En djup aning om skapandets hemlighet

”Hur hamnade vi här?” är en fråga som diskuteras i läsarpodden nu under hösten. Det är också en fråga som är aktuell i mina förberedelser inför årets bokmässa där jag bland annat fått förmånen att utifrån Gunilla Thorgrens senaste bok ”Guds olydiga revben”
diskutera kristendomens bitvis väldigt ansträngda förhållande till kvinnan. Okej, det var ett understatement.

Det är en dyster och nedslående läsning att gå igenom vad kyrkofäder och reformatorer och andra män i kyrkan tyckt och skrivit om kvinnan. Och frågan ”hur hamnade vi här?” surrar i bakhuvudet genom läsningen.

Därför var det en lisa för själen att ta upp Emilia Fogelklous skapelseberättelse ur ”Eva, två sagor” (skriven ca 1907) där mannen först skapas ur lera, och när denne man somnat efter en lång dag av lek så skrider Gud till verket med att skapa kvinnan:

Hans händer slöt sig och skildes för att dana en ny skapelse, och det var för honom detsamma som när människorna sluta händerna till bön. Han andades djupt och lugnt över det mjuka ämnet. Det hade varit så arbetsamt att pusta in själ i den lerige mannen; den han nu skapade skulle få själ i hela kroppen. Då sista solstrålen föll in, formade han ett par ögon, som blev glittrande av skenet, och en liten kvinna växte småningom fram med den ena lemmen efter den andra. Medan han formade hennes fötter, kunde hon redan nyfiket betrakta hans böljande skägg, där hon satt på hans knä. Hon kunde se ännu mer, hon varsnade hans stora, starka, lugna händer. Och eftersom det redan var själ i henne, då hon skapades, så fick hennes väsen en djup aning om skapandets hemlighet, dess kval och dess lust.

Berättelsen återfinns i boken ”Ljus finns ändå”, Bonnier, 1948.

Vad ett kyrkomöte kunde vara

Gunnel Vallquist i skaran av franska journalister under Andra Vatikankonciliet. Teckning av Sylvia Agid.

Äntligen håller jag på att ta mig igenom Gunnel Vallquists tjocka fyrabandsrapport från Andra Vatikankonciliet, Dagbok från Rom. Det är intressant att läsa den under pågående kyrkovalsdebatt och reformationsminnesår. Den säger så mycket om vad ett kyrkomöte kunde vara, vad kyrkopolitik kunde vara, vad reformation kunde vara. Några citat som särskilt anbefalles kyrkopolitiker och makthavare av alla de slag:

Guds barns heliga frihet. Ja, konciliet borde vara ett förlösande bevis på att det i Kristi kyrka kan och får existera olika meningar och olika riktlinjer inom den gemensamma ram som utstakats av dogmerna – att detta inte är någon hemlig skam man måste tiga med eller släta över, utan det bästa beviset på att kyrkan är en levande organism.

Vad vi med våra ögon fått se under den gångna sessionen är den mångomskrivna och mångomstridda traditionen i tillblivelse och i arbete. Traditionen i kyrkan, den som blir norm i kyrkans lära och disciplin, kommer inte till genom att Gud dikterar uppenbarelsen för kontemplativt lyssnande kyrkomän. Den kommer till tvärsigenom mänskliga åsiktsbrytningar och meningsmotsättningar, tvärsigenom het debatt och häftig troskamp. Först när den bakgrunden är klar, får den katolska consensus, enheten i tron, sina verkliga dimensioner. (s. 99)

Naturligtvis är det också så att man inte vill att några skall komma i det läge som den besegrade (”progressiva”) minoriteten efter Första Vatikankonciliet fick uppleva. Man vill i det längsta undvika att förödmjuka någon, hoppas att en consensus ska växa fram så småningom. (s. 220)

Felet är att kyrkan blandar sig i allting; det riktiga vore att låta de kristna engagera sig individuellt, på eget ansvar och efter bästa förstånd. En institution måste alltid bli halvhjärtad i sitt ståndpunktstagande, dialektisk, ljum, måste ta hänsyn åt alla håll. Endast den enskilde kan ge det profetiska vittnesbördet; han engagerar inte den institutionella auktoriteten. (s. 344; detta är inte Vallquists egna reflektioner utan referat av ett debattinlägg)

Om påve Paulus VI:

… omsorgen om enheten var drivkraften för alla påvens åtgärder; hans ingripanden har i stort sett alltid inneburit att minoritetens krav tillfredsställts på någon eller några – som regel inte väsentliga – punkter. Detta för att oppositionen skulle kunna ansluta sig och en åtminstone psykologisk schism kunna undvikas.

Denna omsorg om enheten kan jag inte låta bli att känna stor respekt för. Den människa som är medveten om att ha ansvar för en världskyrka och för hundratals miljoner människors andliga väl har mindre lätt än vi andra att välja radikala lösningar. Det rätta är ingen abstraktion, utan en väg som konkreta, levande människor skall gå. Vi kan ha en annan mening än påven om hur han borde handla i ena eller andra fallet, och vi bör ha rätt – eventuellt plikt – att deklarera den, men vi har aldrig hans överblick. Jag förvånar mig också alltid över att somliga icke-katoliker kan vara så säkra på att vi har fel när vi håller fast vid enheten med påven även då vi inte gillar hans åtgärder. Ett av de verkligt stora religiösa problemen förefaller mig vara hur man skall kunna undgå att lura sig själv och att identifiera sina egna önskningar och sin egen vilja med Guds. Lojaliteten – inte blind, utan fri – mot den man tror har fått Kristi uppdrag att leda, bör väl, kristna emellan, kunna betraktas som ett ganska respektabelt alternativ till troheten mot det egna omdömet – självfallet med reservation för att ingen har rätt att gå emot sitt samvete. (s. 416-417)

Om debatten om ekumenik:

Vi står uppenbart inför oförenliga övertygelser, som förpliktar de olika kyrkornas samveten. Det är ett faktum, men inte bara ägnat att slå ned det ekumeniska modet. Djupast sett ger det orsak till hopp. Just detta att varje part känner sig så absolut bunden av vad som är sanning och Kristi vilja, kan till slut vara en garanti för att det verkligen är Guds allmänneliga kyrka och inte vår sekterism, Kristi enhetsvilja och inte vår konfessionella egenvilja, som skall vinna seger en dag. (s. 219)