Om mätbarhetssamhället: ett samtal med Jonna Bornemark

Genom Cusanusprojektet – ett projekt för att främja dialog kring frågor som rör relatioen mellan vetenskap, livsåskådning och religion – har jag (Christoffer Skogholt) och Erik Åkerlund en religionsfilosofisk podd, i samarbete med Tidningen Dagen.

Vi har i anslutning till våra poddavsnitt också bloggat om tematiken i våra samtal, på Cusanus.se. I och med att Cusanusprojektet snart tar slut kommer vi att numera blogga på Läsarna.se. (Under resten av detta år kommer vi att publicera dessa inlägg både på Cusanus.se och Läsarna.se.)

Det senaste avsnittet publicerades för en dryg vecka sedan och var ett samtal med Jonna Bornemark (vars bok Kroppslighetens mystik presenterades av Alva Dahl här på bloggen) som är docent och lektor i filosofi vid Södertörns högskola.

Samtalet kretsar kring Bornemarks analys av vad hon kallar för ”mätbarhetssamhället” – att vi fått ett allt större fokus på det som går att mäta, det vi kan dokumentera att vi har gjort. Detta är ett problem inom offentlig sektor och problemet har accentuerats genom den organisatoriska modell som kallas för New Public Management.

Detta fokus på det mätbara gör något med vår uppmärksamhet och blick. Vi kan bli mindre receptiva för behoven i den konkreta situationen, men som inte nödvändigtvis är dokumenterbart eller reglerat att vi borde göra.

Detta har flera effekter, varav en är det kan bli så att själva verksamheten blir sekundär och dokumentationen blir primär. Istället för att vara ett hjälpmedel för verksamheten blir verksamheten centrerad kring det som dokumenten stadgar; det sker en ”förpappring” av dynamiska verksamheter.

Bornemark närmar sig denna problematik med hjälp av 1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus och dennes förståelse av begreppen ”ratio” och ”intellectus”.

Intellectus förstås som en receptivitet för både det specifika, det partikulära i just den här situationen men också som en receptivitet för det högsta, oändliga – Gud.

Ratio är det mer kalkylerande förnuftet som börjar jobba efter att intellectus öppnat tanken för nya verkligheter. Bornemark menar att fokuset på det dokumenterbara och mätbara är ett uttryck för att ”ratio” får en för stor plats i sökandet efter en god verksamhet och ett gott liv.

Det här är intressant för filosofi har, traditionellt sett, att göra med sökandet efter det goda livet. Och frågan om filosofins plats i människans liv är något som vi inleder vårt samtal med.

Lyssna gärna på samtalet!

Rastlös sökare och troende tvivlare

”Solljuset hade gjort att furupanelen i arbetsrummet i det långa huset på Fårö hade mörknat. När Linn Ullman efter faderns död tog bort två post-it-lappar från väggen i hans arbetsrum blev det två ljusa fläckar. Lapparna hade suttit där länge. På den ena lappen stod det:

Det är fruktansvärt att falla i den levande gudens händer.
Men det är bara då som människan finner försoning.

 

Så inleds Caroline Krooks bok ”Rastlös sökare och troende tvivlare” (Verbum, 2017), en bok som undersöker existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman. Första meningen i citatet kommer från Hebréerbrevet 10:31, den andra meningen verkar vara uppdiktad. Citatet inleder och sätter tonen för ett av bokens många huvudspår, nämligen Ingmar Bergmans förhållande till Gud. Ett förhållande som är ångestfyllt, men också nödvändigt för människan att ha enligt citatet. Det är mellan dessa båda poler som Ingmar Bergmans filmer, och kanske alla våra liv, pendlar. Mellan ångest, förtvivlan och fruktan å ena sidan och försoning, frid och glädje å andra sidan.

Caroline Krook har delat upp sin bok som korta essäer kring olika teman och frågeställningar: musiken, döden, ondskan, ”Finns Gud?”, ”Varför är Gud så tyst?”, ”Vem är jag egentligen?”. Det finns dessutom en genomgående jämförelse med Strindberg, både som person men också tematiska likheter deras verk emellan.

Det är på det stora hela en väldigt fin bok, tillgänglig och en bra sammanfattning av några av de röda trådar som präglat Ingmar Bergmans filmer. Vill man ha en större fördjupning är detta förstås inte boken man skall läsa, men som en gedigen grundkurs eller ett återbesök i Bergmans värld är den utmärkt. Och den största förtjänsten står Caroline Krooks egna funderingar och erfarenheter för. Hennes stora teaterintresse ger henne inblickar i tiden kring Bergman och Stockholms teaterscener som få ju har samtidigt som hennes inblick i kyrkans liv, dess strider och personligheter, under samma tid ger en mycket intressant historisk förståelse även av den världen. Blanda sen detta med hennes själavårdskunskaper och breda teologiska förståelse och du lämnas efter läsningen med en gedigen förståelse av många av de teman som rör sig i Bergmans filmer.

