Vad står Svenska kyrkan för egentligen?

Det är högsäsong för Svenska kyrkan. Adventstiden fyller kyrkor landet runt med adventskonserter och gudstjänster under helgerna och förskolegrupper och skolklasser under veckorna. Men vad får de många besökarna möta? Under hösten har det haglat kritiska frågor kring Svenska kyrkans lära:

Finns det uppriktigt någon som begriper? Och vart går en lutheran som söker sin kyrka?

Undrade Maria Ludvigsson under rubriken ”Vem begriper Svenska kyrkan?” i Svenska Dagbladet den 2 oktober, och då hade hon ändå rasat över kyrkans flathet så sent som den 23 augusti. Vi, och nu talar jag som präst i Svenska kyrkan, ger oss sällan in i den offentliga debatten om vår lära. Men låt mig nu förklara ett och annat om Svenska kyrkans tro, lära och identitet. För visst kan man undra vad Svenska kyrkan står för? Under hösten har biskop Eva Brunne föreslagit att peka ut muslimsk böneriktning i våra kyrkor, att hänga över våra egna religiösa symboler (om än inte riktigt såsom ryktet säger) och prästerna i Stockholms domkyrka har firat gudstjänst med företrädare för andra religioner.

För en tid sedan ombads jag beskriva den svenska lutherska kyrkans lära för blivande pastorer i Equmeniakyrkan. Equmeniakyrkan har som bekant flera olika rötter, men alla delar de en historia där de fått kämpa för sin rätt att finnas som alternativ till den kyrka som varit normerande i Sverige. När de första baptisterna döptes en kall septemberdag år 1848 i vattnet utanför klipporna vid Vallersvik bröt de mot lagen. Det lilla sällskapet i Vallersvik bröt mot konventikelplakatet som förbjöd troende att träffas till bön eller andakt utan en luthersk präst. Fredrik Olaus Nilsson (1809-1881) som initierat dopet häktades och han, hans fru och barn blev utvisade ur Sverige. 1860 hade konventikelplakatet hävts och de kunde komma tillbaka och bilda Sveriges första baptistförsamling i Göteborg.

Med denna historia i bakhuvudet ville jag ställa en radikal fråga till min egen kyrka inför att jag skulle beskriva dess lära för de blivande pastorerna. Jag frågade mig: Vad i det lutherska skulle jag kunna riskera allt för? Vad i det lutherska skulle kunna vara så viktigt att jag skulle kunna bryta mot lagen och riskera landsförvisning och hemlöshet?

Svaret för mig är läran om nåden, det som också var det mest centrala för Luther. Denna lära är dessutom något som jag tror definierar mig och många av mina trosvänner bland präster och aktiva i Svenska kyrkan idag. Men samma fasta dogmprincip är intressant nog också vad som gör oss otydliga i Maria Ludvigssons ögon. Hur är det möjligt att en entydig lärosats som är så central att den ofta är omedveten kan få en organisation att förefalla sakna lära och grund? Låt mig förklara hur detta hänger samman, och jag börjar med min egen resa.

När jag som ung, kritisk tänkande och sökande kvinna gick från just baptiströrelsen till Svenska kyrkan var det för att jag upplevde att det i den lutherska kyrkan fanns rymd för kritik, för sökande och för att i ödmjukhet låta stora frågor lämnas utan svar. I Svenska kyrkan var mina frågor, mina kritiska invändningar och ifrågasättanden intressanta för att inte säga livgivande. De sågs som öppningar mot fortsatt fördjupning och problematisering snarare än som problem som skulle lösas. Det jag inte förstod då är att denna öppenhet hade en djupt liggande teologisk övertygelse till grund. Det fanns en teologisk och teologi-historisk förklaring till varför tro i Svenska kyrkan inte handlade om att säga ett entydigt ”Ja” till vissa trossatser.

