Den store evangeliske teologen Wolfhart Pannenberg (f. 1928) dog i fredags. Hans betydelse för den ekumeniska dialogen, inte minst i Tyskland – ja, över huvud taget hans bidrag till den moderna teologin – kan knappast överskattas. Kanske får vi i framtiden se ett längre inlägg på Läsarna om Pannenbergs gärning, men här vill jag bara dela ett citat av honom, om skapelseteologi, som fann sin väg till mig på Facebook. Vi finner här en teolog med glimten i ögat, som manar läsaren att tänka till och vända om, tillbaka till källan, Guds ord, för att se det givna med nya ögon. Må det eviga ljuset lysa för Wolfhart Pannenberg:
Den som vill läsa mer ingående om Wolfhart Pannenberg vänder sig med fördel till amerikanska First Things runa över honom: http://www.firstthings.com/article/2012/03/the-achievement-of-wolfhart-pannenberg
Wolfgang Pannenberg R.I.P. Tack, Sebastian, för att du uppmärksammar oss på denne storartade teologs gärning, när han nu gått ur tiden. Det får mig att fundera över släktskapet mellan Pannenberg och en annan stor tysk teolog under 1900-talet, Erik Peterson.
När Barths dialektiska teologi ännu befann sig i vardande, publicerade Peterson sin essä Was ist Theologie? Denne såg i ett tidigt skede – kanske innan de ens själva var medvetna om det – att Barth och Bultmann var oeniga om den roll filosofin borde spela i teologin. Peterson angrep den dialektiska metoden och menade att den inte ens kunde kallas kunskap.
All kunskap inom teologin är beroende av inkarnationen, inte som en paradox, men som en materiell – ”köttslig” – verklighet, och därmed en verklighet möjlig att känna. För Peterson förutsatte därför verklig teologi lydnad – och Kyrkan. Genom att beskriva dogmen som en Elongatur, eller förlängning av Ordets uppenbarelse, var han klar över att även sakramenten var en sådan förlängning.
Om än mycket olika, står inte Pannenberg och Peterson nära varandra i det verkligt väsentliga? Detta uppmärksammar dock inte Root i sin annars utomordentliga teckning.
För övrigt: en ljuvlig, stilla mässa i konvetet i går på festdagen för den saliga jungfruns födelsedag!
Det glädjer mig att du tar upp Erik Peterson, eftersom jag ännu inte fått möjlighet att läsa hans texter, annat än sekundärt via Romano Guardini, Hans Urs von Balthasar och Erich Przywara – tre andra nämnvärda teologer för vår läsarkrets.
Vad anbelangar det essentiella, detta med inkarnationen som utsträckning av Ordet genom tiden och rummet i Kristus – och hans kropp; under tiden som jag skrev min kandidatuppsats om Barth mfl. blev jag övertygad om att han aldrig riktigt rörde sig bortom det dialektiska, kanske protestantiska, behovet av att bevara en slutgiltig distinktion mellan Kristus och kyrkan, nåden och naturen etc. I förlängningen, kan man säga litet vitsigt, är det ohållbart.
Med Pannenberg är det annorlunda, som vi ändå kan notera i Roots text; han närmar sig, nästan oavsiktligt, ett katolskt förhållningssätt till Ordet när han omvärderar sina föregångares (Schleiermacher et al.) rena subjektivism utan att göra sig av med det mänskliga subjektet som mottagare av Ordet (som Barth nog gjorde). Det ser jag som en förtjänstfull sak.
Ps. Samtidigt som det är trevligt med en så angenäm och klok mystisk kommentator på bloggen blir jag förstås nyfiken på vem det kan vara, som också bevistar konventet på Marie födelses fest – jag borde ha varit där, kanske hade det stillat nyfikenheten!