Hur var det då med Bergman och Gud? I sin recension av boken skriver kulturskribenten John Sjögren att ”Bergman slarvade med religionen”, att han har en alltför ”emotionell ensidighet” och saknar den filosofiska reflektionen. Krook är av en annan åsikt och jag är böjd att hålla med henne. Det är just denna ”ensidighet” som är hans styrka, hans förmåga att uttrycka i film det som inte kan uttryckas i ord.  I kapitel efter kapitel lägger hon fram Bergmans förhållande till sina föräldrar, till sig själv, sina dämoner, sin barndom och sin barnslighet, sina rädslor och sina drömmar. Ibland kläs det i trons språk och metaforer, ibland inte. Men det är alltid samma djuplodande grävande i sitt inre, i det som man skulle kunna kalla den djupaste mystika erfarenheten av att vara främling för sig själv och att försöka försonas med detta. Krook visar på hur Bergman hela tiden, i film, efter film återvänder till ett och samma grundläggande tema: att gestalta den ordlösa erfarenheten av att vara människa.

Eller som det stod den andra post-it-lappen som satt på Bergmans vägg:

 

Det är kanske detta vi söker genom hela livet:
Den största möjliga sorgen för att äntligen bli oss själva
innan vi dör.

Himlen: stagnation eller fulländning?

Tack vare Lunds domkyrkoförsamlings ambitiösa bygg- och kulturprojekt Råängen tronar just nu en tämligen imposant konstinstallation på Krafts torg, ett jättekast öster om stadens gråspräckliga sandstenskatedral. Den som har vägarna förbi här under vintern kommer inte att kunna undgå denna Las Vegas-aktiga ordskulptur, vars lydelse på svenska har översatts med ”Himlen är en plats där det aldrig händer någonting”. Somliga kyrkobesökare lär undra om det är den grinige jätten Finn, en gång i tiden det lundensiska kyrkobyggets värsta fiende, som äntligen funnit en frände i protesten. Andra lär dra paralleller till Uarda-akademiens långt mer drastiska bidrag till den existentiella gatukonsten på samma torg, kallat Intighet.

Skaparen av det ambulerande verket är den brittiske Nathan Coley, och han låter oss veta att orden kommer från låten ”Heaven” från 1979 av popbandet Talking Heads. Kurator Jes Fernie kommenterar saken såhär:

I likhet med många andra verk av Coley så tvingar skulpturen oss att omvärdera vår plats i världen och ifrågasätta vilka belägg det finns för påståendet. Betraktaren ställs inför ett antal besvärliga frågor: Varför finns verket här, intill Domkyrkan? Betyder det att det är tråkigt i himlen? Att ingenting händer, är det någonting bra? Är det här ett officiellt uttalande? Vad gör jag med den här informationen?

Coley inbjuder betraktaren att ta ställning. Han antyder inga svar utan det är det kritiska tänkandet som är det viktiga.

… Genom verket ställer Coley kanske en teologisk fråga: ”När man nått det transcendenta, vad mer finns det att göra?” Å andra sidan är påståendet kanske lugnande; det lyfter kanske fram en föreställning om livet efter detta som en plats där ingenting ändras och där det råder frid i evigheters evighet. Vi leds att reflektera över ett radikalt annorlunda tillstånd bortom tiden.

Att det är de yttersta tingen – eskatologin – som står på agendan, råder det alltså ingen tvekan om. Jag tackar för inbjudan att själv fundera över det som i traditionell teologi också kallas novissimum: det allra nyaste, vilket är detsamma som att säga, det som kommer helt sist och aldrig kommer att överträffas eller föråldras.

Paul Griffiths skriver i sin bok Decreation: The last things of all creatures, att det finns tre sätt att föreställa sig alltings slut på. Alternativen är utplåning, enkelt stillestånd, eller repetitivt stillestånd. (Något fjärde alternativ är otänkbart för honom, åtminstone om världen är Guds skapelse.)

Stilleståndet, orörligheten, stasis, eller kanske ”vila”, innebär något slags fullkomnande av den tidigare timliga tillvaron i evigheten. Det som vi gör här och nu i tiden har ett mål som en gång skall nås, och det målet är fullkomning av det som var och en har varit i färd att bli. Stilleståndstanken belyser ett problem med att ”berätta” om himlen: det går inte att i bokstavlig bemärkelse ge ett linjärt, timligt narrativ åt evigheten. Än mindre går det att tala om målet, Gud, som en plats. Som bekant är ju Gud inget ting bland andra ting, utan varats fullhet själv. Men det finns förstås erfarenheter och analogier som kan vara mer avslöjande än andra.

Ett enkelt stillestånd går kanske att jämföra med en komplett (och ytterst ojämförlig) mättnad som varar för alltid, utan att någonsin förändras. Nyhetens behag finns inte enligt en sådan modell, eftersom nyheten nu är allt som finns, och behaget varar för alltid. Den som är oförmögen att vila i Gud lär nog uppleva ett visst obehag istället.

