Hans Urs von Balthasar om Jesus Kristus som den konkrete universalien: blogginlägg till Tro och förnuft-podden

Det allmänna och det unika

I senaste podavsnittet kom begreppen ”maxima” och ”minima” upp. Hos Nicolaus Cusanus (1401–1464) har intellectus att göra just speciellt med ”maxima” och ”minima”. ”Maxima” är här ”det största”, eller ”det högsta”, alltså Gud. Detta ligger bortom det människan egentligen kan ha kunskap om, och i den mån vi alls kan rikta oss mot det så är det genom intellectus snarare än genom ratio.

Men även ”minima”, eller ”de minsta” sakerna, är ouppnåeligt för kunskap genom ratio. Kunskap genom ratio har vi alltid genom att införa ett ”raster” på verkligheten, där vi placerar in saker i olika fack. Men om man placerar in något i ett visst fack så bortser man alltid från någonting som hör till saken, och oavsett hur många lådor vi placerar någonting i så kommer vi alltid att missa delar av vad något är genom detta. Den enskilda händelsen i dess fulla verklighet är alltså oåtkomlig för ratio, på liknande sätt som det allra mest allmänna eller allmängiltiga är det.

Hans Urs von Balthasar

Denna koppling mellan det högsta och mest allmänna, å ena sidan, och av det konkreta och unika, å den andra, för tankarna till nittonhundratalsteologen Hans Urs von Balthasar (1905–1988) och dennes term ”den konkrete universalien”. I anslutning till den medeltida universaliestriden, som också finns i bakgrunden av Nicolaus Cusanus resonemang, placerar von Balthasar in Jesus Kristus som den som ”löser” frågeställningen om det universella och det partikulära genom att just vara den universelle som blivit partikulär.

Den medeltida universaliestriden

För att förstå von Balthasar måste man dock först säga några ord om den medeltida universaliestriden. Frågan handlade – och handlar än idag, i viss mån – om vilken ställning allmänbegrepp eller ”universalier” har. Ord som ”svan”, ”tårta” och ”träd” kan referera till flera olika individuella saker i världen. Man säger att flera ting (ordet ”ting” här taget i vid mening) eller entiteter kan ”falla under” ett och samma allmänbegrepp, till skillnad från exempelvis egennamn som bara refererar till ett ting eller en individ.

Frågan är nu bara: vilken status har dessa allmänbegrepp eller universalier? Det fanns tre huvudsakliga positioner i denna fråga under medeltiden (och, som sagt, även idag i många sammanhang):

  1. Universalierna finns ”före” eller oberoende av tingen (universalia ante rem). Denna position var knuten till den antike filosofen Platon (428–348 f.Kr.) och dennes syn att tingen i världen får sin verklighet genom en delaktighet i ”former” eller ”idéer”, som alltså just är sådana att flera ting kan ha del i en och samma form. Våra allmänbegrepp i språket refererar till sådana former.
  2. Universalierna finns ”i” tingen (universalia in re). Denna position knöts till den antike filosofen Aristoteles (384–322 f.Kr.), som uttryckligen avvisade Platons idélära. Enligt Aristoteles är formen det som gör att något är av ett visst slag – en svan eller en tårta, till exempel – och formerna har ingen verklighet utöver den verklighet de har i tingen.
  3. Universalierna finns ”efter” tingen (universalia post rem). Tanken här är att allmänbegrepp inte svarar mot något utanför vårt tänkande och vårt språk. Vi skapar allmänbegrepp i språket, och de finns i vårt tänkande. Men hur vi delar upp världen beror just på vårt tänkande, och uppdelningen ges inte av tingen själva. Även om det fanns antika föregångare till denna uppfattning brukar den kopplas till en medeltida skolbildning som kallas nominalism, och där filosofen William Ockham (1287–1347) är det mest välkända namnet.

Jesus Kristus – den konkrete universalien

Då är vi redo att se vad von Balthasar gör med denna uppdelning när det gäller förståelsen av Jesu Kristi person.

”Det har ibland sagts att Kristi liv är världshistoriens ’idévärld’. Han är själv en konkret, personlig och historisk idé, en konkret och personlig universalie. Han är därför i inget ögonblick en universalie ’före’ tinget, eftersom tinget är sin egen historiskhet och tidslighet. Han är en universalie ’i’ tinget – över-tid i tiden, allmängiltighet i ögonblicket, nödvändighet i fakticiteten. Betoningen ligger under de trettiotre åren [alltså under Jesu jordeliv] på tinget, under de fyrtio dagarna [alltså från uppståndelsen till himmelsfärden] på det universella. Och bara som en sådan universalie i tinget blir han, med hänvisning till löftets tid [alltså gammaltestamentlig tid], till ett slags universalie ’efter’ tinget, och med hänvisning till kyrkan och de enskilda kristna till en universalie ’före’ tinget, men i båda fallen oupplösligt kopplade till universalien ’i’ tinget, det fullbordade människoblivandet.” (Theologie der Kirche, s. 69)

Födelsen – Ordet träder in i historien.

Tiden före inkarnationen kännetecknas av tecken och symboler som pekar framåt, mot en uppfyllelse, där uppfyllelsen sker ”efter” tinget (tecknet eller symbolen). I Jesus Kristus förenas symbol och det som symboliseras, det är höjdpunkten av frälsningshistorien, och vi har en universalie, eller kanske snarare ”det universella” – Ordet, Logos – ”i” tinget (”i” Jesus Kristus eller ”i” världen). Efter himmelsfärden och Andens utgjutande har redan realiserandet skett. Kyrkan och de kristna lever i en verklighet som redan förverkligats, som pekar ”bakåt”, och Jesus Kristus är då en universalie ”före” tinget (”före” historien sedan dess). Både ”före” och ”efter” hålls dock samman av det fulla realiserandet i Jesus Kristus.

På detta sätt leker von Balthasar med de traditionella skolbildningarna i universaliestriden.

I Jesus Kristus har Ordet, genom vilken allting är skapat, kommit in i sin skapelse. Det universella har blivit partikulärt. Det över-historiska har blivit historiskt. Att inta ett perspektiv ”nedifrån” och ett perspektiv ”uppifrån” på Jesus Kristus och hans gärningar står alltså inte i motsats till varandra, enligt detta synsätt. I Honom förenas allmänt och särskilt, universellt och partikulärt, abstrakt och konkret.

Jesus Kristus kan då sägas vara alltings begynnelse och mål såväl som vår broder och vän.