Bekymmerslösheten som äkthetskriterium

För någon månad sedan spreds en text som uppgavs vara författad av en döende Steve Jobs i sociala medier och på diverse nyandliga och privatreligiösa sajter, tillsammans med en bild på en blek och utmärglad Jobs. Författaren till avskedsbrevet hävdar att han nu, i dödens närhet, insett att hans jakt på guld och gröna skogar har gjort honom till ”a twisted being”, och att det verkligt värdefulla är kärlek och relationer. Det är åtminstone en ungefärlig sammanfattning; den röriga texten staplar så många klyschor på varandra, som var för sig spretar åt ganska olika håll, att det är lite svårt att sammanfatta den.

Ganska snart började bloggare argumentera för det orimliga i att texten skulle vara skriven av Steve Jobs. De slarviga formuleringarna är ett skäl, ett annat är att det delvis uttrycker ett ganska utpräglat kristet tankegods, med sitt tal om kärleken som det allra högsta och om mötet med en personlig Gud. Jobs var zenbuddhist och skulle troligen inte ha uttryckt sig på det sättet. Dessutom har han inte beskrivits som någon som främst jagade efter framgång och förmögenhet, åtminstone inte under den senare delen av sitt liv.

Men det finns saker som skär sig i texten alldeles oavsett vem som har skrivit den, vilket gör hela historien ännu mer bisarr. Jag funderar över om det falska i själva den andlighet som brevet uttrycker kan ha att göra med avsaknaden av glädje.

De många som under historiens gång har vittnat om att deras liv har förändrats när de har upptäckt livets och kärlekens skatter uttrycker samtidigt genomgående en stor glädje, bekymmerslöshet och inre frihet. Vi kan tänka på Paulus, den helige Franciskus, de tre männen i den brinnande ugnen, Hagar eller Dietrich Bonhoeffer. Med första Johannesbrevets ord har de alla erfarit att ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan”.

När de villigt lämnar ifrån sig sådant som de tidigare hållit mycket kärt är det inte heller för att dessa tidigare glädjeämnen är dåliga i sig, utan för att de funnit något ännu bättre, en pärla som de behöver tomma händer för att kunna gripa tag i.

Den nya, djupa glädje som de utstrålar är inte påträngande eller påklistrad, utan stilla och enkel. Den kanske knappt märks, för den ouppmärksamme, samtidigt som den tycks märkligt orubblig.

Det fejkade Steve Jobs-brevet uttrycker något helt annat: dualism, känslor av bitterhet och uppgivenhet men också ett slags överlägsenhet; det är skrivet med ett mästrande tonfall, av någon som anser sig veta bättre än sin läsare. Syftet med spridningen av brevet måste väl förmodas vara att förmedla någon form av positivt budskap, och det behövs definitivt fler som ifrågasätter jakten på förmögenhet i vår tid, men i stället tycker jag att brevet inger obehag.

Lyckligtvis behöver vi varken vända oss till IT-miljardärer eller facebooks inspirationssidor om vi söker efter sanna vittnesbörd. Historien är full av människor som har prioriterat bort förmögenhet, status och yttre framgång för att följa en inre kallelse att leva i kärlek. Inte minst gäller detta förstås de kristnas historia, där denna grundberättelse präglar extremt många helgonlegender, för att inte tala om evangeliernas skildring av Jesu liv. I dag kan vi fråga klosterfolket, eller samhällets utstötta, vad som är viktigast i livet. Men också profeterna i Gamla testamentet tvingades välja bort materiell trygghet och omvärldens uppskattning för att leva autentiskt och följa kärlekens väg. Det är också värt att notera slutet på den bibliske Jobs bok: efter att Job har sett Gud och kommit till insikt om sig själv får han igen allt det han har förlorat, och mer därtill. Poängen är inte att avfärda något eller någon, utan att välja det som är sant och gott och med glädje bära de konsekvenser detta val kan få i de sammanhang vi lever i.

