En svensk Billy Graham?

Jag läser just nu Grant Wackers nyutkomna America’s Pastor: Billy Graham and the Shaping of a Nation. Det är en tolkande studie om Grahams betydelse i amerikansk evangelikalism och, i en förlängning, för USA som nation. Graham befinner sig både mitt i rörelsen och mitt i nationen. Han talar till vanligt folk och till presidenter. Han kan läsa av kulturen, vad människor oroar sig för och längtar efter, och formulera ett budskap till dem. Just detta samspel mellan personen Graham och den (eller de) kulturer han befinner sig i framträder på ett strålande sätt i boken.

Den fråga som jag finner mig reflektera över vid läsningen, och som ni gärna får hjälpa mig med, är: Varför fanns det aldrig en svensk motsvarighet till Billy Graham under 1900-talet? (Och: vem kom närmast? Frank Mangs?) Det vill säga, en populär predikant som får ett kulturellt inflytande bortom kyrkan (”spränger fromhetsvallen”, som man sa förr). Beror det på att sekulariseringen här varit starkare och att (fri)kyrkorna är mer marginaliserade och på större distans till kulturen som helhet? Eller beror det på Svenska kyrkans särställning, och på att ”kulturen”, i den mån man behövt en andlig själasörjare, kunnat vända sig till någon officiell biskop eller ärkebiskop? Beror det på att den sociologiska massan saknats för att subkulturer ska kunna bära verkliga ”fenomen” av Grahams typ? Eller, slutligen, på att vi saknat personligheterna och talangerna?

Ovan är en predikan av Graham från hans stora crusade i New York 1957, att titta på medan ni funderar!

 

 

 

 

6 thoughts on “En svensk Billy Graham?

  1. Jo, det finns absolut likheter – men LP var ändå kulturellt mycket mer marginell än Graham. LP hörde till sin rörelse, som var ett randfenomen. Han stod därför inte ”mitt i Sverige” – eller mitt i den kulturella och politiska eliten, för den delen.

  2. Hej Joel! Är det inte så enkelt som att USA är ett (kvasi-)religiöst projekt på ett sätt Sverige aldrig varit? Från 1700-talets väckelse via ”Manifest Destiny” till ”One nation under God” har USA alltid haft en självuppfattning som ett nytt Förlovat land (där exempelvis mormonism blivit en naturlig amerikansk produkt).

    I Sverige finns ingen sådan motsvarande jordmån. När USA hade Billy Graham hade vi Herbert Tingsten…

    God jul!

  3. Perfekt – den stjäl jag till vad som sak bli en recension i Axess 🙂 ”När USA hade Graham hade vi Tingsten”, det sammanfattar det!! God jul, hoppas vi ses snart!

Kommentera