En liten reflektion om naturlagar

Det finns gott om resonemang och argument berörande naturlagarna och vilken koppling som kan eller inte kan göras till Guds existens. Det s k ”fine tune”-argumentet menar att, väldigt förenklat sammanfattat, om parametrarna i universum bara skulle ha varit infinitesimalt annorlunda så skulle inte universum ha existerat. En sådan omsorg och precision bör leda till att tro att det finns en intention med universum och en Gud som är skapare.

Waitomogrottorna, Nya Zeeland

I en formulering som han sedan har ångrat många gånger om, ateist som han är, så avslutade Stephen Hawking sin bok A Brief History of Time med,

However, if we do discover a complete theory, it should in time be understandable in broad principle by everyone, not just a few scientists. Then we shall all, philosophers, scientists, and just ordinary people, be able to take part in the discussion of the question of why it is that we and the universe exist. If we find the answer to that, it would be the ultimate triumph of human reason – for then we would know the mind of God.

Vad den sista meningen, eller bisatsen, antyder är att om vi skulle lyckas avslöja naturens lagar så skulle vi även kunna förstå Guds intention med skapelsen. På många sätt är det ett klassiskt sätt att argumentera från naturen till Guds existens. Men är det så? Fysikern Lee Smolin har på senare tid utmanat Albert Einsteins teori om tid som en fjärde dimension. Istället för att tid är en aspekt av universums materialitet så ställer Smolin tiden som en egen verklighet. Utan att gå in på detalj i det, eller ens antyda att jag verkligen förstår det hela, menar Smolin att en av slutsatserna är att t ex naturlagar som gravitationen inte är konstant. Även gravitationen tärs av tidens tand skulle man kunna säga. Vad gör det med kopplingen mellan naturlagar och Gud? Vad gör det med argumentet för fine-tuning?

En ytterligare intressant iakttagelse om naturen och de lagar och mönster vi finner i den kommer från paleontologen Stephen Jay Gould. När han skulle undersöka lysande maskar i ett grottak, vilket därför var slående likt en stjärnhimmel, upptäckte han att han inte kunde se några konstellationer. Steven Pinker beskriver Jay Goulds upptäckt väl i sin The Better Angels of Our Nature.

My favorite example was discovered by the biologist Stephen Jay Gould when he toured the famous glowworm caves in Waitomo, New Zealand. The worms’ pinpricks of light on the dark ceiling made the grotto look like a planetarium, but with one difference: there were no constellations. Gould deduced the reason. Glowworms are gluttonous and will eat anything that comes within snatching distance, so each worm gives the others a wide berth when it stakes out a patch of ceiling. As a result, they are more evenly spaced than stars, which from our vantage point are randomly spattered across the sky. Yet it is the stars that seem to fall into shapes, including the ram, bull, twins, and so on, that for millennia have served as portents to pattern-hungry brains.

Tack vare att lysmaskarna placering i taket följde en slags regel så alltså inte Jay Gould några ”stjärnbilder” i taket. Jay Gould och hans kollega Ed Purcell gjorde en datorsimulering av detta och upptäckte att de prickar som ”slängs ut” slumpmässigt verkar ha mönster och figurera i sig när vi observerar dem, medan de prickar som följde lysmaskens lagar inte verkar ha mönster. Om jag tillåts att filosofera något från detta så skulle en slutsats kunna vara den att vi människor upptäcker mönster och ”lagar” när det ”egentligen” är slump medan när vi upplever något som slump och utan mönster och lagar så kan det mycket väl vinnas en lag där. Med andra ord, som Pinker formulerar det, vi har en ”mönstersökande” hjärna. Även vetenskapsteoretikern Michael Polanyi är inne på detta spår. Jay Goulds upptäckt tycker jag visar ganska väl på att så kan vara fallet och om det är en rimlig slutsats utmanar det förstås teologer såväl som vetenskapsmän. Nog för att Jay Gould upptäckte lysmaskens ”lagar”, men rent filosofiskt är frågan den gamla skeptiska frågan sedan Kant och längre tillbaka ändå värd att ställa – vad är det vi upptäcker när vi tror oss utforska världen? Är det världen i sig, eller är det hur vi tänker om världen, alltså våra kategorier med vilken vår hjärna försöker att förstå världen som vi upptäcker? För teologer verkar det i varje fall vara svårt att dra direkta kopplingar mellan naturlagar och Guds intention.

Men kanske att jag ändå tycker att resonemanget borde vara mer utmanande för naturvetenskapen än teologen eller den troende. För som Karl Barth en gång skrev i Dogmatik i Grunddrag,

Det ligger inte närmre till för oss att tro på Gud som Skaparen än att tro på att Jesus Kristus är avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria. Det förhåller sig inte så, att sanningen om Gud Skaparen är direkt tillgänglig för oss och att endast den andra trosartikelns sanning [tron på Jesus Kristus] skulle kräva en uppenbarelse. Utan i det ena fallet som i det andra står vi i samma mening inför Guds och hans verks hemlighet, och även vägen till kunskap kan blott vara en och densamma.

