Julevangeliet enlig Leonard Cohen- sprickor i julfasaden och varför Jussi Björling inte bör sjunga O helga natt

En ständigt återkommande diskussion i min ungdoms dagar, och fortfarande olöst för den delen, var frågan om det fanns någon objektiv bedömning för vad som är bra musik. Det mesta av olösligheten berodde förstås på en musikalisk oförmåga eller möjligen förstockning att inse kvaliteten i min musiksamling. Men om man fortsätter att leka med tanken att musik kan vara ”rätt” och ”fel” så att säga vad händer med vår julmusik då? Hur väl överensstämmer själva musiken med berättelsen? Med julevangeliets kärna? Att Gud blev människa och föddes i ett stall i periferin i den mest perifera provinsen i det stora Romarriket.1896Paul_Gauguin

Det har säkert sagts många gånger att enkelheten i Jesu födelse rimmar väldigt dåligt med hur julen ser ut idag. Så är det förstås även med julmusiken som ofta är alltför konturlöst tillrättalagd i sin trevlighet. Men innehållet i visa julpsalmer behåller förstås julevangeliets innebörd ibland, ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid. Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid,” ”Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt,” och inte minst i Ett barn är fött,

Om världen ännu större var,
av guld och pärlor klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

 

Allt för ofta tycker jag att detta budskap får en musikalisk klädedräkt som går stick i stäv med det. Den finns en perfektionism och ensidighet i arrangemang och produktion i mycket av julmusiken som i det närmsta liknar en gnosticism, alltså en rädsla för (eller egentligen nedvärdering av) det materiella. Och detta passar så utmärkt i mycket av estetiken i frikyrkan med sin strävan efter det perfekta ljudet, den perfekta mixningen eller det perfekta ”cleana” gitarrsolot. Det var inte okej att lyssna på Led Zeppelin, men Toto klarade sig eftersom det ”lät” så rent och musikerna var så ofantligt duktiga (till skillnad från Led Zeppelin då?). Saker och ting har säkert förändrats bland ungdomar i frikyrkan sedan dess, och förhoppningsvis till det bättre, men jag undrar om inte gnosticismens lockelse och estetik dyker upp då och då?

Den gnostiska estetiken finns förstås inte bara i frikyrkan. Jussi Björling, eller egentligen hans far, formulerade hur den perfekta tonen skulle visualiseras. Jussi Björlings far, som även han var erkänd operasångare på sin tid, menade att, ”när en ton är fulländad, ska den ligga och dallra som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän.” Han uppnådde kanske inte detta själv, men frågan är om inte Jussi hade förmågan att ibland finna just den tonbildningen. Han version av Adams julsång (O Helga natt) är väl snarast oöverträffbar i just den aspekten, men teologiskt sett är det just också det mest problematiska. Bilden av den fulländade tonen som dallrandes på en vattenstråle är väldigt långt ifrån Guds tillvägagångssätt när den mest fulländade skulle komma till jorden. Då var det mörker, avlägsenhet och utanförskap som präglade tillfället.

Leonard Cohen förbryllar mig ofta. Jag blir gripen. Djupt. Inte minst av hans text i låten Born in Chains på skivan Popular Problems. Här om dagen slogs jag av tanken, eller frågan, vad skulle hända om man läser den som en julpsalm? Om man låter jaget vara Jesus?

Jag vill helst undvika att göra allt för direkta tolkningar av Cohens texter, men när det kommer till Born in Chains ligger det nära att tolka den som att den handlar om det judiska folket. Jag har kanske inte rätt att göra det, men evangelisterna lyfter fram Jesus som personifieringen av det judiska folket, ett judarnas utvaldhet i koncentrat och fulländning. Kanske, men med stor försiktighet, kan det låta sig göras med Born in Chains.

I was born in chains but I was taken out of Egypt
I was bound to a burden, but the burden it was raised
Oh Lord I can no longer keep this secret
Blessed is the name, the name be praised.