Den helige Franciskus skriver om dygden som fördriver lasten:

Där kärlek och vishet finns, där finns varken rädsla eller okunnighet (1 Joh 4:18).
Där tålamod och ödmjukhet finns, där finns varken vrede eller förvirring.
Där fattigdom finns tillsammans med glädje, där finns varken begär eller girighet.
Där lugn och inre samling finns, där finns varken bekymmer eller oro.
Där gudsfruktan finns, som vaktar gården (Luk 11:21), där kan Fienden inte hitta ett ställe att bryta sig in.
Där förbarmande och varsamhet finns, där finns varken överdrivna krav eller hårdhet.

(Ur ”Förmaningsord”, Skrifter, Veritas 2011. Övers. Henrik Roelvink OFM)

3 thoughts on “Bekymmerslösheten som äkthetskriterium

  1. Nä, nu drar jag en lans för en döende man (nu död). Jag håller inte med dig ett dugg!

    1) Själva brevet är kanhända falskt. Eller så är det äkta, helt eller delvis, vem vet? Döendet som sådant påverkar en människa djupt, både på det existentiella planet och rent fysiskt. Alltså: Man bryts ju ned. Hjärnan som organ tar stryk. Psyket tar stryk. Starka smärtstillande mediciner och lugnande preparat är vanliga i livets slutskede, särskilt när det rör sig om cancer. Vi vet helt enkelt för lite om Jobs mentala tillstånd och bör därför iakttaga stor försiktighet vid all bedömning, förutom erforderlig hänsyn.

    2) Som gammal garvad sjuksköterska med ett antal dödsbäddar i bagaget vänder jag mig mot din hållning gentemot en dödssjuk, plågad människa. Lite barmhärtighet, tack. Du skriver om bekymmerslöshet. Man orkar sällan vara bekymmerslös i dödsskuggans dal, tro mig. De flesta av oss kommer att behöva stöd och ömhet. Läs t ex slutet av Kristens resa, där Kristen vadar genom Dödens kalla, mörka flod. Hans vän uppmuntrar och tröstar honom hela vägen över till den andra stranden. Min ateistiske svärfar omvände sig i slutet av sitt liv, märkt av sjukdomen som tog hans liv. Någon storartad frälsningsglädje var det aldrig tal om, men på en försiktig fråga från sin son svarade han tyst ”ja – jag håller fortfarande fast vid Jesus”. Vi får tro att det var fullt tillräckligt. Framförallt får vi tro Jesu löfte att hålla fast vid svärfar!

    3) Att människor i mötet med döden omvärderar och ser att mycket varit ett jagande efter vind är verkligen inte något nytt. Oavsett religiös/filosofisk hemvist. När Siddhartha Gautama mötte död och fattigdom på sin livsväg förändrades han på djupet. Samma omvärdering/omorientering kan ses bland människor som överlevt katastrofer eller livshotande sjukdomar. Det är väl helt enkelt sådana vi är, vi människor – vi har den där olyckliga benägenheten att fastna i fåfängligheter. Mot dödens mörka fond (och kanske först då) framträder vår tragedi i relief.

    ”Herre, lär oss betänka huru få våra livsdagar äro, på det att vi må undfå visa hjärtan.”
    – Mose

    Var god mot en döende man! Vare sig han heter Steve Jobs eller Kalle Petersson.

  2. Fint försvar! Men jag har absolut inga åsikter om vad en döende människa ”bör” tänka eller känna. Tvärtom tycker jag att det är att rädda hans heder att påpeka det befängda i att tillskriva honom texten (se t.ex inlägget jag länkar till http://www.rojakpot.com/steve-jobs-last-words-debunked/). Min kritik är inte riktad mot döende människor utan mot den verksamhet som sprider slarviga, dualistiska och föraktfulla budskap under etiketter som ”inspirerande” och ”tänkvärt”, och dessutom försöker få genomslag genom att sno åt sig trovärdighet från kända och respekterade personer.

Kommentera