Andliga behov

Större än behovet av gemenskap
är behovet av de rätta ensamheterna
de rätta viloställena
i själ och hjärta belägna.
Liksom när ett hjärta
vilar sig mellan slagen
så måste i världspulsen
någonting på hjärtats plats
leda all vila och gång.

Friden måste vara i världen
mitt ibland oss.
Ingenting får göras
till ett påskyndande mål
dit envar tvingas skynda
snubblande över sig själv.

Din yttersta framtid är given.
Den är din död och din grav.
Men livet har spång till en evighet.
Den är spänd inom dig
mellan inre stjärnor.
På den stiger din tanke
in till omvänt riktad resa.

– Harry Martinson (Ur: ”Dikter om ljus och mörker”)

Läsarnas julkalender: Lucka 24

Julkrubbans instiftelse vid Greccio. Fresk av Giotto. Övre Franciskusbasilikan, Assisi.

Den första julkrubban var ett påhitt av den helige Franciskus, en konstnärssjäl som ville gestalta Jesu födelsescen för att bättre kunna leva sig in i den. Den första julkrubban var levande och helgonet fick hjälp av bröder och en lokal präst att samla ihop allt och alla som behövdes i staden Greccio. Celano beskriver händelsen i sin första biografi över Franciskus:

Till slut hade glädjens dag närmat sig,
tiden för jubel hade kommit.
Bröderna hade sammankallats från en mängd olika platser.
Med jublande hjärtan förbereder män och kvinnor från platsen
ljus och facklor som lyser upp denna natt
vars klara stjärna upplyst varje dag och år.
Till slut kom Guds helige man
och när han fann att allt var förberett
såg han det och gladde sig.
Man hade faktiskt förberett en krubba.
Man bär in hö,
och oxen och åsnan leds dit.
Där ges enkelheten hedersplatsen,
fattigdomen upphöjs,
och ödmjukheten beröms.

Natten blir upplyst som dagen
och gläder både människa och djur.
Folket anländer, exstatiska vid detta nya mysterium
som medför en ny glädje.
Skogen förstärker ljuden av rop
och stenblocken sänder ett eko tillbaka till den glada folkmassan.
Bröderna sjunger och frambär tillbörlig lovsång till Gud,
och hela natten fylls av jublande röster.
Guds helige man står framför krubban
uppfylld av innerliga suckar,
ångerfull i sin fromhet,
och överväldigad av förundran och glädje.
Den heliga Mässan firas högtidligt över krubban
och prästen upplever en ny sorts tröst.

Ur: Tomas av Celano: Den helige Franciskus levnadshistoria. Övers. Kerstin Hedberg Nyqvist. Artos 2014.

Läsarnas julkalender: Lucka 23

”Eftersom gryningen innebär en vändpunkt från mörker till ljus kan hela kyrkan av de utvalda med rätta kallas ‘gryningen’. Då hon förs från otrons natt till trons ljus, öppnar hon sig nämligen likt morgonrodnaden genom den himmelska klarhetens glans mot den dag som följer på mörkret.

Därför sägs det med rätta i Höga Visan: ‘Vem är hon som träder fram lik den uppgående morgonrodnaden?’ Den heliga kyrkan, som sträcker sig mot det eviga livets lön, kallas för ‘morgonrodnaden’, ty då hon överger syndernas mörker, glänser hon av rättfärdighetens ljus.

Likväl finns det också något djupare som vi borde betänka då vi beaktar en egenskap som gryningen och morgonrodnaden har: de förkunnar nämligen att natten är förgången; likväl låter de oss inte se dagens hela ljus utan, medan de förjagar den ena och öppnar mot den andra, äger de ett ljus som är uppblandat med mörker.

Vad är därför vi alla, som i detta livet följer ljuset, annat än ”gryning” och ”morgonrodnad”? I vissa avseenden gör vi vad som hör ljuset till, men i andra kan vi ännu inte hålla oss fria från det som är kvar av mörkret. När därför Paulus sade: ‘Natten går mot sitt slut’, så fortsatte han inte: och dagen har kommit, utan: ‘och dagen är nära’. Så visar han att han ännu befinner sig i morgonrodnaden: efter mörkret men före soluppgången.”

– Gregorius den Store

Läsarnas julkalender: Lucka 21

It seems to me that one’s meditations on the world’s contingency should end more or less where they begin: in that moment of wonder, of sheer existential surprise, of which I spoke at the outset of this chapter. It can be fairly taxing spiritual labor, admittedly—it is, in the end, a contemplative art—but one should strive as far as possible to let all complexities of argument fall away as often as one can, and to make a simple return to that apprehension of the gratuity of all things. From that vantage, one already knows which arguments about reality are relevant or coherent and which are not, whether or not one has the conceptual vocabulary to express what one knows. In that moment of remote immediacy to things—of intimate strangeness—there may be some element of unreflective innocence, even something childlike; but any philosophy that is not ultimately responsible before what is revealed in that moment is merely childish. That sudden instant of existential surprise is, as I have said, one of wakefulness, of attentiveness to reality as such, rather than to the mere impulses of the ego or of desire or of ambition; and it opens up on the limitless beauty of being seen as a gift that comes from beyond all possible beings. This wakefulness can, moreover, become habitual, a kind of sustained awareness of the surfeit of being over the beings it sustains, though this may be truly possible only for the saints. For anyone who experiences only fleeting intimations of that kind of vision, however, those shining instants are reminders that the encounter with the mystery of being as such occurs within every encounter with the things of the world; one knows the extraordinary within the ordinary, the supernatural within the natural. The highest vocation of reason and of the will is to seek to know the ultimate source of that mystery.

– David Bentley Hart, The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss, 150-151.