Anledningen var en grundmurad luthersk identitet och alltså direkt sprungen ur den lutherska trosläran. Enligt Martin Luther (1443-1546) kommer det nämligen inte an på människan att bidra till sin egen rättfärdiggörelse och frälsning. Det är Gud som frälser människan genom att agera i nåd och av nåd. Det är inte människans sak att ytterst avgöra vad som är sant och falskt, vad som leder till salighet eller fördärv, för det är Gud som står för nåden och nåden är större än individen och hennes tro.

När Luther och hans forskarkollegor fördjupade sig i exegetik hade de större språkkunskaper än deras föregångare hade haft. Hela renässansen är som bekant en blomstringstid för kunskapen i Europa och framför allt för språkkunskapen. Språkstudier hade genom nominalismens genombrott tagits till en ny nivå. Man förutsatte inte längre att orden i sig själva bar en inre gudomlig sanning, utan att språket var en förmedlare, ett verktyg som behövde tolkas, läsas om igen och där analys av grammatik och syntax således kunde förändra förståelsen av en text. En i grunden ny syn på språket som sådant öppnade alltså för nya sätt att studera de bibliska grundspråken och därmed Bibeln.

Men Luther och hans vänner drevs inte bara av språkintresse, utan också av andlig längtan. Som så många andra i deras samtid funderade de över var kyrkan hade hamnat (en genomgripande inom-katolsk reformation skedde som vi vet under samma tid). Luther själv brottades med frågan om hur man kan veta att man faktiskt var frälst. Hur många mässor måste man bevista, hur många reliker borde man vidröra, hur många biktbesök ska man genomföra, när är det nog? När kan man känna sig trygg med att man faktiskt är frälst? Med numer bevingade lutherska ord: ”Hur kan man finna en nådig Gud?”

Luther var, som vi alla, barn av sin tid. Hans svar på frågan om hur man kan finna en nådig Gud hänger samman med hans inspiration av nominalismen genom Gabriel Biel (1420-1495) i kombination med hans läsning av Romarbrevet och Augustinus. Ända sedan Thomas av Aquinos (1225-1274) dagar hade kyrkan i Europa i stora drag präglats av Aquinos tänkande. Aquino var i sin tur präglad av Aristoteles (eftersom Aquino hade imponerats av de stora muslimska tänkarna som lärt honom ett och annat om filosofi i allmänhet och om Aristoteles i synnerhet.) Sammanfattningsvis tänkte sig Aquino att det mänskliga förnuftet hade en viss förmåga att närma sig det gudomliga. Människan kunde—genom det som kallas naturlig gudskunskap—närma sig Gud genom tankar, handlingar och kristna praktiker som kunde underlätta gudsmötet och den sanna gudsrelationen. När William Ockhams (1285-1347) nominalism väl hade slagit igenom hade dock ett paradigmskifte skett.

I denna nya anda togs inte längre den naturliga gudskunskapen för given. Man började med andra ord tvivla på att människan kan nå kunskap om Gud genom sitt förnuft. Å ena sidan innebar detta en första öppning mot att tänka världen utan Gud, men å andra sidan innebar det en öppning mot en än mer radikal gudomlig närvaro i världen. Om nu människans förnuft inte är en kanal för Gud att få kontakt med henne då krävs något annat, något mer genomgripande, nämligen en gudomlig uppenbarelse bortom allt förnuft.

Uppenbarelsen blev en nödvändig brygga mellan Gud och människa, eftersom det mänskliga förnuftet nu sågs som just mänskligt. Guds uppenbarelse genom bibelordet ger människan all den kunskap om Gud hon behöver, menade Luther. Och vad människan behöver veta är just detta att hon inte kan göra något för sin egen frälsning. Människan är inkapabel att arbeta på sin egen rättfärdiggörelse helt enkelt på grund av att hennes tänkande inte är kopplat till den gudomliga verkligheten. Människan kan endast av nåd ta emot tro från Gud. I en kyrka byggd på meritum-tänkande—det vi brukar kalla gärningslära—blev detta sprängstoff. Plötsligt blev alla de andliga, kyrkliga praktiker som var etablerade i samtiden överflödiga. Prestation ledde inte längre till befrielse. Istället handlade det nu om att ge upp, att överlåta sig och att låta något större än det egna jaget leda människan mot frälsningen.

