud är överallt, Gud ensam är överallt, ibland fördold, ibland ohöljt uppenbarad. Det är Gud som ger, Gud som tar emot, Gud som närmar sig, Gud som låter sig närmas, Gud som älskar, Gud som låter sig älskas.

Det är Gud, eller mera exakt, den inkarnerade Gud, Jesus Kristus, den enfödda Herren, som kommer mig till mötes i den där andra människans skepnad. På sin uppståndelses dag visade sig Jesus under oväntade skepnader, för Maria Magdalena liksom för lärjungarna och för pilgrimerna på väg till Emmaus. Han ville lära dem att känna igen honom i alla skepnader, i vilken klädnad han än valde att uppträda. I den människas skepnad som står framför mig – det spelar ingen roll om han ämnar slå mig eller bugar sig för mig – är det Kristus som önskar växa i oss bägge, som just genom detta möte vill göra sin kyrka ännu mer lysande, sin Fullkomlighet ännu mer fullkomlig. Det är Gud som kommer till mig förklädd till denna människa, så att jag genom min kärlek, min aktning och mina tjänster kan hjälpa henne att locka fram de möjligheter till gudomligt liv som ligger gömda i hennes natur.

En sådan människa kan vara grov, oförskämd, ful, elak. Jag kanske måste undvika en alltför nära kontakt med henne för att inte bli sårad eller förstörd till själ eller kropp. Jag kanske måste hota henne, tillrättavisa henne, kanske måste jag ställa berättigade krav på henne. Ändå kan jag aldrig glömma att det alltid i henne finns åtminstone en gnista av gudomlig kärlek. Jag får aldrig glömma att om denna människa är frånstötande eller ond, så är det inte bara hennes fel utan också samhällets, som inte accepterar henne, inte bemöter henne med kärlek. Det är ju inte bara hennes synder utan också hennes syskons, bland vilka jag är en. Jag kan inte annat än se Herrens ansikte i henne, vanställt av blodet, smutsen, spottet – Herrens ansikte i väntan på en Veronika! Gud behöver så att säga min respekt för och min kärlek till den människan för att locka fram ut henne den kärlek hon har och kan ge.”

ur Henri Le Saux (Swami Abhishiktananda, 1910–2010): Den heliga närvaron. Övers. Inga Heikel och Björn Sahlin. Åsak 1986.