Under de första fasteveckorna har jag läst S:t Aelred av Rievaulxs Spiritual friendship (De Spiritali Amicitia; tyvärr finns texten inte utgiven på svenska). Skriften hör till de mest berömda av denna engelska cisterciensermunk från 1100-talet, och utgör ett slags svar på Ciceros Om vänskap (De Amicitia), uppställd som en dialog där Aelred undervisar två av bröderna i klostret i vänskapens mysterier.
Aelred hämtar mycket inspiration från Cicero, men som titelns tillägg antyder menar han att Ciceros förkristna skildring är otillräcklig, för att den sanna vänskapen alltid har relationen till Gud som utgångspunkt; kärleken till vännen hänger samman med kärleken från och till Gud. Aelred skriver till och med om 1 Joh 4:16, så att ordet lyder: ”den som förblir i vänskapen förblir i Gud och Gud i honom”. Hans skildring av till exempel hur vi noga bör välja våra vänner, hur vi sedan bör vårda vänskapen och hur den sanna vänskapen aldrig kan ta slut påminner också i många avseenden om en kristen relationsdiskurs som annars ofta brukar vara eller tyckas förbehållen den äktenskapliga kärleken.
I likhet med sin vän och ordensbroder Bernhard av Clairvaux betonar Aelred gång på gång i sina skrifter hur Guds kärlek tar plats i skapelsens kärleksfulla relationer – det vill säga, inte uteslutande i mänskliga relationer; i en kort men intressant passage i Spiritual friendship tar Aelred djuren som exempel:
And surely in animate life who can easily describe how clear the picture of friendship is, and the image of society and love? And though in all other respects animals are rated irrational, yet they imitate man in this regard to such an extent that we almost beliece they act with reason. How they run after one another, play with one another, so express and betray their love by sound and movement, so eagerly and happily do they enjoy their mutual company, that they seem to prize nothing else so much as they do whatever pertains to friendship.