Guds nåd blev följaktligen den princip som enligt Luther skulle leda människan i sin tolkning av Bibeln och läran. Det är därför Luther säger: ”Gud är den du sätter din tillit till”. I Stora katekesen lägger han (minst sagt) ut texten om detta: Är det ägodelar, ett vackert hem eller pengar som du tror ska leda dig till salighet? Ja, då är detta din Gud. Luther skriver:

”Det finnes mången som menar, att han har Gud och fullt upp, när han har gods och penningar. Härpå förlitar han sig och bröstar sig däröver så stolt och säker, att han icke frågar efter någon. Se, även denne har en gud, och han heter mamon (Matt. 6:24), d.v.s. gods och penningar, varvid han fäster hela sitt hjärta. Detta är den allra vanligaste avguden på jorden.”

Är det istället du själv och dina egna prestationer som du ytterst tror måste bära allt, som ska leda dig till salighet och lycka? Ja, då är du själv Gud i ditt liv. Med Luthers ord:

”På samma sätt förhåller det sig också med den, som litar och trotsar därpå, att han äger stor skicklighet, klokhet, makt, gunst, vänskap och ära: även han har en gud, men icke den rätte, ende Guden. Det ser du åter därav, huru uppblåst, säker och stolt man är över sådana ägodelar och huru modfälld man blir, när man icke har dem eller förlorar dem.”

Och så fortsätter han, sida upp och sida ner med exempel på mänskliga gärningar eller föreställningar som människan gör till sina avgudar. ”Du skall inga andra gudar hava”, handlar alltså för Luther om att sätta sin lit till en Gud som är nådig och som övergår människans förstånd.

Vi får ta emot frälsningen av nåd. Inte för att vi är rättfärdiga eller för att vi gjort något som gjort oss rättfärdiga, eller ens för att Jesus gjort något som gjort oss rättfärdiga, nej, för vi är inte rättfärdiga utan precis på samma gång syndiga. Det är just vi såsom vi är, samtidigt rättfärdiga och syndiga (simul justus et peccator), som är älskade av Gud och som Gud i sin nåd tagit till sig. Vilka då ”vi”, förresten, alla? Nja, inte riktigt kanske, menar Luther, men i alla fall de som fått trons gåva. Vilka de är vet vi inte, för det går inte att veta. Inte är det nödvändigtvis de som bett och pallrat sig till kyrkan varje söndag eller som har tvärsäkra argument för hur Gud är och ska vara i alla fall, för de är snarast fast i en sorts avgudadyrkan där de dyrkar den egna prestationen och det egna förnuftet. Men det kan mycket väl vara de, eller alla, för frälsta är helt enkelt de som Gud av nåd har utvalt att ge trons gåva. När en människa tagit emot nåden förvandlar den henne sedan och påverkar hennes sätt att leva så att hon sprider ödmjukhet och nåd genom sitt sätt att vara. Det goda livet är inte orsak till frälsningen utan en konsekvens av den. Och allt detta står i Bibeln, menar Luther. Vi behöver egentligen inga medlande praktiker eller teologer: ”Tron allena, skriften allena” (sola fide, sola scriptura)—där finns nåden, frälsningen och den sanna gudsrelationen. Därför blir kritiska invändningar och sökande grubblerier öppningar mot Guds nåd på ett sätt som tvärsäker fundamentalism inte blir. Tvärsäkra påståenden om tro leder till en dyrkan av det egna förnuftet medan ödmjukt och öppet sökande kan leda till Gud.

När Luthers lära sedan skulle spridas menade Luther att detta måste göras på språk som folk förstår. Om man ska kunna ta till sig läran om att nåden faktiskt finns tillgänglig för var och en i bibelordet, och att Bibeln och tron är det enda som krävs, då kan man inte lyssna till mässor på latin som man inte förstår. Om inte evangeliet om Guds nåd rent och klart förkunnas hamnar människan återigen i det dunkel som gör att hon riskerar att börja arbeta på sin egen frälsning med gärningar och förnuftsargument och därmed dras bort ifrån Gud.

