George Herbert och kärleken

LOVE bade me welcome; yet my soul drew back,
Guilty of dust and sin.
But quick-eyed Love, observing me grow slack
From my first entrance in,
Drew nearer to me, sweetly questioning
If I lack’d anything.

‘A guest,’ I answer’d, ‘worthy to be here:’
Love said, ‘You shall be he.’
‘I, the unkind, ungrateful? Ah, my dear,
I cannot look on Thee.’
Love took my hand and smiling did reply,
‘Who made the eyes but I?’

‘Truth, Lord; but I have marr’d them: let my shame
Go where it doth deserve.’
‘And know you not,’ says Love, ‘Who bore the blame?’
‘My dear, then I will serve.’
‘You must sit down,’ says Love, ‘and taste my meat.’
So I did sit and eat.

(George Herbert)

 

Det är kanske en enkel dikt, denna ‘Love’ av den anglikanske prästen och poeten George Herbert, men det är likväl en dikt som hållit mig samma många gånger. Evangeliet är ju enkelt. Vem som helst kan förstå det: man behöver inte vara teolog, man behöver inte kunna grekiska, arameiska eller hebreiska. Kristi inbjudan är precis så generös som Herbert beskriver här ovan: ”You must sit down and taste my meat”.

George Herbert studerade vid Trinity College i Cambridge, en gata bort från mig. Om jag lutar mig ut genom fönstret kan jag nästan se spirorna ovanför hustaken. Jag undrar om han gick här, regniga novemberkvällar som denna, kanske runt första advent, kanske med frusna händer i fickorna. Han var god vän med Nicholas Ferrar, mannen som grundade en anglikansk kommunitet i Little Gidding, känd från T.S. Eliots dikt med samma namn. Det var Ferrar som såg till att Herberts poesi publicerades efter hans tidiga död 1633, vid 39 års ålder.

Om man bara lämnade efter sig en dikt, så kunde man vara glad om den bara var hälften så bra, så direkt och vacker, som ‘Love’. Det sades om George Herbert att han var en omtänksam präst och människa, att han älskade sin församling. Jag har inte svårt att föreställa mig det. Det är just den här skriftens klara enkelhet som kyrkan behöver. George Herbert skriver berättelsen om kärleken som räddar undan döden.

Fred är vägen till fred

”Hammar utvecklar inte närmare på vilket sätt blommor och ljus kan bekämpa terrorism, men jag föreställer mig att han menar att vi med dessa symboler manifesterar övertygelsen om att ett fredligt svar kan bryta våldets spiral, och att det finns hopp om en värld utan våld.”

Så skriver Josef Bengtson här på läsarbloggen och ifrågasätter med de orden den förre ärkebiskopen (som verkar hetare än någonsin för övrigt om man skall döma av de många inläggen här på bloggen under den senaste tiden!) och hans krönika ”Har vi inte lärt oss någonting” om hur vi kan bryta med våldet i vår värld.

”Fred uppnås dock inte genom pacifism, utan genom rättvisa. Därför behövs inte bara ljus och blommor, utan dessvärre ibland också vapen. Vapen – inte för att löna ont med ont – utan för att värna rättvisan,” fortsätter Bengtson.

Om man nu verkligen är nyfiken på vad Hammar menar så kan jag rekommendera den korta (och inte särskilt svårfunna!) skriften ”Fred är vägen till fred – ett utkast till en fredsteologi”där han bl.a. skriver följande:

”Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling” skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken (i slutet av 1955). Meningen följer som en slutsummering av en reflexion kring ”den mystiska upplevelsen”. ”Alltid: här och nu – i den frihet som är ett med distans, i den tystnad som föds ur stillhet. Men – denna frihet är en frihet under handlande, denna stillhet är en stillhet bland människor. Mysteriet är ständig verklighet hos den som i världen är fri från sig själv, verklighet i lugn mognad under bejakelsens mottagande uppmärksamhet.” Mystikens syn att människans gudsrelation är ett mysterium som inte kan uttryckas i ord men väl gestaltas i handling, i de ständiga val som utgår från ett lyhört lyssnande i ögonblicket, som växer ur ”bejakelsens mottagande uppmärksamhet, lägger en grund för en helhetssyn där tro och handling blir ett och där fred och mission smälter samman. Språket för nåden är den handling som sker i tillit. En fokusering på ”just peace” hamnar just här. Ett sådant förhållningssätt leder också bortom den klassiska tvistefrågan om valet mellan en pacifistisk livshållning och den som vill göra motstånd mot våld och där detta i vissa lägen inte utesluter våldsanvändning. Den som i varje ögonblick frågar sig: ”vad bygger fred i just denna stund genom de val jag gör?” kommer troligtvis aldrig att hamna i valet att göra bruk av vapen. Fred är vägen till fred.”

KG Hammar

Skärmavbild 2015-11-26 kl. 08.54.48

Om en dryg vecka är det dags för nästa avsnitt av Läsarpodden, då vi samtalar om KG Hammars nya bok Släpp fången loss! (Verbum) Det är en tunn & tillgänglig bok som går snabbt att läsa, så häng gärna på och läs tillsammans med oss. (Annars går det ju, som de flesta förstått, bra att höra och hänga med i samtalet utan att ha läst boken!)

KG Hammar är kontroversiell, både som teolog och kyrkoledare. Vissa har irriterat sig på hans ”otydlighet” och uppfattat honom som nära nog heretiker, medan andra tacksamt talar om KG som den som räddat deras tro genom att öppna upp nya perspektiv. För oss har det varit en spännande process att förbereda ett samtal kring en person som väcker så mycket och motstridiga känslor.

Det har varit fantastiskt roligt med responsen på podden hittills. De fina lyssnarsiffrorna – nästan 100 000 på tre avsnitt – är en sak, det gläder inte minst tidningsredaktörerna. Men för ännu mer de hälsningar i form av mail, brev och fysiska möten som sker allt oftare. Och det att hel del faktiskt tar sig tid att läsa böckerna tillsammans med oss. Fortsätt gärna att höra av er med inspel, kommentarer och synpunkter! Vi vill också uppmuntra er att använda vår facebook-sida, Läsarna, för att kommentera och fortsätta prata om boken och kanske det som sagts om den.

Som ett tack för den fina responsen håller vi på att förbereda en julspecial, ett avsnitt som nog kommer uppskattas särskilt av våra lite mer nördiga lyssnare! Men vi planerar också nästa års läsning, och här får ni gärna komma med tips: företrädelsevis nya böcker, eller klassiker – och på svenska. Ett par grejer har vi redan bestämt, bland annat att vi kommer ha ett samtal om feminism.

 

 

Med blommor och vapen

Paris-attacks-candles

I kölvattnet efter det senaste terrordådet i Paris har vi åter tvingats konfrontera de frågor som terrorn oundvikligen ställer oss inför; varifrån kommer denna ondska, och på vilka sätt kan den bekämpas? Ett försök till svar som fått stor spridning ges i en video där en pappa försöker ge tröst och trygghet åt sin son. Pappan och sonen står framför de drivor av blommor och ljus som Paris invånare lagt ned för att hedra terrorns offer. Pappans svar till sonen är att vi inte behöver vara rädda för terroristernas vapen – därför att vi har ljus och blommor.

Svenska Kyrkans förre ärkebiskop KG Hammar uppmärksammande videon i en krönika där han kritiserade Frankrikes president Hollandes beslut att förklara krig mot terrorn, och frågade Har vi inte lärt oss någonting?:

Pojken frågar om vi inte ska försvara oss mot våldsverkarna. Det är det vi gör, svarar pappan, med alla dessa blommor och ljus. Pojken accepterar svaret.
Det är med blommor och ljus vi ska försvara oss, upprepar han.
Den som vill fred måste nog reflektera över den lilla pojkens ord och fundera över vad de kan betyda i en värld som satsar miljarder på att utveckla en förstörelsekapacitet som hittills bara mångfaldigat terroristernas antal.

