Marilynne Robinson skriver i sin nya essäsamling The Givenness of Things om det sofistikerade självbedrägeri som heter fysikalism, det vill säga reduktionen av själen till rena materiella orsakssamband:
”The physicality enshrined by the neuroscientists as the measure of all things is not objectivity but instead a pure artifact of the scale at which and the means by which we and our devices perceive. So to invoke it as the test and standard of reality is quintessentially anthropocentric.”
Vilken olycklig begivenhet att ha definierat bort sig själv! Och är det inte så att det egentligen inte finns någon formlös materia, ett fysiskt universum som inte redan betecknar något bortom sig självt – och detta just i de själar som erfar det? Vi är små ord, logikoi i det Ord som är Logos, det som fanns hos Gud och var Gud före allting, och som drar oss till sig. Men vi stretar så ofta emot. T. S. Eliots ”Ash Wednesday” målar nog den kampen allra bäst:
If the lost word is lost, if the spent word is spent
If the unheard, unspoken
Word is unspoken, unheard;
Still is the unspoken word, the Word unheard,
The Word without a word, the Word within
The world and for the world;
And the light shone in darkness and
Against the Word the unstilled world still whirled
About the centre of the silent Word.