Läran måste alltså spridas på ett pedagogiskt lättillgängligt och enkelt sätt, tillgängligt för envar, oavsett läshuvud eller intresse. Läshuvud har, som vi nu förstått, inget med saken att göra. Därav katekeserna, den stora och den lilla som är så liten och koncis att den ryms i fickan. Där går Luther igenom Fader vår, Guds bud och trosbekännelsen, stycke för stycke, rad för rad och förklarar tydligt och klart vad allt betyder så att man inte behöver undra eller leva i ovisshet som i sin tur alltså kan leda till tvärsäker avgudadyrkan i form av mänskligt konstruerade sanningsanspråk. Tydligt och klart, så att Guds nåd blir tillgänglig för alla. Den långa förklaring av vilken jag delgav några få rader ovan kunde sammanfattas på en rad. I Lilla katekesen heter det:

Första budet: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Vad betyder det?

Vi skall frukta, älska och lita på Gud över allt annat.

Men det är också här problemen börjar, för under lång tid skapar detta en tro där intellektuell verksamhet snarast misstänkliggörs. Får man inte tänka att Gud är annorlunda? Nej, inte om man vill känna sig trygg i Guds kärlek, menar Luther. Radikal ödmjukhet inför nåden är den väg Jesus visar oss och därmed den enda vägen till frälsning. Och detta är förstås utmärkt, inser flera statsmän runt om i Europa. Här har vi en lära som får alla att tänka lika. Ett homogent folk är ett lättstyrt folk, och läran sprids. Inte bara av politiska skäl, men också av politiska skäl, och plötsligt får inte F. O. Nilsson och de fem andra i Vallersvik döpas i Jesu namn i saltvattnet på Västkusten. De får inte ens samlas och be utan att en lutheran är där och kontrollerar att bönen går rätt till. Trots att lutherdomens grundare själv tänkte utanför boxen så att det stod härliga till.

Men historien slutar lyckligtvis inte där. Vi kan följa den i Selma Lagerlöfs Jerusalem där hon skildrar kampen mellan reformerta och lutherska krafter på den svenska landsbygden under slutet av 1800-talet. Skollärar’n i den dalomska byn Nås, Storm, vill bygga ett ”fritt predikohus” för att skydda den rena lutherska läran från de irrläror som han menar sprids med väckelsen i grannbyarna. Konsekvensen av detta försök att skydda läran blir dock den motsatta. Med katekesen i var mans hand leder den tudelade predikomakten—mellan skollärar’n och kyrkoherden—snart till tanken på att ännu fler kan ta sig rätten att predika: ”Är inte jag en lika god lutheran som skollärar’n, vad är det som säger att inte jag kan predika?”. Och mot detta har den lutherska läran inget att sätta emot, för ytterst är det Gud som har svaren och ytterst har den som själv ansett sig kunna definiera läran en gång för alla gjort sig själv till avgud.

Luther går att kritisera för mycket. Han har skrivit vidrigt antisemitiska texter, och hans lära var egentligen inte öppen för omtolkning utan snarast despotiskt fastlagd. Den som inte accepterade att nådesprincipen är den princip som övertrumfar alla andra, den hade stängt vägen till Gud. Men på gott och ont satte sig läran om nåden så djupt i prästerskapets medvetande att den än idag är den främsta ledstjärnan i arbetet. När valet står mellan att hålla fast vid en personlig princip eller att öppna sig för något som övergår mina begränsade föreställningar om världen, ja, då är det nådesprincipen som segrar och mitt jag som får ge vika.