Hur skall man förstå talet om att vi bör försvara oss mot terroristernas våldsdåd med blommor och ljus? Bör vi ta Hammars uppmaning som en seriöst menad strategi för att motverka terrorism? Eller, är uppmaningen ett uttryck för sentimentalt önsketänkande, och bör vi kanske snarare se videon som ett uttryck för en förälders stävan att få sitt barn att känna trygghet efter en traumatisk upplevelse?

Oavsett vilket är det intressant att fundera över under vilka villkor som blommor och ljus kan ses som meningsfulla strategier för att bekämpa ondska. Hammar utvecklar inte närmare på vilket sätt blommor och ljus kan bekämpa terrorism, men jag föreställer mig att han menar att vi med dessa symboler manifesterar övertygelsen om att ett fredligt svar kan bryta våldets spiral, och att det finns hopp om en värld utan våld.

Vi bär på ett närmast oändligt behov av att manifestera övertygelsen om att hatet och våldet inte har sista ordet – att livet och ljuset övervinner döden och mörkret. Blommor och ljus ger oss möjlighet att med händerna uttrycka denna förhoppning, men detta hopp är djupast sett en teologisk övertygelse som genom sekularisering klippts loss från sina kristna rötter. Utan föreställningen om en transcendent Gud som bryter in i vår värld är sådana symboler ytterst sett bara fromma förhoppningar. Utan transcendens blir föreställningen om att ondskan en dag kommer utrotas en naiv dröm för upplysningsromantiker och transhumanister, eller i värsta fall en totalitär politisk mardröm. Utan transcendens finns ingen annan verklighet att drömma om – ingen klangbotten för blommornas och ljusens symbolik.

Jag tolkar därför talet om att terrorn endast bör bekämpas med ljus och blommor som uttryck för en sorts sekulariserad teologi (eller som en över-realiserad eskatologi) som föreställer sig att himmelriket redan är här. Givet det intima sambandet mellan fred, lag och rättvisa ser jag därför principiell eller absolut pacifism som en i praktiken omöjlig hållning. Å andra sidan tycks även våld utgöra en lika omöjlig hållning mot det onda – terrorism går inte att bomba bort, och kampen mot det onda riskerar att förvandla oss till de monster vi bekämpar. Frankrikes president Hollande lovade i sitt tal till nationen att ”inte visa någon nåd mot barbarerna i Daesh” – en retorik som onekligen påminner om ISIS egen.

Fred uppnås dock inte genom pacifism, utan genom rättvisa. Därför behövs inte bara ljus och blommor, utan dessvärre ibland också vapen. Vapen – inte för att löna ont med ont – utan för att värna rättvisan. Men, också blommor och ljus – för att påminna oss om att skönheten ytterst inte kan skiljas från den godhet som rättvisan måste gestalta.

Skäl för själen: Ordet i orden

Odilon Redon, "Sankt Johannes (Den blå tunikan)"
Odilon Redon, ”Sankt Johannes (Den blå tunikan)”

Marilynne Robinson skriver i sin nya essäsamling The Givenness of Things om det sofistikerade självbedrägeri som heter fysikalism, det vill säga reduktionen av själen till rena materiella orsakssamband:

”The physicality enshrined by the neuroscientists as the measure of all things is not objectivity but instead a pure artifact of the scale at which and the means by which we and our devices perceive. So to invoke it as the test and standard of reality is quintessentially anthropocentric.”

Vilken olycklig begivenhet att ha definierat bort sig själv! Och är det inte så att det egentligen inte finns någon formlös materia, ett fysiskt universum som inte redan betecknar något bortom sig självt – och detta just i de själar som erfar det? Vi är små ord, logikoi i det Ord som är Logos, det som fanns hos Gud och var Gud före allting, och som drar oss till sig. Men vi stretar så ofta emot. T. S. Eliots ”Ash Wednesday” målar nog den kampen allra bäst:

If the lost word is lost, if the spent word is spent
If the unheard, unspoken
Word is unspoken, unheard;
Still is the unspoken word, the Word unheard,
The Word without a word, the Word within
The world and for the world;
And the light shone in darkness and
Against the Word the unstilled world still whirled
About the centre of the silent Word.