De andra trädgårdarna

”De andra trädgårdarna, de övergivna
som inte frågar om lov att få finnas de finns där ändå
och bjuder in till sig allt som lever och som är dött.
Här är en bra plats att stanna vid en stund
för de resande innan de ger sig vidare.”

– Lennart Sjögren, ”De andra trädgårdarna” (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag tänker ofta på de där trädgårdarna, målar upp dom för mitt inre som grönskande, lummiga, mörkgröna och fuktiga. Jag tror min bild av en hemlig trädgård är hämtad från någon Indiana Jones-film eller möjligtvis en Kalle Ankas-pocket från barndomen. Det finns ett övergivet tempel där också. Ett tempel till en sedan länge bortglömd gud. Apor springer runt och kastar kokosnötter på mig och Knatte, Fnatte och Tjatte.

De övergivna, gömda trädgårdarna, de som inte finns på kartan, har tagit en särskild form i mitt inre märker jag. De verkar vara formade av en förlegad bild av det exotiska. En kolonialistisk bild av det främmande. Det är tydligen så långt min fantasi sträcker sig. Formad av andra människors fantasier.

Men det finns ju andra trädgårdar. Trädgårdar som öppnat upp sig för mig i olika skeenden i livet. Musiken är en sån. Teatern en annan. Filmen en tredje. Filosofin en fjärde. Det är trädgårdar som har givit sig till mig, öppnat mig och min värld, skapat mysterier, brett ut ett främmande och oöverskådligt landskap framför mig. För en stund. Tills jag genomskådat mysteriet jag först trodde mig finna, tills jag upptäckte att U2:s Achtung Baby, som rörde mig så stort när jag först hörde den, var en tämligen konventionell rockskiva, eller att konsten är nerlusad av helt vanliga människor som jag själv. Ibland har jag kunnat stanna i trådgården länge, kanske flera år. Men förr eller senare måste jag ge mig av.

”Det har varit bra platser att stanna vid en stund för de resande innan de ger sig av.”

Jag vill – och det här låter kanske naivt – men jag vill hitta den sista gömda trädgården, den som döljer ett mysterium som inte låter sig avslöjas.

Kanske kan religionen vara just den trädgården. Kristendomen tar ju faktiskt sin början i en trädgård. En grönskande lummig trädgård med apor som kastar kokosnötter. Det står inte exakt så i Bibeln, men det är inte så noga. Vi vet, aporna vet, kokosnötterna vet. Människan lever i denna trädgård, blir utslängd ur denna trädgård och längtar sedan ständigt tillbaks till denna trädgård, Edens lustgård, dit grinden är stängd.

Samtidigt anar jag att det också kan vara farligt att längta tillbaks till trädgården. Riskerar det inte att förminska den världen vi lever i nu? Att vi ser den världen som fallen och enbart tillfällig, eller som Jonathan Johansson skriver:
”och snart ska någon driva ut demonen /
snart ska vi vakna i ett paradis”
(”Centrum”, 2011.)

Ibland tror jag att det är längtan efter trädgården som är roten till allt det onda. Att det är viljan att återvända till en paradisisk tillvaro, viljan att forma en värld eller ett samhälle där allt är frid som driver oss till våldet – för vems fel är det att tillvaron inte är perfekt och paradisiskt? Det är ju inte mitt, så det måste vara den andres. Och denne andre måste betala, någon måste sona brottet.

På ett sätt både börjar och slutar kristendomen i en trädgård. I Johannesevangeliet, det som inleds med att ordet blev kött, avslutas med att köttet begravs i trädgården: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus…” (Joh 19:41-42)

Är det den brustna drömmen om att återvända till Edens lustgård som begravs, och som återbördas till trädgården som den en gång kom ifrån? En händelse som vänder våra ansikten från det förgångna till det mysterium som nu ligger framför oss. Eller som står rakt framför oss: I den andres ansikte – och i mitt eget. Ett mysterium som vi aldrig kan avslöja, bara fortsätta utforska.

Kanske är det sant det mysterium som Emilia Fogelklou beskriver i ”Form och strålning” (1958):

Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare och fått humorn som ett av våra redskap.

 

Bön som konst: Ett resetips för den konstinstresserade bedjaren

Prayer, Malmö 2015. James Webb

Har du någon gång gått på ett museum och sett bedjande madonnor, målade i olja? Antagligen. Jag tycker själv om sådan konst, framför allt medeltida och renässans-konstverken. Men det är klart, ibland blir det lite för mycket… Bön däremot är sällan skådat i modern samtidskonst. Det är som om bön inte hör hemma i samtidskonsten, troligen på grund av sekulariseringsideologi hos modernisterna, men häromsistens blev jag paff och förundrad. Det existerar modern konst om bön, och dessutom i form av en konstinstallation. Den finns på Wanås i nordöstra skåne, heter Prayer och är gjord av den sydafrikanske konstnären James Webb. En hel stor vit sal med en stor röd matta på golvet och många högtalare där bedjande människor hörs sjunga, mumla och ropa. Installationen skapades för Wanås sommarutställning 2015 och spelades in i Malmö 29 april 2015, i en mängd olika kyrkor och religiösa samfund. Lyssnar man på sorlet en bit ifrån hörs ibland böneutrop i en moské, eller budhistiska mantran, men även psalmen Härlig är jorden. Lyssnar man istället på varje enskild högtalare hör man bara bönen från den specifika plats som inspelningen gjordes. Intet uns av exotisering finns med i verket, utan det är nära och deltagande. Detta är postsekulär konst, och jag ser en ljusning för religiös konst bortom nedkissade kors och skrikande predikanter i predikstolar. Det multireligiösa perspektivet förstärker människan som bedjande varelse, och för den som vill gå nära högtalarna måste skorna tas av – för marken som beträds är helig mark. Som avslut på detta resetips, kan följande psaltarpsalm (39:12-14) passa:

Herre, hör min bön och lyssna till mitt rop,
tig inte när jag gråter!
Ty en tid är jag gäst hos dig,
en främling som alla mina fäder.
Vänd bort din blick, så kan jag glädjas
innan jag går bort och inte mer finns till.
  • För den som vill besöka Wanås slott med dess vackra konstträdgård, ligger det i samhället Knislinge utanför Kristianstad (se Google Maps). Utställningen är finns 17 maj – 1 november, 2015.
  • För den som vill läsa mer om konsverket Prayer, Malmö 2015, kan läsa på konstnärens egna webbplats.
  • Vill du däremot höra clip från bönerna, finns en länk på konstnärens Tumblr-sida (av rättighetsskäl vågar jag inte lägga ut egna bilder och ljud från utställningen).

 

Etik och artificiell intelligens

För den som är nyfiken på etiska frågor kring artificiell intelligens, ur ett teologisk-etiskt perspektiv, kan följande podcast-avsnitt varmt rekommenderas:

BBC Radio 4 Beyond Belief: AI, 6 april, 28 min (http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/belief/all)

Debattörer är: Anders Sandberg, svensk filosof från Future of Humanity Institute in Oxford, Elaine Graham, Grosvenor Professor of practical Theology vid Chester University och Professor Lionel Tarrasenko, Chair of electrical engineering vidOxford University.

/Viktor