Mina prästkollegor vet vad jag menar när jag beskriver detta som kallet att vara pastoral. ”I ett sådant läge måste man naturligtvis vara pastoral”, säger vi präster till varandra ibland. Kommentaren kommer när samtalet kommit dithän att våra skilda åsikter om hur något bör göras i kyrkan har ställts i kontrast till den verklighet vi som präster vet att vi möter. Det är en verklighet där våra föreställningar om vad som är rätt och riktigt får ta ett steg tillbaka till förmån för någon annans behov: En familj som mött en större sorg än vad man rimligen kan hantera, ett brudpar som äntligen fått varandra efter års separation i olika slutna regimer. Vi brukar generellt sett främst uppmuntra användning av levande musik i våra kyrkor, men vad är en CD-skiva när tårarna aldrig tar slut? Vad spelar det för roll att vi vanligtvis inte uppmuntrar bruden att ledas fram till altaret av sin far när de två äntligen får sitta där bredvid varandra igen?

Att vara pastoral innebär för oss präster att ta ett steg åt sidan, att lyssna inåt och att anpassa våra egna jag efter något större. Det handlar om att kliva ut ur våra egna teologiska konstruktioner och att, på likväl teologisk grund, låta andras perspektiv påverka vårt agerande. I samband med den senaste tidens flyktingströmmar är detta att vara pastoral en självklar ledstjärna, för att inte säga ett normalläge. När vi som evangelisk-lutherska präster ska legitimera vår närvaro bland flyktingströmmarna behöver vi inte göra det utifrån en direkt eller indirekt tanke om mission utan vi gör det utifrån nåden och därmed kravet att vara pastoral. Vi anpassar oss och våra begränsade föreställningar till det som är utanför oss. Det är i gränssituationerna som identiteten blir tydlig, och när saker ställs på sin spets för oss präster i Svenska kyrkan då är vi eniga: ”I ett sådant läge måste man naturligtvis vara pastoral.” I gränssituationerna är vi pastorala, då underordnar vi oss nådesprincipen, i luthersk anda.

Jag kan i någon mån förstå att man som Ludvigsson reagerar och uppfattar det pastorala förhållningssättet som ett annat sätt att beskriva ett prästerskap som vänder kappan efter vinden. Det vill säga, jag kan förstå det om man inte själv levt i nära relation till Svenska kyrkan, till kyrkans tro, lära och historia. Men som jag här försökt förklara handlar vårt ”kappvänderi” inte om ett dogm-befriat förhållningssätt utan snarare tvärt om. Det handlar om att vi i enlighet med luthersk tradition sätter en tolkningsprincip om nåd över alla andra trosföreställningar. När valet står mellan nådesprincipen och andra principer, då får de andra alltid vika.

Att öppna kyrkan för muslimsk bön eller andra trosriktningar hade kanske inte varit självklart för Luther, men det är idag helt logiskt utifrån den utveckling som skett med den lutherska läran som bas. Som människor vet vi inget om Gud annat än att Gud är nådig, menar Luther, och med denna kunskap i hjärtat är det vår uppgift att i ödmjukhet vara nådiga mot andra och att sätta våra egna föreställningar åt sidan för en Gud som är större. När jag som ung kvinna var kritiskt tänkande och ifrågasättande fanns det inget som helst teologiskt incitament för de präster jag mötte att själva diktera svaren på mina frågor. Deras nedärvda övertygelse handlade om att vi tillsammans söker Gud, och att en sökande hållning är bättre än en trosviss eftersom den inte skapar avgudar. När övergrepp sker eller andra sätt att tänka förtrycks då strider detta däremot, av precis samma skäl, mot vår lära. Ingen har rätt att sätta sig själv över någon annan för alla är vi mindre än Gud, ingen av oss har hela sanningen. Ingen kan ta sig rätten att helt styra en annan. Men i övrigt vet vi inte vad som är rätt. Gud är nådig, det är allt vi vet, Maria Ludvigsson. Jag är ledsen om det är för flummigt, men du är precis som alla andra välkommen att upptäcka vår rika tradition tillsammans med oss om du vill. Du kommer då att märka att advents- och juletidens öppna dörrar inte är ängslig populism: Det är luthersk övertygelse om en nåd som övergår allt förstånd.