Det är kristologi underifrån och det mänskliga i Jesus. Är det inte också det som vi ska inse, det som betonas i julevangeliet? Men finns det inte även en djupt hemlighet som ska bli klarlagd i händelsen i stallet? Sången fortsätter,

I fled to the edge of a mighty sea of sorrow
Pursued by the armies of a cruel and dark regime
But the waters parted and my soul crossed over
Out of Egypt, out of Pharaoh’s dream. 

Word of words and the measure of all measures
Blessed is the name, the name be blessed
Written on my heart in burning letters
That’s all I know, I do not know the rest.

Kanske blir teologin lite svajigare här, men prövningar, djup förtvivlan, bördan av att ta våra synder, upplevelsen och tyngden av det gudomliga uppdraget… Samtidigt frågan om vilken Jesu självkännedom var. Både i evangelierna och i Filipperbrevet antyds en avsägelse av gudomlig allvishet hos Jesus. ”Written on my heart in burning letters. That’s all I know, I do not know the rest.”?

Nästa verser är kanske att ta det för långt i överföringen på Jesus, men starkt är det.

I was idled with my soul, when I heard that you could use me
I followed very closely, but my life remained the same
But then you showed me where you had been wounded
In every atom spoken is the name

I was lost on the road, your love was so confusing
And all the teachers told me that I had myself to blame
But in the arms? stands? the? illusion
The sweet unknowing unifies the name.

Men sista versen slutar på sättet Jesu liv slutar,

I heard the soul unfolds in the chambers of this longing
As the bitter liquor sweetens in the amber cup
Ah but all the ladders of the night have fallen
Just darkness now, to lift the longing up.

”Just darkness now, to lift the longing up,” kan korset och Jesu död beskrivas mycket vackrare? Det paradoxala i att Jesu tog lidande på sig, tog mörker och synd på sig, men i det lyfter längtan sig upp. Men döden var inte slutet, mörkret visade sig kunna ge ton till en annan sång,

Word of words and measure of all measures
Blessed is the name, the name be blessed
Written on my heart in burning letters
That’s all I know, I cannot read the rest.

Perfektion är långt ifrån Guds väg i julevangeliet. Perfektionen i julmusiken är gnosticism, men ändå är julevangeliet och kristendomen inte utan ett mål och målet är, paradoxalt nog, fulländning; att vi en dag i vår gemenskap med Fadern, genom Sonen i den helige Ande blir det vi är menade att vara. Vad är då ”fulländning” i musik?

Enligt min mening är det inte när en ton dallrar ”som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän.” För mig behöver tonen istället komma från någon sorts diskrepans, något ’blått,’ eller något som ’skaver’ för att sedan nå upplösning, eller försoning skulle man kunna säga. Fulländning i musik är Mahalia Jacksons frasering i synkop 0:15 in i How I Got Over. Det är Aretha Franklins inledning i Change is Gonna Come som fullständigt välter över mig när hon kommer till ”I was born…”. Det är Adeles något off beat och oväntade höjningen i sin ton 4:30 in i ”When We Were Young”. Det är Rune Gustavssons fantastiska töj och frasering 2:04 in när Vreewsijk sjunger ”Fritiof Anderssons paradmarsch”. Eller när Otis Redding släpigt slutligen når sin ton ”There were tiiiiiiimes” i I’ve been loving you too long (too stop now).

Varför är det ”fulländning”? Det är det just därför att det inte handlar om perfektion. Det handlar om att utgå från det materiella, från ”stoffet”. Det handlar om att våga ta sig an brustenheten, det som är ”off”, det som har en spricka och förvandlar det till något annat, nämligen till det som det var ämnat till – till romansk_2försoning. Det betyder inte att ”försoning” alltid kommer eller bör landa på grundtonen, eller vara utan färgningar, men det betyder att brustenheten har blivit förvandlad till något skönt, till sin fulländning. Så gjorde Gud och han vill vår fulländning på sitt sätt. För som teologen Leonard Cohen skriver i Anthem ”There’s a crack, a crack, in everything. That’s how the light gets in.” Vår värld var sprucken och i vår värld kom Jesus in – världens ljus. Tacka Gud för det.

 

1 thought on “Julevangeliet enlig Leonard Cohen- sprickor i julfasaden och varför Jussi Björling inte bör sjunga O helga natt

Kommentera