”Varför sliter vi så med våra uppdrag?”

Nej, det är inte så att jag sitter och läser Augustinus så där till vardags. Eller jo, just nu gör jag det. För att jag måste, för undervisningen. Men även måsten kan öppna hjärtat. Augustinus bekännelser för mig rakt in i 300-talet, hem till Augustinus som har en annan bok liggande framme när han får besök av Ponticianus.

Vi satte oss och samspråkade, och han kom att se en bok som låg på ett spelbord vi hade framför oss. Han tog den och öppnade den, och helt oväntat fann han aposteln Paulus; han hade nämligen trott att det var någon bok jag hade att kämpa med i mitt yrke.

Augustinus hade alltså Paulus framme, inte för att han måste utan för att han ville. Även han hade tydligen böcker ”att kämpa med i sitt yrke”. Nåväl, de två upptäcker att de delar den kristna tron – denna tro som alltså ännu trevar sig fram under sina första stapplande århundraden. När de har pratat en stund och förtroende byggts berättar Ponticianus för Augustinus om en avgörande händelse i hans liv.

Ponticianus, som då arbetade vid kejsarens hov, var ute i palatsträdgården med några kamrater eftersom ”kejsaren var upptagen med eftermiddagens gladiatorspel”, som det står. Männen delar upp sig och de vandrar vidare två och två. De andra två möter sedermera ytterligare två män i en koja (”några av dina tjänare som var fattiga i anden, sådana som himmelriket tillhör”) och i den där kojan börjar de samtala och ifrågasätta sina liv och sina livsval. Vi talar nu om män som lyckats här i livet, som i princip kommit så långt man kan komma i karriären, och så säger de, enligt Augustinus återberättelse:

”Kan du säga mig vad vi har för mål för all vår strävan? Vad är det vi söker? Varför sliter vi så med våra uppdrag? Har vi några högre förhoppningar vid hovet än att bli kejsarens vänner? Och när vi väl är där, är inte det en vansklig och farofylld ställning? Hur många faror har vi då inte utstått för att nå fram till värre fara? Och när når vi dit? Men om jag vill bli en Guds vän, då kan jag bli det genast.”

Samtalet i kojan blir avgörande. De två väljer att inte gå tillbaka till kejsarens palats utan att viga sina liv åt Gud. Väl ute ur kojan möter de Ponticianus och hans vän igen och berättar om sitt oväntade beslut. Ponticianus önskar dem lycka till. Sedan går han och vännen tillbaka till palatset. Men de går med tunga steg, eller som Augustinus skriver: ”med sina hjärtan släpande i stoftet, medan de andra fäste sina hjärtan vid himlen och stannade kvar i kojan.” Och jag tänker att det är precis som i den där gamla Ekelöf-dikten ur Färjesång (1941)

allt har blivit
som förut. – Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

När de går tillbaka till jobbet, precis som vanligt, är inget som förut. Några har befriats, och det är inte de.

Men vad menar de då med att bli en Guds vän, de som uppenbarligen delar funderingar med merparten så kallade mitt-i-karriären-människor 2015? Hur blir man en Guds vän? Vad innebär uppbrottet och befrielsen? Vad innebär omvändelsen? Ja, uppenbarligen innebär det något helt annat än prestationshets och karriärklättring. Eller rättare sagt, ett liv vigt åt Gud kännetecknas av just avsaknaden av detta. Ett liv i Guds tjänst beskrivs här som motsatsen till hela den logik vår kapitalistiska tillvaro bygger på. De två männen väljer kojan framför palatset. De väljer att avstå guldkanten, det vackra hemmet, högstatus-vännerna, och i och med det valet slipper de också en lika fåfänglig som tröttande jakt på en lycka som aldrig ska komma. Med mer ansvar kommer ändå bara större faror, som de lakoniskt konstaterar. Att följa Gud verkar alltså handla om att stiga ner, att ta ett steg åt sidan—att välja liv framför konsumtion, för att tala i vår tids termer.

Eller kanske som Emilia Fogelklou skriver 1958:

Alla står vi mitt i avgörelsen. Död eller liv. Det gäller våga och vilja och medvetet stå aktiva i dramat, orienterade mot helare kärlek, helare värld, helare förmåga att vidga sig och fördjupa det som i olika stadier av livet kallas lycka.

Något att begrunda i oktobervardagen.