Som teologer, menar Barth, är vi alltså i såväl tron på Gud som skapare som tron på inkarnationen hänvisade till Guds uppenbarande av sig själv. Troligen är Barth trogen sin reformerta bakgrund här. Jean Calvin menade nämligen inte att vad man skulle kunna kalla allmän uppenbarelse (naturen) är separerat från den specifika uppenbarelsen (inkarnationen). För Calvin finns det en uppenbarelse och den tar sig i uttryck som Guds försyn och Guds frälsningsgärning. Det är alltså teoretiskt möjligt (och här skulle kanske Barth protestera) att upptäcka Guds försyn i skapelsen, men vår synd, enligt Calvin, gör det praktiskt omöjligt att från någon sorts allmän uppenbarelse få kunskap om Gud. För det behövs Guds specifika uppenbarelse. Med andra ord, Kristus.

Som människor har vi alltså inte förmågan att någonsin känna Guds intention även om vi finner en GUT (Grand Unified Theory). För vägen till Gud går inte genom naturlagarna utan genom uppenbarelse. Och frågan är om det inte är Guds försyn vi måste lita på för att kunna ha tilltro till att vårt utforskande av världen är kunskap om världen alls?

Gutenberggalaxens nova och reformationens skilsmässobarn

studies-of-the-hands-of-erasmus-of-rotterdam
Omslaget till Gutenberggalaxens nova pryds av en förstudie av målaren Holbein, föreställande Erasmus händer.

Augustpriset för Årets svenska fackbok gick 2016 till Nina Burtons Gutenberggalaxens nova: En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, renässanshumanismen och 1500-talets medierevolution.

Det får plats mycket i den titeln. Lägg märke till ordet essäberättelse, som beskriver formen mycket väl. För Burton är essän en skönlitterär genre. ”Essäisters stigar slingrar sig lika ogenerat mellan ämnen som mellan fakta, filosofi och lyriska betraktelser”, har hon skrivit på annat håll (i texten Essävandring). Burton lever sig in i de historiska figurer hon skildrar, föreställer sig deras inre liv. Denna metod kan förstås tyckas vansklig, men dess fördel är att den krymper det femhundraåriga avståndet mellan då och nu. Burtons efterforskningar är gedigna, men de redovisas inte pliktskyldigt, utan endast när de för berättelsen framåt. Hon har ju ingen akademisk anknytning och tycks främst vara lojal mot konsten. Bilden av Erasmus som den fristående och självständiga tänkaren är i någon mån ett självporträtt, kan man förmoda.

Ett ämne som faller utanför den innehållsrika titeln, men har en viktig plats i boken, är reformationen. Därför är boken utmärkt läsning inför minnesåret 2017. Med inlevelse skildrar Burton hur reformationstidens polarisering och ömsesidiga brännmärkningar stympade renässanshumanismens odling av det lärda, nyfikna och eftertänksamma samtalet. Erasmus var själv kritisk mot mycket inom kyrkan och dess institutioner, men ville inte göra uppror utan föra ett samtal. Han vägrade ta ställning i konflikten, men blev gång på gång hopbuntad med än det ena, än det andra lägret. Alla som förespråkar dialog framför debatt kan med andra ord känna igen sig. Fortfarande är intet nytt under solen.

Nina Burtons skildring av de befängda kyrkostriderna ger perspektiv på dagens kaotiska världsläge. Var och en som blickar bakåt inser förstås att detta inte är första gången i historien som stormakterna tycks styras av de allra sämst lämpade individerna. Men om vi betraktar just relationen mellan lutheraner och katoliker kan en återblick som denna också ge hopp. Sett i relation till de strider som pågick för fem hundra år sedan framstår verkligen ett dokument som Från konflikt till försoning som ett mirakel. De forna fiendekyrkorna enas nu om historieskrivningen, om vilka övergrepp som begicks från bägge håll, och om en gemensam längtan och strävan:

Som lemmar i en och samma kropp minns katoliker och lutheraner gemensamt reformationstidens händelser, som ledde till att de därefter levt åtskilda trots att de tillhör en och samma kropp. Denna realitet är en omöjlig möjlighet som orsakar stor smärta. Eftersom de tillhör en och samma kropp strävar katoliker och lutheraner i denna splittring mot kyrkans fulla katolicitet.

Kanske kan man kalla något för ett mirakel också om det inte skett plötsligt och oförutsett, utan genom långsamt, mödosamt arbete, i lyhördhet för Andens ledning och med många pauser för bön. För detta gemensamma erkännande av splittringens smärta är viktigt och nytt.