Men med idén om ett repetitivt stillestånd betonas än mer att målet i någon mening är ouppnåeligt eftersom det är Gud själv. Det som i patristisk och mystik teologi kallas epektasis – från Paulus ord om att sträcka sig mot det som ligger framför i Fil 3:13 – inkorporeras här i en betraktelse över liturgins (och delvis poesins) unika, nästan tidlösa ”händelse”-karaktär: Om himlen är Lammets bröllopsmåltid, den stora liturgiska festen i Guds närvaro, så ”sker” här någonting hela tiden i riktning mot en Gud som aldrig låter sig gripas men alltid låter sig älskas och tjänas, därav strävandet framåt. Det faktum att vi redan här och nu kan delta sakramentalt i samma liturgiska fest leder till insikten att ”det transcendenta” i någon mening kan upplevas i tiden, här och nu. Det transcendenta är nämligen ingenting annat än Fader, Son och helig Ande, som alltså är Inget-ting, utan actus purus: ren och skär kärleksakt.

Därför vill jag återvända till Talking Heads låt, och fråga om inte en rimlig om än lekfull översättning av dessa ord är ”Himlen är ett ställe där Inget-ting pågår jämt.”

Det passar iallafall rätt bra med fortsättningen på låttexten:

It’s hard to imagine that
Nothing at all
Could be so exciting
Could be this much fun
Heaven
Heaven is a place
A place where nothing
Nothing ever happens

Enkelhetens lov

Ficino (1433-1499), som var en av de stora kristna renässansplatonisterna, anmärker apropå det monokroma följande i sin kommentar till Platons Symposion:

Det finns de som anser att skönhet består i ett visst tillrättaläggande av delar, eller, för att använda deras egna termer, ”jämförlighet” och “proportion” tillsammans med färgers angenämlighet. Vi godtar inte denna åsikt, eftersom ett slikt tillrättaläggande av delar bara kan ske i sammansatta ting, varpå inga enkla ting isåfall kan vara vackra. Men vi kallar ju alla dessa saker som är enkla för vackra: färger, ljus, ett ljud, glansen från guld och silver, kunskapen, och själen. Och de här tingen som faktiskt är vackra skänker oss välbehag på ett förvånande sätt.

Ficino vänder sig här emot skolastikerna, för vilka det vackra var en harmonisk ordning. Men vi måste nog läsa hans missnöje med ”harmoniläran” som ett komplement till detta perspektiv.

I själva verket är ju ingenting här i världen helt enkelt eller helt komplext, utan vi lever och rör oss i en skapelse som ständigt pulserar av varandets, tillblivelsens och intighetens rörelser. Väsendet, dvs Gud, i detta skeende låter sig bara anas av den som har kärlekens blick, den som låter sig svepas med i skaparens avsikter. Vår egen tillvaro är således ett uttryck för Guds väsen, men inte på något entydigt sätt, och inte på något automatiskt sätt heller. Allt är en gåva att förvalta från den Treenige, som allena är total simplicitet och fullkomlig mångfald: Gud är kärlekens själva form.

 

Bild: Makoto Fujimura, Charis (Nåd). Mineralpigment och bladguld på två paneler.

Den blå epoken

Jag läser Rebecca Solnits ”Gå vilse – en fälthandbok (Daidalos, 2012) och slås återigen av hur tunn gränsen mellan galenskap och genialitet är. Eller, som i konstnären Yves Kleins (1928 – 1962) fall, hur tunn gränsen är mellan djupaste mystik och rent nonsens är. Yves Klein (eller Yves le monochrome, den monokroma, som han också kallade sig) kan på håll verka vara en nonsenskonstnär, men bakom hans upptåg och hans evigt upprepande blå dukar finns en längtan efter mystiken, efter en upplösning av det materiella i det transcendenta.

Rebecca Solnit skriver:

”Även om han till en början täckte sina dukar med orange färg likaväl som blå och så småningom fastnade för en treenighet av bladguld, djuprosa och intensivt blått var det den blå färg som återfinns på de allra flesta av hans målningar. En blå färg som representerar anden, himlen och vattnet, det immateriella och det avlägsna, och som oavsett hur förnimbar och nära den är alltid handlar om avstånd och kroppslighet. Från och med 1957 använde han enbart den här färgen, ett rent ultramarint pigment blandat med syntetisk harts, som till skillnad från de flesta andra bindemedel inte förminskade färgens djupa intensitet.

Han tog så småningom patent på denna färgblandning under namnet IKB, International Klein Blue (och han bejakade och firade sin monomani med hundratals målningar i samma färg, skrev en symfoni som bestod av endast en enda ton, återgav en parabel om en flöjtist som år efter år spelade en och samma ton – men den rätta tonen, den vackra tonen, den som öppnade dörren till mysterierna. ‘Med denna blå färg’, skriver en kritiker, ‘kände Klein till sist att han kunde ge konstnärligt uttryck åt sin personliga livskänsla, som en autonom värld vars motpoler var oändligt avstånd och omedelbar närhet’. Han hävdade att hans blå verk utgjorde början på l’epoque bleu, den blå epoken, och hans första utställning fick detta namn. Den hölls i Milano 1957 och bestod av elva blå målningar, alla utan motiv, alla lika stora och alla med olika pris – hans konst verkade alltså i den himmelska idévärlden och var en subversiv kraft i den kommersiella världen. När samma utställning visades i Paris släpptes 1001 blå ballonger upp på kvällshimlen.”