Och ändå: varje enskild kristen som stämmer in i Jesu egen enhetsbön (John 17:20-23) lever ännu kvar i Erasmus-tillståndet. Vi tvingas tillhöra det ena eller det andra samfundet; vi tillåts inte leva i samma gemenskap med alla kristna. Söker vi gemenskap med en del av kyrkan innebär det, så länge vi inte delar nattvardsbord, automatiskt ett avståndstagande från en annan del. I kyrkosplittringens tid är alla kristna skilsmässobarn, som tvingas välja: Mamma eller pappa? Katolik, protestant eller ortodox? Vi förväntas dessutom välja för livet. Enstaka besök hos en annan förälder går bra, men varannan vecka-lösningar är uteslutna.

För Erasmus del ledde oviljan att välja sida till att han under lång tid efter sin död betraktades som lika suspekt från båda sidor. Kanske är detta det pris som varje enhetsivrare måste vara beredd att betala.

När vi befinner oss någonstans i kroppen är vi alltså åtskilda från andra kroppsdelar, genom den ”omöjliga möjlighet” som våra klantiga föregångare har åstadkommit. Har vi tur befinner vi oss i ett kyrkligt sammanhang där vi kan leva och växa som kristna i bön och gemenskap, i lyhördhet inför Treenigheten och i enlighet med vår kallelse. Men vi borde avhålla oss från att vara självgoda och tro att vår bortkopplade del skulle vara väsentligare än de andra. Skenbenet och knäskålen är inte konkurrenter utan, som Peps Persson konstaterade en gång, sammankopplade. Allt annat än enhet är faktiskt bisarrt.

Läsarpodden: Islam & radikalisering

Årets första avsnitt av Läsarpodden finns nu ute, och kan avlyssnas här eller via itunes eller andra podd-appar. Vi läser och samtalar om Åsne Seierstads bok Två systrar (Bonniers), som handlar om två norska tonåringar som lämnar allt för att ansluta sig till IS i Syrien. Vi diskuterar radikalisering, globaliserad Islam och terrorism – och noterar också att vi känner igen en del saker från vår egen frikyrkliga ungdomstid i det Seierstad berättar!

I samtalet nämner jag lite om forskning kring radikalisering, något jag skrivit kort om här i Expressen Kultur, och lite mer omfattande om i boken Ickevåldets vägar. Fred i terrorns tid. Jag refererar också till forskaren Scott Atran, som har en mycket bra presentation om detta som finns att se på youtube. Den som vill ta del av Rowan Williams utäggning kring religionsmöten och kristen identitet, som jag nämner på slutet, kan läsa hela hans tal här.

Nästa avsnitt spelar vi in live i Stockholm, torsdagen den 26 januari klockan 19. Platsen är St Peters kyrka, som ligger på Upplandsgatan 12. Alla är varmt välkomna – givetvis inget inträde eller sånt, men man får gärna anmäla att man kommer via vår Facebook-inbjudan. Vi kommer att prata om Luther utifrån tre av hans texter: Lilla katekesen, En kristen människas frihet och den tragiskt antisemitiska Judarna och deras lögner. Kvällen är också release för vår bok Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker. Den kan införskaffas via Din Boks webbshop med 10% rabatt för läsarpodds-lyssnare: skriv bara ”läsarpodden” i meddelandet i samband med beställningen så dras det av manuellt.

Vi ses!

 

Läsarpodden lajv! +bokrelease

Igår var första måndagen i månaden, men som traditionen sedan förra året bjuder publicerar vi just januariavsnittet en vecka senare – det vill säga efter jullovet. Så den som ännu inte hunnit färdigt med månadens bok, Åsne Seierstads Två systrar, har ännu några dagar på sig. Det är en fantastiskt intressant bok, som verkligen rekommenderas. Vi kommer att tala om islam, politik, radikalisering och modernitet i det avsnitt som kommer ut den 9 januari.

Annars kan man återvända till förra avsnittet, om nobelpristagaren Bob Dylan, ifall det inte hanns med i julstressen. Det finns att höra här, och är för övrigt det första Läsarpodd-avsnittet med musik!

Nästa avsnitt, det vill säga avsnittet efter Seirstad, kommer vi att spela in lajv i Stockholm, den 26 januari kl 19 i St Peters kyrka. Det blir vårt femtonde avsnitt, men första gången som vi bjuder in våra lyssnare. Så kom gärna dit och ställ frågor, eller bara säga hej! Det vore väldigt roligt att få se lite mer vilka ni är. Då är det också release för vår första gemensamma bok, som handlar om Martin Luther: Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker. Vi kommer såklart ha den till försäljning, men man kan redan nu förbeställa den från Din Bok i Örebro, och då få en särskild läsarpodds-rabatt genom att skriva ”läsarpodden” i meddelandefältet till butiken. Då får man ytterligare 10% på det redan låga priset!

Här finns ett fb-event som ni gärna får anmäla er till så vi vet hur mycket kaffe vi ska koka – Hoppas vi ses!